Arkiv: Planket

Svar på Lisa Flinths insändare – Barnmottagningen ska vara kvar

Lisa Flinth skriver att hon vill bevara och utveckla barn- och ungdomsmedicinska mottagningen i Landskrona. Det låter bra. Problemet är att verkligheten berättar en annan historia.

Varför stoppade ni den inte?

Lisa Flinth hänvisar till utredningar, omställningar och nationella processer. Men varför startade ni en utredning när ni inte trodde på den? Men politiskt ledarskap handlar inte om att beskriva vad som händer – det handlar om att ta ansvar för vad som sker. När en viktig verksamhet urholkas år efter år kan man inte gömma sig bakom tjänstemannaorganisationen. Den politiska majoriteten styr regionen. Den fattar besluten. Den bär ansvaret.

Att nu säga att barnmottagningen ska finnas kvar väcker därför fler frågor än det ger svar. Om det verkligen är Liberalernas vilja – varför ska Landskronaborna tro att det blir annorlunda efter valet än det varit före valet?

När jag hör Lisa Flinth (L) så påminner det om Liberalernas förre partiledare, Johan Pehrson: man säger en sak innan valet, man säger en annan sak under valet och något annat efter valet.

Landskronas barn och familjer behöver mer än vackra ord. De behöver politiker som agerar innan verksamheter monteras ned – inte efteråt när skadan redan är skedd.

Det är den skillnaden väljarna har att ta ställning till.

Jonas Esbjörnsson (S)

Svar på Lisa Flinths insändare – Barnmottagningen ska vara kvar

Det gläder mig att ni vill att Barnmottagningen ska vara kvar.
Men när du skriver att ni hela tiden har haft ambitionen att den ska utvecklas, kan jag inte förstå att ni faktiskt under lång tid istället har låtit den avvecklas.

Inte heller förstår jag varför ni pysslat om mottagningen i Eslöv så mycket, alltmedan den i Landskrona fått decimeras nästan helt.

Och det är också svårt att förstå vad det är som ska utredas så länge att inget görs och inget beslutas.

Men som sagt, det är ju positivt och glädjande att ni kommer med ett besked om att den ska få vara kvar. Och det just före valet.

Lena Nilsson

Svar på ”Omsorgen förändras genom handling”

Det är bra att Landskrona Omsorg AB nu genomför åtgärder för att stärka äldreomsorgen. Ingen ifrågasätter behovet av bättre rutiner, tydligare ansvar, stärkt kompetens och bättre stöd till personalen. Men det är inte där den stora frågan ligger.

Den fråga som fortfarande saknar ett tydligt svar är varför dessa förändringar inte genomfördes tidigare.

När den politiska ledningen idag räknar upp fler chefer, förbättrad introduktion, skärpta rutiner, förstärkta larmkedjor och ökade riskbedömningar beskriver man samtidigt vilka delar av verksamheten som tidigare inte fungerade tillräckligt bra. Därför blir tidpunkten avgörande. Om dessa åtgärder är nödvändiga för att skapa en trygg och säker omsorg idag, varför ansågs de inte lika viktiga innan Arbetsmiljöverket riktade kritik? Varför behövde det krävas flera Lex Sarah-utredningar innan samma behov av förändring blev uppenbart?

Det handlar inte om att kritisera att förbättringar genomförs. Tvärtom är det nödvändigt. Men politiskt ansvar handlar inte bara om att agera när problemen blivit synliga. Det handlar också om att upptäcka risker och förebygga att människor far illa. I sitt svar försöker den styrande majoriteten framför allt beskriva vad man gör nu. Men det besvarar inte den fråga som ställts gång på gång: varför gjordes detta inte tidigare?

Att presentera lösningar efter att en kris uppstått är viktigt, men det ersätter inte behovet av att förklara varför problemen kunde växa fram. Samma sak gäller resonemanget kring Arbetsmiljöverkets kritik. Det påpekas att granskningen är en del av en nationell insats och att Landskrona inte skiljer ut sig negativt jämfört med andra kommuner.

Men det förändrar inte det faktum att Arbetsmiljöverket har pekat på konkreta brister i Landskronas verksamhet. Att andra också har problem innebär inte att problemen här blir mindre allvarliga. Att något inte är sämst betyder inte automatiskt att det är tillräckligt bra. Blir lite som att ursäkta sig med att eftersom alla andra körde för fort så är det fortfarande ok att man själv gör det.

När det gäller de fyra dödsfallen är det riktigt att en Lex Sarah-utredning inte automatiskt fastställer en juridisk orsak till ett dödsfall. Det är en viktig skillnad. Men det är inte heller den frågan som debatten handlar om.

Det handlar om att kommunen själv har bedömt händelserna som så allvarliga att de har anmälts enligt Lex Sarah. Utredningarna har pekat på brister i bland annat rutiner, larmhantering, bedömningar och genomförandet av insatser. Det väcker en politisk fråga som inte kan avfärdas genom att konstatera att en direkt dödsorsak inte är fastställd:

Varför fanns dessa brister från början?

Och varför upptäcktes eller åtgärdades de inte tidigare?

När ledningen dessutom lyfter att oppositionen inte haft tillräcklig kontakt med bolagets vd hamnar diskussionen återigen vid sidan av kärnan. Oppositionens roll är att granska den politiska ledningen. Det är den som styr som måste kunna förklara vilka prioriteringar som gjorts och varför.

Ingen förväntar sig att en verksamhet aldrig ska ha problem. Äldreomsorg är en komplex verksamhet där svåra situationer uppstår varje dag. Men invånarna har rätt att förvänta sig att varningssignaler tas på allvar innan problemen blir så omfattande att myndigheter ingriper och människor drabbas.

Att agera efteråt är bättre än att inte agera alls. Men det ersätter inte frågan om varför det behövde gå så långt. Därför kvarstår den fråga som den politiska ledningen fortfarande inte riktigt har besvarat:

Om de åtgärder som nu genomförs är nödvändiga för en trygg och säker äldreomsorg – varför genomfördes de inte tidigare?

Landskronaborna förtjänar ett svar.

Ronnie Niby (S)

Svar på insändare – Omsorgen förändras genom handling

Annette Lindberg Mohlin (L), Hans Raita (M) och Angelika Andersson (MP) försöker i sin insändare ge bilden av en omsorg där allt redan var på rätt väg. Samtidigt räknar de upp en lång rad nya åtgärder: fler chefer, höjd nattbemanning, skärpta rutiner, bättre introduktion, förstärkt kompetens, nya kvalitetsfunktioner, tydligare ansvarsfördelning, förbättrade larmkedjor och utökade riskbedömningar.

Det väcker den fråga som de fortfarande vägrar besvara:

Om allt detta behövs – varför genomfördes det inte tidigare?

Det är den frågan Landskronaborna förtjänar ett svar på.

Ni har haft makten över omsorgen i över tjugo år. Ni har haft alla möjligheter att stärka ledarskapet, förbättra introduktionen, höja kompetensen och säkra rutinerna långt innan fyra Lex Sarah-utredningar och fyra tragiska dödsfall skakade kommunen.

I stället agerar ni först när allmänheten, medierna, IVO och Arbetsmiljöverket riktar strålkastarljuset mot verksamheten.

Ni skriver att Arbetsmiljöverkets granskning är nationell. Det är riktigt. Men det förändrar inte det mest centrala: myndigheten pekar ut 15 konkreta brister i Landskronas hemtjänst. Det handlar om arbetsbelastning, introduktion, riskbedömningar, personlarm och systematiskt arbetsmiljöarbete. Brister som ni nu själva lovar att rätta till.

Det bekräftar snarare vår kritik än motbevisar den.

Ni invänder också mot att vi talar om fyra dödsfall. Ingen har påstått att Lex Sarah-utredningarna juridiskt fastslår en direkt dödsorsak. Däremot är det ett obestridligt faktum att kommunen själv har bedömt händelserna som så allvarliga att de anmälts enligt Lex Sarah. Utredningarna beskriver uteblivna hembesök, brister i larmhantering, felaktiga bedömningar, otillräcklig introduktion och allvarliga missförhållanden. Det är just därför de anmälts.

Det är inte oppositionen som gjort dessa bedömningar. Det är kommunen själv.

Ni försöker dessutom flytta fokus från sakfrågorna genom att hävda att oppositionen inte kontaktat bolagets vd. Men det är inte oppositionens uppgift att leda verksamheten eller ge direktiv till tjänstepersoner och bolagsledning. Det ansvaret ligger hos den politiska majoriteten och bolagets styrelse.

Kommunen är en politiskt styrd organisation. Tjänstepersoner verkställer de beslut som de politiskt ansvariga fattar. Det är därför den politiska ledningen ytterst bär ansvaret för verksamheten och för att äldreomsorgen fungerar på ett tryggt och säkert sätt.

I en demokrati är oppositionens uppgift att granska makten – särskilt när människor far illa.

Ni lyfter återigen fram bolagiseringen som lösningen och talar om 25 miljoner kronor om året. Men en bolagsform skapar inte automatiskt bättre omsorg. Det gör kompetenta medarbetare, tillräcklig bemanning, närvarande ledarskap och en politisk ledning som agerar innan allvarliga missförhållanden uppstår – inte efteråt.

Det är därför den avgörande frågan fortfarande står obesvarad.

Om alla de åtgärder ni nu presenterar är nödvändiga för en trygg och säker äldreomsorg – varför infördes de inte tidigare?

Varför krävdes fyra Lex Sarah-utredningar, fyra tragiska dödsfall och omfattande kritik från både kommunen själv och tillsynsmyndigheter innan ni agerade med den kraft ni nu beskriver?

Den frågan har ni fortfarande inte besvarat.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)
Kommunstyrelse

Varje sommar hör man samma sak.

”De där förbaskade fiskmåsarna!”

De skriker tidigt på morgonen, bygger bon på taken, försvarar sina ungar och stjäl mat från uteserveringar. Men ju mer jag funderat på det, desto mer har jag börjat undra om vi faktiskt skyller på fel fågel.

Är det verkligen fiskmåsen vi menar?

Tittar man på bilderna ser man att fiskmåsen faktiskt är den minsta av de tre. Den stora fågel som många av oss ser på hustaken och som ofta upplevs som högljudd och närgången är i stället ofta en gråtrut, eller ibland en havstrut.

Om det stämmer har fiskmåsen kanske fått bära skulden för sina betydligt större kusiner i många år.

Jag är ingen ornitolog, men jag är nyfiken. Hur många av oss skulle egentligen kunna peka ut vilken av fåglarna på bilderna som faktiskt är fiskmåsen?

Kanske använder vi ordet fiskmås på samma sätt som man ibland säger ”mås” om alla vitgrå sjöfåglar, trots att de tillhör olika arter.

Därför vill jag ställa en öppen fråga till läsarna – och kanske till någon fågelkunnig i Landskrona:

Är de fåglar som dominerar våra tak, parker och hamnområden verkligen fiskmåsar, eller är det framför allt gråtrutar och havstrutar vi ser?

Det vore intressant att få veta. Kanske är det dags att ge fiskmåsen upprättelse – efter att i årtionden ha fått skulden för sina kusiners beteende.

Ronnie Niby

I statistik över sysselsättningen pekas Skåneregionen ut som det nationella bottenträsket. På 1970 talet var det Norrbotten.

Hur kunde denna förändring ske och vilka borde motåtgärderna vara?

På 40 år har Skåne förlorat exportindustri medan den växer norrut. Samtidigt rasar medianinkomsten i Landskrona. Den är nu 34 000 kr och under riksgenomsnittet. En pappersarbetare norrut tjänar 45 000.

Allt detta sker trots Öresundsbron och riktade satsningar för att få högre inkomsttagare att bosätta sig i kommunen.

En motåtgärd borde varit att radikalt öka sysselsättningen i kommunal (och statlig) regi, vilket skulle ökat anställningarna även i privat sektor samt löner och skatteinkomsterna. Det har inte skett. Trots otaliga återkommande rapporter om hur t.ex. åldringsvården misslyckas.

Politikerna tävlar hopplöst om att förbättra åldringsvården utan att radikalt öka antal anställda. I stället har finanssektorn och de stora klippens politik växt till religiösa nivåer som dyrkas av det politiska etablissemanget för att de ökar den genomsnittliga profitnivån. Även Vänsterpartister sjunger numera Hedge-fondernas lov.

En politik med offentliga massinvesteringar där de behövs som mest som inom vård, bygge av billiga bostäder etc. skulle fått tillbaka sysselsättningen till de nivåer som fanns på 1970-talet.

En sådan politik har förts på fattiga Kuba där alla har gratis och god vård. Sjukvårdspersonal hjälper t.o.m. vården i Italien. Något som ogillas av finansvärlden och som nu föranleder förödande oljeblockad och krigshot mot Kuba.

Jobb och vård till alla står emot fåtalets miljardklipp.

Lars Erlandsson

I HD den  21/7 skriver du och två andra liberaler att ni ”konsekvent” varit tydliga med att barn och -ungdomsmottagningen i Landskrona ska vara kvar.

Det är riktigt att det pågår en utredning om mottagningens vara eller icke vara sedan 2024 och att ett politiskt beslut skulle kommit i dec 2024. Utredningen pausades bl a efter kritik från oppositionen, men också efter stark kritik från personalen.

Thomas Wallén, dåvarande sjukhuschef för Helsingborgs lasarett, gick (HD 24/10-24) ut med att det var fullt möjligt att Landskronas mottagning skulle slås ihop med Ängelholms mottagning, inte Helsingborgs. Man skulle alltså behöva åka ända till Ängelholm för vård. Wallén menade att detta inte var konstigt eftersom han menade att många andra orter inte heller hade någon mottagning. Från regionen kom inga kommentarer, bara hänvisning till en pågående utredning, som ännu inte 2026 lett till ett politiskt beslut.

Så långt, för din ”konsekventa” tydlighet.

Sen februari 2026 tar mottagningen i Landskrona bara emot obesitasfall.

Detta ”upptäckte” du nu 2026 helt plötsligt inför valet och inför valet var det nu viktigt att ”återställa” verksamheten, då du också ”upptäckte” att där inte fanns barnläkare.

Hur konsekvent och tydlig tycker du att ni i regionen varit egentligen? Och hur mycket har du som regionpolitiker brytt dig om verksamheten, när du ” upptäcker” brister endast inför valet? Och dessutom inte lyckats komma till beslut på mer än två år.

Ett politiskt beslut lär inte komma förrän efter valet och om du och L sitter kvar vid makten litar inte jag och många väljare med mig på att din ”konsekventa tydlighet” leder till att mottagningen blir kvar.

Opålitlighet och korruption hör inte hemma i politiken, Lisa.

Lena Nilsson

Svar på Fatmir Azemis debattartikel – Hur många varningssignaler krävs innan den politiska ledningen tar sitt ansvar?

Bristerna inom omsorgen är allvarliga. När rutiner inte följs, larmkedjor brister eller medarbetare inte har rätt förutsättningar ska det utredas, åtgärdas och följas upp. Det är precis vad vi gör.

Men Fatmir Azemi försöker skapa bilden av en verksamhet som börjar agera först när myndigheter ingriper. Den bilden är felaktig.

Arbetsmiljöverkets inspektioner är en del av en nationell granskning på regeringens uppdrag. De har inte inletts på grund av händelserna i Landskrona. Myndighetens egen inspektör säger i den socialdemokratiska tidningen Skånes Folkblad:

”Inget i Landskrona sticker ut. Det är hittills varken sämre eller bättre än någon av de andra kommunerna.”

Det betyder inte att vi är nöjda. Våra ambitioner är betydligt högre än att Landskrona inte ska vara sämre än andra. Vi är fast beslutna att skapa en omsorg i absolut toppklass.

Flera av Azemis påståenden är felaktiga.

För det första.
Riskbedömningar har inte börjat göras efter Arbetsmiljöverkets inspektion. De görs redan, vilket myndigheten också konstaterar. Medarbetare har personlarm när riskbedömningen visar att det behövs. Arbetsmiljöverkets synpunkt är att alla medarbetare bör kunna utlösa ett larm även vid risker som inte kunnat förutses. Det undersöker vi nu.

För det andra.
Inte heller introduktionen införs efter myndighetens ingripande. Den hade redan förstärkts. Nyanställda får betald bredvidgång, obligatoriska utbildningar och genomgång av dokumentation, avvikelsehantering, hygienrutiner samt kvalitetskraven inom omsorgen.

För det tredje.
Det är också fel att slå fast att brister i verksamheten har orsakat fyra människors död. Händelserna är allvarliga och har anmälts och utretts just därför. Men utredningarna visar inte att bristerna har orsakat dödsfallen. Att utelämna detta avgörande förbehåll och använda avlidna människor som politiskt slagträ är inte värdigt.

Arbetet började inte i går. Bland annat har vi:

• anställt fler medarbetare och ökat andelen tillsvidareanställda för bättre kontinuitet,
• förstärkt chefsorganisationen för ett närmare ledarskap,
• höjt nattbemanningen och stärkt kompetensen inom bland annat demensomsorgen,
• skärpt introduktionen, utbildningarna och avvikelsehanteringen,
• infört tydligare checklistor, signering och uppföljning av insatser,
• förtydligat ansvarsfördelningen vid akuta situationer,
• skärpt larmkedjan och infört dagliga kontroller av driftstörningar,
• stärkt samverkan mellan hemtjänsten och sjuksköterskorna,
• utökat riskbedömningar, egenkontroller och uppföljningar,
• slagit fast nolltolerans mot våld, kränkningar, stölder och oprofessionellt bemötande,
• inrättat nya kvalitetsfunktioner och rekryterat fler verksamhetsnära chefer.

En del är genomfört. Annat pågår. Genomgripande förändringar ger inte full effekt över en natt, men riktningen är tydlig och arbetet bedrivs med full kraft.

Bolagsbildningen är en del av ambitionshöjningen. Den innebär skärpta formella och faktiska krav. Varje verksamhet måste prövas och godkännas av IVO på samma sätt som en privat utförare, likaså verksamhetens chefer måste godkännas. Det gör brister synligare, ansvaret tydligare och uppföljningen skarpare.

Samtidigt frigör bolagsformen omkring 25 miljoner kronor om året till välfärd och omsorg i Landskrona. På tio år är det en kvarts miljard kronor till välfärden. Vill Socialdemokraterna verkligen avstå från dessa pengar?

Fatmir Azemi ställer många frågor i tidningen. Men bortsett från ett möte, som bolagets vd själv bokade, har han inte vid ett enda tillfälle kontaktat vd:n för att ställa frågor, begära en genomgång eller diskutera åtgärderna – varken via telefon, mejl eller möte.

Det säger något om ambitionen att vilja förstå och i grunden förbättra en verksamhet.

Vi nöjer oss inte med att Landskrona enligt Arbetsmiljöverket inte skiljer sig från andra kommuner. Vi nöjer oss inte förrän omsorgen tillhör landets bästa. Det kräver resurser, tydligt ledarskap, högre kompetens, bättre uppföljning och uthålligt arbete.

Det är precis det vi genomför. 

Annette Lindberg Mohlin (L)
Ordförande, Landskrona Omsorg AB

Hans Raita (M)
1:e vice ordförande, Landskrona Omsorg AB

Angelika Andersson (MP)
Ledamot, Landskrona Omsorg AB

Det är glädjande att arbetslösheten minskar i Landskrona. För den person som har gått från arbetslöshet till arbete spelar det ingen roll vem som får politisk ära. Det viktiga är att en människa har fått en egen försörjning och bättre möjligheter i livet.

Men när positiva siffror används i den politiska debatten finns det anledning att vara noggrann. Att två saker sker samtidigt betyder inte automatiskt att det ena har orsakat det andra.

Detta är en grundläggande princip inom statistik: korrelation är inte samma sak som kausalitet.

Kommunledningen har naturligtvis rätt att lyfta fram de insatser som kommunen har gjort för att hjälpa människor vidare till arbete. Arbetsmarknadsåtgärder, utbildningsinsatser och samarbete med näringslivet kan spela en viktig roll.

Men arbetsmarknaden påverkas också av faktorer långt utanför kommunens kontroll. Landskrona är en del av en större arbetsmarknadsregion där tusentals invånare varje dag pendlar till arbete i Malmö, Lund, Helsingborg och andra kommuner. När hela västra Skånes arbetsmarknad utvecklas positivt påverkar det naturligtvis även Landskrona.

Därför behöver vi ställa frågan: hur stor del av den minskade arbetslösheten beror på kommunens egna insatser, och hur stor del beror på den regionala arbetsmarknaden?

Det handlar inte om att förminska kommunens arbete. Tvärtom. Om en insats verkligen har gett resultat är det viktigt att kunna visa det. Men då måste man också kunna skilja mellan vad som sammanfaller och vad som faktiskt orsakar en utveckling.

En mer fullständig redovisning skulle därför vara välkommen. Hur många av de Landskronabor som lämnat arbetslösheten arbetar idag i Landskrona? Hur många pendlar till jobb i andra kommuner? Hur många nya arbetstillfällen har skapats lokalt?

Den minskade arbetslösheten är något vi alla ska glädjas åt. Men en seriös politisk diskussion kräver mer än att visa upp en positiv siffra och därefter ta åt sig hela äran. God politik bygger inte bara på goda resultat – den bygger också på en korrekt förståelse av varför resultaten uppstår.

Att analysera orsakerna bakom en positiv utveckling är inte att vara negativ. Det är att ta framtidens beslut på allvar.

Ronnie Niby (S)