En stor eloge till Landskronas samtliga politiker i alla färger som gått samman och hissat den grönländska flaggan.
Det är bra att politikerna i dessa tider, när demokratin hotas har enats i denna viktiga symbolhandling. Det visar också att samtliga partier stöttar demokratin.
Lena Nilsson
Måndagskvällen var bitande kall och stjärnorna gnistrade så fint över ön. På skolgården stod granen kvar och lyste upp i mörkret för de som tagit sig till skolan för att prata om den nya översiktsplanen som är på gång i kommunen.
Vi boende på Hven var först ut i en informationsturné som stadsbyggnadskontoret genomför nu i början på året. Trots vädret och mörkret dök ändå en ganska stor skara öbor upp. Cirka 15 personer var vi som pratade om både det ena och det andra.
Som vanligt var färjan på tal – pris avgångar med mera. Flera synpunkter på det kom fram på ett bra sätt. Men den största frågan var väl ändå byggandet eller detaljplanen kring Handlarn och brandstationen. Förslaget som sådant var det konsensus kring, att hyresrätter är det vi behöver på ön för att växa och utvecklas. Hur det blir eller vem som bygger är långt från klart men ett steg närmre blir det med att det kommer med i översiktsplanen.
Stigande hav och tillgänglighet runt detta dryftades också och det konstaterades vara en komplex fråga. En karta över konsekvenserna av detta kommer med i planen och det är väl så långt det sträcker sig just nu i detta skede.
Stämningen var god och frågor om bibliotek, fritidsgård och en träffpunkt för äldre och öbor i synnerhet var med uppe till diskussion. Synpunkter fanns det gott om och debatten var stundtals livlig. På det hela taget var det trevliga samtal och flera frågor drevs framåt kan jag nog tycka. Hoppas en del av synpunkterna kommer med och beaktas i det framtida arbetet med planen. Kul att se så många där som engagerar sig för ön.
Ole Rudolfsson
Ordförande Hvens S förening
Så har ännu ett år nått sitt slut och när är vi uttalar orden ”Gott Nytt År”, är detta ofta av vana utan att fullt ut förstå den förväntan som orden en gång betydde. Kanske är det som om tiden vi lever i gör det svårare att tala om framtiden med tillförsikt.
Världen omkring oss präglas av ett tilltagande oro. Kriget i Ukraina pågår och har blivit en del av Europas vardag. Även Israel/Palestinakonflikten är ett tragiskt öde för alla oskyldigt drabbade. Samtidigt befinner vi oss under en allvarlig global kris om klimat- och miljö vars konsekvenser sträcker sig långt bortom enskilda länders gränser och dess politiska mandatperioder. Dessa skeenden kommer sannolikt avsätta djupa spår i människans livsvillkor för kommande generationer. Det är något som händer nu och kan inte längre betraktas som några avlägsna hot.
Det politiska samtalet i vår riksdag, kring dessa frågor präglas av en ganska bred enighet, särskilt i frågor som berör krig och säkerhet. Enigheten verkar ge intryck av stabilitet, men den väcker också frågor om vår demokrati. När besluten uppfattas som självklara och alternativ sällan formuleras, riskerar det demokratiska samtalet – och därmed vårt medborgerliga engagemang – att tappa kraft.
Sveriges regering talar om att vi befinner oss i ett slags krigstillstånd. Dessa ord bär stor tyngd vars innebörd sällan klargörs. Samtidigt formas den allmänpolitiska verkligheten av kontroversiella kompromisser som påverkar både klimatpolitiken och synen på mänskliga värden. Det gäller inte bara regeringen, utan också oppositionen, vars återhållsamhet och anpassning riskerar att sudda ut våra folkrörelseideal som en gång bar den svenska demokratin.
Men ansvaret kan inte enbart läggas på politiska institutioner och partier. I varje kris prövas också vårt personliga ansvar. Hur förhåller vi oss själva till det som sker? Vilken roll spelar vår egen tystnad, vår anpassning eller vår bekvämlighet? Demokrati och hållbarhet är inte enbart politiska projekt – de är också beroende av människors vardagliga ställningstaganden, samtal och handlingar.
Funderingar om framtiden blir därmed också en fråga om hur den unga generationen ser på världen och sin plats i den. Vad förmedlar vi till dem med våra val och vår passivitet? Vilket ansvar är vi beredda att ta, inte bara för vår egen tid utan även för deras?
Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig. Men kanske är det just i denna osäkerhet som vårt gemensamma ansvar blir som tydligast. Ett nytt år innebär inte automatiskt en ny väg mot framtiden – den formas av de beslut vi tillsammans fattar, både som samhälle och som tänkande individer.
Olle Pålsson
Efter ett år präglat av personalflykt, organisatorisk oreda och misslyckade omställningar förs nu förslag fram om att slå samman omsorgsnämnden och individ- och familjenämnden till en så kallad ”supersocialnämnd”. Det är svårt att se hur en sådan sammanslagning skulle lösa de problem Landskrona just nu brottas med. Risken är snarare att de förvärras.
Erfarenheter från liknande omorganisationer visar att stora sammanslagningar ofta leder till mer – inte mindre – strul. Nya chefsled, fler beslutsnivåer och otydliga ansvarsförhållanden skapar osäkerhet, både för medarbetare och för de invånare som är beroende av att socialtjänst och omsorg fungerar stabilt, rättssäkert och med kontinuitet.
Det är särskilt anmärkningsvärt att dessa planer drivs fram i ett läge där båda verksamheterna befinner sig i, eller nyligen har genomgått, djup turbulens. Inom socialtjänsten har anställda vittnat om tystnadskultur och repressalier. Inom omsorgen har bolagiseringen lett till felbokföringar, chefsavhopp och otrygghet. I ett sådant läge borde fokus ligga på att skapa arbetsro, tydligt ledarskap och att återuppbygga förtroende – inte på ännu en omfattande omorganisation.
Argumentet att omsorgsförvaltningen har ”minskat” efter bolagiseringen håller heller inte. Minskad omfattning är inte detsamma som minskad komplexitet. Omsorgsverksamhet och individ- och familjeomsorg är redan i dag tunga, lagstyrda och mycket känsliga verksamheter som kräver fullt politiskt fokus och närvaro.
En mycket stor social nämnd riskerar dessutom att hamna längre från både verksamheten och de människor den är till för. När avstånden ökar är det inte politiken som betalar priset – utan personalen och de mest utsatta invånarna.
Men frågan handlar inte bara om organisation. Den handlar också om demokrati.
Jag ser en tydlig risk med att slå samman två nämnder: att den demokratiska styrningen försvagas. När nämnder blir större och ansvarsområdena bredare flyttas i praktiken makt från folkvalda politiker till tjänstemän. Ärendemängden ökar, tempot skruvas upp och komplexiteten blir svår att hantera. Resultatet blir ofta att fler beslut delegeras till förvaltningen – inte av illvilja, utan av nödvändighet.
Men konsekvensen är tydlig: färre politiska beslut och mer tjänstemannastyre.
Det är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Tjänstemän ska bereda och verkställa beslut, inte ersätta politiska ställningstaganden. När gränsen suddas ut riskerar viktiga vägval att fattas utan tydligt politiskt ansvar, utan öppen debatt och utan möjlighet för medborgarna att utkräva ansvar.
En sammanslagning kan på pappret framstå som effektivisering. Men effektivitet får aldrig ske på bekostnad av demokratisk kontroll. Färre nämnder betyder inte automatiskt bättre styrning – det kan lika gärna innebära längre avstånd mellan medborgare och beslutsfattare.
Landskrona behöver färre experiment och mer ansvarstagande. Ordning skapas inte genom att rita om organisationskartor, utan genom att ta itu med de verkliga problemen: ledarskap, arbetsmiljö och politisk styrning.
Det blir inte mindre kaos av att slå ihop nämnder. Det vet vi redan.
Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)
Läser med viss förskräckelse att Fredspristagaren Maria Machado gett bort sin Nobelprismedalj till Donald Trump.
Nåja, det är inte första gången medaljer byter ägare, det vet jag med stor säkerhet, då jag själv varit mottagare av samma gest. Låt vara i motsatt förhållande.
Hasselbladspriset är fotografins motsvarighet till Nobelprisen.
1997 tilldelades priset – efter visst tumult – den svenske fotografen Christer Strömholm (en av tre svenska mottagare av priset, de andra är: Lennart Nilsson 1980 och Sune Jonson 1993).
Till viss förtret för Hasselbladsstiftelsen skänkte Christer mig medaljen under galamiddagen i mars 1998, under överinseende av bland andra prinsessan Lillian. Detta för ”Lång och trogen tjänst” då jag under nästan 15 år arbetat med hans bilder.
Machados gest är rövslickeri med makten över en stat som mål. Trump sa tidigare att hon ”inte har folkets förtroende” och det är nog förbrukat nu – både inom- och utomlands.
Om Trump har jag bara att säga ”Schluckt Gold und Redet Blech” Ett citat om en ledare i Tysklands trettiotal i ett collage av konstnären John Heartfield (Helmut Herzfelde).
Örjan Kristenson
Glumslöv är en fantastisk plats att bo på, och vi socialdemokrater i stadsbyggnadsnämnden ser behovet av fler bostäder i stationsnära lägen. Vi vet att det behövs fler alternativ än villor – för unga, äldre och familjer som vill bo nära kollektivtrafik och service. Det är en viktig del av en hållbar utveckling.
Men utveckling måste ske med omtanke. När planerna på ett femvåningshus i kvarteret Vapensmeden presenterades var vi tydliga: detta är fel väg. Vi yrkade på avslag i nämnden och reserverade oss mot beslutet. Ett höghus högst upp i ett landskap som sluttar ner mot havet hade blivit ett avvikande inslag i stadsbilden och inneburit en kraftig inskränkning på de omkringliggande villornas insyn och privatliv.
Vi vill att Glumslöv ska växa – men på ett sätt som harmonierar med byns identitet och invånarnas önskemål.
Nu har mark- och miljööverdomstolen satt punkt i frågan. Femvåningshuset stoppas. Det ger oss möjlighet att tänka om och planera för bostäder som stärker Glumslöv utan att förstöra det som gör byn unik.
Vi Socialdemokrater vill stå för en utveckling som kombinerar behovet av nya bostäder med respekt för den lokala miljön. Vi lyssnar på er som bor här. Glumslöv ska fortsätta vara en plats där människor trivs – inte en plats där ogenomtänkta projekt förändrar landskapet för alltid.
Marcus Frej (S)
Roger Blomberg (S)
Ann Persson (S)
Teuta Azemi (S)
Marko Huttunen (S)
I måndags hade jag en insändare på Planket om att Gamla Kyrkogatan var (och är) glashal. Idag fick jag ett svar från ansvarig tjänsteman. Ett svar jag härmed vill delge alla som läste min förste insändare.
Kenneth Görtz
Svaret löd:
Var och kollade till er gata i måndags. Det var god framkomlighet på gatan. Gatan var lite hal men fungerade i stort. Såg att gångytorna utmed gatan inte var halkbekämpade.
Eftersom gatan är smal har man valt att bygga gatan med motveck istället för gångbanor. Detta innebär tyvärr att det blir lite konstiga lutningar för att klara av avvattningen på ytan.
Med vänlig hälsning
Peter Edvinsson
Avdelningschef
Ledning Teknik & Stadsmiljö
Skäms den som skämmas bör!
Jag som så många andra är upprörd över bristen på snöskottning MEN:
Jag gick idag (13/1– 8.30-11.00) mellan Erikstorpsvägen via Hedgatan till Gröna Gång.
En stor majoritet av fastighetsägarna hade INTE halkbekämpat då!
Såvitt jag förstår är jag som fastighetsägare skyldig att halkbekämpa trottoaren en meter ut från tomtgränsen.
Det var däremot skottat på den kombinerade gång- och cykelbanan längs Erikstorpsvägen och Strandvägen.
Rätt skall vara rätt!
Håkan Lans (S)
Lions Club Landskrona och Lions Saxtorp arrangerade i helgen sin årligen återkommande Julgransplundring för stadens LSS-boenden. Eftermiddagen erbjöd fika, dans och fotohörna och avslutningsvis själva julgransplundringen. För musiken stod DJ Tompa! Ett 90-tal gäster lämnade efter 4 timmar med breda leenden.
Hälsar
Cornelia Opitz-Reinholdz
Lions Club Landskrona
Jag undrar var halkbekämpningen blivit av? Gamla Kyrkogatan är glashal.
När ska kommunen salta?
Står kommunen för kostnader som uppstår vid halkolycka? Eftersom de inte sköter uppdraget borde de göra det.
På kommunens hemsida står klart och tydligt att säger de ska svara inom 24 timmar under arbetsveckan men det gör de inte.
På kommunens hemsida står det följande om halkbekämpning:
Vi utför halkbekämpning i förebyggande syfte samt omedelbart efter upptäckt halka.
Prioriteringsordningen är samma som vid snöröjning.
På cykelbanor används mest sand och på gator främst fuktigt salt.
Fram emot våren när risken för halka avtagit, sopas sanden upp.
Normalt ska detta arbete vara avslutat under april månad.
Det sker inte det heller
Men de kanske inte märkt att det är halt . Skärpning och till politikerna. Inför tjänstemannaansvar omgående.
Här skulle en del huvud kunna rulla.
Kenneth Görtz
