Debatten om Landskronas äldreomsorg har de senaste veckorna handlat om Lex Sarah-anmälningar, dödsfall, brister i trygghetslarm och uppgifter om strukturella problem. Oppositionen har därför begärt ett extra kommunfullmäktige.
Kommunfullmäktiges ordförande Lisa Flinth (L) avfärdar dock behovet. Hon hänvisar till att omsorgsnämnden och styrelsen för Landskrona Omsorg AB redan haft extra sammanträden och att frågan dessutom diskuterats vid tidigare kommunfullmäktigen.
Men just det svaret väcker en annan fråga.
Om kommunens egen ledning beskriver problemen som strukturella, varför skulle kommunens högsta beslutande organ inte diskutera dem skyndsamt? Att andra möten redan hållits är knappast ett argument mot att även kommunfullmäktige behandlar frågan. Tvärtom borde de allvarliga händelserna motivera en bred politisk debatt där hela den folkvalda församlingen får möjlighet att ställa frågor och utkräva ansvar.
Mot den bakgrunden valde jag att läsa Socialstyrelsens öppna jämförelser för Landskronas äldreomsorg. Det blev en intressant läsning.
På flera områden ser utvecklingen positiv ut. Kommunen har infört fler kvalitetsrutiner, stärkt den systematiska uppföljningen och utvecklat sitt kvalitetsarbete. På papperet ser verksamheten ut att ha tagit steg framåt. Samtidigt visar samma statistik något som förtjänar större uppmärksamhet.
Tidigare redovisade Landskrona tydliga servicelöften för trygghetslarm, kontakt inom tre minuter och besök inom trettio minuter. Från och med 2023 redovisas inte längre dessa garantier. Det innebär inte att de tragiska händelser som senare inträffat beror på att garantierna försvann. Men det är svårt att bortse från att just larmhanteringen nu står i centrum för kritiken samtidigt som kommunen inte längre redovisar några offentliga tidsutfästelser.
Socialstyrelsens statistik visar också att kommunen fortfarande saknar vissa beredskapsplaner, bland annat för höga temperaturer och evakuering inom delar av äldreomsorgen där man i stort sett bara säger att man minsann har AC på sina vårdboenden. Den stora frågan blir därför om vi verkligen mäter rätt saker.
Socialstyrelsens öppna jämförelser visar framför allt om kommunen har rutiner, styrdokument och system för uppföljning. De säger betydligt mindre om det som de äldre faktiskt är beroende av: att det finns tillräckligt med personal, att trygghetslarm besvaras i tid och att vårdkedjan fungerar när någon skrivs ut från sjukhuset.
Det innebär att en kommun kan förbättra sina kvalitetsindikatorer samtidigt som verksamheten i praktiken har stora problem. Det är ingen kritik mot Socialstyrelsens arbete. Tvärtom visar deras statistik hur viktigt det är att skilja mellan dokumenterad kvalitet och faktisk kvalitet.
Den diskussionen borde stå i centrum för den politiska debatten. För ytterst är det inte policydokument, handlingsplaner eller sammanträden som svarar på ett trygghetslarm. Det är människor.
Ronnie Niby (S)
