Arkiv: Planket

Lördagen den 10 oktober 2026, klockan 01.30.
Jag promenerar ner till Rådhuset. Centrum ligger öde. Jag möter en cyklande ordningsvakt och konstaterar:
”Här var det öken.”
Svaret: ”Som det ska vara, alla är hemma och sover.”

Där har vi kanske problemet i ett nötskal. Landskrona Stad pratar om ett levande centrum, men när centrum faktiskt är stendött verkar det vara precis som det ska vara.
Men ett levande centrum försvinner inte av sig självt. Någon måste också ta ansvar för varför det har blivit så här.

Handeln som inte lockar kunder
Ni oroar er för att Väla ska slå undan benen för Landskronas handel. Men många butiker har öppet måndag–fredag cirka 10–18, lördagar till 14, möjligen 15, och stängt på söndagar.
För den som arbetar vanliga kontorstider är det knappast optimalt. Samtidigt erbjuder Väla ett betydligt större utbud och öppettider som passar fler.
När Gina Tricot stängde på Järnvägsgatan den 31 januari 2026, efter omkring 20 år, kunde man hoppas på exempelvis Clas Ohlson eller Kjell & Company.
Vad fick vi i stället? Sparbanken Syd och Mäklarna Ekström.
Inget ont om dem, men en bank och en mäklare ersätter knappast behovet av fler butiker.
Om jag behöver en Ryobi slagskruvdragare med två batterier för 1 499 kronor, ska jag gå till banken eller mäklaren?
Att fylla en lokal är inte samma sak som att skapa ett attraktivt centrum.

När nattklubbarna försvinner
Landskrona har restauranger och barer, men alternativen blir betydligt färre när natten går vidare. Flera stänger redan mellan 22.00 och 01.00.
Vill man dansa till 03.00 eller 05.00 får man i stället titta mot Helsingborg eller Malmö, där nattklubbar erbjuder betydligt senare öppettider.
Sedan undrar man varför folk åker dit och spenderar sina pengar.
Bulldogs Bar & Burgers hamnade i konflikt med närboende kring bland annat basljud och störningar. Begränsningar av öppettiderna blev en del av historien, och verksamheten förlorade förutsättningar att fortsätta som tidigare.
Självklart ska grannar slippa orimliga störningar. Men ska lösningen alltid vara att klagomål till slut gör det omöjligt för nattlivet att överleva?

En stad måste kunna hantera sådana konflikter genom lämpliga lokaler, ljudisolering, dialog och tydliga krav. Boende ska visas hänsyn, men en stadskärna kan inte fungera som ett villaområde där all puls förväntas upphöra när någon vill sova.

Jag minns tiden då Jörgen och Johny Einsbohr drev Olivers och Tages. Som Landskronabo sedan födseln har jag sett hur stadens nöjesliv förändrats.
Vi har inte bara misslyckats med att skapa nya anledningar att stanna i Landskrona. Vi har också förlorat många av dem som redan fanns.

Ni kan inte tala om liv och samtidigt acceptera tomhet
Det är detta som gör kommunens oro över Väla så märklig.
Handeln får svårare att locka kunder. Nattlivet har färre alternativ. Människor åker till andra städer för att handla, äta och roa sig. Pengarna hamnar någon annanstans.
Och sedan frågar man sig hur Landskrona ska få ett levande centrum.
Ni som styr staden måste våga se er egen del i utvecklingen.
Centrum har inte bara råkat bli tomt. När utbud försvinner, verksamheter begränsas och nya anledningar att besöka stadskärnan uteblir, blir tomheten en följd av de förutsättningar som skapats.

Det betyder inte att kommunen ensam bär ansvaret för varje nedläggning. Men kommunen har ett ansvar för stadsplaneringen, förutsättningarna för företagande och för att stadskärnan ska kunna fungera som mer än en samling lokaler.

Och ordningsvakten som tycker att det är precis som det ska vara när alla är hemma och sover? Jag dömer inte ett helt arbetspass efter ett enda möte, men svaret säger en hel del om hur märkligt det har blivit att förvänta sig liv i centrum.

Trygghet är inte samma sak som tomhet. Stadsutveckling är inte att avlägsna anledningarna att besöka centrum och sedan undra varför ingen kommer dit.

Jag vill se ett Landskrona där människor kan handla efter jobbet, äta ute, gå på klubb och spendera sina pengar på hemmaplan.
Jag vill se en stad som utvecklas, inte en stad som steg för steg tappar det som gör den attraktiv.
Så till er som styr Landskrona Stad:
Ni kan inte först vara med och montera ned ett levande centrum och sedan låtsas som att det bara är Väla som är problemet.
Det levande centrumet har inte bara försvunnit. Det har monterats ned bit för bit. Och nu undrar ni varför det inte längre lever.

Så svara på en enkel fråga:
Vem är det ni försöker skapa ett levande centrum för, om ni samtidigt låter allt färre anledningar finnas kvar att besöka det?

Oscar Nilsson

Eyvind Johnson, svensk nobelpristagare i litteratur, skrev:

”Vår rikaste bildningskälla är historieläsningen – vägen till kunskap om nuet måste leda genom den. Här är vi, men hur nådde vi hit? Hur var det förr i världen?”

Varje generation måste söka sina egna svar – och samtidigt ta ansvar för att inte förlora de berättelser som tidigare generationer lämnat efter sig.

Som stolt Landskronit, trogen min stad och dess historia, är jag därför förvånad över hur lite av vår relativt närliggande historia, tycks finnas kvar i det offentliga minnet. Jag har tidigare skrivit några textrader om detta i denna nättidning Landskrona Direkt, utan någon egentlig reaktion – vare sig från ansvariga politiker eller från Landskronabor i allmänhet.

Det jag framför allt vill uppmärksamma är stadens förlorade minnesbilder av arbetarnas betydelse för Landskronas framväxt. Inte minst gäller det arbetarrörelsens betydelse – en rörelse som bar på visionen; ”från mörkret stiga vi mot ljuset”. Det är ett historiskt arv som vi inte kan förneka. Resan från ett fattigt bondeland till ett industrialiserat välfärdssamhälle skedde inte av sig själv. Den byggdes av människor som arbetade, organiserade sig och tillsammans krävde bättre villkor och ett annat och rättvisare samhälle.

Här finns en tydlig koppling till det gamla uttrycket ”Gräv där du står”. För historien finns inte bara i böckerna, på museerna eller i berättelserna om kända personer. Den finns också i fabrikerna, på arbetsplatserna, i föreningslokalerna och i människornas egna berättelser. Den finns i de liv som levdes av dem som byggde staden. När dessa berättelser försvinner uppstår en minnesförlust. Och jag menar att denna är särskilt sorglig.

Samtidigt måste jag rikta en del av kritiken mot min egen generation – 40- och 50-talisterna. Kanske förstod vi inte tillräckligt väl betydelsen av att bevara, dokumentera och berätta om den historia som våra föräldrar och farföräldrar bar med sig. Berättelser som nu riskerar att gå förlorade.

Inte ens en enkel ”Walk of Fame”-platta har vår stad lyckats åstadkomma för att påminna om de människor och den arbetarrörelse som var en del av grunden till det välfärdsbygge som dagens samhälle vilar på.

Helsingborg med sin något småborgliga historia har sin August Palm, men vår egen stad, starkt präglad av sin industri, Strävsamma föreningsmänniskor med sin bildningssträvan och där i sammanhanget  inte minst företrädare för den lokala arbetarrörelsen – människor vars insatser annars riskerar att blekna bort ur det gemensamma minnet. Det handlar inte om att romantisera det förflutna eller att skriva om historien. Det handlar helt enkelt om att minnas den, samt förstå vilka människor som byggde staden vi bor i. Att låta deras berättelser få finnas kvar. Om att ge kommande generationer möjligheter att ställa den viktiga historiska frågan.
”Hur nådde vi hit” ?

Och då börja gräva där vi står.

Olle Pålsson

Imorgon, måndag, den 5 oktober uppmärksammas Världslärardagen. Det är en dag för att lyfta lärares betydelse, både här hemma och runt om i världen.

Utbildning är avgörande för att bygga demokratiska, jämlika och hållbara samhällen. Varje dag möter lärare barn och elever som ska få kunskaper, utveckla sitt språk, lära sig tänka kritiskt och förstå sin omvärld. Det är ett stort och viktigt uppdrag. Men det kräver rätt förutsättningar.

Alltför många lärare har i dag en arbetsbelastning som gör det svårt att hinna med själva kärnan i yrket. Undervisningen ska planeras, genomföras och följas upp. Elever ska få återkoppling och stöd. För att det ska fungera behövs tid.

Därför är de nationella regleringarna av lärares undervisningstid och tid för planering och uppföljning så viktiga. De måste nu bli verklighet i varje kommun och på varje skola.

Samtidigt behöver skolan ses som den framtidsinvestering den är. Staten måste ta ett större ansvar för en likvärdig och långsiktigt hållbar finansiering. Fler utbildade och behöriga lärare behöver kunna anställas, och nya lärare måste få en bra introduktion och tillgång till mentorskap.

Läraryrkets status stärks inte endast med fina ord. Den stärks genom rimlig arbetsbelastning, möjlighet till professionell utveckling och genom att lärare får använda sin kompetens till det de är utbildade för.

Det gäller också vårt demokratiska uppdrag. I en tid av desinformation och stora globala utmaningar är lärarens roll viktigare än någonsin. Genom undervisningen kan vi ge barn och elever kunskap, respekt för andra människor och förmåga att delta aktivt i samhället.

På Världslärardagen vill vi därför skicka en tydlig uppmaning till våra lokala politiker:

Ge lärarna tid att vara lärare. Satsa på utbildning. Se till att fler behöriga lärare kan anställas. Och skapa de arbetsvillkor som krävs för att människor ska vilja bli lärare och stanna kvar i yrket.

Det är så vi bygger framtidens skola och framtidens samhälle.

Rebecka Kainulainen, ordförande Sveriges Lärare Landskrona

Jag har under mer än 30 år av mitt yrkesliv arbetat inom industrin med order, logistik, supplychain och lager. Tyvärr har jag nu i mer än tre år inte haft ett riktigt arbete trots att jag söker och sökt mer än 300 på den tiden. Vill inget annat än att göra rätt för mig och bidra med den kompetens jag besitter.

Fram till för snart ett år sedan klarade jag ekonomin men tvingades göra mig av med bil och annat för att efter mycket lång tid äntligen få en liten ekonomiskt hjälp.

Efter ett par månader så kom nu besked att ”resurscheferna” stänger av min ersättning trots att jag deltar 100% i ”arbete först” för att jag inte vill ta jobb inom ”enkla jobb” som innebär tunga lyft. (jag kan inte då jag har axel och ryggproblem)

Jag motsäger mig inte en motprestation för erhållet bidrag. Jag motsätter mig den respektlöshet man visat mig (och andra) Det låter så fint när man skriver att ”vi värnar om individens behov och förutsättningar.”

Jag vill mena att det verkar vara skillnad på individ och individ för bidrag.
(vilket jag inte önskar vara beroende av)

Peter de Mander

Stora etableringar blir ofta en trofé för kortsiktig kommunalpolitik. Politiker vill klippa band  och visa handlingskraft före val.

Jag tar Pågens etablering som exempel. Ingen räknar med de dolda kostnaderna. Det finns till exempel ingen statlig instans som väger samman både trafikinfarkten på E:6an med all bulktrafik som blir nödvändig, förlust av ovärderlig livsmedelsproduktion (åkermarken) och ökade kostnader för elnäten, mot de ekonomiska vinsterna. Länsstyrelsen tittar bara på om miljölagstiftningen följs.

Storstäderna har råd att tacka nej. Malmö och Göteborg har redan en enorm inflyttning, starka skatteintäkter från tjänstesektorn och en hög kompetensnivå inom sina förvaltningar. De har råd att prioritera (bostäder, parker, högteknologiska kontor) och säga nej till elintensiva fabriker som kräver enorma ytor men relativt få anställda per kvadratmeter.

Mindre kommuner hamnar i underläge. De känner sig tvungna att hugga på varje chans att sätta kommunen på kartan. Även om de får ta de tunga smällarna (miljöpåverkan, trafik, nätverkskapacitet). Pågens kommer att sluka enorma kvantiteter energi.

När en kommun vill ha ett företag till varje pris sker förhandlingarna inom stängda dörrar under benämningen affärssekretess.

Den klassiska ”tredje makten” med grävande journalister på lokaltidningar har monterats ner.

De har inte råd att hårdbevaka varje kommunbeslut. Utan den granskningen ökar risken markant för att kommunallagen töjs till bristningsgränsen.

Pågens kan bygga en fabrik i Landskrona, medan ledningen och expertisen sannolikt bor kvar i sina villor i Limhamn eller Lund. Landskrona lämnas kvar med den ”mycket svåra trafiksituationen” medan de ekonomiska gräddfilerna hamnar på andra orter. Nyckelpersoners bundenhet till arbetsorten är en svunnen tid.

Trafikverket ser på E6:an (pulsådern för hela Skandinavien) som en av landets mest belastade och störningskänsliga motorvägar, där trafikflöden leder till körer och osäkra restider vid incidenter. Trafikverkets mest konkreta förslag för att direkt lösa överbelastningen vid Landskrona södra är planeringen av en helt ny trafikplats på E6:an mellan Landskrona Norra och Landskrona Södra. Om inte trafiksituationen vid Landskrona södra får en hållbar lösning riskerar den ökade trafikbelastningen att leda till kroniska körer, försämrad framkomlighet och en högre olycksfallsrisk i och runt infartledarena.

Fehmarn Bält-förbindelsen mellan Danmark och Tyskland öppnar runt 2030 och förväntas medföra ökad trafik på väg- och järnvägsinfrastruktur enligt kommunens remissvar. Det vill säga om 3–4 år.

Det stora problemet i resonemanget är otakten i tid, logistikföretagens expansion sker nu under de närmaste åren. Stora infrastruktursatsningar tar decennier. Under tiden tillfälliga lösningar.

Att Landskrona stad fortsätter tillåta omfattande expansion vid trafikplats Landskrona Södra beror på en medveten, långsiktig strategi där ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen prioriteras  högt. Tillväxt och jobb bedöms överväga de temporära trafikproblemen samtidigt som kommunen driver på staten för att få till nödvändiga vägombyggnader.

Försvårad pendling skulle hunna påverka familjer att flytta till Landskrona med lägre boendekostnader, men för karriärfamiljer blir det snarare mycket svårare.

Med en underdimensionerad infrastruktur hamnar en kommun snabbt i en negativ spiral där  ekonomi, inflyttning och företagsklimat försämras.

För att öka pendlingen med tåg behövs enligt kommunen fyra spår mellan Landskrona och Dödsjöbro.

Hur tänker sig Trafikverket lösa situationen innan en av kommunens högt prioriterade investeringar finns på plats? Digitala tavlor längs E6. I stället för fasta hastigheter sänks gränsen till exempelvis 70 eller 80 km/h flera kilometer innan Landskrona södra, för att dra isär fordonskluster. Släppa på en bil i taget vid påfarter. Leda om personbilstrafik via Saxtorp,  Häljarp vid behov.

Blåljuspersonal, akutambulanser och planerade sjukresor prioriteras av Trafikverket, men hur?

När en kommun väljer att gå in som medfinansiär i statliga infrastrukturprojekt för att rädda  den lokala situationen handlar det om omprioriteringar av kommunala skattepengar.  Kommunen tvingas agera bank åt statliga Trafikverket.

Nya jobb och ekonomisk tillväxt – trafikproblem och besparingar pressade Jönköping (Torsvik/Stigamo), där skolor och äldreomsorg fick spara pengar samtidigt som miljonbelopp  satsades på näringsinfrastruktur.

I horisonten finns förbindelsen anslutningen till Danmark. Danmark ser svensk arbetskraft som mycket attraktiv, det råder stor efterfrågan på personal från Sverige och det berör Öresundsmetron. En planerad tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn direkt kopplad till visionen om att integrera den gemensamma arbetsmarknaden. (cirka 61 miljarder). Ett infrastrukturförslag som konkurrar med Europaspåret som Landskrona stad driver för tåg och vägtrafik mellan Landskrona och Nordhavn. (cirka 85 miljarder). Förbindelsen Helsingborg -Helsingör. (cirka 57 miljarder)

För finansieringen sneglar man till överskott från Öresundsbron som beräknas vara återbetald runt år 2040. Framtida överskott ska stanna i Skåne och investeras i regionens infrastruktur.Vad avgör framtiden? Ett är säkert. Medborgarfrustation över eviga vägbyggen och köer. Arga bilister.

Lennart Larsson

Det blev en del fel i Ronnie Nibys artikel om pingstkyrkan/änkehuset. Här kommer en kort rättelse:

Huset uppfördes år 1922 och byggherre var Landskrona Handelsförening, huset skulle tjäna som ålderdomshem för anställda inom merkantil verksamhet. Huset fick namnet Köpmanshemmet, arkitekt var Yngve Herrström från Malmö.

I huset på Bredgatan där jag växte upp bodde fröken Emma Malmlöv, hon var kontorist på Landskrona Spinneri och vid hennes pensionering, någon gång i mitten på 1950-talet, flyttade hon till Köpmanshemmet. Jag minns att min mor och jag hjälpte henne med flytten.

Det blev ytterligare ett besök på Köpmanshemmet. Denna gång tillsammans med min vän Åke Jönsson. Besöket, som skedde 1972, gällde en intervju som publicerades i Landskrona BoIS medlemstidning BOISAREN.

Objektet hette Otto ”Krut” Svensson, han var fyllda 92 år, och var den ende levande av stadens första fotbollslag ”Start” som efter en tid upphörde och en del av spelarna gick in i Gymnastikföreningen Idrott där Otto blev lagets kapten.
Smeknamnet ”Krut” fick han eftersom hans arbetsplats var Krutfabriken. Där tjänstgjorde han som kontorist.

Christer Strandberg

Först vill jag säga grattis till Torkild Strandberg och Liberalerna till ett starkt valresultat. Ett valresultat ska respekteras, och ett stort förtroende från väljarna ska erkännas.

Men jag vill också säga grattis till oss socialdemokrater. Vi gick framåt och fick tydligt stöd från landskronaborna. Det är ett tydligt besked om att fler landskronabor vill se en politik som sätter välfärden, jämlikheten och de sociala frågorna högre upp på dagordningen.

Socialdemokraterna är en stark och aktiv opposition som är med och påverkar Landskronas utveckling. Vi stöder det som är bra för staden, men granskar också de styrande, uppmärksammar brister och pressar på för bättre beslut. En stark opposition står inte vid sidan av utvecklingen. Den bidrar till den.

Det finns samtidigt en intressant skillnad. När människor talar om Liberalernas framgång i Landskrona säger många att de röstar på Torkild Strandberg. Förtroendet tycks i stor utsträckning vara knutet till en person. När Socialdemokraterna går framåt är det däremot ett helt lag som får väljarnas förtroende, ett parti med många företrädare, medlemmar och engagerade människor som tillsammans har arbetat för en annan riktning.

Ett starkt personligt förtroende är en politisk tillgång, men också ett stort ansvar. Det räcker inte att utveckla stadens fasad, bygga bostäder och välkomna nya företag. Förtroendet måste också förvaltas genom att ta ansvar för skolan, äldreomsorgen, arbetslösheten, segregationen och människors vardag.

Därför kan detta valresultat vara både en höjdpunkt och ett vägskäl för Torkild Strandberg. Om den fysiska och ekonomiska utvecklingen inte följs av en lika tydlig social utveckling riskerar förtroendet att försvagas. Ingen politisk framgång varar för evigt om människor upplever att välfärden och de mjuka frågorna som berör deras vardag lämnas efter.

Och till oss socialdemokrater är budskapet lika tydligt, fyra nya mandat är inte bara en framgång att glädjas åt. Det är ett förtroende som förpliktigar. Det ger oss större möjligheter att påverka men också ett större ansvar att visa vad socialdemokratisk politik kan betyda för landskronabornas vardag.

Lamees Ar-Rawi (S)

Jo, nog var det så att våra lokala nyhetsmedia här i Landskrona hade mycket att göra i helgen. Det var säkerligen mycket som skulle bevakas före och under valdagen, och så lär det vara även de kommande dagarna. Därför kommer här lite kring något annat som även intresserade och engagerade landskronaborna nu i helgen, nämligen ÖSTERDAGEN i lördags!

Längs Östergatan, från Brocksgatan till Bredgatan, samlades uppåt 3000 landskronabor, från såväl Öster som andra delar av staden. Det var en folkfest utan dess like! Det var dans och musik; papegojor och lyckohjul; kepsar och fezer; langos och popcorn. Och en loppis med många fynd för barn och så även för de lite äldre. Ja, barnfamiljer, ungdomar, vuxna och vi som kallas för seniorer hade ett par tre timmar av härlig gemenskap. Det blev till att återknyta kontakter med vänner från förr. Men framför allt blev det till nya möten, nya bekantskaper och nya vänner. Möten, bekantskaper och vänskap som kommer att leva vidare långt efter Österdagen den 12 september 2026. Ja, det var en dag då Öster – då hela Landskrona kom samman!

Och självfallet var även Föreningen Norden på plats. Med hjälp av nordiska smakbitar: norsk och dansk ost, finska pepparkakor och godis och mycket annat, inspirerade vi många att intressera och engagera sig för ökad och fördjupad samverkan inom Norden. Att Landskronabarnen ville färglägga flaggor är ej att förglömma; kommer barnen så kommer föräldrarna och då är mer än hälften vunnet.

Österdagen var även dagen då 100tolvan kom i blickfång; lokalen på Östergatan 112 som Hej Öster, Interkultur Landskrona, The Hive och Föreningen Norden fått möjlighet att fylla med allt som Österbor och alla andra landskronabor och alla andra runt om i Skåne, Sverige, Norden och Världen kan önska. Stort tack till HSB och Landskrona Stadsutveckling AB!

Och, avslutningsvis: Ett stort tack till Hej Öster, Landskrona stad, alla föreningar och fastighetsägare och alla andra aktörer som gjorde dagen möjlig. Men framför allt ett stort tack till alla på Öster och runt om i Landskrona som fyllde dagen med värme och glädje!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Landskrona har gjort sitt val, och nu vill jag tala med er som har gett Liberalerna fyra år till.

Jag vill tala med er om skolan, äldreomsorgen och arbetslösheten.

Jag vill tala med er om budgetöverskotten, vinstjakten och ansvarslösheten.

Men framför allt vill jag tala med er om framtiden.

Vi säger att barnen är vår framtid och att vi måste värna dem. Trots det har jag under de senaste fyra åren fått bevittna det jag uppfattar som ett svek – ett svek mot barnen och mot vår framtid.

Jag har fått höra vittnesmål om överfulla klassrum och om mat som inte räcker till. Det handlar om grundläggande förutsättningar för en fungerande skola, där stadens barn ska kunna utvecklas, prestera och trivas.

Samtidigt som vittnesmålen har skolornas och matbespisningens resurser skurits ned, medan kommunen har byggt upp ett allt större budgetöverskott.

Till följd av detta vill jag ställa några frågor till dig som lade din röst på Liberalerna;

Tycker du att det är okej att inte kunna äta sig mätt på lunchen?

Tycker du att det är okej att behöva trängas i klassrummet?

Eller tycker du att det är okej att se skolan nedmonteras samtidigt som budgetöverskotten byggs på?

Skolan har dock inte varit det enda som under de senaste fyra åren, enligt min mening, fått betala priset för den politik som förts.

Det gäller också våra äldre – människor som har ägnat sina liv åt att arbeta, bidra och bygga upp det samhälle vi lever i idag.

Dessa människor har fått se sin omsorg försämras på grund av att Landskrona stad har försökt genomföra stora besparingar genom en bolagisering av omsorgen.

Besparingar som i stället lett till en kostnad i liv och värdighet bland våra äldre.

Sålunda vill jag även här ställa frågan:

Är detta okej för dig som röstade för ett fortsatt liberalt styre?

Genom den gångna mandatperioden har vi fortsatt haft en hög arbetslöshet, trots olika satsningar.

Det är ett problem som de styrande partierna inte har lyckats lösa, trots omkring 20 år vid makten.

Återigen ställer jag frågan om detta okej?

Kräver inte detta heller en förändring i maktens korridorer?

Under valrörelsen har Socialdemokraterna i Landskrona försökt att belysa dessa frågor och presentera vad vi vill göra åt dem, vilket uppenbart inte fått det gehör vi hade hoppats på. Till följd av det är det enda som nu kan göras att fortsätta kämpa, debattera och argumentera för det Landskrona som jag tycker att invånarna förtjänar.

För kom ihåg, det handlar trots allt i slutändan om vilka värderingar vi bär med oss.

Om hur vi ser på våra medmänniskor.

Om vad vi anser att en människa är värd och vilket ansvar vi tycker att vi har för varandra.

Avslutningsvis kan jag därför bara beklaga;

Beklaga att fler i Landskrona inte vill ge er som är på ålderns höst en värdig omsorg.

Beklaga att fler i Landskrona inte värnar om er i skolan.

Beklaga att fler i Landskrona inte vill ge dig som är arbetslös de bästa möjliga förutsättningarna för en ny sysselsättning.

Beklaga att fler Landskronabor inte rannsakat de värderingar och den människosyn som styrt de senaste fyra åren.

Vilgot Lindberg (S)