Arkiv: Planket

Våren inbjuder till lättare kläder

trots något ostadigt väder,

så värmer solen skönt om kinden,

i den något kylslagna vinden,

och känslor väcks under stunder

inför naturens växande under.

En tid då  barnen ger oss belöning,

i form av  lekens mening,

som knyter band till varandra,

där ingen vill någon annan klandra,

för det sker under glädjens behag

vänligt i glada vänners lag.

Något viktigt vi alla behöver,

så låt det självgoda aldrig ta över,

utan inspireras av  en himmel klar

när vi söker varma blickars svar,

och önskar ärligt klara

att detta -med  tillit få vara.

Människan söker sig  nära

eftersom ingen ensam, allt kan bära,

ty gemensamt formar vi framtid,

genom att verka som stöd bredvid,

där samspel  behövs,  även till den

som på avstånd önskar bli vän.

Olle Pålsson

På fredag samlas vi i Slottsparken för att fira Första maj, arbetarrörelsens dag.
En dag som påminner oss om en grundläggande sanning: rättigheter har aldrig kommit av sig själva. Semester, åtta timmars arbetsdag, trygghet på jobbet och rätten att organisera sig har vunnits genom kamp, sammanhållning och mod.

Första maj är därför inte bara en dag för minnen – det är en dag för krav.

I dag lever vi i en tid där allt fler hushåll pressas av höga priser, otrygga anställningar och växande klyftor. Samtidigt ser vi hur arbetslivet blir hårdare, där människor reduceras till kostnader, visstider och utbytbara resurser. När tempot ökar och tryggheten minskar riskerar också människovärdet att gå förlorat på vägen. Det är inte värdigt ett samhälle som säger sig bygga på arbete och rättvisa.

Vi behöver ett samhälle där den som arbetar kan leva på sin lön. Där pensionen går att leva på också efter ett långt arbetsliv. Där barn får en bra utbildning oavsett var de bor, och där framtidstro ersätter oro. Det kräver investeringar, i industrin, i klimatomställningen, i nya jobb – men också ordning och reda på arbetsmarknaden.

Ordning och reda skapas inte av marknaden ensam. Den skapas genom kollektivavtal och starka parter. Kollektivavtalen garanterar schyssta villkor för löner, arbetstid, semester, försäkringar och pensioner, men också något ännu viktigare: människors rätt till trygghet, inflytande och värdighet på jobbet.

Därför ska vi vara stolta över fackföreningsrörelsen. Facket har spelat och spelar fortfarande en avgörande roll för rättvisa arbetsvillkor och för att sätta människan före kortsiktig vinst.

Men det som en gång vunnits kan också förloras.

Första maj handlar inte bara om att fira det som uppnåtts. Det handlar om att försvara det.
Om att fortsätta samlas.
Fortsätta organisera oss.
Fortsätta bära historien vidare och samtidigt forma framtiden.

Första maj är mer än en tradition.
Det är en påminnelse om att trygghet kräver kamp.

Låt oss höja rösten.

Jenny Tillander, IF Metall Nordvästra Skåne
Marcus Frej, Elektrikerna

Det rivs just nu kolonistugor i Landskrona för att ge plats åt bostäder och en ny stadsdel som ska växa fram. Som vanligt presenteras den som en del av stadens utveckling. Det lanseras som något naturligt och nödvändigt. Men det är svårt att inte känna igen mönstret som boende men även som historiker.

Flickskolan revs 1984 efter att ha varit föremål för protester och enligt vad jag kan vill minnas att jag läst, även ockuperats innan rivningen. På tomten blev det sedan parkering i många år som vi alla är bekanta med. Falks hörna försvann nattetid samtidigt som det pågick protester, detta mycket för att det just föregick protester. Vid rivningen av korsvirkeshuset där City Gross parkeringen ligger idag var Torkild Strandberg emot beslutet, sen om det var för att han vid den tidpunkten befann sig i opposition eller om det fanns andra orsaker vill jag inte uttala mig om. Även den platsen är idag parkeringsyta. Det finns fler exempel och de är inte svåra att hitta när man börjar se tillbaka.

Gemensamt är att det som vuxit fram över tid och som burit på en vardaglig stadshistoria gång på gång har fått ge vika för något nytt som bedömts som mer modernt eller mer ändamålsenligt.

Kolonierna har länge varit en del av Landskrona och något staden förhållit sig aktivt med. Redan på 1920-talet beskrevs de i ett lokalt häfte från stadens drätselkammare som en viktig del av stadens liv, där både odling och stugornas utformning diskuterades och gavs riktlinjer för. Det visar att kolonierna tidigt inte bara var en privat företeelse, utan något som ingick i stadens sätt att se på sin egen miljö.

Nu gäller det kolonierna igen.

Små stugor som inte liknar varandra, byggda och förändrade över lång tid. Någon har byggt till, någon har bytt tak, någon har flyttat ett fönster. De är inte resultatet av en enskild plan utan av många små beslut och praktiska lösningar över årtionden. Det är just den långsamheten som gör miljön läsbar som historia, inte bara som yta. Just därför har de också ett värde som inte riktigt låter sig fångas i en ritning. Det går att mäta mark, bygga bostäder och räkna ytor, men svårare att fånga det som uppstår när en plats formats steg för steg av dem som faktiskt använt den.

När de nu rivs och ersätts av nya bostäder handlar det inte bara om mark och planer i teknisk mening. Det handlar också om hur staden förändras bit för bit, där nya lager läggs ovanpå äldre. Det som byggs till syns direkt, men det som rivs eller försvinner är däremot för alltid borta. Och det är just den skillnaden som sällan går att fånga i stunden, men som blir tydlig först i efterhand. Och kanske är det först i efterhand som det blir tydligt vad som faktiskt gick förlorat, inte i enskilda byggnader utan i helheten de ingick i.

Ronnie Niby (S) Arkeolog

Det är med stor glädje vi tar del av beskedet att ett kommunalt bolag nu erbjuder alla anställda möjligheter till heltidsarbete. Detta är ett viktigt och efterlängtat steg i rätt riktning.

Vi socialdemokrater har under många år drivit frågan om rätt till heltid. Precis som Kommunals ordförande Ann-Sofi Fransson Fält lyfter, handlar detta om att bryta en strukturell orättvisa. Vi har lagt budgetförslag, skrivit motioner och återkommande lyftfrågan politiskt – men gång på gång har våra förslag röstats ner.

Därför är det särskilt glädjande att detta nu blir verklighet.

Rätten till heltid är inte bara en fråga om arbetstid, utan om trygghet, jämställdhet och värdighet i arbetslivet. Att arbeta ofrivillig deltid påverkar både lönen här och nu, men också framtida pensioner. Många inom vård och omsorg, inte minst kvinnor, har länge fått bära konsekvenserna av detta.

Samtidigt innebär heltidsarbete bättre kontinuitet för brukarna. Trygga anställningar och bättre arbetsvillkor leder till ökat välmående hos personalen, vilket i sin tur påverkar kvaliteten i omsorgen. När personalen mår bra, märks det också i den hjälp och det stöd som ges.

Det är nu avgörande att satsningen genomförs fullt ut och kombineras med rätt bemanning och en hållbar arbetsmiljö. Heltid får aldrig innebära ökad belastning, utan måste gå hand i hand med fler kollegor och bättre planering.

Vi välkomnar detta besked och ser fram emot att det blir en självklarhet i hela verksamheten.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Så blev det då äntligen av, det förannonserade samtalet om demokrati på Landskrona Stadsbibliotek. Där tre borgerliga politiker bjudits in för, som det hette, ett samtal om demokrati.
Torkild Strandberg (L) fungerade som moderator och ställde diskussionsfrågorna till Kerstin Lundgren (C)riksdagens 3:e vice talman, och Peter Danielsson (M) nybliven landshövding.
Torkild Strandberg deltog inte i diskussionen utan han skötte sin funktion som moderator på ett föredömligt sätt och höll sig i bakgrunden.

Egentligen blev det varken samtal eller diskussion utan Kerstin Lundgren tog över hela evenemanget och höll långa monologer om demokrati och det var också hon som senare svarade på alla frågor. Peter Danielsson hummade med henne vid några tillfällen.

På det sättet kan man säga att samtalet inte fördes på ett föredömligt demokratiskt sätt. Vilket flera elever i de klasser från Öresundsgymnasiet och Seminarieskolan också påpekade.
Kerstin Lundgrens inlägg handlade mycket om hur demokratin hotas av Putin, Orban och Iran. I övrigt var det mest som en samhällskunskapslektion om regeringsform och grundlagar. Först på slutet kom hon på att demokratin var hotad även i Trumps USA. Dock undvek hon noga partipolitik.
Avslutande frågestund riktades till eleverna och vi andra kände oss inte välkomna att komma med frågor.

Men eleverna ställde många bra och kluriga frågor om hotet mot demokratin, arbetet som politiker mm. Den flicka som ville ha svar på hur segregationen påverkade demokratin i Landskrona fick dock inget svar.
Många, elever och andra, hade gärna velat höra andra partiers syn på demokrati. Eleverna skötte sig överhuvudtaget jättebra.

Lena Nilsson

När jag har läst insändare har jag varit naiv nog att tro att människor faktiskt framför sina åsikter med egna ord.

Jag har nu gått igenom en hel del texter och det är uppenbart att AI används flitigt av debattörer på båda sidor av staketet!

Det som avslöjar dessa texter är framför allt tonen och diktionen – den är densamma vare sig man är för eller mot vad det än månde vara…

Meningarna är ofta lika långa, satsmelodierna desamma.

Efter ett par timmar med dessa texter försvinner skrivaren och hens åsikter, allt blir till en monotoni av ord staplade på varandra utan personlighet!

Om man nu har politiska ambitioner och vill debattera och föra fram sin talan, måste man nog klara av det själv. Tänk er in i situationen när dessa människor kommer föra sin talan verbalt – i fullmäktige eller i valtal.

Då kommer deras brister i retorik bli väldigt tydliga!

Gå en kurs i kreativt skrivande, för faan!

Örjan Kristenson

Svar till kamraterna Schönström och Azemis debattartikel.

Det låter bra när det sägs: billigare kollektivtrafik i hela Skåne. Ett enhetligt pris, större frihet, fler möjligheter. Problemet – eller förlåt utmaningen – är bara att verkligheten inte ser ut så. Skåne är inte en sammanhängande yta där alla har samma förutsättningar att ta del av kollektivtrafiken. Att då tala om en reform som om den gäller lika för alla blir inte bara förenklad – det blir lite missvisande.

För Hvenborna är kollektivtrafiken inte en fråga om biljettpris mellan två hållplatser. Den börjar med en helt annan verklighet, nämligen att överhuvudtaget ta sig till fastlandet. Färjan är inte en detalj i systemet, den är en förutsättning. Och den kostnaden påverkas inte av ett billigare Skånekort.

Och det stannar inte där. En Hvenbo som beställer hjälp, till exempel med installation av en värmepump, får betala för mer än själva jobbet. Hantverkaren kör över, jobbar två timmar och tvingas sedan vänta på nästa båt. Den väntetiden tickar och klirrar. Är bilen dessutom för stor blir det extra avgifter i färjeläget. Det är helt enkelt andra förutsättningar.

Det innebär att två människor som bor i samma kommun behandlas olika. Marko som bor på Vengatan på fastlandet kan röra sig fritt över hela regionen för 500 kronor i månaden medan Celeste som bor på Hven måste först betala för att lämna ön, innan kollektivtrafiken ens börjar.

Det är svårt att kalla det likvärdigt. Problemet är inte att viljan att sänka priser saknas. Problemet är att man väljer att beskriva reformen som generell, när den i praktiken inte är det. Man talar om “hela Skåne”, men bortser från de delar som inte passar in i berättelsen. Politik måste tåla verkligheten!

Vill man på allvar prata om rättvisa och tillgänglighet kan man inte blunda för de strukturella skillnader som finns. Öar är inte som fastlandet. Glesbygd är inte som stad. Och tillgången till kollektivtrafik är långt ifrån jämlik. Att då presentera ett enhetligt pris som en lösning för alla är inte bara förenklat, det riskerar att dölja de faktiska skillnaderna. I slutändan handlar det inte om vad som låter bra i en rubrik. Det handlar om vem som faktiskt får ta del av det.

Den fortsatta färdriktningen för den Skånska kollektivtrafiken torde vara enkel: en jämlik kollektivtrafik för ALLA Skåningarna i HELA Skåne! Och liksom SSU Skåne uppskattar vi tanken med skattefinansierad kollektivtrafik som är kostnadsfri för resenärerna.

Celeste Fahlström (S), vice ordförande Hvens Socialdemokratiska förening
Marko Huttunen (S), Larvis S, boende på Vengatan

… du får nog finna dig i att dina åsikter förknippas med ditt parti. Om man står på valbar plats och dessutom uttalar sig i politiska/ekonomiska frågor med emfas… Så är åsikterna knappast privata!

Dessutom, här är lite fakta från förra gången vi gick till val:
Vallokalsundersökningen visar att Sverigedemokraterna är största parti bland arbetslösa, 30 procent, och näst störst bland väljare med sjuk- eller aktivitetsersättning, 27 procent. Störst bland den gruppen är Socialdemokraterna med 28 procents stöd.

Undersökningen är gjord av Olle Folke vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet.

Så med andra ord: Du kritiserar en stor del av ditt partis väljarunderlag.

Vidare, du skriver att systemet är ”trasigt” när en ensamstående med tre barn får 29 000:- totalt i olika bidrag. Har man en hyra på 12-13 000/mån och tre barn blir det inte mycket över!

(Du kallar detta ”ersättning” vilket det inte är, ordet ”ersättning” betyder: Värde, tjänst eller pengar som ges som gottgörelse/betalning för liden skada, uträttat arbete eller liknande” detta enligt SAOL/SO)

Din jämförelse haltar dessutom betänkligt när du jämför en ensamståendes lön med en trebarnsförälders.

Du pratar om ”Motprestation” Det har alltid funnits krav på arbetssökande och socialbidragstagare för att erhålla bidrag.
Från AK-arbeten på trettiotalet, över möjligheterna att få KAS-bidrag, till idag då ”regeringen inför ett aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd” (publicerat av Regeringskansliet 09 januari 2026).

Örjan Kristenson

För några år sedan lade jag fram en motion om anslagstavlor i fullmäktige. Ett demokratiskt verktyg som är öppet och tillgängligt för alla, inga inlogg eller digitala bankID är nödvändigt.

Något som man har både norr och söder om oss. I Helsingborg (se bilden nedan) och Kävlinge finns de runda pelartavlorna tillgängliga till föreningar, lokalt företagande, musikgrupper, privatpersoner eller vem annan som helst.

Detta avslog man i Landskrona, varför ska man göra kommunikation lättillgängligt? Och framförallt gratis? Om man vill synas i Torkilds Landskrona får man slå till med pengar eller som i Torkilds fall, klä ut varenda soptunna till en stinkande Liberal anslagstavla full med förruttnelse och skräp.

Vad är man så rädda för? Det första jag gör när jag anländer med tåget till Kävlinge är att kolla anslagstavlan, vad pågår i Kävlinge? Där fanns lappar om en bokcirkel, information om en stundande Jazzkväll, någon som erbjuder sig att gå ut med hundar och så mycket mer.

Jag har inte Facebook, och missar därför massor av vad som händer i stan. Men jag är säker på att om vi hade haft anslagstavlor på de mest befolkade stråken i stan så hade jag och så många andra haft koll på vilka föreningar som söker medlemmar, vilka lokala restauranger och caféer som håller i evenemang samt spelningen från det nya lokala punkbandet.

Det skulle ge mer liv och rörelse i staden, och som en trevlig liten bonus så skulle det minska risken för olaglig affischering.

Våga sätta upp anslagstavlor!

David Bergström