Arkiv: Planket

I dag firas det i Reykjavík. Ja, det firas runt om på hela Island. Det är Íslenski þjóðhátíðardagurinn, Islands nationaldag, just i dag! Men det är inte bara där det firas; det gör vi även i Landskrona och på massor av andra ställen i Norden. Och det med all rätt. Island är platsen där mycket av vår gemensamma historia och litteratur förvaltas och i högsta grad är levande. Det är också ett land som är i framkant när det gäller innovation, livskvalitet och välfärd.

Men för oss här i Landskrona är nog Island inte så välkänt, i vart fall inte lika välkänt som vår granne på andra sidan sundet. Därför kommer här ett litet hopplock om Island:

• Island har haft en kung: Kristján 1. Island var ett eget kungarike 1918-1944, förenat i personalunion med Danmark. Så Christian 10 av Danmark var även kung av Island fram till den 17 juni 1944 då republiken utropades.
• Island och Storbritannien har varit i väpnad konflikt med varandra: Þorskastríðin, torskkriget, som varade till och från mellan 1948–1976. Konflikten gällde fiskegränser. Turligt nog var konflikten inte så blodig, men den krävde ändock två dödsoffer.
• Isländsk mat är inte så lätt att få tag på i Landskrona. Men i vart fall skyr går att få tag på. Skyr påminner om yoghurt, smakar syrligt, friskt och lite sött. När vi arrangerar Norden på Öster, i samband med Österdagen den 12 september, kan ni komma och smaka på skyr.
• 1972 stod Island som arrangör av århundradets schackfinal, matchen mellan världsmästaren Boris Spasskij och utmanaren Bobby Fischer. Matchen gick i Reykjavik och det blev en match inte bara mellan spelarna, utan även mellan Sovjet och USA. Kalla kriget innebar att atmosfären i salen inte var vidare varm. Till slut stod Bobby Fischer som ny världsmästare.
• Men det är inte bara schackmatcher som Island arrangerat. Hösten 1986 var det åter dags för Sovjet och USA att mötas i Reykjavik. Det handlade om att reducera kärnvapenarsenalen. Och nu var det Reagan och Gorbatjov som stod för dragen. Det slutade med remi; inget avtal kom på plats. Dock, man kom en bit på vägen så att ett avtal kunde slutas 1987.
• Värd för mötet 1986 var världens första folkvalda kvinliga president: Vigdís Finnbogadóttir. Hon valdes tre gånger; andra gången med 92.7% av rösterna och tredje gången utan motkandidat. Även efter presidentskapet är hon en av Islands allra mest populära och älskade personer; i april fyllde hon 96 år. Och just i dag för 40 år sedan skakade redaktören på Landskrona Direkt hand med henne när var Nordjobbare på Island – Det ni!
• Till sist: isländsk musik. Många låtar och musiker från Island är välkända, en del till och med världskända. Men klassisk musik från Island är nog inte lika bekant. Så därför slår jag ett slag för Jón Leifs, Islands främste kompositör. Hans orkestermusik är fantastisk, inspirerad av det isländska landskapet och ofta med motiv hämtade från nordiska sagor och sägner, såsom preludiet Geysir och Saga-symfonin

Stort & Varmt Grattis Island!

Jan Nilsson

Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Sedan äldreomsorgen bolagiserades har Landskronaborna gång på gång nåtts av rapporter om allvarliga missförhållanden inom LOAB. Återkommande Lex Sarah-anmälningar, brister i omsorgen och nu även dödsfall efter kraftigt fördröjda insatser visar att problemen inte är enskilda händelser – de är återkommande och systematiska.

Två äldre Landskronabor avled under samma månad efter att hjälp dröjt i över två timmar trots aktiverade trygghetslarm. Att hänvisa till externa leverantörer förändrar inte det faktum att kommunen och den politiska ledningen bär det yttersta ansvaret för att äldreomsorgen fungerar.

Därför riktar vi Socialdemokraterna skarp kritik mot Treklövern – Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet. Politiker har inte bara ansvar för besluten de fattar, utan också för att följa upp verksamheten och agera när allvarliga brister upprepas. När missförhållanden fortsätter år efter år måste den politiska styrningen ifrågasättas.

Landskronas äldre har rätt till en trygg och värdig omsorg. Anhöriga ska kunna lita på att hjälpen kommer när den behövs. I dag känner många i stället oro.

Nu räcker det inte med fler löften. Det krävs politiskt ansvarstagande, skärpt uppföljning och konkreta åtgärder för att återupprätta förtroendet. Ingen äldre människa ska behöva riskera att bli utan hjälp när larmet går.

Med vänlig hälsning
Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Svar på Treklöverns debattartikel – Regionen flyttade problemet – Socialdemokraterna vill bygga ut det

Ingen ifrågasätter att människor med beroendeproblematik ska få vård, stöd och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Ingen ifrågasätter heller att otrygghet, ordningsstörningar och kriminalitet måste tas på största allvar. Men det är just här Treklöverns resonemang brister.

I deras debattartikel saknas det viktigaste av allt: viljan att ta sig an den verkliga utmaningen. I stället för att diskutera hur tryggheten ska stärkas, hur den öppna narkotikahandeln ska bekämpas och vilka resurser som krävs för att skapa ett tryggare område riktas fokus mot själva vårdverksamheten. Problemen beskrivs som om de vore en konsekvens av att människor söker hjälp för sitt beroende.

Det är en farlig förenkling.

Genom att peka ut Folkets Hus och tala om dess ”affärsintressen” försöker Treklövern göra en komplex samhällsutmaning till en fråga om ekonomi och lokaler. Samtidigt avslöjar resonemanget något om Treklöverns eget perspektiv. I deras beskrivning antyds att ekonomisk vinning är den främsta drivkraften, något som säger mer om deras egen syn på drivkrafter än om verkligheten. Men alla gör inte den prioriteringen.

För oss handlar frågan inte om affärsintressen. Den handlar om människor. Om människor som behöver vård, stöd och en möjlighet att ta sig ur ett beroende. Om anhöriga som hoppas att deras närstående ska få hjälp. Och om ett samhälle som har ett ansvar att både erbjuda vård och upprätthålla tryggheten.

Det är också viktigt att skilja på orsaker och konsekvenser. Otryggheten i området uppstår inte för att människor får behandling. Otryggheten uppstår när kriminella utnyttjar människors utsatthet för att sälja narkotika, begå brott och skapa oro. Därför borde fokus ligga på att bekämpa kriminaliteten, inte på att misstänkliggöra en verksamhet som hjälper människor bort från missbruk.

Det är därför anmärkningsvärt att Treklövern lägger så stor vikt vid påstådda affärsintressen samtidigt som de ägnar betydligt mindre utrymme åt att diskutera sitt eget ansvar för att stärka tryggheten och bekämpa kriminaliteten. När människor ställs mot ekonomiska intressen väljer vi människor först. Det borde vara en självklar utgångspunkt för alla som vill ta ansvar för samhällets mest utsatta.

Att stoppa vårdverksamhet eller återkommande kräva att den ska flyttas löser inte problemen. Det är att flytta blicken från problemet. Kriminalitet försvinner inte genom en ny adress. Den följer efter så länge de bakomliggande problemen inte hanteras. Trygghet skapas inte genom att människor i behov av vård flyttas runt mellan olika platser. Trygghet skapas när samhället tar ansvar, när kommunen, polisen och andra aktörer samverkar, prioriterar frågan och har modet att möta problemen där de faktiskt finns.

Om det förekommer narkotikaförsäljning, ordningsstörningar eller annan kriminalitet i anslutning till LARO-verksamheten är det inte de hjälpsökande som är problemet. Problemet är de personer som begår brotten. Därför borde den politiska debatten handla om hur dessa ska stoppas, inte om hur en vårdverksamhet ska flyttas undan.

Det som saknas i Treklöverns artikel är ett tydligt svar på den avgörande frågan: Vad är ni själva beredda att göra? Vilka resurser är ni beredda att avsätta? Hur vill ni stärka polisens och kommunens arbete? Hur tänker ni bidra till att de kriminella som skapar otryggheten faktiskt stoppas?

Vi socialdemokrater vägrar acceptera valet mellan trygghet och vård. Vi tänker stå upp för båda. Barn och unga har rätt till trygga miljöer. Människor med beroendesjukdom har rätt till vård och rehabilitering. Och samhället har en skyldighet att bekämpa kriminaliteten utan att göra människor som söker hjälp till syndabockar.

Det är skillnaden mellan att peka ut de utsatta, och att ta ansvar för att lösa problemen.

Lamees Ar-Rawi (S)

Svar på Treklöverns debattartikel – Regionen flyttade problemet – Socialdemokraterna vill bygga ut det

Anfall är bästa försvar, tänkte kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (L) – tillika stadsbyggnadsnämndens ordförande – och bestämde sig för att skriva ihop en debattartikel som kollegorna Annika Segerlund (M) och Elvir Mesanovic (MP) också skulle få signera. Att Segerlund och Mesanovic som bägge sitter i miljönämnden, inte är fullt införstådda med Plan- och Bygglagen och på vilka grunder vi som är valda till stadsbyggnämnden fattar beslut på, det må ju vara hänt och det kan vi ha överseende med. Men Torkild Strandberg är ju faktiskt nämndens ordförande. Efter alla dessa år som ordförande i nämnden borde Strandberg veta bättre.

I sin debattartikel skriver Treklöverns representanter: ”Region Skåne har inte löst problemet. Man har flyttat det”. Vi anar en viss underliggande intern kritik gentemot Torkild Strandbergs och Annika Segerlunds partikollegor i Region Skåne som styr där. Kanske vore det mer begåvat att koncentrera sig på att hålla ihop det egna lagbygget och inte – så att säga – kacka i eget bo. Men det är å andra sidan inget vi behöver fördjupa oss i.

I stadsbyggnadsnämnden yrkade vi Socialdemokrater bifall till bygglovsansökan rörande LARO. Vi har i den skriftliga reservationen motiverat vårt beslut på följande vis: ”Vi i den socialdemokratiska gruppen anser att gällande detaljplan som reglerar byggnaden medger LARO-verksamhet och därtill har vi gjort bedömningen att PBL medger bygglov för utvecklad LARO-verksamhet, därför har vi yrkat bifall till bygglovet”. Vi Socialdemokrater i stadsbyggnadsnämnden gjorde – så att säga – en annan bedömning än ordföranden i nämnden och den majoritet som röstade mot vårt yrkande. Sverigedemokraterna i nämnden bad oss utveckla vårt ställningstagande i frågan och vi svarade – enligt den Strandbergska modellen – att i stadsbyggnadsnämnden debatterar vi inte frågor, vi fattar beslut. Emellertid framgår vår hållning i frågan tydligt av reservationen.

I sammanhanget bör det nämnas att det heller inte är första gången som Strandberg inte är överens med oss Socialdemokrater eller resten av omvärlden för den delen. När det gällde femvåningshuset i Glumslöv som Strandberg ville ha byggt, då sade Mark- och Miljödomstolen nej till Strandberg. När det gällde detaljplanen för att göra om Axeltofta till ett naturområde, då sade Mark- och Miljödomstolen nej till Strandberg. Och nu när det gäller att försöka stoppa bygglovet för LARO-verksamheten, ja nu säger Länsstyrelsen i Skåne nej till Strandberg. Nej, nej och åter nej! Och det gör vi med, vi säger också nej till Strandberg! Och det står vi för!

Det är vida känt i Landskrona att Torkild Strandberg under sin snart 20-åriga tid vid makten har gjort så mycket han kunnat för att försöka klämma åt Arbetarrörelsen, bland annat genom att ge sig på Folkets Hus. Exempelvis har kommunala verksamheter som tidigare hyrde lokaler hos Folkets Hus flyttat därifrån till andra lokaler i staden. Ett exempel är delar av socialtjänsten. Ett annat exempel är flytten av Alléskolans utspisningsplats från Folkets Hus till en privat fastighetsägare, som för övrigt ligger intill Kolet, härbärget för de hemlösa.

Strandberg verkar leva under filosofin att ändamålet helgar medlen. Men Torkild, ändamålet – i detta fallet att förstöra för Folkets Hus – helgar faktiskt inte medlen – att med alla till buds stående medel, i detta fallet att avslå bygglov. Det anstår varken kommunstyrelsens ordförande eller stadsbyggnadsnämndens ordförande att låta känslorna ta över på det viset.

Stadsbyggnadsnämnder (i hela landet) har att vid beslutsfattande framför allt förhålla sig till Plan- och bygglagen, Miljöbalken, Kommunallagen, Fastighetsbildningslagen (i vissa frågor) och Kulturmiljölagstiftning (ibland). Vi kan inte fatta beslut som strider mot lag. Vi behöver inte alltid vara överens i stadsbyggnadsnämnden, vi kan göra olika bedömningar än ordföranden och majoriteten och ändå hålla oss inom lagens råmärken. Och så har uppenbarligen även Länsstyrelsens gjort i detta fallet.

Men det är ett lågvattenmärke av rang, att stadsbyggnadsnämndens ordförande Torkild Strandberg och Treklöverns främsta företrädare ger sig på oss Socialdemokrater i stadsbyggnadsnämnden för att vara i någon slags maskopi med Folkets Hus. Vi är i demokratisk ordning valda till församlingen för att företrädare Landskronabor som röstat på vårt parti. Visst är det valrörelse och det ser inte ljust ut för högern varken i Landskrona eller nationellt, men nu får väl ni i Treklövern här i Landskrona ändå sansa er något.

Larokliniken i Landskrona får i dagarna mycket kritik av en Torkild Strandberg.
Oavsett om det stämmer att den medicinska ledningen där inte håller måttet eller att otryggheten ökat i staden ska man hålla i minnet att kritiken framförs av Torkild av två orsaker.

Dels vill Torkild ta fokus från omsorgskaoset. Det är valår.
Dels vill han lägga en dålig image över Folkets Hus – läs Socialdemokraterna.
Det är ju valår.

Att Laro Kärnan hamnade i Landskrona var något Region Skåne beslutade om. Alltså  av Torkilds partikamrater  Genom att de 2014 beslutade om fri etableringsrätt för dessa verksamheter.
Om de som behandlas på Laro nu skapar otrygghet i stan, såsom han påstår, och om detta utgår från just Folkets hus, en byggnad Torkild inte tål pga den socialdemokratiska kopplingen, varför då ta bort bänkar i en annan del av stan?
Nej, Torkild tål inte att det finns någon verksamhet i Folkets Hus, helst vill han nog riva det. Och framför allt vill han skapa en dålig bild av Folkets Hus – läs Socialdemokraterna. Detta genom att ffa  rikta kritiken mot Folkets Hus och inte mot sina partikamrater i Region Skåne.
Han väljer alltså att attackera en byggnad och några bänkar i stället för ett politiskt beslut.

Det är inte Socialdemokraterna som bedriver verksamheten. De tillhandahåller bara lokalen.

Och så tarTorkild råd av vissa rikspolitiker, som också desperat försöker ta fokus från sina egna misslyckanden genom att attackera motståndarna.
Han vill att vi i valårstider ska glömma omsorgskaoset, bolagiseringen, arbetslösheten, kolonirivningarna mm.
Han vill att vi ska fokusera på Laro.
Men nej, den gubben går vi inte på.

För övrigt känner jag mig inte mindre trygg nu än innan Laro kom till stan. Märker ingen skillnad. Han borde istället se till att säkra våra vägar mot fortkörare, där känner jag mig verkligen otrygg. Och ffa borde han se till att göra något åt äldreomsorgen, för vår trygghets skull.
Mest tycker jag synd om de som nu straffas med att förlora sina bänkar. Inga andra alternativ skapas ju av den politiska ledningen för dem.

Lena Nilsson

Man måste ändå beundra den politiska uppfinningsrikedomen i Landskrona. När centrum präglas av missbruk, ordningsstörningar och otrygghet har kommunen nu hittat en lösning som är lika enkel som genial: ta bort bänkarna.

För uppenbarligen är det inte missbruket, den sociala utsattheten, otryggheten eller bristen på långsiktigt ansvar som är problemet. Det är bänkarna. Dessa farliga trä- och metallkonstruktioner som så hänsynslöst möjliggör att människor kan sitta ner i det offentliga rummet.

Tack Torkild. Utan bänkar finns inga problem.

Det är nästan imponerande. Där andra hade sett ett tecken på djupare samhällsproblem ser Landskronas politiska ledning möblemang. Där andra hade frågat sig varför människor hamnar i missbruk, varför centrum upplevs otryggt och varför problemen återkommer, tycks svaret i Landskrona vara att skruva loss sittplatserna.

Det säger något om en politisk kultur där problem inte nödvändigtvis ska lösas, utan helst göras mindre synliga. Om människor sitter på en bänk och visar att allt inte står rätt till, då tar man bort bänken. Om missförhållanden blir besvärande, då hänvisar man till organisationen, rutinerna, tidigare beslut eller någon annan ansvarsnivå.

Det är ledarskap i sin mest moderna form: när verkligheten stör bilden av framgång, flyttar man verkligheten.

Men frågan är vad som egentligen händer när bänkarna försvinner. Försvinner missbruket? Försvinner otryggheten? Försvinner människorna? Eller flyttas problemen bara några meter bort, till nästa gata, nästa port, nästa busshållplats eller nästa plats där de återigen blir någon annans bekymmer?

En kommun kan naturligtvis behöva hantera ordningsproblem i centrum. Ingen seriös person förnekar att boende, handlare och besökare har rätt att känna sig trygga. Men trygghet byggs inte genom symboliska möbelförflyttningar. Trygghet byggs genom närvaro, socialt arbete, polisarbete, ansvarstagande och en politisk vilja att ta tag i orsakerna, inte bara symptomen.

Det är här det verkliga ledaransvaret kommer in. En kommunledning kan inte bara ta åt sig äran när staden ska marknadsföras, när centrum ska putsas upp och när framgångsberättelsen ska säljas. Den måste också stå där när verkligheten spricker. När missbruket syns. När otryggheten växer. När människor far illa. När de enkla lösningarna inte längre räcker.

Men i Landskrona verkar vi ofta få se motsatsen. Ansvar talas det gärna om, men när ansvar ska bäras blir det märkligt lätt. Det glider nedåt i organisationen, bort från politiken och vidare till någon annan. Och nu tycks även bänkarna få bära skulden.

Så ja: tack Torkild. Tack för att Landskrona ännu en gång får bevittna den märkliga konsten att hantera problem genom att flytta dem ur synfältet.

Men vi andra får nog fortsätta ställa den fråga som återstår när bänkarna är borta:

När tänker kommunledningen börja ta ansvar för själva problemen?

Och om någon undrade? Det är sarkasm.

Ronnie Niby