Arkiv: Planket

Den senaste statistiken från Skolverket, bearbetad av Sveriges Lärare, visar tydligt att Landskrona inte lever upp till rekommendationerna för barngruppernas storlek i förskolan. Hela 61 procent av barngrupperna är större än vad som anses lämpligt. För de yngsta barnen är situationen ännu mer oroande – två av tre grupper överskrider riktlinjerna.

Detta är inte en fråga om politiskt tyckande. Det handlar om barns vardag, deras trygghet och deras möjligheter att utvecklas.

Vi Socialdemokrater har länge lyft behovet av mindre barngrupper och föreslagit konkreta satsningar för att förbättra situationen i förskolan. Varje gång har vi mötts av motstånd från den styrande treklövern, Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet. Samtidigt anklagas vi för att vilja “spränga budgeten” eller slösa med pengar.

Men det stämmer inte.

Fakta visar något helt annat. Landskrona kommun redovisar stora överskott. 221 miljoner kronor bara förra året och omkring 1,4 miljarder kronor samlat sedan pandemin. Parallellt har cirka 40 barnskötare förlorat sina jobb.

Det handlar alltså inte om brist på resurser, utan om politiska prioriteringar.

Om inget annat borde vi åtminstone kunna enas om att följa de rekommendationer som finns. När en majoritet av barngrupperna är större än vad Skolverket anser lämpligt, då har vi ett problem som kräver handling och inte bortförklaringar.

Kvalitet i förskolan handlar om flera saker: kompetent personal, bra lokaler och ett genomtänkt pedagogiskt innehåll. Men gruppstorleken är en avgörande faktor. Forskning visar tydligt att mindre barngrupper ger bättre förutsättningar för trygghet, lärande och att varje barn blir sett.

Det är också en arbetsmiljöfråga. Förskolepersonalen ska ha rimliga villkor för att kunna utföra sitt viktiga arbete utan att slitas ut.

Att hänvisa till att utvecklingen “går åt rätt håll” räcker inte när verkligheten fortfarande präglas av stora barngrupper och hög belastning. Små förbättringar i statistiken väger lätt när grundproblemet kvarstår.

Den styrande treklövern står inför ett tydligt val: ska Landskrona fortsätta samla överskott, eller ska vi investera i våra barn och i framtiden?

För oss Socialdemokrater är svaret enkelt. Välfärden måste gå först.

Vi har resurserna. Vi har fakta. Det som saknas är den politiska viljan.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Första maj är inte bara en ledig dag. Den är ett av de tydligaste kvarvarande uttrycken för arbetarrörelsens historia i det offentliga rummet. En dag som bär minnet av de konflikter, organiseringar och uppoffringar som formade stora delar av det moderna Sverige.

När Sveriges statsminister och partiledare för Moderaterna skriver i sociala medier att han kan njuta av en glass utan att behöva tvingas gå i något tåg, kan det vid första anblick framstå som en lättsam kommentar. Men i sin kontext får formuleringen en annan tyngd. Den placerar en historiskt laddad dag i samma kategori som ett vardagligt fritidsval, och riskerar därmed att minska dess betydelse.

Det handlar inte om att någon måste delta i en demonstration. Första maj har aldrig varit ett krav att delta i. Den är knuten till en politisk rörelse som genom långvarig organisering förändrat villkoren för arbete, trygghet och demokratiskt inflytande i Sverige.

Arbetarrörelsens historia handlar inte om symbolik i första hand, utan om konkret förändring. Rätten till åtta timmars arbetsdag, starkare arbetsrätt och sociala trygghetssystem växte fram ur en kollektiv kamp, ofta i direkt motsättning till den politiska och ekonomiska makten. Första maj blev ett uttryck för den kampen, inte bara en tradition vid sidan av den. När den typen av historiskt laddade uttryck möts med en retorik som i praktiken likställer dem med ett individuellt val mellan att delta i ett tåg eller äta en glass, uppstår en förskjutning i hur vi talar om historien. Det är inte nödvändigtvis en medveten nedvärdering, men effekten blir ändå att arvet tonas ned.

Det kan uppfattas som en form av respektlöshet, inte i en moraliserande mening, utan i betydelsen att avståndet till den rörelse som format mycket av dagens samhälle blir onödigt markerat. Särskilt när det kommer från en politisk ledare vars parti historiskt stått i tydlig kontrast till just de frågor som Första maj representerar. Samtidigt pågår en bredare förskjutning i hur politik uttrycks. Kollektiva erfarenheter ersätts i allt högre grad av individuella perspektiv. Det gäller språk, symboler och sättet vi förstår politisk handling på.

Det gör inte Första maj mindre relevant. Snarare blir dess funktion som påminnelse viktigare. Inte om att alla ska tänka likadant, eller delta på samma sätt, utan om att dagens politiska verklighet inte uppstod av sig själv.

Frågan som kvarstår är därför inte vad någon väljer att göra en specifik dag i maj. Utan hur vi som samhälle väljer att tala om den historia som gjort de valen möjliga från början.

Ronnie Niby (S)

Med anledning av att NATOs utrikesministrar träffas i Helsingborg den 21–22 maj vill vi, fredsrörelsen i Skåne, i vilken vi i Landskrona Fredsgupp ingår, visa att vägen till fred inte går via upprustning och krigsretorik.

Vi samlas under parollen fred och alliansfrihet.
Sveriges NATO-medlemskap har inte gjort oss säkrare – tvärtom mer utsatta.
Det bilaterala avtalet Sverige tecknat med USA, DCA avtalet, innebär etablering av amerikanska baser på 17 områden i Sverige, lagring av vapen och kanske också kärnvapen på svensk mark.

Militariseringen av vårt samhälle leder till enorma kostnader som hotar vår välfärd.
Fredsrörelsen tror inte att fler vapen och militarisering leder till fred, utan till krig. Fred skapas inte med vapen, utan med diplomati, samtal och samarbete.
Vi ser FN som vår möjlighet att stärka små staters rätt och skydd. Även om FN har brister och behöver reformeras, är det ett forum där alla världens länder deltar och ger möjlighet till samtal och samarbete.

Under maj månad kan du möta fredsorganisationer i Skåne på lördagar, mellan 11.00-13.00 i Stadsparken vid Biblioteket i Helsingborg.

Vi bjuder också in till två föreläsningar om hållbar fred, kärnvapenhotet, militariseringen och klimatet.
Den 12 maj kan du lyssna på Gudrun Schyman, freds- och klimataktivist och Gabriella Irsten, sakkunnig på Svenska Freds.
Den 18 maj kommer Birger Schlaug, författare och debattör att prata på temat ”ett jävla tjat om fred”

Information finns på vår Facebook sida Landskrona fredsgrupp

Möt upp!

Landskrona Fredsgrupp
genom Eva Isaksson
landskrona@svenskafreds.se

Jag blev något konfunderad när jag läste om de sju villorna som ska byggas i Norra Borstahusen  (La Direkt 26/4) efter att ha vunnit en markanvisningstävling.
I artikeln säger Torkild Strandberg ( L), stadsbyggnadsnämndens ordf, att:
”Det är roligt att intresset för både Norra Borstahusen och att delta i tävlingen varit så stort”

Samtidigt rapporteras i lokalpressen (HD 2/4) att bostäderna i Norra Borstahusen är mycket svårsålda, något byggprojekt har inte ens kommit igång och ett har stått halvfärdigt ett antal år.
Dessa artiklar dök upp i mitt Facebook-flöde och jag kommenterade då just detta. Motsatsen mellan att Norra Borstahusen var så intressant och samtidigt så svårsålt. Jag fick inte ihop detta.

Jag fick genast en replik från Tony Petersson (L) fullmäktigeledamot i Landskrona:
”Landskrona stad säljer marken, sen är det upp till de som köper o bygger att sälja det dom byggt”, svarar han.
Och det låter ju i och för sig logiskt.

Samtidigt infinner sig tankar om hur stadsplaneringen går till i Landskrona. Säljer man bara ut mark till byggföretagen och säger: ”Var så god och bygg”?
Undersöker man inte invånarnas önskemål och behov? Eller funderar över deras ekonomi? Numera finns ju kostadeffektivt byggande och i en stadsplanering ingår ju krav på grönområden, gatuplanering mm. Sätter man inga krav på byggarna? Ett byggföretag vill ju naturligtvis tjäna pengar och har egentligen inget intresse av invånarnas ekonomi eller trivsel. Mer än att få det sålt, naturligtvis.

Det verkar som om man i Norra Borstahusen inte gjort en ordentlig övergripande planering utan börjat med att bara sälja ut marken till olika byggare? Jag tolkar i alla fall Tony Peterssons uttalande och därmed Liberalernas inställning till stadsplanering på detta sätt.

Lena Nilsson

Jag vet snart inte var jag ska börja längre… för det här börjar likna rena trakasserier från Landskrona kommun.

Polisen har vid upprepade tillfällen försökt delge mig ett papper som jag inte vill ha. Och nej… det handlar inte om brott, skulder eller något olagligt.

Det handlar om ett erbjudande från Landskrona kommun där jag själv ska säga upp mina arrenden i Axeltofta koloniförening… och i gengäld få ersättning.

Jag kan ta emot pappret. Det är inte det som är frågan. Men jag tänker inte skriva på det. För skriver jag under detta erbjudande tar jag bort mina möjligheter att fortsätta driva processer mot kommunen och få frågan prövad.. denna ”lilla” klausul är intryckt precis innan där man skriver på…

Det här har blivit en principsak.

Axeltofta är inte bara mark på en karta. Det är en plats där människor i decennier byggt upp stugor, gemenskap, minnen och ett socialt liv. Där finns vänskap, arbete och generationer av engagemang. För många är det ett andra hem.

För kommunen verkar det mest vara något som ska bort.

Och här står jag fortfarande.

Jag har kämpat sedan dag ett… och jag kommer aldrig att ge mig.

För det här handlar inte bara om mig. Det handlar om hur politisk makt behandlar vanligt folk när de inte bara nickar, tackar och flyttar på sig.

Min kritik riktas främst mot Torkild Strandberg. En folkvald politiker ska stå på medborgarnas sida, lyssna på människor och bära ansvar med respekt. Inte bedriva jakt på människor som försöker försvara sina hem och sina rättigheter.

Men ansvaret stannar inte där.

Det ligger också hos det styrande politikerna i Landskrona kommun….Treklövern… Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet de gröna… som tillsammans driver detta mot kolonisterna i Axeltofta.

Vi är fortfarande inte uppsagda. Men mycket tyder på att det ska ske vid årsskiftet 2026–2027.

Samtidigt pågår fortfarande rättsprocesser mot kommunen. Föreningen och privatpersoner driver frågor som ännu inte är avgjorda. Det säger ganska mycket att man vill skynda fram underskrifter innan domstolarna sagt sitt. För har människor sagt upp sig själva… då spelar utfallet mindre roll för kommunen.

Under tiden skickas polis hem till mig gång på gång.

När jag inte varit hemma har mitt barnbarn fått möta dem. Människor som hyr stallplatser på gården har känt obehag när polisbilar stått på uppfarten och de frågar var jag är. Grannar undrar vad som hänt. Folk tror att något allvarligt har inträffat.

Det skapas oro, misstankar och rädsla… för att lämna ett papper.

Vanliga människor pressas till det yttersta med obehag som metod.

Och det stannar inte där.

Poliser har ringt mig och sagt att de kan komma till min arbetsplats för att delge mig där… inför brukare och kollegor.

Det är ovärdigt.

Det är inte rimligt. Det är inte proportionerligt. Det är inte så människor ska behandlas i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom kostar det pengar.

Delgivningsförsök kostar. Tjänstetid kostar. Administration kostar. Polisresurser kostar.

Skattepengar används alltså för att jaga människor med ett erbjudande som de har full rätt att tacka nej till.

Det är maktutövning som gått för långt.

Nu får det vara nog.

Torkild Strandberg… lägg ner jakten på mig och andra i Axeltofta.

Jag kommer inte ge mig.

Jag kommer fortsätta kämpa med ord, envishet och demokratiska medel. Jag kommer göra allt jag kan för att ni inte ska få fortsatt förtroende att styra Landskrona efter nästa val.

Men jag kommer aldrig jaga någon med polis.

Jag kommer aldrig stå utanför någons dörr och använda makt för att skrämma människor till lydnad.

Jag kommer fortsätta stå upp för det som är rätt.

Sedan dag ett.

Och förhoppningsvis når jag hela vägen in i mål…

Eller så gör jag det inte…

Men jag tänker inte ge mig utan att det hörs.

Camilla Magnusson
Kolonist i Axeltofta Fritidsförening

Våren inbjuder till lättare kläder

trots något ostadigt väder,

så värmer solen skönt om kinden,

i den något kylslagna vinden,

och känslor väcks under stunder

inför naturens växande under.

En tid då  barnen ger oss belöning,

i form av  lekens mening,

som knyter band till varandra,

där ingen vill någon annan klandra,

för det sker under glädjens behag

vänligt i glada vänners lag.

Något viktigt vi alla behöver,

så låt det självgoda aldrig ta över,

utan inspireras av  en himmel klar

när vi söker varma blickars svar,

och önskar ärligt klara

att detta -med  tillit få vara.

Människan söker sig  nära

eftersom ingen ensam, allt kan bära,

ty gemensamt formar vi framtid,

genom att verka som stöd bredvid,

där samspel  behövs,  även till den

som på avstånd önskar bli vän.

Olle Pålsson

På fredag samlas vi i Slottsparken för att fira Första maj, arbetarrörelsens dag.
En dag som påminner oss om en grundläggande sanning: rättigheter har aldrig kommit av sig själva. Semester, åtta timmars arbetsdag, trygghet på jobbet och rätten att organisera sig har vunnits genom kamp, sammanhållning och mod.

Första maj är därför inte bara en dag för minnen – det är en dag för krav.

I dag lever vi i en tid där allt fler hushåll pressas av höga priser, otrygga anställningar och växande klyftor. Samtidigt ser vi hur arbetslivet blir hårdare, där människor reduceras till kostnader, visstider och utbytbara resurser. När tempot ökar och tryggheten minskar riskerar också människovärdet att gå förlorat på vägen. Det är inte värdigt ett samhälle som säger sig bygga på arbete och rättvisa.

Vi behöver ett samhälle där den som arbetar kan leva på sin lön. Där pensionen går att leva på också efter ett långt arbetsliv. Där barn får en bra utbildning oavsett var de bor, och där framtidstro ersätter oro. Det kräver investeringar, i industrin, i klimatomställningen, i nya jobb – men också ordning och reda på arbetsmarknaden.

Ordning och reda skapas inte av marknaden ensam. Den skapas genom kollektivavtal och starka parter. Kollektivavtalen garanterar schyssta villkor för löner, arbetstid, semester, försäkringar och pensioner, men också något ännu viktigare: människors rätt till trygghet, inflytande och värdighet på jobbet.

Därför ska vi vara stolta över fackföreningsrörelsen. Facket har spelat och spelar fortfarande en avgörande roll för rättvisa arbetsvillkor och för att sätta människan före kortsiktig vinst.

Men det som en gång vunnits kan också förloras.

Första maj handlar inte bara om att fira det som uppnåtts. Det handlar om att försvara det.
Om att fortsätta samlas.
Fortsätta organisera oss.
Fortsätta bära historien vidare och samtidigt forma framtiden.

Första maj är mer än en tradition.
Det är en påminnelse om att trygghet kräver kamp.

Låt oss höja rösten.

Jenny Tillander, IF Metall Nordvästra Skåne
Marcus Frej, Elektrikerna

Det rivs just nu kolonistugor i Landskrona för att ge plats åt bostäder och en ny stadsdel som ska växa fram. Som vanligt presenteras den som en del av stadens utveckling. Det lanseras som något naturligt och nödvändigt. Men det är svårt att inte känna igen mönstret som boende men även som historiker.

Flickskolan revs 1984 efter att ha varit föremål för protester och enligt vad jag kan vill minnas att jag läst, även ockuperats innan rivningen. På tomten blev det sedan parkering i många år som vi alla är bekanta med. Falks hörna försvann nattetid samtidigt som det pågick protester, detta mycket för att det just föregick protester. Vid rivningen av korsvirkeshuset där City Gross parkeringen ligger idag var Torkild Strandberg emot beslutet, sen om det var för att han vid den tidpunkten befann sig i opposition eller om det fanns andra orsaker vill jag inte uttala mig om. Även den platsen är idag parkeringsyta. Det finns fler exempel och de är inte svåra att hitta när man börjar se tillbaka.

Gemensamt är att det som vuxit fram över tid och som burit på en vardaglig stadshistoria gång på gång har fått ge vika för något nytt som bedömts som mer modernt eller mer ändamålsenligt.

Kolonierna har länge varit en del av Landskrona och något staden förhållit sig aktivt med. Redan på 1920-talet beskrevs de i ett lokalt häfte från stadens drätselkammare som en viktig del av stadens liv, där både odling och stugornas utformning diskuterades och gavs riktlinjer för. Det visar att kolonierna tidigt inte bara var en privat företeelse, utan något som ingick i stadens sätt att se på sin egen miljö.

Nu gäller det kolonierna igen.

Små stugor som inte liknar varandra, byggda och förändrade över lång tid. Någon har byggt till, någon har bytt tak, någon har flyttat ett fönster. De är inte resultatet av en enskild plan utan av många små beslut och praktiska lösningar över årtionden. Det är just den långsamheten som gör miljön läsbar som historia, inte bara som yta. Just därför har de också ett värde som inte riktigt låter sig fångas i en ritning. Det går att mäta mark, bygga bostäder och räkna ytor, men svårare att fånga det som uppstår när en plats formats steg för steg av dem som faktiskt använt den.

När de nu rivs och ersätts av nya bostäder handlar det inte bara om mark och planer i teknisk mening. Det handlar också om hur staden förändras bit för bit, där nya lager läggs ovanpå äldre. Det som byggs till syns direkt, men det som rivs eller försvinner är däremot för alltid borta. Och det är just den skillnaden som sällan går att fånga i stunden, men som blir tydlig först i efterhand. Och kanske är det först i efterhand som det blir tydligt vad som faktiskt gick förlorat, inte i enskilda byggnader utan i helheten de ingick i.

Ronnie Niby (S) Arkeolog