Arkiv: Planket

Svar på Treklöverns debattartikel – Regionen flyttade problemet – Socialdemokraterna vill bygga ut det

Anfall är bästa försvar, tänkte kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (L) – tillika stadsbyggnadsnämndens ordförande – och bestämde sig för att skriva ihop en debattartikel som kollegorna Annika Segerlund (M) och Elvir Mesanovic (MP) också skulle få signera. Att Segerlund och Mesanovic som bägge sitter i miljönämnden, inte är fullt införstådda med Plan- och Bygglagen och på vilka grunder vi som är valda till stadsbyggnämnden fattar beslut på, det må ju vara hänt och det kan vi ha överseende med. Men Torkild Strandberg är ju faktiskt nämndens ordförande. Efter alla dessa år som ordförande i nämnden borde Strandberg veta bättre.

I sin debattartikel skriver Treklöverns representanter: ”Region Skåne har inte löst problemet. Man har flyttat det”. Vi anar en viss underliggande intern kritik gentemot Torkild Strandbergs och Annika Segerlunds partikollegor i Region Skåne som styr där. Kanske vore det mer begåvat att koncentrera sig på att hålla ihop det egna lagbygget och inte – så att säga – kacka i eget bo. Men det är å andra sidan inget vi behöver fördjupa oss i.

I stadsbyggnadsnämnden yrkade vi Socialdemokrater bifall till bygglovsansökan rörande LARO. Vi har i den skriftliga reservationen motiverat vårt beslut på följande vis: ”Vi i den socialdemokratiska gruppen anser att gällande detaljplan som reglerar byggnaden medger LARO-verksamhet och därtill har vi gjort bedömningen att PBL medger bygglov för utvecklad LARO-verksamhet, därför har vi yrkat bifall till bygglovet”. Vi Socialdemokrater i stadsbyggnadsnämnden gjorde – så att säga – en annan bedömning än ordföranden i nämnden och den majoritet som röstade mot vårt yrkande. Sverigedemokraterna i nämnden bad oss utveckla vårt ställningstagande i frågan och vi svarade – enligt den Strandbergska modellen – att i stadsbyggnadsnämnden debatterar vi inte frågor, vi fattar beslut. Emellertid framgår vår hållning i frågan tydligt av reservationen.

I sammanhanget bör det nämnas att det heller inte är första gången som Strandberg inte är överens med oss Socialdemokrater eller resten av omvärlden för den delen. När det gällde femvåningshuset i Glumslöv som Strandberg ville ha byggt, då sade Mark- och Miljödomstolen nej till Strandberg. När det gällde detaljplanen för att göra om Axeltofta till ett naturområde, då sade Mark- och Miljödomstolen nej till Strandberg. Och nu när det gäller att försöka stoppa bygglovet för LARO-verksamheten, ja nu säger Länsstyrelsen i Skåne nej till Strandberg. Nej, nej och åter nej! Och det gör vi med, vi säger också nej till Strandberg! Och det står vi för!

Det är vida känt i Landskrona att Torkild Strandberg under sin snart 20-åriga tid vid makten har gjort så mycket han kunnat för att försöka klämma åt Arbetarrörelsen, bland annat genom att ge sig på Folkets Hus. Exempelvis har kommunala verksamheter som tidigare hyrde lokaler hos Folkets Hus flyttat därifrån till andra lokaler i staden. Ett exempel är delar av socialtjänsten. Ett annat exempel är flytten av Alléskolans utspisningsplats från Folkets Hus till en privat fastighetsägare, som för övrigt ligger intill Kolet, härbärget för de hemlösa.

Strandberg verkar leva under filosofin att ändamålet helgar medlen. Men Torkild, ändamålet – i detta fallet att förstöra för Folkets Hus – helgar faktiskt inte medlen – att med alla till buds stående medel, i detta fallet att avslå bygglov. Det anstår varken kommunstyrelsens ordförande eller stadsbyggnadsnämndens ordförande att låta känslorna ta över på det viset.

Stadsbyggnadsnämnder (i hela landet) har att vid beslutsfattande framför allt förhålla sig till Plan- och bygglagen, Miljöbalken, Kommunallagen, Fastighetsbildningslagen (i vissa frågor) och Kulturmiljölagstiftning (ibland). Vi kan inte fatta beslut som strider mot lag. Vi behöver inte alltid vara överens i stadsbyggnadsnämnden, vi kan göra olika bedömningar än ordföranden och majoriteten och ändå hålla oss inom lagens råmärken. Och så har uppenbarligen även Länsstyrelsens gjort i detta fallet.

Men det är ett lågvattenmärke av rang, att stadsbyggnadsnämndens ordförande Torkild Strandberg och Treklöverns främsta företrädare ger sig på oss Socialdemokrater i stadsbyggnadsnämnden för att vara i någon slags maskopi med Folkets Hus. Vi är i demokratisk ordning valda till församlingen för att företrädare Landskronabor som röstat på vårt parti. Visst är det valrörelse och det ser inte ljust ut för högern varken i Landskrona eller nationellt, men nu får väl ni i Treklövern här i Landskrona ändå sansa er något.

Larokliniken i Landskrona får i dagarna mycket kritik av en Torkild Strandberg.
Oavsett om det stämmer att den medicinska ledningen där inte håller måttet eller att otryggheten ökat i staden ska man hålla i minnet att kritiken framförs av Torkild av två orsaker.

Dels vill Torkild ta fokus från omsorgskaoset. Det är valår.
Dels vill han lägga en dålig image över Folkets Hus – läs Socialdemokraterna.
Det är ju valår.

Att Laro Kärnan hamnade i Landskrona var något Region Skåne beslutade om. Alltså  av Torkilds partikamrater  Genom att de 2014 beslutade om fri etableringsrätt för dessa verksamheter.
Om de som behandlas på Laro nu skapar otrygghet i stan, såsom han påstår, och om detta utgår från just Folkets hus, en byggnad Torkild inte tål pga den socialdemokratiska kopplingen, varför då ta bort bänkar i en annan del av stan?
Nej, Torkild tål inte att det finns någon verksamhet i Folkets Hus, helst vill han nog riva det. Och framför allt vill han skapa en dålig bild av Folkets Hus – läs Socialdemokraterna. Detta genom att ffa  rikta kritiken mot Folkets Hus och inte mot sina partikamrater i Region Skåne.
Han väljer alltså att attackera en byggnad och några bänkar i stället för ett politiskt beslut.

Det är inte Socialdemokraterna som bedriver verksamheten. De tillhandahåller bara lokalen.

Och så tarTorkild råd av vissa rikspolitiker, som också desperat försöker ta fokus från sina egna misslyckanden genom att attackera motståndarna.
Han vill att vi i valårstider ska glömma omsorgskaoset, bolagiseringen, arbetslösheten, kolonirivningarna mm.
Han vill att vi ska fokusera på Laro.
Men nej, den gubben går vi inte på.

För övrigt känner jag mig inte mindre trygg nu än innan Laro kom till stan. Märker ingen skillnad. Han borde istället se till att säkra våra vägar mot fortkörare, där känner jag mig verkligen otrygg. Och ffa borde han se till att göra något åt äldreomsorgen, för vår trygghets skull.
Mest tycker jag synd om de som nu straffas med att förlora sina bänkar. Inga andra alternativ skapas ju av den politiska ledningen för dem.

Lena Nilsson

Man måste ändå beundra den politiska uppfinningsrikedomen i Landskrona. När centrum präglas av missbruk, ordningsstörningar och otrygghet har kommunen nu hittat en lösning som är lika enkel som genial: ta bort bänkarna.

För uppenbarligen är det inte missbruket, den sociala utsattheten, otryggheten eller bristen på långsiktigt ansvar som är problemet. Det är bänkarna. Dessa farliga trä- och metallkonstruktioner som så hänsynslöst möjliggör att människor kan sitta ner i det offentliga rummet.

Tack Torkild. Utan bänkar finns inga problem.

Det är nästan imponerande. Där andra hade sett ett tecken på djupare samhällsproblem ser Landskronas politiska ledning möblemang. Där andra hade frågat sig varför människor hamnar i missbruk, varför centrum upplevs otryggt och varför problemen återkommer, tycks svaret i Landskrona vara att skruva loss sittplatserna.

Det säger något om en politisk kultur där problem inte nödvändigtvis ska lösas, utan helst göras mindre synliga. Om människor sitter på en bänk och visar att allt inte står rätt till, då tar man bort bänken. Om missförhållanden blir besvärande, då hänvisar man till organisationen, rutinerna, tidigare beslut eller någon annan ansvarsnivå.

Det är ledarskap i sin mest moderna form: när verkligheten stör bilden av framgång, flyttar man verkligheten.

Men frågan är vad som egentligen händer när bänkarna försvinner. Försvinner missbruket? Försvinner otryggheten? Försvinner människorna? Eller flyttas problemen bara några meter bort, till nästa gata, nästa port, nästa busshållplats eller nästa plats där de återigen blir någon annans bekymmer?

En kommun kan naturligtvis behöva hantera ordningsproblem i centrum. Ingen seriös person förnekar att boende, handlare och besökare har rätt att känna sig trygga. Men trygghet byggs inte genom symboliska möbelförflyttningar. Trygghet byggs genom närvaro, socialt arbete, polisarbete, ansvarstagande och en politisk vilja att ta tag i orsakerna, inte bara symptomen.

Det är här det verkliga ledaransvaret kommer in. En kommunledning kan inte bara ta åt sig äran när staden ska marknadsföras, när centrum ska putsas upp och när framgångsberättelsen ska säljas. Den måste också stå där när verkligheten spricker. När missbruket syns. När otryggheten växer. När människor far illa. När de enkla lösningarna inte längre räcker.

Men i Landskrona verkar vi ofta få se motsatsen. Ansvar talas det gärna om, men när ansvar ska bäras blir det märkligt lätt. Det glider nedåt i organisationen, bort från politiken och vidare till någon annan. Och nu tycks även bänkarna få bära skulden.

Så ja: tack Torkild. Tack för att Landskrona ännu en gång får bevittna den märkliga konsten att hantera problem genom att flytta dem ur synfältet.

Men vi andra får nog fortsätta ställa den fråga som återstår när bänkarna är borta:

När tänker kommunledningen börja ta ansvar för själva problemen?

Och om någon undrade? Det är sarkasm.

Ronnie Niby

I dag vajar Dannebrogen runt om i hela Norden, Men varför gör den det? Vi kommer ju alls icke att se lika många stjärnbaner hissade den 4 juli. Den lär i dessa tider lysa med sin frånvaro, inte minst i vårt västra grannland och på Grønland. Däremot är det helt på sin plats att vi i Norden hissar Dannebrogen i dag på Grundlovsdagen den 5 juni!

Det var just i Danmark som de första initiativen togs till det som med tiden kom att bli ett unikt samarbete länder emellan: det nordiska samarbetet. I slutet av 1700-talet väcktes tanken bland kulturpersonligheter i København om att vi i Norden hade mer att vinna på att samarbeta med varandra än att kriga mot varandra. Det tog en tid innan tanken övergick till handling. Det blev ett par tre krig till innan vi i Norden kom till sans.

Men även om kungarna i Danmark och Sverige-Norge inte var helt med på banan, så var akademiker, journalister och skalder det. Med den nya ångbåten i Malmö tog sig lundastudenterna över Öresund till kamraterna vid universitet i København. Det var Skandinavismens tid och det var liberalismens tid med krav om politiska och ekonomiska reformer. Skandinavismen kom att bli samlingpunkten för liberaler i Norden, inte minst inom pressen där Oscar Patric Sturzen-Becker (Orvar Odd) med Öresundsposten i Helsingborg, var en av de ledande.

Men det var också nationalismens tid. Skandinavismen kom att utvecklas till en ömsesidig nordisk nationalliberalism i Danmark, Norge och Sverige, grundad på historisk, kulturell och språklig gemenskap. Det fanns dock ett problem: Var gick gränsen för Norden? I södra Jylland, i Slesvig, var det oklart. Där bodde såväl dansk- som tysktalande. Vid mitten av 1800-talet var situationen i området fylld av konflikter. Under samma tid utvecklades Tyskland från ett löst förbund av småstater till en stormakt i vardande. För att göra en lång historia kort: det hela utmynnade i de Slesvigske krig 1848–50 och 1864.

I båda krigen kom tusentals frivilliga från Sverige och Norge att ställa upp på Danmarks sida. Och vid det första kriget sände svenska regeringen reguljära förband till de danska öarna för att avlasta den danska armén. Men vid det andra kriget ställde sig den svensk-norska ledningen kallsinnig. Danmark led ett förkrossande nederlag; hela Slesvig kom i freden att tillfalla Tyskland. Många såg i det skedda skandinavismens svanesång.

Men så blev det inte. Från slutet av 1800-talet fördjupades i stället samarbetet inom Norden. Ett otal gemensamma skandinaviska utställningar arrangerades. Det bildades skandinaviska sällskap inom snart sagt alla områden: juridik, historia, medicin, fångvård och många andra.

Även inom politiken fördjupades samarbetet med bland annat myntkonvention och gemensamt lagstiftningsarbete. Och København blev den gemensamma kulturhuvudstaden för Norden. Skandinavismen dog inte, den utvecklades!

Efter första världskriget kom begreppet skandinavism att ersättas av begreppet nordiskt samarbete. Föreningen Norden bildades 1919, Nordiska Rådet 1952 och Nordiska ministerrådet 1971. I dag är samarbetet tätare och djupare än någonsin mellan de fem staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de tre självstyrande områdena Færøerne, Grønland och Åland.

Det hela började i slutet av 1700-talet i Danmark. Och i dag är det återigen Danmark som i mångt och mycket tar initiativ för att stärka och fördjupa samarbetet inom Norden: I en verden præget af stigende usikkerhed og geopolitiske spændinger er det ikke tilstrækkeligt at fastholde det nuværende samarbejde. Norden skal udvikles som en stærkere politisk og strategisk region, der kan handle samlet, både i egen ret og som en drivkraft i Europa (Udtalelse fra Foreningen NORDEN Danmarks repræsentantskab, 6 maj 2026).

Stort tack Danmark och Stort grattis på Grundlovsdagen!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

P.S. Men hur gick det med Slesvig? Jo, det slutade på det hela taget lyckligt. Efter första världskriget hölls folkomröstning i Slesvig. Den norra delen röstade för Danmark, de mellersta och södra för Tyskland. Den gräns vi känner i dag blev fastlagd. Och fortfarande bor det dansktalande söder om gränsen och tysktalande norr därom; i dag i fredlig grannsämja.

Dagens alla rosor till Kulturskolan!
Vi var på söndags eftermiddagen på Landskrona Kulturskolas föreställning ”Eld och djupa vatten” och blev mycket tagna både av historien med sitt allvar och sin frihetsvilja, allt arbete med att få till en sådan föreställning samt av alla medverkandes prestationer. Man blir så stolt och glad av att se alla dessa duktiga ungdomar som valt vår fina kulturskola att lägga många av sina timmar.
Givetvis även tack till en engagerad och fantastisk personal för denna föreställning.

Många Kramar
Lotta o Roger Lindskog

Polen 1942 så rusar ett tåg genom natten. På tåget finns två män som var och en kommer längre fram bli betydande för framtiden. Ingen av dem vet det då men Göran som kommer i samtal med Kurt kommer denna natten skriva historia långt långt senare. Det samtalet de håller i den polska natten där tåget rusar fram kommer att klinga skarpt som en varning för oss alla som överlever krigets fasor.
Samtalet då som nu handlar om två människor som möts och har modet att tala om det som är det viktigaste av allt. Rätten till liv och rätten att leva.

Såhär dagen efter manifestationen på Rådhustorget igår slår mig tanken att då som nu är bara endast några få vakna och har mod att se och förmedla verkligheten. Nu precis som då ska effektiviteten råda vi ska optimera och effektivisera så maskineriet löper på smidigt. Då stämplade vi stora röda J i passen på vissa människor och idag bolagiserar vi och kategoriserar vem som ska få hjälp utifrån poäng eller befintliga resurser. Så vad är ett liv värt ställer jag mig då frågan?

Det slumpar sig då så att i samma stad pågår två olika tillställningar som handlar om just värdet på liv. Den ena som vi aldrig ska glömma som kom att rullas upp bland annat pga av mötet mellan Göran och Kurt en natt för länge sen.

En annan som rör sig om nutid och värdet av liv som faktiskt kan räddas nu. Tragiskt nog dog två pga de som nu fattar beslut inget lär av historien. Man minns och äter snittar bakom polerade fasader i sin elitistiska verklighet. Samtidigt står en grupp människor och manifesterar och hedrar offren i dagens selekterings process. Den ena ska alltid minnas och aldrig glömmas den andra kan vi göra något åt nu i realtid. Frågan hänger sig kvar som en våt filt vad är ett människoliv värt? Tåget rusar samtidigt vidare i natten. Samtal och flyktiga möten kan rädda liv. Det krävs bara att en liten grupp samlas och börjar agera. Makten äger ingen och ingen är den heller. Det är i möten ord omsatt i handling som förändringar kan ske. Så igen vad är ett liv värt?

Respekt till er alla som kom igår och visade att ett människoliv är värdefullt.

Ole Rudolfsson
Theres Edwall

Två tragiska dödsfall inom omsorgen har skakat Landskrona. Våra äldre ska kunna känna trygghet när de behöver samhällets stöd som mest – inte mötas av brister, bortförklaringar och ansvar som skickas vidare. Vi måste dessutom våga fråga oss om fokus hamnat fel när omsorg organiseras i bolagsstrukturer. Omsorg är inte ett experiment – när systemen brister är det människor som drabbas.

Landskrona kommun redovisade samtidigt ett överskott på 221 miljoner kronor för 2025.

Då måste frågan ställas: vad är det egentligen vi prioriterar?

Förskolan brottas med stora barngrupper. Nästan var femte elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Nästan var tredje gymnasieelev tar inte examen i tid. Landskrona har bland landets högsta arbetslöshet. Våra unga har svårt att få jobb, har inte råd att flytta hemifrån och allt svårare att tro på framtiden.

Tandvården har blivit en klassfråga. Unga väljer bort tandläkarbesök för att de inte har råd. Mediciner blir dyrare. Vanliga familjer pressas ekonomiskt allt hårdare.

Jag har pratat med en Landskronabo som blivit arbetslös och fått sin ersättning sänkt. Hon berättade att hon inte längre vet hur hon ska få ekonomin att gå ihop. Hyran ska betalas, maten har blivit dyrare och mediciner måste hämtas ut. Samtidigt oroar hon sig för sin äldre pappa efter alla larm om brister inom omsorgen.

Är det verkligen så här människor i vår stad ska behöva leva?

Vi har också sett hur Axeltoftabor behandlats av kommunen, där många upplevt att dialogen varit bristfällig och att deras oro och synpunkter inte tagits på allvar. Så behandlar man inte människor som bara vill bli lyssnade på och få vara delaktiga i beslut som påverkar deras vardag och framtid.

När det ska invigas en rondell, en park eller ett nytt projekt finns politikerna gärna längst fram. Då tas bilder, klipps band, hålls tal och görs politik. Men när välfärden brister och människor drabbas – då räcker inte bortförklaringar. Då måste någon ta ansvar.

Vi måste våga tala klarspråk: när välfärden brister är det våra barn, våra unga, våra äldre och vanliga familjer som betalar priset.

Det här är inte värdigt Landskrona.

Men det behöver inte vara så här.

Det går att göra annorlunda.

Landskrona behöver ett ledarskap som lyssnar på invånarna, tar ansvar och sätter människor före prestige och bokslutsrubriker.

Det är bara tillsammans, med gemensam kraft och ansvar, som vi kan bygga ett tryggare och starkare Landskrona.

Hur många fler Landskronabor – våra unga, våra grannar, våra föräldrar och våra äldre – ska behöva drabbas innan ansvar tas på riktigt?

Adis Heldic (S)

De styrande skriver att äldreomsorgen i Landskrona ska präglas av trygghet, kvalitet och ansvar. Det är självklara mål, men det är inte målsättningar som bedöms, utan resultat i verkligheten.

Sedan äldreomsorgen bolagiserades har det återkommande uppmärksammats brister och larm kopplade till organisation, bemanning, arbetsmiljö och trygghetslarm. Domstolsbeslut har riktats mot bemanningsfrågor och personal har slagit larm om en pressad situation. Samtidigt har ekonomiska och organisatoriska frågor väckts kring hur verksamheten fungerar.

När den här typen av problem återkommer över tid i samma organisationsmodell är det rimligt att ställa frågan om styrningen och strukturen faktiskt levererar det som utlovades.

Den senaste tidens händelser måste ses i detta sammanhang. De står inte isolerade, utan blir en del av en större bild där flera varningssignaler redan funnits.
Det handlar inte om att föregripa utredningar, utan om att ta ansvar för helheten.

Att säga att man ”tar händelser på allvar” är en självklarhet. Den politiska frågan är varför återkommande signaler inte har lett till tydligare förändringar tidigare.

Även i min närhet finns erfarenhet av larm som inte besvarats förrän flera timmar senare. Det illustrerar varför detta inte kan avfärdas som enstaka avvikelser.

Omsorg handlar i grunden om något mycket enkelt: att hjälp ska komma när den behövs. När det inte fungerar måste politiken våga granska både struktur och ansvar.

Sead Busuladzic
Oberoende ledamot
Partiledare Visionpartiet

Svar till Treklöverns debattartikel ”Omsorgen ska präglas av trygghet, kvalitet och ansvar” publicerad 2026-05-27.

Treklöverns företrädare Strandberg mfl skriver: ”Ändå hävdar den politiska oppositionen att två människor har fått sätta livet till på grund av brister i välfärden. Det är felaktigt och missvisande.”

Det är ett lågvattenmärke för personerna som skrivit under debattartikeln med de orden. Har ni inte läst debattartikeln som ni signerat? Det är dessutom ett desperat försök till att missleda fokus från det allvarliga som inträffat.

Treklöverns företrädare vet att de är ytterst ansvariga för välfärden i Landskrona. Man kan visst skriva avtal och köpa upp delar av leden i processen med att leverera välfärd, men ytterst ansvariga är politikerna, för hela processkedjan. Man kan inte friköpa sig från ansvar genom att lägga ut delar av kedjan på en leverantör och sedan beskylla leverantören för misslyckanden, vilket Treklövern nu försöker göra.

Det är välfärden som har brustit och det yttersta ansvaret har politikerna. Så ansvariga Treklöverpolitiker, istället för att sitta och försöka skylla ifrån er på larmföretag och oppositionen, vore det faktiskt klädsamt om ni tog ert fulla ansvar. Ett sätt att göra det är att lämna era uppdrag – makten och härligheten – och låt någon annan ta över. Ni har ju faktiskt misslyckats!

För övrigt har inte kommunstyrelsens ordförande besvarat mina frågor som jag ställde här förleden, men det gör han å andra sidan praktiskt taget aldrig!

Marko Huttunen (S)