Arkiv: Planket

Vad gör Landskrona stad och LOAB för de äldre när det kommer bli extremt varmt med start i helgen?

Nyhetsrapporteringen visar att vi står inför den varmaste sommaren på 125 år.

Det väcker en viktig fråga: vilken beredskap har Landskrona stad och LOAB för att skydda äldre och vårdtagare under extrema temperaturer?

Vid värmeböljor ökar risken för allvarlig sjukdom, uttorkning och i värsta fall dödsfall. Därför borde det vara självklart med tydlig information i god tid, både till personal och anhöriga, samt konkreta åtgärder i verksamheterna. Vilket än så länge inte verkar ha skett.

Vilka planer finns för att säkerställa tillgång till svalka, vätska och extra tillsyn i sommarens värme?

Har man säkrat tillgång till fläktar, kylutrustning och andra förebyggande insatser där det behövs?

Det handlar inte om politik, utan om grundläggande trygghet för de mest utsatta i samhället.
Varför har man inte informerat vårdtagarna och deras anhöriga om situationen?

Poul W Lorenzen / Landskronabo med omtanke, ej politisk tillhörighet

Landskrona har under lång tid haft en stabil politisk ledning. Det är i sig inget ovanligt i svenska kommuner, men det gör att vissa frågor blir mer intressanta att betrakta över tid snarare än i enskilda ögonblick. Hur förändras egentligen en kommun när samma politiska riktning får sätta ramarna under många år?

I äldreomsorgen har det under de senaste åren förekommit flera allvarliga händelser och återkommande kritik. I rapportering har det bland annat beskrivits hur trygghetslarm inte besvarats i tid, i situationer där äldre personer inte fått hjälp inom rimlig tid och där utfallet i vissa fall fått mycket allvarliga konsekvenser. I granskningar och lokal rapportering har detta kopplats till brister i rutiner och bemanning, snarare än till en enskild felhandling. Samtidigt har äldreomsorgen också varit föremål för återkommande kritik från tillsyn och anmälningar kopplade till brister i tillsyn och dokumentation.

När sådana händelser återkommer över tid uppstår en svår fråga som inte handlar om enskilda beslut, utan om struktur. Hur ser det ut när samma typ av problem återkommer i olika former, samtidigt som organisationen fortsätter att beskrivas som under utveckling? I den politiska kommunikationen blir svaret ofta att ansvar ligger på olika nivåer, ibland på externa aktörer som upphandlade larmtjänster eller utförare. Men för invånaren som ser helheten är gränsen mellan olika ansvarsnivåer inte alltid tydlig, särskilt när konsekvenserna blir så konkreta som i äldreomsorgen.

Parallellt med detta finns en annan iakttagelse som återkommer i lokal debatt, nämligen hur politiken syns i olika typer av sammanhang. Invigningar, satsningar och färdiga projekt får ofta stor synlighet, vilket i sig är naturligt eftersom det är där resultat blir synliga. Men det skapar också en bild där det som fungerar är mer synligt än det som inte fungerar, eller det som fortfarande är under utveckling. Det gör att politiken i hög grad upplevs genom sina framgångsögonblick snarare än genom sina problemområden.

Det mer svårfångade sker dock inte i kommunikationen utan i organisationen över tid. När ett politiskt styre sitter länge förändras inte bara vilka beslut som fattas, utan också hur organisationen fungerar i praktiken. Tjänstemannaorganisationer och förvaltningar tenderar att anpassa sig till den etablerade riktningen, inte nödvändigtvis genom aktiv styrning utan genom helt vanliga incitament. Stabilitet premieras, friktion undviks och det som ligger i linje med den förda politiken får ofta lättare genomslag än det som ifrågasätter den.

I en sådan miljö behöver det inte handla om uttalade lojalitetskrav eller medvetna urval, utan snarare om en gradvis förskjutning där vissa typer av kompetens, arbetssätt och uttryck får större utrymme än andra. Över tid kan det innebära att organisationen i högre grad reproducerar den redan etablerade riktningen än att den kontinuerligt prövar den.

Även i mindre frågor, som till exempel hanteringen av koloniträdgårdar och andra lokala verksamheter, blir det synligt hur större utvecklingsprocesser och mindre intressen möts. Det är sällan dramatiska konflikter, men de illustrerar hur prioriteringar slår i praktiken när olika intressen ska vägas mot varandra inom samma övergripande planering.

När man ser dessa olika delar tillsammans – återkommande kritik inom äldreomsorgen, en kommunikation där positiva händelser blir mest synliga och en organisation som över tid tenderar att anpassa sig till en etablerad politisk riktning – uppstår inte en enkel slutsats. Snarare uppstår en fråga om balans. Hur mycket intern friktion, omprövning och verklig alternativbildning finns i ett system som samtidigt är stabilt och långvarigt styrt?

Det är här den centrala prövningen uppstår.

Ett långvarigt politiskt styre kan mycket väl vara effektivt, handlingskraftigt och i många fall framgångsrikt. Men just därför blir kraven på dess självprövning eller självrannsakning också högre, inte lägre. När stabilitet blir norm och kontinuitet blir förväntan, är det inte längre tillräckligt att visa att systemet fungerar i största allmänhet. Det som måste kunna besvaras är en mer obekväm fråga: vilka mekanismer finns kvar som faktiskt kan säga emot det etablerade, när något börjar gå fel?

Om svaret främst är att ansvaret ligger någon annanstans, att problemen är isolerade eller att bilden i stort är positiv, då är det inte nödvändigtvis ett tecken på att allt fungerar. Det kan lika gärna vara ett tecken på att systemet blivit så stabilt att det har svårt att se sina egna begränsningar. Och just där avgörs inte styrkans kvalitet av hur länge den suttit, utan av hur väl den fortfarande klarar att ifrågasätta sig själv.

Ronnie Niby (S)

Då jag läser om hur Landskrona kommun tar bort bänkarna utanför Systembolaget och ersätter dom med stenar medan Axeltofta kolonisterna ställer ut bänkar för missbrukare, då kommer en klasskänsla fram. Det är vi mot dom.

På 1960-talet, då det fanns jobb till alla, hade även alkoholberoende jobb och bostad. Inte de bästa jobben men en egen inkomst som räckte till en etta utan kök och utan dusch i kvarteret Smeden. Dusch och tvätt fanns i källaren. Kvinnor i området hjälpte ofta dessa arbetare med tvätt och städning utan ersättning. De tillhörde samma klass. Kvarteret Smeden mellan Fröjdenborgs- och Timmermansgatorna beboddes av stan´s arbetare och revs kring 1970 då husen strålade ut giftig radon från billigt byggnadsmaterial.

Tyvärr måste jag dra slutsatsen att utvecklingen har gått baklänges för denna del av arbetarklassen och därmed för dess helhet. Arbetslösheten visar på över 10% nu och alkoholberoende erbjuds stenar att sitta på.

I samma anda är det nu legaliserat att stjäla olja från andra länder. Denna krigshandling drabbar det kubanska folket hårt. De har nu bara tillgång till el 2 timmar om dygnet. Sjuka och för tidigt födda barn dör i onödan. De straffas av samma krafter i USA som nu bildlikt erbjuder kubanerna stenar att sitta på därför att de tog makten till arbetarklassen1959 då jag växte upp i kvarteret Smeden.

När jag var på Kuba 1990 såg jag hur sjukvårdspersonal, som fanns ute på stan hela tiden, tog hand om alkoholberoende i Havanna och gav dom ambulansskjuts hem eller till husläkaren som det finns 1 per 1000 invånare av. Kubanerna avskaffade stenarna redan 1959. Då var jag 11 år och upplevde klasskänslan i kvarteret Smeden.

Lars Erlandsson

På senaste kommunfullmäktige kunde man få intrycket att Landskrona saknar problem.

En efter en gick företrädare för det liberalledda styret upp i talarstolen och berättade om framgångar, satsningar, positiva siffror och en stark kommunal ekonomi.

Stundtals tänkte jag: bor vi i samma stad?

Styret är stolta över hundratals miljoner i överskott. Vi är mer intresserade av hur Landskronaborna har det.

Har någon av dessa politiker pratat med människorna som varje vecka tvingas stå i matkön för att få vardagen att gå ihop?

Har de pratat med barnskötarna som kämpar i stora barngrupper och som ibland känner att tiden inte räcker till för barnen?

Har de pratat med undersköterskorna som länge varnat för att bemanningen inte räcker till?

Eller med anhöriga till de två äldre Landskronabor som tragiskt avled efter att trygghetslarm inte hanterats i tid?

Har de talat med de över 2 000 Landskronabor som i dag står utan arbete?

Arbetslösheten är fortfarande en av vår stads största utmaningar. Bakom siffrorna finns människor som vill arbeta, försörja sig själva och bygga en framtid här i Landskrona.

Har de pratat med våra ungdomar?

Nästan var femte elev lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och nästan var femte gymnasieelev fullföljer aldrig sin utbildning. Hur ska unga känna framtidstro när de lämnar skolan i en kommun med en av landets högsta arbetslöshetsnivåer?

Samtidigt ser vi oroande signaler även från andra delar av välfärden. Vi har kunnat läsa om en socialtjänst där många erfarna medarbetare valt att lämna sina jobb. Vittnesmål om tystnadskultur, rädsla för att säga ifrån och brister i arbetsmiljön har blivit en del av den offentliga debatten.

Vi socialdemokrater möter dessa människor. Vi möter barnskötaren som vill ge barnen mer tid. Vi möter undersköterskan som vill ge de äldre större trygghet. Vi möter den arbetslöse som vill ha ett jobb och en chans att komma vidare. Vi möter pensionären som undrar om hjälpen verkligen kommer den dag den behövs. Vi möter ungdomar som förtjänar bättre än att lämna skolan rakt in i arbetslöshet.

Det betyder inte att allt är dåligt i Landskrona. Tvärtom. Landskrona är fullt av fantastiska människor, engagerade föreningar, företagare och medarbetare som varje dag gör vår stad bättre.

Men att älska sin stad innebär också att våga se dess problem.

För vi löser inte utmaningar genom att tala om hur bra allting är. Vi löser dem genom att lyssna på människor, ta deras erfarenheter på allvar och tillsammans skapa förändring.

För skillnaden mellan opposition och styre är ibland enkel.

De ser Landskrona från kommunhusets talarstol.

Vi ser Landskrona genom människorna som lever sina liv här varje dag.

För det är i människors vardag som den verkliga bilden av Landskrona finns.

Adis Heldic (S)

Vi socialdemokrater önskar alla Landskronabor en glad midsommar och hoppas på framgångar för Sveriges landslag i fotboll.

I dag firas det i Reykjavík. Ja, det firas runt om på hela Island. Det är Íslenski þjóðhátíðardagurinn, Islands nationaldag, just i dag! Men det är inte bara där det firas; det gör vi även i Landskrona och på massor av andra ställen i Norden. Och det med all rätt. Island är platsen där mycket av vår gemensamma historia och litteratur förvaltas och i högsta grad är levande. Det är också ett land som är i framkant när det gäller innovation, livskvalitet och välfärd.

Men för oss här i Landskrona är nog Island inte så välkänt, i vart fall inte lika välkänt som vår granne på andra sidan sundet. Därför kommer här ett litet hopplock om Island:

• Island har haft en kung: Kristján 1. Island var ett eget kungarike 1918-1944, förenat i personalunion med Danmark. Så Christian 10 av Danmark var även kung av Island fram till den 17 juni 1944 då republiken utropades.
• Island och Storbritannien har varit i väpnad konflikt med varandra: Þorskastríðin, torskkriget, som varade till och från mellan 1948–1976. Konflikten gällde fiskegränser. Turligt nog var konflikten inte så blodig, men den krävde ändock två dödsoffer.
• Isländsk mat är inte så lätt att få tag på i Landskrona. Men i vart fall skyr går att få tag på. Skyr påminner om yoghurt, smakar syrligt, friskt och lite sött. När vi arrangerar Norden på Öster, i samband med Österdagen den 12 september, kan ni komma och smaka på skyr.
• 1972 stod Island som arrangör av århundradets schackfinal, matchen mellan världsmästaren Boris Spasskij och utmanaren Bobby Fischer. Matchen gick i Reykjavik och det blev en match inte bara mellan spelarna, utan även mellan Sovjet och USA. Kalla kriget innebar att atmosfären i salen inte var vidare varm. Till slut stod Bobby Fischer som ny världsmästare.
• Men det är inte bara schackmatcher som Island arrangerat. Hösten 1986 var det åter dags för Sovjet och USA att mötas i Reykjavik. Det handlade om att reducera kärnvapenarsenalen. Och nu var det Reagan och Gorbatjov som stod för dragen. Det slutade med remi; inget avtal kom på plats. Dock, man kom en bit på vägen så att ett avtal kunde slutas 1987.
• Värd för mötet 1986 var världens första folkvalda kvinliga president: Vigdís Finnbogadóttir. Hon valdes tre gånger; andra gången med 92.7% av rösterna och tredje gången utan motkandidat. Även efter presidentskapet är hon en av Islands allra mest populära och älskade personer; i april fyllde hon 96 år. Och just i dag för 40 år sedan skakade redaktören på Landskrona Direkt hand med henne när var Nordjobbare på Island – Det ni!
• Till sist: isländsk musik. Många låtar och musiker från Island är välkända, en del till och med världskända. Men klassisk musik från Island är nog inte lika bekant. Så därför slår jag ett slag för Jón Leifs, Islands främste kompositör. Hans orkestermusik är fantastisk, inspirerad av det isländska landskapet och ofta med motiv hämtade från nordiska sagor och sägner, såsom preludiet Geysir och Saga-symfonin

Stort & Varmt Grattis Island!

Jan Nilsson

Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Sedan äldreomsorgen bolagiserades har Landskronaborna gång på gång nåtts av rapporter om allvarliga missförhållanden inom LOAB. Återkommande Lex Sarah-anmälningar, brister i omsorgen och nu även dödsfall efter kraftigt fördröjda insatser visar att problemen inte är enskilda händelser – de är återkommande och systematiska.

Två äldre Landskronabor avled under samma månad efter att hjälp dröjt i över två timmar trots aktiverade trygghetslarm. Att hänvisa till externa leverantörer förändrar inte det faktum att kommunen och den politiska ledningen bär det yttersta ansvaret för att äldreomsorgen fungerar.

Därför riktar vi Socialdemokraterna skarp kritik mot Treklövern – Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet. Politiker har inte bara ansvar för besluten de fattar, utan också för att följa upp verksamheten och agera när allvarliga brister upprepas. När missförhållanden fortsätter år efter år måste den politiska styrningen ifrågasättas.

Landskronas äldre har rätt till en trygg och värdig omsorg. Anhöriga ska kunna lita på att hjälpen kommer när den behövs. I dag känner många i stället oro.

Nu räcker det inte med fler löften. Det krävs politiskt ansvarstagande, skärpt uppföljning och konkreta åtgärder för att återupprätta förtroendet. Ingen äldre människa ska behöva riskera att bli utan hjälp när larmet går.

Med vänlig hälsning
Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Svar på Treklöverns debattartikel – Regionen flyttade problemet – Socialdemokraterna vill bygga ut det

Ingen ifrågasätter att människor med beroendeproblematik ska få vård, stöd och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Ingen ifrågasätter heller att otrygghet, ordningsstörningar och kriminalitet måste tas på största allvar. Men det är just här Treklöverns resonemang brister.

I deras debattartikel saknas det viktigaste av allt: viljan att ta sig an den verkliga utmaningen. I stället för att diskutera hur tryggheten ska stärkas, hur den öppna narkotikahandeln ska bekämpas och vilka resurser som krävs för att skapa ett tryggare område riktas fokus mot själva vårdverksamheten. Problemen beskrivs som om de vore en konsekvens av att människor söker hjälp för sitt beroende.

Det är en farlig förenkling.

Genom att peka ut Folkets Hus och tala om dess ”affärsintressen” försöker Treklövern göra en komplex samhällsutmaning till en fråga om ekonomi och lokaler. Samtidigt avslöjar resonemanget något om Treklöverns eget perspektiv. I deras beskrivning antyds att ekonomisk vinning är den främsta drivkraften, något som säger mer om deras egen syn på drivkrafter än om verkligheten. Men alla gör inte den prioriteringen.

För oss handlar frågan inte om affärsintressen. Den handlar om människor. Om människor som behöver vård, stöd och en möjlighet att ta sig ur ett beroende. Om anhöriga som hoppas att deras närstående ska få hjälp. Och om ett samhälle som har ett ansvar att både erbjuda vård och upprätthålla tryggheten.

Det är också viktigt att skilja på orsaker och konsekvenser. Otryggheten i området uppstår inte för att människor får behandling. Otryggheten uppstår när kriminella utnyttjar människors utsatthet för att sälja narkotika, begå brott och skapa oro. Därför borde fokus ligga på att bekämpa kriminaliteten, inte på att misstänkliggöra en verksamhet som hjälper människor bort från missbruk.

Det är därför anmärkningsvärt att Treklövern lägger så stor vikt vid påstådda affärsintressen samtidigt som de ägnar betydligt mindre utrymme åt att diskutera sitt eget ansvar för att stärka tryggheten och bekämpa kriminaliteten. När människor ställs mot ekonomiska intressen väljer vi människor först. Det borde vara en självklar utgångspunkt för alla som vill ta ansvar för samhällets mest utsatta.

Att stoppa vårdverksamhet eller återkommande kräva att den ska flyttas löser inte problemen. Det är att flytta blicken från problemet. Kriminalitet försvinner inte genom en ny adress. Den följer efter så länge de bakomliggande problemen inte hanteras. Trygghet skapas inte genom att människor i behov av vård flyttas runt mellan olika platser. Trygghet skapas när samhället tar ansvar, när kommunen, polisen och andra aktörer samverkar, prioriterar frågan och har modet att möta problemen där de faktiskt finns.

Om det förekommer narkotikaförsäljning, ordningsstörningar eller annan kriminalitet i anslutning till LARO-verksamheten är det inte de hjälpsökande som är problemet. Problemet är de personer som begår brotten. Därför borde den politiska debatten handla om hur dessa ska stoppas, inte om hur en vårdverksamhet ska flyttas undan.

Det som saknas i Treklöverns artikel är ett tydligt svar på den avgörande frågan: Vad är ni själva beredda att göra? Vilka resurser är ni beredda att avsätta? Hur vill ni stärka polisens och kommunens arbete? Hur tänker ni bidra till att de kriminella som skapar otryggheten faktiskt stoppas?

Vi socialdemokrater vägrar acceptera valet mellan trygghet och vård. Vi tänker stå upp för båda. Barn och unga har rätt till trygga miljöer. Människor med beroendesjukdom har rätt till vård och rehabilitering. Och samhället har en skyldighet att bekämpa kriminaliteten utan att göra människor som söker hjälp till syndabockar.

Det är skillnaden mellan att peka ut de utsatta, och att ta ansvar för att lösa problemen.

Lamees Ar-Rawi (S)