Arkiv: Planket

Landskrona har under många år fått höra att bidragsberoendet minskar. Det är förstås något positivt. Om färre människor behöver försörjningsstöd är det bra, både för den enskilde och för kommunen.

Men det finns en ganska enkel fråga som jag tycker att vi borde ställa:

Har människorna slutat behöva bidrag – eller har de bara börjat få pengarna någon annanstans ifrån?

Det är en viktig skillnad. Om en person tidigare fick försörjningsstöd från kommunen och sedan får aktivitetsstöd när personen deltar i ett statligt arbetsmarknadsprogram, har kommunen fått en lägre kostnad. Men personen har fortfarande ingen lön från ett vanligt arbete.

Pengarna kommer bara från en annan del av det offentliga.

Det betyder inte att arbetsmarknadsprogram är dåliga. Tvärtom kan de vara ett viktigt steg på vägen till arbete. Men vi måste skilja på att någon har lämnat kommunens försörjningsstöd och att någon faktiskt har blivit självförsörjande. Det är här jag tycker att Landskronas politiker borde vara lite mer försiktiga med att slå sig för bröstet. För samtidigt som vi får höra att bidragsberoendet har minskat finns det fortfarande omkring 2 500 arbetslösa Landskronabor. Över tusen har varit arbetslösa i minst ett år och över 500 i minst två år.

Då är det rimligt att fråga: Vad lever de av?

Alla får naturligtvis inte försörjningsstöd. Vissa får a-kassa. Andra får aktivitetsstöd eller andra ersättningar. Några studerar och andra står av olika skäl helt utanför arbetsmarknaden. Men det är just därför siffran över försörjningsstöd inte berättar hela historien. Det går att minska kommunens kostnader för försörjningsstöd utan att lika många människor för den skull har fått ett arbete. Det här är egentligen ganska lätt att förstå om man tänker på sin egen ekonomi.

Om jag varje månad betalar en räkning på 10 000 kronor och nästa år får någon annan betala samma räkning åt mig, har min egen kostnad minskat. Men räkningen är fortfarande betald.

Och om jag samtidigt säger att jag har blivit ekonomiskt oberoende bara för att någon annan tagit över räkningen, skulle de flesta nog höja på ögonbrynen. Det är ungefär den frågan vi behöver ställa om arbetslösheten. Landskrona har dessutom vuxit kraftigt. Vi har fått tusentals nya invånare sedan mitten av 00-talet.  Men fortfarande står en stor grupp människor utanför arbetsmarknaden. Därför borde vi kanske sluta använda minskat försörjningsstöd som det viktigaste måttet på framgång.

Den intressanta siffran är en annan: Hur många människor har gått från offentlig försörjning till ett riktigt arbete med egen lön?

Det är den siffran jag skulle vilja se. Inte hur många som lämnat kommunens försörjningsstöd. Inte hur många som placerats i ett arbetsmarknadsprogram. Inte hur mycket kommunen har sparat. Utan hur många människor som faktiskt fått möjlighet att försörja sig själva.

För det är väl ändå det som är målet?

Torkild Strandberg har under många år talat om arbetslinjen och om vikten av att bryta bidragsberoendet. Då borde det också vara möjligt att redovisa resultatet på det sätt som betyder mest för den enskilde:

Hur många gick från bidrag till jobb?

Det är en betydligt mer intressant fråga än hur många som har försvunnit från kommunens kostnadskonto. För ett minskat försörjningsstöd kan vara ett tecken på att människor fått arbete. Men det kan också vara ett tecken på att kostnaden har flyttats någon annanstans.

Det är skillnaden mellan att minska en kommunal utgift och att lösa arbetslösheten.

Och det är den skillnaden Landskrona förtjänar ett tydligt svar på.

Ronnie Niby (S)

När vi går till val i september röstar vi inte bara om vår vardag här och nu. Vi röstar också om vilken roll Sverige ska spela i en värld där krig, konflikter och återkommande kränkningar av folkrätten präglar nyheterna.

Säkerhetsfrågan är högaktuell. Men säkerhet handlar om mer än vapen och militära muskler. Det handlar också om att förebygga krig, försvara folkrätten och skapa samhällen där människor kan leva utan rädsla för våld och utsatthet.

Klimatförändringar, pandemier, fattigdom, rasism och ökad polarisering är alla allvarliga hot mot fred och trygghet som inte hjälps av investeringar i vapen.

Svenska Freds har granskat riksdagspartiernas politik på elva freds- och säkerhetspolitiska områden. Granskningen visar att alla riksdagspartier vill fortsätta den militära upprustningen. Samtidigt finns tydliga skillnader när det kommer till synen på folkrätten, kärnvapen, personminor, och Sveriges agerande i internationella konflikter.

Sverige har länge haft en tradition av att stå upp för diplomati, nedrustning, mänskliga rättigheter och fredliga lösningar på konflikter. Det har gett vårt land en viktig röst internationellt.

Den rösten behövs nu mer än någonsin.

Diplomati och konfliktförebyggande arbete måste få utrymme. Sverige måste åter bli en tydlig röst mot krig som orsakar ofattbart mänskligt lidande och mot vapenhandel som förvärrar och förlänger väpnade konflikter. Och inte minst så behöver vi politiska ledare som står upp för folkrätten.

Säkerhet handlar inte om att rusta för krig, utan om att bygga samhällen som kan hantera konflikter utan våld och leva inom planetens gränser.

Din röst spelar roll! Därför vill vi uppmana till att ta med fredsfrågorna in i valbåset. För trygga och fredliga samhällen byggs varje dag, genom de politiska beslut vi fattar.

Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Svenska Freds Landskrona

Landskrona redovisar stolt miljonöverskott i den kommunala budgeten. Men bakom de polerade ekonomiska rapporterna döljer sig en dyster verklighet: vår stad ligger kvar i den absoluta botten gällande arbetslöshet i Sverige. Att ha pengar på banken samtidigt som hundratals invånare fastnar i ett permanent utanförskap är inget sundhetstecken, utan ett tecken på att vi måste tänka om och prioritera annorlunda.

Det räcker inte att enbart fokusera på sifferkalkyler och budgetöverskott när de mänskliga och sociala kostnaderna för utanförskapet är så höga. Vi måste ställa högre krav på att kommunens resurser och satsningar faktiskt leder till jobb och egen försörjning för Landskronaborna.

Visionpartiet presenterar därför en handlingsplan som bryter med nuvarande praxis och fokuserar på konkreta resultat. För det första vill vi införa obligatoriska sysselsättningskrav vid alla större kommunala upphandlingar. Varje år upphandlar staden tjänster för hundratals miljoner av våra gemensamma skattepengar. Vi menar att leverantörer vid större entreprenader ska bidra till lokalsamhället genom att erbjuda praktik- eller anställningsplatser till lokala arbetssökande från kommunens vuxenutbildning och arbetsmarknadsenhet.

Vidare måste vuxenutbildningen ställas om till branschanpassade yrkesutbildningar och lokala lärlingskontrakt. Genom att knyta utbildningen direkt till de yrken där Landskronas näringsliv faktiskt skriker efter personal, såsom logistik, teknik och vård, garanterar vi att utbildning leder till riktiga jobb.

För att säkerställa att pengarna gör nytta vill vi införa principen om ”Öppna boken”. Landskronaborna har rätt att se vad varje skattekrona ger för resultat, och därför kräver vi en offentlig resultatportal där alla kommunala arbetsmarknadsinsatser mäts öppet. De projekt som inte levererar varaktiga jobb ska avvecklas till förmån för åtgärder som faktiskt fungerar.

Samtidigt måste vi angripa utanförskapet vid dess rot: skolan. Arbetslöshetsfrågan avgörs till stor del i klassrummet, och risken att lämna grundskolan utan behörighet är den största riskfaktorn för framtida långtidsarbetslöshet. Visionpartiet vill därför införa klassrumsassistenter som ger lärarna arbetsro, samt rikta tidiga insatser mot hemmasittare. När varje elev når målen täpper vi till kranen där framtidens arbetslöshet skapas.

Slutligen vill vi inrätta en oberoende borgarrådgivare. Det är en fristående funktion som står helt på medborgarens sida för att hjälpa individer att navigera i myndighetsdjungeln, kräva sin rätt till rätt insatser och bryta den passivitet som byråkratiska staket ofta orsakar.

Landskrona behöver varken fler kosmetiska projekt eller rapporter som dammar igen i stadshusets lådor. Vi behöver en politik som kombinerar ekonomiskt ansvar med konkreta vägar till egen försörjning. Våra förslag är redo att genomföras, för ett Landskrona där alla som kan jobba också får chansen att göra det.

Sead Busuladzic
Ledamot i kommunfullmäktige, partiledare Visionpartiet

Intresset för historia tenderar att öka i tider då framtiden känns alltmer osäker. Detta märks inte minst i vår omvärld, där kriget åter blivit en del av Europas verklighet – något som länge framstod som ytterst avlägset även om 1990-talets krig i forna Jugoslavien är en ytterst smärtsam påminnelse.

Kanske är det därför vi behöver bli lite bättre på att se tillbaka på vår egen historia. I Landskrona finns ett arv som jag menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Jag tänker då på våra folkrörelsetraditioner som föreningsliv, folkbildning och i övrigt människors gemensamma engagemang. För att förstå betydelsen av detta arv behöver vi också se det i ett större historiskt sammanhang.

Efter andra världskriget växte en stark övertygelse i Europa om att samarbete, demokrati och gemensamt finansierade sammanslutningar kunde bidra till fred och välstånd. Kol- och stålunionen blev ett exempel som en viktig grund för det europeiska samarbete som sedermera utvecklades till EU.

Men samhällsutvecklingen formades inte enbart av politiska beslut och institutioner. Minst lika viktigt var att civilsamhället under 1900-talet växte fram genom människors förmåga att sluta sig samman. Arbetare och andra i övrigt samhällsintresserade organiserade sig i föreningar och studiecirklar. Detta skapade gemenskap, kunskap och möjligheter att påverka våra samlade livsvillkor.

Detta får betecknas vara en ytterst viktig del av den demokratiska historiebilden. En blandad folklig gemenskap med olika utgångspunkter. Inom arbetarrörelsen växte exempelvis Verdandi och andra initiativ fram. Scoutrörelsen, religiösa samfund och flera andra föreningar skapade samtidigt ett sammanhang där människor kunde mötas, bilda sig, ta ansvar och utvecklas tillsammans. Det var den gemensamma tron på människors förmåga att organisera sig och tillsammans skapa förändring.

Folkbildning var en del av denna strävan efter kunskapsinhämtning. Den gav människor möjlighet att förstå betydelsen av att göra sina röster hörda och framför allt som en del av den bredare demokratiska utvecklingen. Människor behövde inte vara formellt utbildade eller inneha särskilda förkunskaper för att delta. Genom deltagandet växte kunskap, självförtroendet och därigenom förmågan att påverka. I dag är det av värde att påminna sig om denna historia.

Allt större delar av vår kunskapsinhämtning sker numera inte sällan genom kommersiella aktörer och stora teknikbolag. Det är en utveckling som skiljer sig från traditionen där människor tillsammans skapade mötesplatser, föreningar och möjligheter till lärande. Det finns därför anledning att lägga vikt vid betydelsen av kunskap, delaktighet och samhällsengagemang som något som skall vara tillgängligt för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund.

Med tanke på hur viktigt det är att historien förs vidare menar jag att Landskrona, som en tidigare dominerande industristad, borde lyfta fram sin egen folkrörelsetradition mycket tydligare.

Stadens historia är nära förknippad med arbetarnas organisering, föreningslivet och de människor som tillsammans skapade nya möjligheter och påverkade samhällsutvecklingen. Det var genom dessa insatser som mycket av det samhälle vi i dag tar för givet växte fram.

Detta värdefulla arv borde få en tydligare plats i det offentliga rummet.

Kanske är det därför dags att Landskrona på något sätt skapar ett minnesmärke över stadens historia – en påminnelse om de idéburna rörelsernas betydelse, då som nu.

Varför inte låta en del av vårt fina museum bli en plats där denna historia kan berättas? Där skulle människornas egna röster komma till tals genom brev, mötesprotokoll, fotografier, tidningsurklipp och andra dokument som kan ge en bild av hur vardagen och samhällsutvecklingen en gång såg ut.

Det skulle kunna bli en plats där vi inte bara berättar om demokratins framväxt, utan också visar vilka människor som faktiskt var med och skapade den. Arbetare, föreningsmänniskor och andra samhällsengagerade personer som genom organisering, gemenskap och engagemang bidrog till det demokratiska välfärdssamhälle vi lever i.

Och detta kan dessutom bli en fantastisk folkrörelse i sig?

Engagerade invånare, föreningar och frivilliga skulle kunna bidra till att dokumentera och berätta om material som fortfarande finns bevarat i hem, föreningslokaler och arkiv. Ett sådant arbete skulle inte bara bevara historien utan också skapa nya möten mellan generationer.

Det skulle i sig vara en fortsättning på den tradition som en gång präglade folkrörelserna: att människor tillsammans tar ansvar för något som är större än dem själva.

På så sätt skulle minnet av Landskronas folkrörelser inte bara bevaras. Det skulle levandegöras och föras vidare till en ny generation.

Kanske är det just detta som är det viktigaste arvet – inte enbart vad tidigare generationer förmådde bidra med, utan även vad människor kan åstadkomma när de organiserar sig, engagerar sig och gör saker tillsammans.

Olle Pålsson

Nyligen verkar kommunstyrelsens ordförande i Landskrona Torkild Strandberg ha blivit så kränkt och upprörd att han skrev en längre text på Facebook, något av ett försvarstal, med anledning av en ledarkrönika i HD/Landskrona Posten författad av fotografen och krönikören Thomas H Johnsson (https://www.hd.se/opinion/ledare/landskrona-har-fastnat-i-en-identitetskris/). Temat för försvarsinlägget är: ”Mycket har jag kallats. Men håglös?”

I skrivande stund står det att inlägget fått 2K tummar upp, dvs cirka 2000 likes eller andra emojis. Och inlägget har fått 328 stycken kommentarer. Samt 45 delningar. I kommentarsfältet släpps Torkilds minioner Torkildisterna ohämmat fram – med anledning av det stundande valet. Stämningen piskas upp på ett obehagligt sätt.

En hel del av kommentarerna riktar sig mot tidningen HD/Landskrona Posten, men några kommentarer riktar sig direkt mot författaren till ledarkrönikan. Här är ett kortare urval av kommentarer där tidningen nämns: ”Vänsterblaska!”, ”Tydligen har tidningen HD samma antiborgerliga typ av journalister som systertidningen Sydsvenskan”, ”Det är nog så enkelt att HD är en ren Sosseblaska”, ”Jag menar att artikeln i HD Främst är en udda partsinlaga från reportern i fråga” samt ”Detta svider i vänstervridna HD”.

Ordet håglös betyder enligt Svenska Akademiens ordlista likgiltig eller ointresserad. Och om man mitt i brinnande valrörelse inte tar bort den värsta typen av kommentarer, så får det ändå sägas vara håglöst.

Därtill är det märkligt att så många vuxna röstberättigade som skrivit kommentarer inte vet vilken ideologisk/politisk inriktning ledarsidan i HD/Landskrona Posten har, samt att en krönikör inte är en reporter. Om dessa vuxna dessutom inte kan läsa ledarkrönikan i fråga och förstå vad det står i den, så kan man fråga sig hur de då ska kunna granska Torkild Strandbergs text kritiskt och granska hans förda politik och påståenden?

I sammanhanget bör nämnas att EU det senaste året har ändrat lagstiftningen för politisk annonsering, vilket drabbat användare av Facebook, däribland Torkild. Om tiden nu hade varit innan lagstiftningen trädde i kraft, så kan man anta att Team Torkild hade sponsrat inlägget och delat inlägget med många många fler. Bara av urvalet ovan förstår ni att lagstiftningen gjort nytta, men det är ännu allvarligare och jag kommer till det längre ner.

Men jag börjar med att gå igenom några av de sakerna Torkild tar upp i sin försvarstext:

Angående bidragsberoende
Torkild skriver: ”Bidragsberoendet har minskat från över åtta till mindre än tre procent, samtidigt som antalet barn i bidragsberoende familjer har sjunkit från över 2 000 till omkring 400.”

Det är bra att antalet barn i bidragsberoende familjer minskar, oavsett var det sker och hur mycket det minskar, eftersom det innebär att barn rimligtvis har fått det bättre och barnfattigdom borde därmed rimligen minska. Jag ska inte här och nu fördjupa mig i Rädda Barnens rapporter de två senaste decennierna om barnfattigdomen i Landskrona. Men under en 20-årig period, har styret haft all möjlighet att kunna följa de barnfamiljer som lever i ”bidragsberoende” för att också kunna uppvisa vilka insatser som gjorts och vilka effekter insatserna haft. Faktiskt haft. Om detta talas det alltså inget om.

Sedan kan man förstås diskutera vad bidragsberoende är, eftersom det inte är en vedertagen term med en tydlig definition. Bidragsberoende är ett slarvigt uttryckt begrepp, som kan betyda olika saker beroende på vem som använder det och i vilket sammanhang. Exempelvis heter ju inte socialbidrag så längre, utan försörjningsstöd. Torkild presenterar siffror, men inte vilka insatser som haft betydelse eller ens vad som hände med familjerna och barnen. Inget kvalitativt om hur man hamnat där man hamnat. Att påstå att man jobbat hårt med frågan, förtäljer inte hur resultatet faktiskt har uppnåtts.

Torkild skriver: ”Kostnaden för ekonomiskt bistånd har minskat med omkring 100 miljoner kronor om året”. Jo, men hallå! Tjolahopptjolahej! Va? Här slarvade och skarvade han väl ändå ordentligt? Eller? Läste jag fel? Det gäller att vara vaksam. Man skulle kunna få intrycket att över en 20-års period skulle det innebära 2 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd per år, så mycket är det naturligtvis inte tal om. Om de årliga kostnaderna för förstörjningsstöd minskat från 180 miljoner till 80 miljoner, så är det naturligtvis bra, men en högst relevant fråga i sammanhanget är om det verkligen är så. Vilka tidpunkter för start och slut använder Torkild i sammanhanget? Och vilka metoder har man använt för att minska beloppet? Är det över en 20-års period och har man i så fall under den perioden försvårat för människor att få försörjningsstöd? Vad har hänt?

Angående företagsklimatet
Torkild skriver: ”Saab Kockums, Hitachi Energy, Alfa Laval, Pågen, DSV och många andra företag har valt att etablera sig och investera i Landskrona”.

Företagande är viktigt och bra det är viktigt för regionen och för landet! Men, här får man inte börja med glädjeskutt alldeles för fort. När det gäller företagsetableringar i en stad, inte bara i Landskrona utan vilken stad som helst, bör man ställa sig frågan: På vilket sätt investerar företagen i staden? Företagen investerar naturligtvis i sina egna företag för att företagen ska tjäna pengar, det är hela poängen med företagande. Jag kan inte riktigt se på vilket sätt de investerar i Landskrona, i staden, i Landskronaborna och på vilket sätt det kommer människorna till del. Att exempelvis stoltsera med 10 nya jobb, eller 100 nya jobb, innebär som vi vet inte nödvändigtvis att jobben kommer att gå till Landskronabor, således tillfaller skatterna någon annan kommun. Och nyligen har vi exempelvis fått läsa i HD/Landskrona Posten att man kan kallas prinsessa på DSV i Landskrona, även om man råkar bor i Billesholm (https://www.hd.se/landskrona/de-kallar-mig-prinsessan-estera-trivs-bast-med-manliga-kollegor/).

Torkild skriver: ”Landskrona har gått från plats 257 till plats 11 i Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimatet”.

Detta har jag skrivit om tidigare i två rejäla debattinlägg där jag kritiskt granskar företagsklimatet. Läs dem! Det är gratis! Det är ett debattinlägg från oktober 2024 under rubriken ”Rosafluffigt företagsklimat & verklighetens arbetslöshet!” (https://www.landskronadirekt.com/2024/10/08/rosafluffigt-foretagsklimat-verklighetens-arbetsloshet/). Samt ett debattinlägg från maj 2025 under rubriken ”Strandbergs rosafluffballong för näringslivsklimatet har pyspunka!” (https://www.landskronadirekt.com/2025/05/24/debatt-strandbergs-rosafluffballong-for-naringslivsklimatet-har-pyspunka/).

Angående skolresultaten
Torkild skriver: ”Skolresultaten har förbättrats och Landskronas elever presterar över de förväntade resultaten”.

Kort och koncist, men va, stämmer det egentligen? Hur ska man jämföra detta över tid på ett bra sätt? Hur står det egentligen till med Landskronas skolor? Här har vi sett en utveckling under de senaste 25 åren där friskolorna i Landskrona och skolor (såväl kommunala som friskolor) i andra kommuner har tagit ett större ansvar för elever från Landskrona. Jag ämnar inte fördjupa mig i olika problem med Engelska Skolan och Kunskapsskolan i denna artikel, för det finns det tillräckligt med artiklar att läsa om hos tidningar i staden för den intresserade. Men för att kunna kalla sig ”skolpartiet” har Torkild och Liberalerna mycket mer att leverera i tydlighet när det gäller kommunikation kring just skolan.

En viktig fråga i sammanhanget är den jag ställt flera gånger till Torkild och Treklövern, men inte fått svar på: Hur många studerande i Landskrona har – under den tid som Torkild Strandberg (L) varit kommunstyrelsens ordförande, dvs en 20-årig period av Treklöverns styre – lämnat gymnasiet bakom sig utan fullständiga betyg?

Det måste ändå vara ett relevant mått som kan användas för att mäta kvaliteten på Treklöverns styre av stadens skolor.

Angående ekonomin
Torkild skriver: ”Stadens starka ekonomi har gett överskott på över 1 miljard kronor de senaste åren”.

I kommunfullmäktige har Torkild själv stått och förminskat betydelsen av överskotten och förklarat att de till stora delar beror på markförsäljningar, som alltså inte är en fast och återkommande inkomst för staden. Nu stoltserar han istället med samma siffror som att det skulle vara hans förtjänst och dessutom något positivt att ha stora överskott, när den kommunala verksamheten på flera sätt går på knäna. Det är märkligt hur man kan bete sig på det viset, bara för att det är valår och valrörelse.

Torkild skriver: ”Nu genomförs stadens största investering någonsin. En ny ishall står klar och vi bygger en ny simhall och fotbollsarena”.

Och någonstans här känner jag att jag avrundar nog här. För jag har varit på den nya ishallen på besök och fått en rundvandring där. Jag har sett hur det ser ut där och har fotograferat tillräckligt för att kunna skriva ett helt fotoreportage om brister där. Kanske är det ett resultat av den håglöshet på stadshuset som Thomas H Johnsson skrev om i ledarkrönikan. Karlslundsprojektet har väl nästan haft lika många projektledare som kommunen haft stadsdirektörer de senaste 20 åren? Oavsett vilket, så blir det ett fullkomligt bisarrt debattklimat när kommunens ledande politiker skriver Facebookinlägg på det viset, som ett slags försvarstal till sig själv.

Det är ju flera saker som inte är överensstämmande med verkligheten. Jag dristar mig till att påstå att det är så allvarligt som ett systematiskt rosafluffande. Ett oroande försök till att framställa verkligheten, som den naturligtvis inte är. Och så kan vi naturligtvis inte ha det i politiken i Landskrona!

Snart är det val! Landskronabo: använd din röst klokt i det stundande valet! Vi Socialdemokrater vill något annat! Din röst gör skillnad!

Marko Huttunen (S)

Svar till Emelie Ekelund (L)

Det finns egentligen inget i din insändare som jag inte kan hålla med om.

Vi, S-gruppen i Utbildningsnämnden LA, möter vid våra verksamhetsbesök på stadens kommunala skolor otroligt engagerade och duktiga pedagoger på alla nivåer.

Vi konstaterar oxå att kunskapsnivån utvecklas positivt. Det är svårt att göra bedömningar med hur det var förr (bla annat betygssystem mm) men vi kan se att nu ökar vi. Meritvärdet har ökat från 225 poäng till 226. Visserligen bara med ett poäng men dock en ökning – BRA!

Det som bekymrar mig mycket är att det är så många elever som går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet.

Historiskt går det ut mellan 500 o 600 elever varje år i LA.

73% har betyg i alla ämnen (en ökning från 64%). Det är fantastiskt bra!

Men gymnasiebehörigheten ligger kvar på 81%.

Det betyder att ca 19 elever av hundra inte är behöriga att söka till gymnasiet. Sommarskolan kommer att hjälpa en del. Låt oss säga att vi ökar till 85% som blir behöriga då. Det skulle betyda 15% av 500 elever, dvs 75 elever varje läsår inte är behöriga att söka till gymnasiet!

Det är katastrof tycker jag.

Det har sett ut så här under de fyra år som jag varit en del av politiken i LA.

Vi från politiken måste ge skolan de verktyg som vi (S) tror behövs dels för att bibehålla och helst öka den positiva kunskapsutvecklingen men oxå för att se till att antalet elever som når behörighet ökar rejält.

Vi, S, tror på och kommer att jobba för fler pedagoger i skolan så att gruppstorlekarna minskar. Det är oxå vad vi hela tiden får till oss när vi träffar pedagoger.

Vi , S, tror och kommer att jobba för att stöd sätts in så tidigt som möjligt av specialpedagoger och speciallärare.

Vi, S, tror och kommer att jobba för att möjligheten till stöd i mindre undervisningsgrupper skall öka.

Vi, S, tror och kommer att jobba för att möjligheten till skolfrukost skall komma igång i LA. Vi påminns nästan dagligen om att en hel del barnfamiljer i LA har det tufft ekonomiskt. Då vill vi erbjuda skolfrukost till dem som så önskar. På de platser man provat skolfrukost ser man ofta väldigt positiva effekter.

Till sist:

Jag är så innerligt trött på tjatet om hur illa det var i LA för 20-25 år sedan. Det blir som en självuppfyllande profetia.

Vi måste fokusera på nuet och utifrån det hitta vägar framåt!

Jag är glad att du beskriver LA’s kommunala skolor så positivt. Jag har precis samma känsla. Stadens kommunala skolor skall ha välförtjänt beröm: BRA!

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om marknadsskolorna i staden – därför jag vet inte!

Vi har ingen insyn – vi bara betalar deras verksamhet och vinster!

Håkan Lans (S)

PS

Ok då!

Vad gäller dåtid så låg svensk skola i topp enligt PISA- undersökningar. Vi vill dit igen – utan marknadsskolorna!

DS.

Ansvar är inte pajkastning

Lena Benediktsson (L) skriver att vi behöver mindre pajkastning och mer ansvarstagande. Där är vi helt överens. Men då måste vi också våga prata om vem som faktiskt har det politiska ansvaret.
Lena Benediktsson har suttit som politiker i omsorgsnämnden under flera år, samtidigt som Liberalerna under lång tid har varit ledande i den styrande majoriteten i Landskrona. Ni har styrt Landskrona i 20 år, men har fortfarande inte lyckats få äldreomsorgen att fungera på ett tryggt och värdigt sätt. Därför är frågan enkel: Varför ska landskronaborna tro på att ni nu ska lyckas säkerställa en trygg och värdig äldreomsorg?

Det är inte jag som har hittat på problemen. IVO och Arbetsmiljöverket har riktat kritik mot verksamheten, och medarbetare har själva berättat om sin arbetsmiljö. Undersköterskan Ulrika Wahlgren Faundez beskrev bland annat stressen och pressen i arbetsvardagen i en debattartikel i Landskrona Direkt.

När myndigheter slår larm, när Lex Sarah och Lex Maria visar allvarliga brister och när medarbetare berättar om sin arbetsmiljö – då är det inte pajkastning. Det är verkligheten.

Lena skriver att problemen nu blivit synliga i samband med förändringarna inom äldreomsorgen. Men då måste vi fråga: Varför upptäcktes och åtgärdades inte problemen tidigare?

Att problemen har funnits länge minskar inte det politiska ansvaret. Tvärtom. Efter många år vid makten måste Liberalerna kunna svara på vad de faktiskt har gjort för att förhindra att vi hamnade här.

Vi ska självklart blicka framåt och förbättra äldreomsorgen. Men vi kan inte göra det genom att försöka skriva om historien eller avfärda berättelser från medarbetare och kritik från myndigheter som pajkastning.

Att ställa styrande politiker till svars är inte pajkastning. Det är demokrati.

Våra äldre och medarbetarna i äldreomsorgen förtjänar bättre.

Det är inte pajkastning. Det är politiskt ansvar.

Fatmir Azemi (S)

Skolresultaten har förbättrats och varje dag arbetar lärare, socialpedagoger, elevhälsa, skolledare och många fler för att ge våra barn och unga kunskap, trygghet och bättre möjligheter framåt. Det arbetet förtjänar att lyftas.

Går vi tillbaka till början av 2000-talet stod Landskronas skolor inför stora utmaningar, bland annat när det gällde möjligheten att rekrytera behörig pedagogisk personal. Sedan dess har mycket hänt.
I dag har Landskronas kommunala grundskolor en betydligt högre andel behöriga lärare. Det är en utveckling värd att vara stolt över och resultatet av ett långsiktigt arbete där många människor har bidragit. Skickliga och behöriga lärare är en av skolans allra viktigaste tillgångar. Men en bra skola byggs inte av en yrkesgrupp ensam. Den byggs tillsammans.

Av läraren som ser när resultaten börjar svikta. Socialpedagogen som fångar upp eleven i korridoren. Specialpedagogen som hittar nya vägar när undervisningen blir svår. Elevassistenten som skapar trygghet i vardagen. Skolsköterskan och kuratorn som får höra det som annars inte sägs. Studie- och yrkesvägledaren som hjälper en ung människa att upptäcka vilka vägar som faktiskt finns. Och av skolledare som får helheten att fungera.

Som verksam i skolan ser jag det engagemang som finns varje dag. Det kan vara några extra minuter efter lektionen. Ett samtal med eleven om tappat motivationen. Kontakten med hemmet. En vuxen som ställer frågan en gång till när magkänslan säger att något inte riktigt stämmer. Mycket av detta kommer aldrig att synas i statistiken. Men för ett barn kan det vara helt avgörande.

Därför behöver vi kunna göra två saker samtidigt: vara stolta över utvecklingen i Landskronas skolor och fortsätta vara uppmärksamma på de elever som behöver mer stöd. För även när resultaten går åt rätt håll finns barn som riskerar att hamna efter.
När frånvaron börjar öka. När ett ämne plötsligt blir svårt. När motivationen försvinner eller resultaten börjar sjunka. Då behöver vi reagera tidigt och våga ställa frågan: Vad är det som inte fungerar just nu – och hur kan vi tillsammans hjälpa eleven vidare?
Det handlar inte om att sänka kraven. Tvärtom.

Jag tror på en skola med höga förväntningar. Barn behöver vuxna som tror på deras förmåga, ställer krav och visar att ansträngning spelar roll. Men höga förväntningar och stöd är inte varandras motsatser. De hör ihop. Ju tidigare vi ser behoven, desto större möjlighet har vi att vända utvecklingen. Innan frånvaron blivit omfattande. Innan ett underkänt resultat blivit flera. Och framför allt innan en ung människa hunnit börja tvivla på sin egen förmåga.

För mig är skolan därför mycket mer än betyg, behörighet och statistik. Skolan är möjligheter. Det är där nyfikenhet kan väckas. Där en lärare kan få något som tidigare känts omöjligt att plötsligt bli begripligt. Där en trygg vuxen kan göra skillnad. Och där en ung människa kan börja upptäcka vilken väg hon eller han vill ta i livet.

Ser vi på Landskronas skolor över tid är utvecklingen tydlig. Vi har kommit långt. Det ska vi vara stolta över – inte minst över alla de människor som varje dag har varit med och gjort utvecklingen möjlig.

Men stolthet och ambition går hand i hand. Därför ska vi fortsätta höja resultaten. Fortsätta värna skickliga och behöriga lärare. Fortsätta ge skolans olika professioner goda förutsättningar att göra sitt arbete. Och fortsätta fånga upp de elever som behöver stöd så tidigt som möjligt. Framför allt ska vi fortsätta se barnet bakom varje siffra. För när ett barn börjar tro på sin egen förmåga öppnas dörrar långt bortom klassrummet.

Det är så vi fortsätter bygga en starkare framtid för våra unga – och för Landskrona.

Emelie Ekelund (L)

Du går till jobbet som vanligt.

Du räknar med att dagen ska bli som alla andra. Men livet följer inte alltid våra planer. Ett varsel, en arbetsskada eller ett allvarligt sjukdomsbesked kan på ett ögonblick förändra allt.

Livet frågar inte om du är redo. Ingen vet vem som drabbas nästa gång. Men vi vet att någon drabbas – varje dag.

Ingen skulle acceptera att försäkringsbolaget efter en husbrand eller en allvarlig bilolycka meddelade att ersättningen plötsligt sänkts – trots att du betalat din försäkring i många år. Ändå är det precis den logik som har fått prägla arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Vi finansierar dem tillsammans för att de ska ge trygghet när livet plötsligt förändras.

Just därför borde de värnas. Men i stället för att stärka tryggheten väljer den nuvarande regeringen att försämra den. Nu vill Moderaterna gå ännu längre genom nya besparingar på våra trygghetssystem. Att sänka ersättningarna i våra gemensamma försäkringar skapar inte fler jobb och gör inte sjuka människor friskare. Det gör bara den som redan har drabbats ännu mer otrygg.

I en kommun som Landskrona, där arbetslösheten tillhör de högsta i landet, blir konsekvenserna ännu tydligare. En tvåbarnsmamma som nyligen blev av med jobbet berättade för mig om oron över hur hyran skulle betalas och hur pengarna skulle räcka till mat. Hon är långt ifrån ensam. Allt fler tvingas vända på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Det är inte så ett tryggt samhälle ska fungera.

Varför väljer dagens makthavare att montera ned sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen – försäkringar som finns där för oss alla när livet plötsligt förändras? Varför ska vanliga människor få sämre ekonomisk trygghet samtidigt som skatten sänks för dem som tjänar över 67 000 kronor i månaden, medan läkemedel för pensionärer och tandvård för unga blir dyrare?

För oss socialdemokrater är svaret självklart. Ett tryggt samhälle byggs inte genom svagare skyddsnät, utan genom att människor vet att samhället finns där när livet vänder.

Ett samhälles styrka mäts inte i hur lite det hjälper den som har det svårt, utan i hur väl det ställer upp när människor behöver tryggheten som mest.

Om du också tycker att den som blir sjuk, skadar sig i arbetet eller förlorar jobbet ska mötas av trygghet – inte oro – då delar du vår övertygelse om att trygghet ska finnas när livet plötsligt förändras. Då hoppas vi att du vill vara med och göra skillnad tillsammans med oss i Socialdemokraterna.

Adis Heldic (S)