Arkiv: Planket

Debatten om Landskronas äldreomsorg har de senaste veckorna handlat om Lex Sarah-anmälningar, dödsfall, brister i trygghetslarm och uppgifter om strukturella problem. Oppositionen har därför begärt ett extra kommunfullmäktige.

Kommunfullmäktiges ordförande Lisa Flinth (L) avfärdar dock behovet. Hon hänvisar till att omsorgsnämnden och styrelsen för Landskrona Omsorg AB redan haft extra sammanträden och att frågan dessutom diskuterats vid tidigare kommunfullmäktigen.

Men just det svaret väcker en annan fråga.

Om kommunens egen ledning beskriver problemen som strukturella, varför skulle kommunens högsta beslutande organ inte diskutera dem skyndsamt? Att andra möten redan hållits är knappast ett argument mot att även kommunfullmäktige behandlar frågan. Tvärtom borde de allvarliga händelserna motivera en bred politisk debatt där hela den folkvalda församlingen får möjlighet att ställa frågor och utkräva ansvar.

Mot den bakgrunden valde jag att läsa Socialstyrelsens öppna jämförelser för Landskronas äldreomsorg. Det blev en intressant läsning.

På flera områden ser utvecklingen positiv ut. Kommunen har infört fler kvalitetsrutiner, stärkt den systematiska uppföljningen och utvecklat sitt kvalitetsarbete. På papperet ser verksamheten ut att ha tagit steg framåt. Samtidigt visar samma statistik något som förtjänar större uppmärksamhet.

Tidigare redovisade Landskrona tydliga servicelöften för trygghetslarm, kontakt inom tre minuter och besök inom trettio minuter. Från och med 2023 redovisas inte längre dessa garantier. Det innebär inte att de tragiska händelser som senare inträffat beror på att garantierna försvann. Men det är svårt att bortse från att just larmhanteringen nu står i centrum för kritiken samtidigt som kommunen inte längre redovisar några offentliga tidsutfästelser.

Socialstyrelsens statistik visar också att kommunen fortfarande saknar vissa beredskapsplaner, bland annat för höga temperaturer och evakuering inom delar av äldreomsorgen där man i stort sett bara säger att man minsann har AC på sina vårdboenden. Den stora frågan blir därför om vi verkligen mäter rätt saker.

Socialstyrelsens öppna jämförelser visar framför allt om kommunen har rutiner, styrdokument och system för uppföljning. De säger betydligt mindre om det som de äldre faktiskt är beroende av: att det finns tillräckligt med personal, att trygghetslarm besvaras i tid och att vårdkedjan fungerar när någon skrivs ut från sjukhuset.

Det innebär att en kommun kan förbättra sina kvalitetsindikatorer samtidigt som verksamheten i praktiken har stora problem. Det är ingen kritik mot Socialstyrelsens arbete. Tvärtom visar deras statistik hur viktigt det är att skilja mellan dokumenterad kvalitet och faktisk kvalitet.

Den diskussionen borde stå i centrum för den politiska debatten. För ytterst är det inte policydokument, handlingsplaner eller sammanträden som svarar på ett trygghetslarm. Det är människor.

Ronnie Niby (S)

Det handlar inte om vem som ringt vem – det handlar om fyra människor som mist livet

Lisa Flinths svar är talande. När fyra människor har avlidit efter allvarliga brister i Landskronas äldreomsorg väljer kommunfullmäktiges ordförande att diskutera telefonsamtal, mötesformer och formalia. Det säger tyvärr mycket om den styrande majoritetens syn på sitt ansvar.

Det här handlar inte om relationen mellan ledamöter i kommunfullmäktiges presidium. Det handlar om ett politiskt ledarskap som under lång tid har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag – att garantera en trygg och värdig omsorg för våra äldre.

Fyra människor är döda. Kommunen har själv konstaterat allvarliga brister genom flera Lex Sarah-utredningar. Det handlar om uteblivna hembesök, felaktiga bedömningar, brister i larmhantering, otillräcklig introduktion och personal utan tillräcklig utbildning. Detta är inte en enskild händelse. Det är ett systemfel.

Därför begärde vi ett extra kommunfullmäktige.

Inte för att skapa rubriker. Inte för att vinna politiska poäng. Utan därför att kommunfullmäktige är kommunens högsta beslutande organ. När förtroendet för en av kommunens viktigaste verksamheter skakas i grunden måste hela kommunens folkvalda församling ges möjlighet att diskutera situationen öppet, kräva ansvar och besluta om vägen framåt.

Att hänvisa till att omsorgsnämnden redan haft informationsmöten är att missa poängen. Informationsmöten bakom stängda dörrar ersätter inte en offentlig demokratisk debatt. Kommuninvånarna har rätt att se hur deras folkvalda tar ansvar när något så allvarligt har inträffat.

Vi socialdemokrater tror på en annan syn på politiskt ledarskap.

När välfärden sviktar gömmer man sig inte bakom organisationer, processer eller möteskalendrar. Då kliver man fram. Man tar ansvar. Man är beredd att låta demokratin pröva de beslut som fattats.

Det är också anmärkningsvärt att den styrande majoriteten verkar anse att Landskronaborna ska vänta till den 28 september innan kommunfullmäktige får behandla frågan.

Om situationen verkligen är så allvarlig som kommunen själv beskriver borde den också vara tillräckligt allvarlig för att motivera ett extra sammanträde.

Vi kommer därför inte att släppa denna fråga.

För oss handlar politik ytterst inte om procedurer eller prestige. Politik handlar om människor. Om den äldre kvinnan som ska känna sig trygg när hon går och lägger sig. Om den äldre mannen som ska kunna lita på att hjälpen kommer när han trycker på larmet. Om anhöriga som ska kunna känna förtroende för den omsorg kommunen ansvarar för.

Det är detta som skiljer oss åt.

Vi accepterar inte att fyra dödsfall reduceras till en diskussion om mötesteknik. Vi accepterar inte att ansvaret flyttas mellan olika nivåer. Och vi accepterar inte att den högsta politiska församlingen förväntas tiga när välfärden sviker.

Landskronaborna förtjänar bättre än så.

Jonas Esbjörnsson (S)
Anna Fernebro (S)

Eva Marianne Nilsson (VD LOAB) är upprörd över att Landskrona Direkt använt ordet ”omkom” i artiklar angående dödsfallen i LOABS omsorg, ”omkom” är en synonym till avliden och en hel del andra – i sammanhanget mindre lämpliga – ord när det gäller vår bortgång.

Det politiska språket är ett sätt att fjärma sig från den verklighet som vi andra upplever – en distansering från det som uppfattas som fel eller misshagligt. Kalhygge blir föryngringsyta. Städare lokalvårdare. Och människor blir kunder och brukare. Ord som inte fastnar hos vanliga människor – men används flitigt av tjänstemän och politiker.

Gamla, sjuka människor är inte ”kunder” de är män eller kvinnor i behov av hjälp och stöd från oss yngre. Och om man nu kallar dem ”kunder” vad ska vi då kalla dem som tillhandahåller den tjänst som kunderna ”köper”? Näringsidkare? Affärsinnehavare? Grossister?

Och vad ska vi kalla de gamla som är krångliga och kanske våldsamma i sin demens? Missbrukare?

Vår uppfattning av verkligheten, hur vi beskriver den – utgår från vårt språk. När man normaliserar ord som ”kund” och ”brukare” spär man ut ansvaret som det innebär att ta hand om människor. De blir liksom inte riktiga människor…

PS.
Jag har svårt att tänka mig att en politiker eller tjänsteman någonsin skulle kalla en närstående i behov av omsorg för: Kund eller Brukare. Men för andra människor går det bra.

Örjan Kristenson

De senaste dagarna har jag sett otaliga inlägg i sociala medier med samma budskap: ”På 70- och 80-talet var 30 grader bara härligt semesterväder. Idag målas kartorna röda och medierna skrämmer upp folk.”

Det ligger faktiskt en liten sanning i påståendet. Förr handlade väderinslagen oftare om badväder, glass och solsemester. Idag handlar de också om brandrisk, sjukvård och hur äldre ska skydda sig mot extrem värme.

Men det betyder inte att människor blivit känsligare. Det betyder att vi vet mer.

Vi vet idag att långvarig extrem värme leder till ökad dödlighet, framför allt bland äldre och kroniskt sjuka. Vi vet att sjukvården belastas och att kommuner behöver planera för att skydda sina mest utsatta invånare. Att informera om detta är inte alarmism, det är ansvar.

Och ja, väderkartorna ser annorlunda ut idag. Grafiken har utvecklats och färgskalorna har förändrats. Men temperaturen mäts fortfarande med termometrar, inte med färger på en TV-skärm. Om termometern visar 35 grader spelar det ingen roll om kartan är gul eller mörkröd.

Det glöms också ofta bort att de högsta temperaturerna faktiskt har blivit högre än de var under 1970- och 80-talen. Europa upplever idag värmeböljor som slår rekord gång på gång. Det är inte en fråga om hur väderpresentatören väljer att färglägga kartan, utan om faktiska mätningar.

Historien lär oss dessutom något annat. Människor har aldrig nonchalerat extrem värme. Hus byggdes för att hålla svalkan kvar. Arbetsdagar anpassades när det gick. Man sökte skugga och vila under de hetaste timmarna. Våra förfäder gjorde precis det vi gör idag, de försökte anpassa sig efter naturens krafter med den kunskap de hade.

Skillnaden är att vi idag har betydligt bättre kunskap om riskerna och betydligt fler äldre att ta hänsyn till. Att varna för extrem värme är därför inte ett tecken på ett svagare samhälle. Det är ett tecken på ett samhälle som lärt sig att människoliv är värda att skydda.

Det är fullt möjligt att sakna somrarna på 1980-talet. Men vi tjänar ingenting på att romantisera dem eller avfärda dagens värmeböljor som ett resultat av ”rödare kartor”.

Verkligheten avgörs fortfarande av termometern, inte av färgen på TV-skärmen.

Ronnie Niby

Svar till Poul W Lorenzen och hans insändare; LOAB och extremvärmen.

Vi följer de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har tagit fram gällande värmeböljor. Vi har beredskap för både våra kunder och våra medarbetare och påbörjade informationen redan i början av veckan när väderprognosen visade att helgen skulle bli varm.

Samtliga våra boenden är utrustade med AC, och vid behov kompletterar vi med fläktar. På våra boenden finns också glassmaskiner, så att de boende kan erbjudas svalkande glass under varma dagar.

Folkhälsomyndigheten har lättförståeliga rekommendationer och och vänder sig till olika mottagare, ex chef, medarbetare, kund, anhöriga.

Vi uppmuntrar alla våra kunder att hålla bostaden så sval som möjligt, dricka rikligt med vätska och följa de råd som ges för att minska risken för besvär vid höga temperaturer.

Vad gör Landskrona stad och LOAB för de äldre när det kommer bli extremt varmt med start i helgen?

Nyhetsrapporteringen visar att vi står inför den varmaste sommaren på 125 år.

Det väcker en viktig fråga: vilken beredskap har Landskrona stad och LOAB för att skydda äldre och vårdtagare under extrema temperaturer?

Vid värmeböljor ökar risken för allvarlig sjukdom, uttorkning och i värsta fall dödsfall. Därför borde det vara självklart med tydlig information i god tid, både till personal och anhöriga, samt konkreta åtgärder i verksamheterna. Vilket än så länge inte verkar ha skett.

Vilka planer finns för att säkerställa tillgång till svalka, vätska och extra tillsyn i sommarens värme?

Har man säkrat tillgång till fläktar, kylutrustning och andra förebyggande insatser där det behövs?

Det handlar inte om politik, utan om grundläggande trygghet för de mest utsatta i samhället.
Varför har man inte informerat vårdtagarna och deras anhöriga om situationen?

Poul W Lorenzen / Landskronabo med omtanke, ej politisk tillhörighet

Landskrona har under lång tid haft en stabil politisk ledning. Det är i sig inget ovanligt i svenska kommuner, men det gör att vissa frågor blir mer intressanta att betrakta över tid snarare än i enskilda ögonblick. Hur förändras egentligen en kommun när samma politiska riktning får sätta ramarna under många år?

I äldreomsorgen har det under de senaste åren förekommit flera allvarliga händelser och återkommande kritik. I rapportering har det bland annat beskrivits hur trygghetslarm inte besvarats i tid, i situationer där äldre personer inte fått hjälp inom rimlig tid och där utfallet i vissa fall fått mycket allvarliga konsekvenser. I granskningar och lokal rapportering har detta kopplats till brister i rutiner och bemanning, snarare än till en enskild felhandling. Samtidigt har äldreomsorgen också varit föremål för återkommande kritik från tillsyn och anmälningar kopplade till brister i tillsyn och dokumentation.

När sådana händelser återkommer över tid uppstår en svår fråga som inte handlar om enskilda beslut, utan om struktur. Hur ser det ut när samma typ av problem återkommer i olika former, samtidigt som organisationen fortsätter att beskrivas som under utveckling? I den politiska kommunikationen blir svaret ofta att ansvar ligger på olika nivåer, ibland på externa aktörer som upphandlade larmtjänster eller utförare. Men för invånaren som ser helheten är gränsen mellan olika ansvarsnivåer inte alltid tydlig, särskilt när konsekvenserna blir så konkreta som i äldreomsorgen.

Parallellt med detta finns en annan iakttagelse som återkommer i lokal debatt, nämligen hur politiken syns i olika typer av sammanhang. Invigningar, satsningar och färdiga projekt får ofta stor synlighet, vilket i sig är naturligt eftersom det är där resultat blir synliga. Men det skapar också en bild där det som fungerar är mer synligt än det som inte fungerar, eller det som fortfarande är under utveckling. Det gör att politiken i hög grad upplevs genom sina framgångsögonblick snarare än genom sina problemområden.

Det mer svårfångade sker dock inte i kommunikationen utan i organisationen över tid. När ett politiskt styre sitter länge förändras inte bara vilka beslut som fattas, utan också hur organisationen fungerar i praktiken. Tjänstemannaorganisationer och förvaltningar tenderar att anpassa sig till den etablerade riktningen, inte nödvändigtvis genom aktiv styrning utan genom helt vanliga incitament. Stabilitet premieras, friktion undviks och det som ligger i linje med den förda politiken får ofta lättare genomslag än det som ifrågasätter den.

I en sådan miljö behöver det inte handla om uttalade lojalitetskrav eller medvetna urval, utan snarare om en gradvis förskjutning där vissa typer av kompetens, arbetssätt och uttryck får större utrymme än andra. Över tid kan det innebära att organisationen i högre grad reproducerar den redan etablerade riktningen än att den kontinuerligt prövar den.

Även i mindre frågor, som till exempel hanteringen av koloniträdgårdar och andra lokala verksamheter, blir det synligt hur större utvecklingsprocesser och mindre intressen möts. Det är sällan dramatiska konflikter, men de illustrerar hur prioriteringar slår i praktiken när olika intressen ska vägas mot varandra inom samma övergripande planering.

När man ser dessa olika delar tillsammans – återkommande kritik inom äldreomsorgen, en kommunikation där positiva händelser blir mest synliga och en organisation som över tid tenderar att anpassa sig till en etablerad politisk riktning – uppstår inte en enkel slutsats. Snarare uppstår en fråga om balans. Hur mycket intern friktion, omprövning och verklig alternativbildning finns i ett system som samtidigt är stabilt och långvarigt styrt?

Det är här den centrala prövningen uppstår.

Ett långvarigt politiskt styre kan mycket väl vara effektivt, handlingskraftigt och i många fall framgångsrikt. Men just därför blir kraven på dess självprövning eller självrannsakning också högre, inte lägre. När stabilitet blir norm och kontinuitet blir förväntan, är det inte längre tillräckligt att visa att systemet fungerar i största allmänhet. Det som måste kunna besvaras är en mer obekväm fråga: vilka mekanismer finns kvar som faktiskt kan säga emot det etablerade, när något börjar gå fel?

Om svaret främst är att ansvaret ligger någon annanstans, att problemen är isolerade eller att bilden i stort är positiv, då är det inte nödvändigtvis ett tecken på att allt fungerar. Det kan lika gärna vara ett tecken på att systemet blivit så stabilt att det har svårt att se sina egna begränsningar. Och just där avgörs inte styrkans kvalitet av hur länge den suttit, utan av hur väl den fortfarande klarar att ifrågasätta sig själv.

Ronnie Niby (S)

Då jag läser om hur Landskrona kommun tar bort bänkarna utanför Systembolaget och ersätter dom med stenar medan Axeltofta kolonisterna ställer ut bänkar för missbrukare, då kommer en klasskänsla fram. Det är vi mot dom.

På 1960-talet, då det fanns jobb till alla, hade även alkoholberoende jobb och bostad. Inte de bästa jobben men en egen inkomst som räckte till en etta utan kök och utan dusch i kvarteret Smeden. Dusch och tvätt fanns i källaren. Kvinnor i området hjälpte ofta dessa arbetare med tvätt och städning utan ersättning. De tillhörde samma klass. Kvarteret Smeden mellan Fröjdenborgs- och Timmermansgatorna beboddes av stan´s arbetare och revs kring 1970 då husen strålade ut giftig radon från billigt byggnadsmaterial.

Tyvärr måste jag dra slutsatsen att utvecklingen har gått baklänges för denna del av arbetarklassen och därmed för dess helhet. Arbetslösheten visar på över 10% nu och alkoholberoende erbjuds stenar att sitta på.

I samma anda är det nu legaliserat att stjäla olja från andra länder. Denna krigshandling drabbar det kubanska folket hårt. De har nu bara tillgång till el 2 timmar om dygnet. Sjuka och för tidigt födda barn dör i onödan. De straffas av samma krafter i USA som nu bildlikt erbjuder kubanerna stenar att sitta på därför att de tog makten till arbetarklassen1959 då jag växte upp i kvarteret Smeden.

När jag var på Kuba 1990 såg jag hur sjukvårdspersonal, som fanns ute på stan hela tiden, tog hand om alkoholberoende i Havanna och gav dom ambulansskjuts hem eller till husläkaren som det finns 1 per 1000 invånare av. Kubanerna avskaffade stenarna redan 1959. Då var jag 11 år och upplevde klasskänslan i kvarteret Smeden.

Lars Erlandsson

På senaste kommunfullmäktige kunde man få intrycket att Landskrona saknar problem.

En efter en gick företrädare för det liberalledda styret upp i talarstolen och berättade om framgångar, satsningar, positiva siffror och en stark kommunal ekonomi.

Stundtals tänkte jag: bor vi i samma stad?

Styret är stolta över hundratals miljoner i överskott. Vi är mer intresserade av hur Landskronaborna har det.

Har någon av dessa politiker pratat med människorna som varje vecka tvingas stå i matkön för att få vardagen att gå ihop?

Har de pratat med barnskötarna som kämpar i stora barngrupper och som ibland känner att tiden inte räcker till för barnen?

Har de pratat med undersköterskorna som länge varnat för att bemanningen inte räcker till?

Eller med anhöriga till de två äldre Landskronabor som tragiskt avled efter att trygghetslarm inte hanterats i tid?

Har de talat med de över 2 000 Landskronabor som i dag står utan arbete?

Arbetslösheten är fortfarande en av vår stads största utmaningar. Bakom siffrorna finns människor som vill arbeta, försörja sig själva och bygga en framtid här i Landskrona.

Har de pratat med våra ungdomar?

Nästan var femte elev lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och nästan var femte gymnasieelev fullföljer aldrig sin utbildning. Hur ska unga känna framtidstro när de lämnar skolan i en kommun med en av landets högsta arbetslöshetsnivåer?

Samtidigt ser vi oroande signaler även från andra delar av välfärden. Vi har kunnat läsa om en socialtjänst där många erfarna medarbetare valt att lämna sina jobb. Vittnesmål om tystnadskultur, rädsla för att säga ifrån och brister i arbetsmiljön har blivit en del av den offentliga debatten.

Vi socialdemokrater möter dessa människor. Vi möter barnskötaren som vill ge barnen mer tid. Vi möter undersköterskan som vill ge de äldre större trygghet. Vi möter den arbetslöse som vill ha ett jobb och en chans att komma vidare. Vi möter pensionären som undrar om hjälpen verkligen kommer den dag den behövs. Vi möter ungdomar som förtjänar bättre än att lämna skolan rakt in i arbetslöshet.

Det betyder inte att allt är dåligt i Landskrona. Tvärtom. Landskrona är fullt av fantastiska människor, engagerade föreningar, företagare och medarbetare som varje dag gör vår stad bättre.

Men att älska sin stad innebär också att våga se dess problem.

För vi löser inte utmaningar genom att tala om hur bra allting är. Vi löser dem genom att lyssna på människor, ta deras erfarenheter på allvar och tillsammans skapa förändring.

För skillnaden mellan opposition och styre är ibland enkel.

De ser Landskrona från kommunhusets talarstol.

Vi ser Landskrona genom människorna som lever sina liv här varje dag.

För det är i människors vardag som den verkliga bilden av Landskrona finns.

Adis Heldic (S)

Vi socialdemokrater önskar alla Landskronabor en glad midsommar och hoppas på framgångar för Sveriges landslag i fotboll.