Jag läste nyligen en intressant artikel som berör de bortglömda barnen i skolan – barn med någon form av NPF-diagnos.
Det är ett relativt undangömt ämne, trots att det handlar om något så grundläggande i ett samhälle som säger sig bygga på frihet, jämlikhet och rättvisa.
Det mest förfärande är att detta inte är något okänt eller nytt ämne. Det finns omfattande forskning på området, och våra beslutsfattare och politiska partier är väl medvetna om problemen. Ändå tillförs inte de resurser som krävs för att undervisningen ska kunna anpassas efter dessa barns behov.
När våra barn är vår viktigaste investering inför framtiden är det, minst sagt, en stor förlust att samhället inte prioriterar dem som behöver stödet allra mest.
Att inte göra de nödvändiga prioriteringarna finner jag ytterst anmärkningsvärt. Om vi ska göra en materiell jämförelse är det som att bygga ett hus på lösan grund. Ingen klok ekonom eller byggare skulle medvetet välja att göra det – ändå tycks vi acceptera att göra just detta när det gäller våra barn och vår gemensamma framtid.
Varför vi behandlar som sagt, vår viktigaste framtid – barnen – på detta sätt är en gåta för mig. Samtidigt talar vi ständigt om de vackra orden: alla människors lika värde.
Dessvärre ekar dessa ord allt tommare i en alltmer egensinnig värld, där den rådande ledstjärnan tycks vara: din egen lyckas smed.
Det är svårt att förstå hur vi kan tala så varmt om jämlikhet och alla människors lika värde, samtidigt som vi accepterar att barn som behöver samhällets stöd riskerar att lämnas efter.
Barnen vi aldrig får svika med orden ”är du lönsam lille vän”. Ett högt pris framtiden får betala om så sker.
Olle Pålsson
