Arkiv: Planket

Svar till Ronnie Niby 

Ronnie Niby har rätt i en sak: debatt är en viktig del av demokratin. Oppositionens uppgift är att granska, kritisera och presentera alternativ. Det är självklart.

Men det räcker inte att beskriva problem. Politik måste också handla om att ta ansvar för lösningar, bygga förtroende för dem – och kunna samla stöd för att faktiskt genomföra dem.

Socialdemokraterna har enligt egna uttalanden en röd linje mot Sverigedemokraterna och har samtidigt pekat ut Liberalerna som huvudmotståndare i valet. Det väcker en relevant fråga: med vilka ska politiken genomföras? Ensam är inte stark i kommunpolitiken.

Det var också kärnan i min tidigare replik. Samtidigt som Socialdemokraterna beskriver utmaningar som vi alla känner till uteblir fortfarande beskeden om vilka konkreta reformer och prioriteringar de själva vill driva där besluten faktiskt fattas – och hur de tänker bygga majoritet för dem.

Landskrona har under lång tid haft strukturella utmaningar. Det förändras inte över en natt och ingen seriös politiker påstår heller det. Men att därför avfärda konkreta arbetsmarknadsinsatser som “projekt” utan betydelse är märkligt, särskilt när de bevisligen hjälper människor från arbetslöshet och utanförskap till arbete, utbildning och inkludering.

För den som fått sitt första jobb, påbörjat en utbildning eller lämnat bidragsberoende bakom sig är det inte ett prestigeprojekt. Det är en verklig förändring i livet.

Vi moderater tror på arbetslinjen därför att arbete ger egenmakt, frihet och framtidstro. Därför fortsätter vi att utveckla vuxenutbildningar som arbetsmarknaden efterfrågar, skapa fler vägar in till arbete och stärka samverkan mellan kommunen, näringslivet och civilsamhället.

Ronnie Niby efterfrågar självrannsakan efter många år vid makten. Självklart ska även vi som styr ständigt utvärdera vad som fungerar bättre och vad som behöver förändras. Det är just därför vi fortsätter utveckla nya insatser och höja ambitionerna.

Redan nästa vecka presenteras dessutom samtliga arbetsmarknadsinsatser och resultaten av dessa i Arbetsmarknadsrådet.

Men självrannsakan får aldrig bli ett argument för passivitet eller för att tala ned de framsteg som faktiskt görs.

Arbetslösheten i Landskrona är idag den lägsta på tre år. Det betyder inte att vi är nöjda. Men det betyder att utvecklingen går åt rätt håll och att fler människor idag går till jobbet än tidigare.

Det är inte retorik. Det är resultat.

Annika Segerlund
Kommunalråd
Landskronamoderaterna

I dag på Förskolans dag, den 21 maj, uppmärksammar vi en av Sveriges viktigaste verksamheter. Varje dag möter lärare i förskolan barnens nyfikenhet, oro, skratt och frågor. De lägger grunden för språk, trygghet, lek och lärande. Det förtjänar uppskattning, men fina ord räcker inte. Det krävs ansvar från politiken.

Svensk förskola är på många sätt unik. Nästan 9 av 10 barn går i förskolan och den pedagogiska verksamheten leds av utbildade lärare som skapar en helhet av lek, lärande och omsorg. När grupperna är lagom stora och det finns tillräckligt många utbildade vuxna kan barn bli sedda och behov fångas upp i tid.

Ändå går utvecklingen åt fel håll. I kommun efter kommun används minskande barnkullar som skäl för besparingar. Avdelningar stängs, grupper slås ihop och personal minskas. Det är ett feltänk. När barnen blir färre borde chansen tas att stärka kvaliteten. Mindre barngrupper, högre personaltäthet och bättre arbetsmiljö är inte lyx. Det är villkor för att förskolan ska klara uppdraget.

Förskolan är första steget i utbildningssystemet, där undervisning sker varje dag genom lek, nyfikenhet och gemenskap. Ett rikt språk, tillit till vuxna och trygghet i grupp påverkar skolstarten och livet därefter. De barn som är tre år i dag är tonåringar om tio år.

Hårdast drabbas ofta de barn som behöver förskolan mest. En stark förskola kan ge dem bättre framtidsutsikter. En svagare förskola riskerar att lägga grunden för skolmisslyckanden, utanförskap och stora kostnader för samhället.

Därför måste politiker och huvudmän välja väg. Ska förskolan vara en budgetpost att skära i eller behandlas som den samhällsinvestering den är?

På Förskolans dag hyllar vi förskolans lärare. Vi kräver också handling. Stoppa nedskärningarna. Satsa på mindre barngrupper, fler utbildade lärare och en förskola där varje barn får en bra start i livet.

Rebecka Kainulainen, förskollärare och ordförande, Sveriges Lärare i Landskrona

I sin dom av den 18 maj 2026 gör domstolen en grundläggande analys av rättsläget angående Axeltofta. Jag tror att det kan vara bra för kommunens innevånare att själva läsa domstolens slutsatser för att förstå hur de resonerar.

”Den sammantagna bedömningen är därför att kommunen genom detaljplanen inte visat tillräckliga skäl för den ändrade användningen, och därmed att den nya detaljplanen inte har utformats med skälig hänsyn till enskilda intressen och till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande enligt 4 kap. 36 § PBL. Överklagandena ska därför bifallas och kommunens antagandebeslut upphävas.”

Ord och inga visor således. Axeltoftaborna hade rätt och kommunen fel. Efter mycket politiskt och juridiskt bråk har domstolen klarlagt att kommunen inte hade rätt att köra över kolonisterna och att den gamla detaljplanen gäller.

Konflikten har orsakat kolonisterna mycket stress, osäkerhet och oro. Nu vore det kanske på sin plats att kommunen ber dem om ursäkt för det lidande de tvingats att utstå.

Anders Kjellström (S)

Annika Segerlunds replik på Socialdemokraternas debattartikel säger kanske mer om dagens politiska klimat i Landskrona än vad som först var tänkt.

För istället för att bemöta kärnfrågan – varför Landskrona efter så många år av samma styre fortfarande brottas med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och utflyttning av unga – väljer Moderaterna att göra oppositionens roll till huvudfråga. Kritiken reduceras till att Socialdemokraterna “skriver debattartiklar” och “sitter på läktaren och buar”.

Det är ett klassiskt retoriskt grepp. Man flyttar fokus från sakfrågan till motståndarens beteende. Men i en demokrati är oppositionens uppgift just att granska, kritisera och lyfta alternativa perspektiv. Debattartiklar är inte ett tecken på passivitet. De är en del av det demokratiska samtalet.

Segerlund radar upp flera projekt och arbetsmarknadsinsatser, och det är bra att människor får stöd till arbete och utbildning. Ingen motsätter sig det. Problemet är att dessa exempel presenteras som om själva existensen av projekt automatiskt vore ett bevis på att politiken fungerar i stort.

Men frågan många Landskronabor fortfarande ställer sig är större än så: varför har staden efter decennier av starkt marknadsfört styre fortfarande så stora strukturella problem?

Att arbetslösheten är den lägsta på tre år låter positivt, men tre år är också en mycket kort tidsperiod i en kommun som styrts länge av samma politiska ledning. Jämförelsen säger väldigt lite om hur Landskrona står sig mot andra kommuner eller varför utvecklingen inte varit starkare över tid.

Repliken bygger också upp en falsk motsättning mellan att “göra jobbet” och att delta i offentlig debatt. Som om politik endast räknas när den sker inom den styrande majoritetens egna strukturer. Men demokrati fungerar inte så. Ett levande offentligt samtal är inte ett hinder för utveckling, det är en förutsättning för den.

Det är dessutom svårt att tala om “visioner kontra handling” när Landskrona under lång tid präglats av stora prestigeprojekt, stark marknadsföring och visionära slogans, samtidigt som många invånare fortfarande upplever att vardagsfrågorna halkar efter.

Kommunpolitiken behöver mindre självgod retorik och mer självrannsakan. För efter många år vid makten räcker det inte längre att säga att man “är med i matchen”. Då måste man också kunna svara på varför resultaten fortfarande inte motsvarar ambitionerna.

Ronnie Niby (S)

Landskronas koloniträdgårdar utgör tillsammans ett av Sveriges mest koncentrerade och historiskt komplexa koloniområdeslandskap. Med omkring 1 400 kolonilotter fördelade över flera områden är staden nationellt unik i sin täthet och kontinuitet av denna typ av bruksmiljöer. Ur ett arkeologiskt och kulturhistoriskt perspektiv bör dessa områden förstås som ett sammanhängande kulturlandskap där olika historiska lager av stadsutveckling, social reform och markanvändning är tydligt avläsbara.

Citadellets koloniträdgårdar
Vid Citadellet finns Sveriges äldsta organiserade koloniområde, etablerat omkring 1904. Området är unikt genom sin direkta koppling citadellet från 1500-talet, där vallgravar och försvarsstrukturer successivt omvandlats till odlingslotter när den militära funktionen avtog. Detta skapar ett tydligt exempel på hur tidigare strategiska landskap omtolkas till sociala och rekreativa miljöer. Citadellområdet fungerar därmed som en form av “historisk palimpsest”, där försvarshistoria, arbetarrörelsens sociala reformidéer och modern fritidskultur existerar i samma rumsliga struktur.

S:t Olovs vång
S:t Olovs vång representerar ett mer urbant och sent etablerat koloniområde, där relationen till stadens expansion blir tydlig. Här framträder kolonin inte primärt som omvandlat militärt landskap, utan som ett planerat inslag i stadens periferi – en buffertzon mellan tät bebyggelse och rekreativ markanvändning. Området visar hur koloniträdgården under 1900-talet blev en integrerad del av stadens sociala infrastruktur, snarare än ett marginalfenomen. Samtidigt illustrerar det hur sådana miljöer över tid påverkas av förändrade bostads- och markbehov.

Larvi
Larvi utgör ett av de större sammanhängande koloniområdena i Landskrona och speglar en mer systematiserad kolonirörelse där standardisering, arrendeformer och kommunal planering blivit tydliga inslag. Här blir kolonin en del av en modern stadsförvaltning snarare än en spontan social rörelse. Det gör Larvi särskilt intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv eftersom det visar övergången från ideologiskt grundad folkrörelse till administrerat stadslandskap.

Kopparhögarna
Kopparhögarna representerar en annan typ av kolonilandskap där historisk markanvändning och industriella eller militära spår påverkar miljön direkt. Området har dokumenterade markföroreningar som bland annat arsenik och bly, vilket visar hur tidigare verksamheter fortfarande påverkar dagens brukande. Ur ett arkeologiskt perspektiv är detta viktigt eftersom det tydliggör att kulturmiljö inte enbart handlar om synliga strukturer, utan även om osynliga lager i marken, där historiska processer fortfarande har materiella konsekvenser.

Axeltofta
Axeltofta framstår i denna kontext som det mest aktuella exemplet på ett levande kulturhistoriskt landskap i förändring. Här möts långvarigt socialt brukande, småskalig odlingskultur och nutida stadsutvecklingsbehov.

Det är just i denna typ av miljöer som koloniträdgårdens dubbelhet blir tydlig: den är både ett privat rum och ett kollektivt landskap, både temporärt och långsiktigt, både funktionellt och identitetsskapande.

Tillsammans bildar Axeltofta, S:t Olov, Larvi, Kopparhögarna och Citadellområdet ett sammanhängande system av moderna kulturmiljöer där Landskrona kan läsas som ett landskap präglat av 1900-talets sociala reformer, industriella arv och kontinuerlig stadsutveckling. Ur ett arkeologiskt perspektiv är den centrala frågan därför inte enskilda områdens status, utan hur dessa vardagslandskap förstås som en del av det moderna kulturarvet. De representerar inte monument i traditionell mening, men de bär en lång kontinuitet av social praktik, materialitet och stadsutveckling som gör dem till viktiga källor för förståelsen av det moderna samhällets framväxt.

Ronnie Niby (S) Arkeolog

Svar på Lamees Ar-Rawis debattartikel – Det är dags att sätta arbete och framtidstro först i Landskrona

Tack Socialdemokraterna för att ni stöttar den moderata arbetslinjen!

För det är väl så jag ska tolka det, när ni skriver en debattartikel som till 70% överensstämmer med det flygblad vi började dela ut 25 april, som bygger på vårt politiska handlingsprogram för kommande mandatperiod?

Vad som väcker funderingar hos mig är varför ni inte driver politik i linje med det. Varför drivs inte frågorna av er där de beslutas? I utbildningsnämndens nämndplan t.ex., som ni istället för att driva politik genom väljer att inte ställa er bakom. Eller med förslag på konkreta arbetsmarknadsinsatser eller åtgärder i Arbetsmarknadsrådet?

Vi har bara under det senaste året startat bl.a. Hörnan – en väg in för nyligen arbetslösa, Villjan 29+ för arbetslösa utan annan åtgärd som är över 29 år och behöver hjälp till arbete eller studier och nu senast, ett förprojekt för att utreda förutsättningarna av att införa sysselsättningsplatser inom förvaltningarna, med en möjlig övergång till en anställning inom ett enkelt jobb. Ovanpå det har vi startat en vuxenutbildning som branschen skriver efter, utbildning till buss- och lastbilschaufför. Insatser för människor, som genom våra satsningar gått från arbetslöshet och ibland bidrag till jobb, vuxna som fått utbildning och unga som fått framtidstro. Jag hoppas att det gläder er, liksom det gläder mig, att vi nu har den lägsta arbetslösheten på 3 år. Men vi är inte i mål, och jag är inte nöjd än.

Ni skriver att det inte räcker med visioner. Jag kan bara hålla med. Det krävs också mod, handlingskraft, ambitioner, tillit till våra medarbetare och en tro på människors förmåga. Och, inte minst, att ta ansvar för att vi genomför förändringar utifrån politiska beslut. Det räcker inte att sitta på läktaren och bua, det gäller att vara med i matchen.

Ni skriver debattartiklar, vi bygger vägar till arbete. Välkomna in i matchen!

Annika Segerlund
Kommunalråd
Landskronamoderaterna

I dag på Norges grunnlovsdag vajar den norska flaggan över tusende hus och hem i vårt västra grannland. Den vajar också runt om i hela Norden, även här i Landskrona, vid rådhuset. Flaggan, röd, vit och blå, en självklar och aktad symbol för Norge.

Men den är också en nordisk flagga. Den följer en tradition som går tillbaka till den 15 juni 1219 då den röd-vita Dannebrogen, världens äldsta nu officiella flagga, enligt sägnen föll ner från himlen och gav Valdemar Sejr ”segern” vid korståget i Estland. Dannebrogen har allt sedan dess stått modell för flaggorna i Norden: ett mot flaggstången liggande kors. Den nordiska korsflaggan.

Norges flagga har inte lika många år på nacken som den danska förebilden. Den stadfästes av stortinget 1821. Vid den tiden var Sverige och Norge i union med varandra; två separata kungariken med en gemensam kung. Till att börja med fungerade unionen rätt bra, men med tiden knakade det i fogarna. Och det var just kring flaggan som känslorna började svalla.

Visst, Norge hade sin egen flagga, men uppe i hörnet fanns sedan 1844 det så kallade unionsmärket; en mix av de svenska och norska flaggorna där de svenska färgerna uppfattades som mer framträdande än de norska. I Norge och Sverige kom unionsmärket att kallas för sildesalaten och sillsalaten; en populär och färgrik rätt på smörgåsborden i både Kristiania och Stockholm.

Mot slutet av 1800-talet kom flaggans sildesalat i Norge att alltmer uppfattas som en symbol för svensk överhöghet och krav restes om ”det rene flagg”. Och 1899 strök stortinget i Norge unionsmärket från nations- och handelsflaggorna. Men ända fram till unionsupplösning 1905 fanns sildesalaten kvar på den tretungade örlogsflaggan.

Dock, den kulinariska sildesalaten/sillsalaten tog ingen skada av det skedda. Den inmundigas den dag i dag med god aptit i både Oslo och Stockholm, och säkerligen även i Landskrona. Och varför inte fixa till rätten i dag och då, till Norges ära, med ett litet glas Lysholms Linie Aquavit därtill.

Stort & Varmt Grattis Norge på 17 mai!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona

P.S. Det finns två flaggor i Norden som inte är korsflaggor: Grönlands och Samelands. Men de faller inte helt utanför ramen; i båda är cirkeln förskjuten mot stången.

Det som har hänt i Landskrona är fruktansvärt. Två människor har dött efter att hemtjänsten dröjt i timmar med att rycka ut på trygghetslarm. Det borde aldrig få hända i Landskrona – inte mot de människor som byggt vår stad och vårt samhälle.

Man blir både arg och ledsen när man läser att äldre människor ropat på hjälp utan att någon kommit. Våra äldre ska känna trygghet, inte lämnas ensamma när de behöver hjälp som mest.

Det här visar också problemen med att driva omsorg genom aktiebolag där ekonomi och vinst riskerar att gå före människovärde. Vi bolagiserade vård och omsorg med argument om att “höja kvaliteten”. Vi socialdemokrater har länge varnat för att bolagiseringen främst drivits av ekonomiska vinster och möjligheten att få in miljoner genom momssystemet – inte av omsorg om våra äldre.

Men resultatet talar för sig självt. Vi har aldrig haft så många haverier inom vård och omsorg som efter bolagiseringen. Nu står vi här i en situation där äldre människor dör efter att ha väntat på hjälp.

Då måste frågan ställas: Är de miljoner som staden fått in genom bolagiseringen verkligen värda våra äldres liv och trygghet?

Äldre människor ska inte behandlas som kunder i ett system där minuter, bemanning och pengar vägs mot människors liv och hälsa. Det är de äldre som har byggt vårt samhälle. De har arbetat, betalat skatt och tagit hand om generationer före oss. När de nu behöver hjälp ska de mötas av respekt, trygghet och omsorg – inte av väntetider och brist på personal.

Ingen ska behöva dö ensam efter att ha ropat på hjälp.

Vi socialdemokrater var emot att bolagisera vård och omsorg, och vi kommer alltid att prioritera våra äldre framför vinster och ekonomiska experiment.

Nu räcker det med ursäkter och fina ord. Kommunen och ansvariga måste säkerställa att detta aldrig händer igen. Det krävs bättre bemanning, bättre rutiner och ett system där människan alltid går före ekonomin.

Vi får aldrig vänja oss vid sådana här händelser. Ett samhälle bedöms efter hur det behandlar sina mest utsatta. Just nu har vi misslyckats.

Ingen ska dö ensam efter att ha ropat på hjälp.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)