Jag känner ångest inför att gå och jobba, varje dag! Inte för att jag vantrivs med jobbet. Jag har det bästa jobbet man kan ha, att få hjälpa människor och dessutom få betalt för det är en ynnest!
Det som ger mig ångest och gör mig stressad är denna ständiga jakt på minuter. Ständigt känna att jag är sen, att om jag ger någon kund extra minuter för att SE dem, lyssna på dem och vara DÄR då ”snor” jag den tiden från någon annan.
Att hela tiden känna att du är sen, att om och om igen få höra kunderna säga ”varför är du så sen?”.
Vi ska ringa om vi blir sena men när ska jag hinna det?
Jag möter varje dag människor som är i olika faser i sitt mående, en hel del av våra äldre mår dåligt psykiskt såväl som fysiskt. En del är psykiskt påfrestande att få hjälpa och en del lever under omständigheter som är jobbiga att se och behöva förhålla sig till, man behöver någon minut att ”ladda om”. Den tiden finns inte.
För det är ju inte nästa kunds ”fel” att kunden innan hade en dålig dag och betedde sig illa mot mig.
Nästa år i juni är det 40 år sedan jag först började arbeta inom vård och omsorg, jag har gjort annat emellan men huvudsakligen har jag arbetat med vård och omsorg i olika konstellationer.
Jag blir 57 i år, och om jag har tur kan jag gå i pension om 10 år. Jag vet inte om min kropp och mitt psyke orkar så länge.
Landskrona Omsorg AB säger att de inte arbetar med minutstyrning, men vad är det då?
Vi ska utföra det kunderna blivit beviljade, dessa insatser är det vi får betalt för.
Varje insats är mätt i minuter, problemet är bara att vi inte arbetar med döda ting. En insats som tar fem minuter ena dagen kan ta tjugo minuter dagen efter osv. Var ska jag ta den tiden ifrån? Jag har cykeltid på två-tre minuter mellan kunderna, och då räknas inte tiden det tar att ta sig in och ut ur fastigheten, låsa upp cykeln osv, osv.
Jag premierar definitivt inte kollegor som ”skarvar”, som jäktar och som väljer den enkla vägen. Men jag förstår dem, för många blir det en coping strategi för att klara ytterligare en dag. Är det dit vi vill komma? Skulle DU vilja ha sådan hjälp?
Jag har full förståelse och insikt i att finanserna i bolaget behöver gå ihop i slutändan. Men kostnaden för att ge oss ”plus en” i varje arbetslag är minimala i förhållande till nyttan det gör, för oss som arbetar med detta men inte minst för dem vi hjälper.
De är våra kunder och betalar för den hjälp de behöver. Men till skillnad från kunder i andra branscher har inte våra något reellt alternativ, de får ta emot den hjälp de får, eller vara helt utan.
Jag är inte förvånad över att det är svårt att rekrytera personal. Det handlar inte bara om låga löner, till största delen handlar det om vilka arbetsvillkor vi har, vad som krävs av oss.
Vi förväntas ge oss ut 365 dagar om året oavsett väder. När SMHI går ut och varnar för att vara utomhus på grund av exempelvis vindar, då ska vi lik förbannat ut och cykla.
Jag skulle vilja se Josef Alsuhairi och samtliga enhetschefer göra det. Jag inser att Josef & co har kvalifikationer som jag saknar, men samtidigt!
Om du kräver att andra ska göra det, så ska du kunna göra det själv!
Det räcker inte att det ser bra ut på papper och som hypoteser, det ska kunna genomföras på ett sätt som inte stressar ihjäl personalen. Ni behöver börja lyssna på oss och ta till er vad vi säger, inte bara en gång om året när det är medarbetarenkät – utan varje dag. Lyssna på oss och visa att ni faktiskt bryr er! Utan vårt arbete har ni inget jobb, låt det bli tydligt och genomsyra verksamheten.
Återigen jag älskar mitt arbete och det jag gör, men stressen tar sakta knäcken på mig. Jag vill känna arbetsglädje och känna att jag längtar till jobbet.
Vi har redan haft tragedier som inträffat i vår verksamhet, flera som tyvärr härhör från stressad personal och för lite bemanning. Vad mer ska behöva hända?
Mvh
Ulrika Wahlgren Faundez
Undersköterska Hemvård Landskrona Omsorg AB
