Arkiv: Planket

Jag följer omsorgsdebatten här på Landskrona Direkt med stort personligt engagemang. Jag är en av de som har haft dåliga erfarenheter av äldreomsorgen till en nära anhörig. De sista veckorna innan min bror avled på ett av stadens äldreboende var deprimerande. När min bror behövde akut toaletthjälp kom ingen trots att han larmade. Han hade svårt att använda sin mobil efter en hjärnblödning, men lyckades trots det ringa mig eller vår andra bror i Stockholm och be oss ringa upp personalen. Vilket vi naturligtvis gjorde.

Jag förstår inte hur debatterande inför valet kan diskutera, i långa inlägg, efter alla dessa katastrofanmälningar av den service vi äldre hoppas få när vi behöver den, utan att diskutera en radikal förbättring av antal personal. Detta trots att arbetslösheten i Landskrona är en av de största i Sveariket.

Det vore bra för alla parter om partierna kunde ta fram konkreta siffror om behovet av anställningar för att uppnå en acceptabel omsorg där det finns tillräckligt med personal när vi larmar. Och även på natten.

Vad jag sett från Kuba så omges de äldre av massor av personal och även av vårdstudenter. När jag besökte min bror såg jag ofta bara en personal. Att vinstintresset styr i Sverige är väl de flesta medvetna om, men skall vi äldre behöva bli offer för dessa? Jag skriver detta till min brors minne och hans kamp för ett drägligt liv de sista veckorna.

Lars Erlandsson

Färre Landskronabor är beroende av ekonomiskt bistånd och arbetslösheten har sjunkit. Samtidigt ringlar kön till Matkassen på Regeringsgatan lång varje tisdag. Efter tio år ska verksamheten nu avslutas.

Det är värt att fundera över vad den kön faktiskt berättar.

Matkassen finns inte bara för arbetslösa eller personer som får ekonomiskt bistånd. Den finns för människor som inte får pengarna att räcka till mat. En viktig förklaring kan vara den inflation vi har gått igenom. Priserna steg snabbt under några år, medan lönerna inte ökade i samma takt. Även om lönerna sedan har stigit har många hushåll fortfarande mindre ekonomiska marginaler än tidigare.

Därför kan två saker vara sanna samtidigt: arbetslösheten sjunker och färre behöver ekonomiskt bistånd, samtidigt som människor fortfarande har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop.

Det är här Matkassen blir viktig. Den visar ett problem som inte syns lika tydligt i statistiken.

Landskrona har redan många av de insatser som behövs. Det finns arbetsmarknadsåtgärder, utbildningsmöjligheter, skuldrådgivning och stöd från socialtjänsten. Problemet är att sådana insatser inte alltid löser den akuta situationen för den som hamnat mellan systemen.

Om pengarna inte räcker till mat idag hjälper det föga att vägen till ett bättre arbete finns på längre sikt.

Därför borde en lång kö till Matkassen inte bara ses som en fråga för kyrkan och ideella krafter. När verksamheten nu försvinner behöver kommunen åtminstone ta reda på hur stort behovet är och vad som ska hända med dem som fortfarande behöver hjälpen.

Det handlar inte om att ersätta arbete med bidrag. Tvärtom. Målet måste vara att människor ska kunna försörja sig själva. Men vägen dit måste också fungera för den som för tillfället inte får ekonomin att gå ihop.

Vi behöver därför kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: färre arbetslösa och färre bidragsberoende är positivt, men det betyder inte att ekonomisk utsatthet har försvunnit.

Kön till Matkassen är en påminnelse om att det fortfarande finns människor som hamnar mellan systemen.

Den påminnelsen borde vi ta på allvar innan kön försvinner – inte för att behovet är borta, utan för att hjälpen är det.

Ronnie Niby (S)

Händelserna inom äldreomsorgen ska tas på största allvar. De brister som har uppdagats är oacceptabla och ska åtgärdas.

Men den bild som målas upp är alltför förenklad.
Äldreomsorgen står inför stora utmaningar i hela Sverige. Rekrytering, arbetsmiljö, kompetensförsörjning och en ökande vårdtyngd är frågor som kommuner, oavsett politisk färg, brottas med. Det är inget försvar för de brister som har upptäckts, men det är en viktig del av verkligheten.

Vi har alla ett ansvar att se till att äldreomsorgen fungerar bättre ­- de äldre har rätt till en trygg och värdig omsorg.

En viktig del av den förändring som nu genomförts är bildandet av Landskrona Omsorg AB. Syftet är att skapa bättre förutsättningar att utveckla verksamheten. I samband med övergången har verksamheten granskats mycket noggrant av Inspektionen för vård och omsorg innan verksamheter kunnat föras över. Den processen har inneburit att brister som tidigare kanske inte varit tillräckligt synliga nu har identifierats och dokumenterats. Utmärkt!

Det är naturligtvis smärtsamt när många brister kommer fram samtidigt. Men det är en förutsättning för att de ska kunna rättas till. Att problem synliggörs är inte ett misslyckande – det verkliga misslyckandet vore om de aldrig upptäcktes eller om vi valde att blunda för dem.

Arbetsmiljöverkets kritik ska därför inte ses som ett slut, utan som ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet. Nu krävs och genomförs konkreta åtgärder, uppföljning och uthållighet. Det arbetet pågår, men det kommer att ta tid att förändra strukturer och en kultur som vuxit fram under många år.

Vi behöver mindre pajkastning och mer ansvarstagande. Våra äldre, deras anhöriga och medarbetarna i äldreomsorgen förtjänar en saklig diskussion som handlar om hur vi bygger en tryggare och bättre omsorg – inte om vem som vinner den politiska debatten.

Det är först när vi erkänner att problemen är större än en mandatperiod och större än ett parti som vi kan skapa de långsiktiga lösningar som äldreomsorgen behöver.

Lena Benediktsson (L)

Jag har efter en begäran fått ta del av Lex Sarah- och Lex Maria-anmälningar från Landskrona stad. Det är bra att handlingarna lämnas ut. Men innehållet väcker samtidigt allvarliga frågor om transparens, ansvar och hur snabbt den politiska ledningen får information om allvarliga händelser inom omsorgen.

Tidigare var det en självklarhet att Lex Sarah- och Lex Maria-ärenden redovisades i nämndens arbetsutskott. Det gav politiken möjlighet att följa utvecklingen, ställa frågor och se till att brister åtgärdades. I dag måste oppositionen i stället begära ut handlingar för att få en samlad bild.

Det blir särskilt allvarligt när man ser tidsfördröjningen. En Lex Maria-anmälan visar att en allvarlig händelse inträffade redan den 13 januari, men redovisades först i slutet av juli – mer än ett halvt år senare. I slutsatsen konstateras att vårdgivaren inte uppfyllt kraven på en sakkunnig och omsorgsfull vård och att händelsen innebar en allvarlig vårdskada.

Den senaste Lex Maria-anmälan jag fått ta del av är daterad den 27 mars. Nu är vi i augusti. Samtidigt har ytterligare tolv Lex Sarah anmälningar aviserats.
Detta kan inte längre avfärdas som enskilda händelser. Tillsammans med de fyra dödsfall där brister inom omsorgen redan har uppmärksammats är detta mycket allvarliga varningssignaler. Femton nya anmälningar på tre månader måste få den politiska ledningen att ställa den obekväma frågan: Har Landskrona en omsorgskris?
En Lex Sarah-anmälan handlar om ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för ett sådant. Lex Maria handlar om en allvarlig vårdskada eller risk för en sådan. Att personal och verksamheter anmäler brister är nödvändigt och viktigt. Men när antalet anmälningar blir så omfattande måste politiken se helheten och fråga sig om det finns strukturella problem.

Det handlar om bemanning, introduktion, kompetens, ledning, arbetsmiljö, rutiner och uppföljning. Det handlar ytterst om människors trygghet och liv.
Torkild Strandberg och Liberalerna har styrt Landskrona i över tjugo år. Den styrande Treklövern kan därför inte fortsätta behandla problemen som om de vore någon annans ansvar. De har haft det politiska ansvaret för organisation, resurser, styrning och uppföljning under lång tid.

Vi socialdemokrater tänker inte skuldbelägga omsorgens medarbetare. Tvärtom. Undersköterskor, vårdbiträden, sjuksköterskor och annan personal gör varje dag sitt yttersta. Men när personalen springer fortare och ändå inte hinner fram, då är det organisationen och politiken som måste ta ansvar.

Därför kräver vi en oberoende genomlysning av omsorgens organisation, ledning, bemanning och patientsäkerhet. Samtliga Lex Sarah- och Lex Maria-ärenden måste analyseras tillsammans för att identifiera återkommande och strukturella brister. Resultatet ska redovisas öppet för kommunfullmäktige och Landskronaborna.

Vi vill också stärka grundbemanningen, förbättra introduktionen, säkerställa rätt kompetens och ge personalen bättre möjligheter att slå larm om brister. Varje åtgärd måste ha en ansvarig, en tidsplan och en tydlig politisk uppföljning.

Transparens är inte att lämna ut handlingar först när oppositionen begär dem. Transparens är att allvarliga händelser kommer fram i tid och att politiken tar ansvar.

Därför har Landskronaborna rätt att få svar:

Hur kunde det gå så här?

Varför tog det över ett halvt år att redovisa en allvarlig händelse?

Hur många Lex Maria-anmälningar har gjorts efter den 27 mars?

Varför har de inte redovisats för nämnden och oppositionen?

Efter mer än tjugo år vid makten är det dags för Torkild Strandberg och Treklövern att sluta hänvisa vidare och börja ta ansvar.
Landskronas äldre förtjänar trygghet. Personalen förtjänar rätt förutsättningar. Och Landskronaborna förtjänar en kommun som är transparent – i praktiken, inte bara i ord.

Fatmir Azemi (S)
Oppositionsråd

”All politik är lokal” och det passar in på Landskrona nu, när alla tycks gnälla och lokalpartier ligger i tiden (HD 9/7/26 ”Flera lokalpartier utmanar…”).

Redan vid valet 2006 bildades faktiskt ett Landskronaparti, fast under ett annat namn, ’Sverigedemokraterna”. Tre år tidigare, 2003, skrev jag ett inlägg, ”Landskrona U.P.A.”, i Landskrona Posten i protest mot hur Landskrona styrdes från Folkets Hus och från Stockholm. Vad som följde var en insändarstorm som varade i två månader. Det kom så många kommentarer till Landskrona Postens redaktion att tidningen i två dagar publicerade bara insändare på lokalsidorna. (Det var på den tiden Landskrona Posten hade flera Landskronasidor varje dag). Landskronaborna var trötta på den grå betongpolitiken, och det visade de klart genom insändarna.

Då försökte jag väcka ett intresse för ett lokalparti från Moderaterna, Gerd Boberg, och andra, men som vanligt blev svaret ”de gaur ennte…”. Valet 2006 kom och vilka var vinnarna? Sverigedemokraterna. De kom från ingenstans och fick 22.3 procent av rösterna. SD blev Landskronapartiet med fler fullmäktigeplatser (12) än man hade antalet kvalificerade partimedlemmar (!?). SD blev missnöjespartiet som man röstade på. Man hade ingen aning om vad SD stod för annat än att man var emot invandrarna. Man röstade inte för SD, man röstade mot de andra partierna, speciellt Socialdemokraterna. SD kom från ingenstans och påverkade Landskronapolitiken som vågmästare.

Av allt gnäll jag hör och läser närmar vi oss nu ett lika kritiskt val som 2006. Torkild har omvandlat Landskrona till något riktigt positivt under många år och han måste få fortsätta, men att vara Liberal är en black om foten 2026 verkar det.

Torkild, bli fristående med liktänkande. Namnet ”Landskronapartiet” ger Landskroniterna ett parti att rösta på när man tröttnat på de vanliga rikspartierna, särskilt Liberalerna. Jag tror att nästa val blir ett val där väljarna igen inte vill rösta för sina partier, men mot. Om du går till valet som ”Liberal” har du skapat en uppförsbacke. Det du gjort under decennier har du ju gjort för Landskrona. Fortsätt med det.

Bli fristående. All politik är lokal. Glöm liberaletiketten, Torkild!

Nils-Eric NES Svensson

På Liberalernas Landskronas Facebooksida presenteras en lång lista över vad partiet anser vara sina framgångar. Minskade bidrag, starkare ekonomi, företagsetableringar, bättre företagsklimat, investeringar, kultur och klimatåtgärder. Inlägget avslutas med orden: ”Håglös? Nej. Möjligen otålig.”

Visst har Landskrona förändrats. Det vore oseriöst att påstå något annat. Flera satsningar har genomförts, ekonomin har stärkts och kommunen har lyckats attrahera nya företag. Det förtjänar att uppmärksammas. Men det är också oseriöst att beskriva utvecklingen som enbart en berättelse om framgångar. Efter närmare tjugo år vid makten borde ett styre kunna göra mer än att rada upp sina bästa resultat. Ett trovärdigt bokslut innehåller också självkritik.

Var finns reflektionen kring den hårda kritik som riktats mot äldreomsorgen? Var finns LOAB och de Lex Sarah-anmälningar som skakat förtroendet för kommunens omsorg? Var finns diskussionen om en stadskärna som fortfarande kämpar med tomma butikslokaler och förändrade handelsmönster?

När Liberalerna skriver att centrum behöver utvecklas är det också rimligt att diskutera hur kommunens egna beslut påverkat situationen. Att etablera handel i stadens utkanter kan ge nya möjligheter, men stora externa handelsområden riskerar samtidigt att flytta kundflöden och investeringar bort från centrum. En levande stadskärna skapas inte enbart genom nya ambitioner när problemen redan blivit tydliga, den kräver långsiktiga beslut där centrumhandelns förutsättningar vägs in från början.

Samtidigt skriver Liberalerna att skolan måste tillbaka till grunderna, att äldreomsorgen behöver en nystart och att centrum behöver utvecklas. Det är ambitioner som få invänder mot. Men de väcker också en självklar fråga. Om dessa områden fortfarande kräver en nystart efter nästan tjugo år med samma politiska ledning – vem bär då ansvaret?

Politik handlar inte bara om att ta åt sig äran när utvecklingen går åt rätt håll. Den handlar också om att erkänna när beslut inte fått önskad effekt och visa vad man lärt sig.

Än mer anmärkningsvärt är uttalandet i HD där Liberalernas företrädare fick frågan vilket parti han skulle rösta på om han inte kunde rösta på Liberalerna. Svaret var att han inte skulle rösta alls.

Det är ett märkligt besked från en folkvald politiker. Demokratin bygger på deltagande. Att rösta är ett ansvar, inte en belöning för att det egna förstahandsvalet finns på valsedeln. Dessutom väcker uttalandet frågor om synen på de partier som Liberalerna samarbetar med i Landskrona. Om inget annat parti anses värt en röst, hur ser man då egentligen på de politiska partners man styr kommunen tillsammans med?

Landskrona behöver en levande politisk debatt. Den kräver mer än uppräkningar av framgångar och positiva formuleringar på sociala medier. Den kräver självkritik, ödmjukhet och en vilja att diskutera både det som lyckats och det som fortfarande brister.

Ronnie Niby (S)

När vi går genom en stad tänker vi sällan på alla beslut som ligger bakom det vi ser. Vi går på gator som någon har planerat, genom parker som någon har skapat, förbi byggnader som någon har valt att bevara eller riva. Vi tar tåget från en station vars placering vi sällan ifrågasätter. Men varje stad är resultatet av tusentals beslut. stora och små som fattades av människor som försökt lösa sin tids problem.

Landskrona är ett tydligt exempel på detta.

Staden vi lever i idag är inte en naturlig utveckling som bara har hänt. Den är resultatet av politiska beslut, ekonomiska investeringar och människor som varit beredda att tänka längre än sin egen tid. Ett av de tydligaste exemplen är järnvägsstationens placering.

När Landskrona fick sin moderna järnvägslösning handlade det inte bara om att lägga räls och bygga en byggnad. Det handlade om stadsplanering och framtidstro. Placeringen av stationen var ett beslut om hur människor skulle röra sig, hur nya områden kunde utvecklas och hur Landskrona skulle knytas närmare resten av regionen.

Det fanns naturligtvis kostnader och olika åsikter. Det gör det alltid när stora förändringar genomförs. Men idag är stationen en självklar del av stadens struktur. De flesta som använder den funderar knappast på att någon en gång behövde fatta beslutet som gjorde den möjlig.

Det är så historien ofta fungerar. De beslut som formar samhället är ofta mest osynliga när de lyckas. När Folkets Hus växte fram i Landskrona handlade det inte bara om en byggnad. Det handlade om demokrati, organisering och möjligheten för människor utan stora ekonomiska resurser att utbilda sig, mötas och påverka sin framtid.

När arbetarrörelsen växte fram under industrialiseringen handlade det inte bara om politik. Det handlade om konkreta problem i människors vardag: långa arbetsdagar, osäkra arbetsvillkor, bristande trygghet vid sjukdom och små möjligheter att påverka sin situation.

Lösningen blev organisering. Människor skapade fackföreningar, bildningsverksamhet och politiska rörelser. De byggde institutioner som många idag tar för givna. Samma mönster går igen i den svenska välfärdens historia.

När den allmänna och lika rösträtten infördes fanns det människor som varnade för konsekvenserna. När åttatimmarsdagen genomfördes hävdades det att industrin skulle försvagas. När semesterlagen infördes framfördes argument om kostnader. När sjukvård och utbildning byggdes ut diskuterades om samhället verkligen hade råd.

Idag är det få som vill avskaffa den demokratiska rösträtten, den reglerade arbetstiden, möjligheten till semester, en gemensamt finansierad skola eller en sjukvård som är tillgänglig oavsett inkomst. Det betyder inte att varje beslut var perfekt. Alla reformer har haft problem och alla samhällsmodeller behöver utvecklas. Men det visar något viktigt: stora samhällsförändringar har nästan alltid kostat pengar, krävt prioriteringar och mött motstånd när de genomfördes.

Landskrona berättar samma historia.

När industrin växte behövdes bostäder. När befolkningen ökade behövdes skolor, infrastruktur och samhällsservice. När nya behov uppstod behövdes politiska beslut som såg längre än den omedelbara kostnaden.

Öresundsvarvet, industrin, bostadsområdena, skolorna och stadens offentliga miljöer är alla delar av denna utveckling. De skapades inte av en enda person eller ett enda beslut, utan genom en lång kedja av prioriteringar där olika generationer byggde vidare på tidigare generationers arbete.

Det är också därför historien är relevant i dagens politiska diskussion. Alla politiska idéer måste kunna svara på samma frågor: Vad vill vi uppnå? Hur ska det genomföras? Vad kostar det? Och vilka konsekvenser får det på lång sikt? Men vi bör också komma ihåg en annan fråga: Vad kostar det att låta bli?

För många av de reformer och investeringar som idag betraktas som självklara hade aldrig blivit verklighet om tidigare generationer enbart hade sett kostnaden här och nu.

Landskrona visar att samhällsbygge aldrig varit enkelt. Det har alltid krävt pengar, prioriteringar och politiskt mod. Men det har också visat att beslut som först verkar stora och svåra ibland kan bli så självklara att framtida generationer glömmer att de någonsin var omstridda.

Kanske är det den viktigaste lärdomen från historien.

En stad byggs inte bara av tegel, asfalt och järnvägsräls. Den byggs av idéer, beslut och människor som vågar skapa något som är större än sin egen samtid.

Ronnie Niby (S)

Varje dag lämnar vi våra barn i skolan med en enkel förväntan: att de ska få en bra utbildning, en trygg skolgång och de bästa förutsättningarna för framtiden.

Men är det verkligen så?

Sverige har ett skolsystem som sticker ut internationellt genom att helt skattefinansierade friskolor kan dela ut vinster till sina ägare. Vinsterna kan delas ut till ägarna eller användas för investeringar och expansion – även utanför Sveriges gränser.

Är det verkligen därför vi betalar skatt – för att skattefinansierade skolor ska kunna dela ut vinster till privata ägare?

En rapport från Sveriges Lärare och Idéburna Skolors Riksförbund visar att icke vinstutdelande friskolor i genomsnitt har högre lärartäthet och fler behöriga lärare än vinstdrivande. Det visar att resurser som stannar i verksamheten kan användas för att stärka undervisningen och ge eleverna bättre förutsättningar.

Barnens bästa måste alltid komma först. SOM-institutets undersökningar visar att en majoritet av svenskarna – även bland dem som identifierar sig som höger – vill stoppa vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg.

Trots det väljer regeringspartierna och Sverigedemokraterna att försvara dagens system. Det är ett politiskt vägval där varje skattekrona som lämnar klassrummen inte kommer våra elever till del, utan gynnar privata vinstintressen.

Vi socialdemokrater vill ta tillbaka kontrollen över skolan. Varje skattekrona ska användas till det den är avsedd för – våra barns utbildning, trygghet och framtid.

Det är vår skyldighet att ge våra barn den skola de förtjänar.

Skattepengarna ska stanna i klassrummen.

Så bygger vi en starkare skola, ett starkare Landskrona och ett starkare Sverige.

Adis Heldic (S)

En av politikens viktigaste uppgifter borde vara att hantera verkligheten som den är – inte som man önskar att den ska vara. Ändå ser vi allt oftare hur politiska reaktioner kommer nästan omedelbart efter att en dramatisk händelse inträffat. Innan hela bilden finns på plats finns redan slutsatserna färdiga.

Händelserna i Ceuta är ett tydligt exempel.

När människor tog sig över gränsen mellan Marocko och den spanska enklaven Ceuta kom de politiska reaktionerna snabbt. Ulf Kristersson krävde att Spanien skulle agera och hänvisade till behovet av att undvika en situation liknande 2015. Jimmie Åkesson beskrev händelsen som en ”invasion” och föreslog att Spanien skulle kunna få konsekvenser inom Schengensamarbetet om gränsen inte hanterades. Båda är reaktioner som egentligen inte åstadkommer något.

Det är inte fel att reagera på en kris. Det är politikens uppgift att uppmärksamma problem och diskutera lösningar. Men det finns en viktig skillnad mellan att konstatera att något har hänt och att omedelbart förklara vad det betyder.

När en händelse precis har inträffat är mycket fortfarande oklart. Vilka var orsakerna? Vilka aktörer var inblandade? Vilka långsiktiga konsekvenser får situationen? Dessa frågor kräver analys, inte bara en snabb politisk positionering.

Problemet är att dagens politiska klimat ofta belönar den som reagerar först. En snabb kommentar i medier eller sociala plattformar kan ge större genomslag än en genomarbetad analys. Därmed riskerar politiken att gå från att söka förståelse till att söka bekräftelse.

Detta gäller inte bara migration. Samma mönster kan ses efter brott, olyckor och internationella kriser. En första uppgift eller en dramatisk rubrik blir snabbt en symbol för en större politisk berättelse, innan alla fakta är kända. Vi har gått från att låta fakta forma våra slutsatser till att låta våra slutsatser avgöra vilka fakta vi väljer att se.

Det är en utveckling som borde bekymra oss.

En ansvarsfull politiker måste ibland kunna säga: ”Vi vet ännu inte hela bilden.” Det är inte ett tecken på svaghet eller handlingsförlamning. Det är ett tecken på att man förstår skillnaden mellan en reaktion och ett beslut. Politik handlar inte bara om att synas när något händer. Det handlar om att förstå varför det händer och vilka konsekvenser olika beslut får.

I en tid där snabbhet ofta premieras borde vi därför ställa högre krav på våra folkvalda. För den viktigaste frågan är inte vem som först kommenterar en kris.

Det är vem som först försöker förstå den.

Ronnie Niby (S)

När jag i nyhetsmedierna ser bilder på människor som köar till soppkök väcks inte bara en politisk fråga hos mig. Jag känner också sorg och en stark frustration över att något som många trodde tillhörde det förflutna åter blivit en del av vår verklighet.

I ett av världens rikaste länder borde sådana bilder höra historien till. Ändå möter vi människor som står i kö för en tallrik mat – inte av fri vilja, utan därför att de saknar andra möjligheter.

För drygt hundra år sedan infördes den allmänna och lika rösträtten. Den var inte bara en demokratisk reform. Den bar också på ett löfte om ett samhälle där människors livsvillkor steg för steg skulle förbättras.

Genom arbetarrörelsens kamp, folkrörelsernas engagemang och ett långsiktigt reformarbete växte ett Sverige fram där allt fler människor fick möjlighet att påverka sina liv och sin framtid.

Detta samhällsbygge skapades inte enbart genom politiska beslut. Det byggdes också av människor som varje dag gick till sina arbeten och tog ansvar för det framväxande välfärdssamhället. De arbetade inom vården, på fabriker, verkstäder, järnvägar och varv. De var inte anonyma kuggar i ett maskineri, utan människor med yrkesstolthet, ansvarskänsla och en vilja att skapa ett bättre samhälle för kommande generationer.

I många brukssamhällen blev detta särskilt tydligt. Jag har själv arbetat i Bjuv, där industrin länge präglade hela samhället. Arbetare och tjänstemän levde nära varandra. Direktörens barn och arbetarens barn kunde leka i samma sandlåda. Klasskillnaderna fanns naturligtvis, men de dagliga mötena skapade också en känsla av gemenskap och ett gemensamt ansvar för samhällets utveckling.

Kontrasten mot dagens soppköer är därför svår att bortse från. Frågan handlar inte bara om människors ekonomi. Den handlar om vilket samhälle vi håller på att skapa.

Kanske finns det också en lärdom i uttrycket ”Gräv där du står”. Historien finns inte bara i de stora besluten och de välkända namnen. Den finns också i människors vardagsarbete och i de berättelser som förs vidare mellan generationer.

När människor i dag åter köar till soppkök väcks därför en fråga som sträcker sig långt bortom de ekonomiska villkoren: Hur kunde vi hamna här igen? Soppköerna handlar inte bara om mat. De handlar om människovärde. De påminner oss om att ett samhälle aldrig blir färdigt och att de värden som tidigare generationer byggde upp måste vårdas och försvaras.

Samtidigt finns det människor som varje dag visar att medmänskligheten fortfarande lever. I Landskrona gör Malvans volontärer en ovärderlig insats för människor som befinner sig i utsatthet. De möter inte människor som problem eller statistik, utan som medmänniskor med egna livsberättelser. Deras arbete väcker samtidigt en avgörande fråga: Hur kan ett välfärdssamhälle fortfarande vara beroende av frivilliga krafter för att människor ska få den hjälp och värdighet de behöver?

Kanske är det också här hela berättelsen knyts samman. Från arbetarna som byggde samhället, via folkbildarna, journalisterna, författarna och kvinnorna som bröt ny mark.

Till dagens volontärer löper därifrån en gemensam tråd.

Det handlar om människor som inte bara frågat vad samhället kan erbjuda, utan också vad de själva kan bidra med.

Ett samhälle formas ytterst av människors handlingar – inte bara av de beslut som fattas, utan av hur vi möter varandra i vardagen.

Det blir som starkast när människor vågar tala, vågar lyssna och känner att någon finns vid deras sida. Det är där tilliten växer. Och kanske är det också där ett samhälle får sitt verkliga fäste.

Olle Pålsson