I statistik över sysselsättningen pekas Skåneregionen ut som det nationella bottenträsket. På 1970 talet var det Norrbotten.
Hur kunde denna förändring ske och vilka borde motåtgärderna vara?
På 40 år har Skåne förlorat exportindustri medan den växer norrut. Samtidigt rasar medianinkomsten i Landskrona. Den är nu 34 000 kr och under riksgenomsnittet. En pappersarbetare norrut tjänar 45 000.
Allt detta sker trots Öresundsbron och riktade satsningar för att få högre inkomsttagare att bosätta sig i kommunen.
En motåtgärd borde varit att radikalt öka sysselsättningen i kommunal (och statlig) regi, vilket skulle ökat anställningarna även i privat sektor samt löner och skatteinkomsterna. Det har inte skett. Trots otaliga återkommande rapporter om hur t.ex. åldringsvården misslyckas.
Politikerna tävlar hopplöst om att förbättra åldringsvården utan att radikalt öka antal anställda. I stället har finanssektorn och de stora klippens politik växt till religiösa nivåer som dyrkas av det politiska etablissemanget för att de ökar den genomsnittliga profitnivån. Även Vänsterpartister sjunger numera Hedge-fondernas lov.
En politik med offentliga massinvesteringar där de behövs som mest som inom vård, bygge av billiga bostäder etc. skulle fått tillbaka sysselsättningen till de nivåer som fanns på 1970-talet.
En sådan politik har förts på fattiga Kuba där alla har gratis och god vård. Sjukvårdspersonal hjälper t.o.m. vården i Italien. Något som ogillas av finansvärlden och som nu föranleder förödande oljeblockad och krigshot mot Kuba.
Jobb och vård till alla står emot fåtalets miljardklipp.
Lars Erlandsson
