Platsen är valdebatten på Matscenen. Arrangören är HD/LP. I inledningen till debatten skämtas det om att HD/LP faktiskt har ett kontor i Landskrona. Jodå, hähä, minsann, så är det. De finns här. Fast den upplysta publiken vet redan detta. Men ändå lanserades det rent av som ett avslöjande. Där lägger man ribban för valdebatten när den större stadens tidning kommer till kusinen på landet. Nästan längst bak i salen sitter Marcus Rossheim, ledarskribent för tidningen från norr och sträcker på sig. Han ler en aning när hans namn nämns. Ikväll är han någon. Men, han har nog ingen aning om vilka människorna som omger honom i publiken är. Och han vet inte vilka människor som inte är där. Eller varför de inte är där.
För han har inte suttit sena kvällar på Speakers och druckit öl med dem och pratat och lyssnat på vad de tycker om staden de bor i, vilka utmaningar staden har och hur den kan bli bättre. Han vet inte var de bor. Han har inte delat ut flygblad i Häljarp med det tidigare kommunalrådet i publiken. Han har inte diskuterat drogliberalisering med den tidigare ministern i publiken. Han har inte druckit kaffe med kommunalaren i publiken som enträget kämpar för arbetarnas rättigheter och till och med får ställa en publikfråga som river ner applåder. Han har inte badat bastu och samtalat om sci-fi, rymden och teknik med elektrikern som jobbat med IT inom kommunen sedan förra årtusendet.
Han har inte ätit smörebröd hemma hos entreprenören från Hven som entusiastiskt drivit frågan om gårdsförsäljning och som intresserat lyssnar på debatten för han bryr sig om sin stad. Han har inte blivit stoppad på Rådmansgatan av den äldre hitflyttade dansken som vill prata om salamandrar i fem minuter, men som kanske blir tre kvart, eller en timme, och som brinner för miljö på ett sätt som får Greta Thunberg att blekna. Han har inte sett den samhällsengagerade kvinnans plats i kyrkan när det är tomt där för att hon inte dykt upp den där söndagen. Han har inte blivit stucken i benet med en spruta i några veckor av den tidigare sköterskan som brinner och vill och som trots att hon säkert ville, inte ställde någon publikfråga. Och han har inte sett kommunalrådets föräldrar som också är på plats, cykla upp och ner för Fiskargränden i decennier, där undertecknad råkar vara uppväxt.
Han har inte stått och pratat med blomsterhandlaren om hans kamp mot kommunen, om hans ideologiska färg, om hans insikt om bristen på köpkraft och hans vilja att göra staden bättre. Han har inte fått känna av den värme man kan känna, när han fått pepp av kvinnan som en gång i tiden jobbade med hans mor inom socialtjänsten. Han har inte skrålat i ett tält på karnevalen med sverigedemokraten som deltar i debatten. Han har inte stått på en punkkonsert på Tyghuset med den öldrickande reportern som till vardags pendlar från Lund. Han har inte druckit bärs med fotografen och ledamöter i Koloniföreningen Fritt Flygande Fåglar i Frihetens koloni. Han har inte druckit kyrkkaffe i Sofia Albertina med den socialdemokratiske kyrkopolitikern. Och han har inte pendlat till Lund ståendes på ett överfullt Öresundståg med den sverigedemokratiske teologistuderanden, som också återfinns i publiken.
Han har inte följt Torkild Strandbergs resa i politiken under 24 år och har inte haft förmånen att från flera olika perspektiv se och kunna göra en bred analys av kommunalrådet och den förda politiken. Från att vara oppositionskollega, till möten i maktens salar på stadshuset, till att ha blivit avblåst från ett otal tillfällen vid bokad fika på Trädgårdsgatans konditori, till att sitta och intervjua honom som statsvetarstudent, till att plötsligt se honom från oppositionssidan. Han har inte sett, känt och upplevt vad det gjort med hans olika partier han varit engagerad i och resten av politiken i Landskrona och med människorna omkring honom i staden där han bor. Och han vet inte hur det påverkat honom och hans liv.
Och ledarskribenten såg nog inte när Axeltoftas företrädare kom till debatten med sina hundar. Han har inte stått utanför Rådhuset i Landskrona månad efter månad innan kommunfullmäktige ska sammanträda och sett hur styret i kommunen, samt högre tjänstemän nonchalant passerat förbi medan alla oroliga Axeltoftabor står på barrikaderna och kampanjar mot rivningen av deras kolonier och hem. Kanske förstår han inte betydelsen av frågan. Han nämner heller inte Axeltofta med ett endaste ord i sin ledartext. Han är nog inte insatt i frågan om Axeltofta. Hans själ är inte i Landskrona och han vet inte vad det betyder för människorna här. Annars borde han åtminstone med något endaste ord nämnt att inget av de fyra påståenden Torkild klämmer ur sig från scen i frågan om Axeltofta är sant. Torkild läser inte från ett skrivet manus, det är ett hopdiktat osant intalat narrativ. Trots tidigare påpekanden så är Torkild i denna fråga fullständigt faktaresistent. Länsstyrelsen har inte sagt nej till Axeltofta, de har inte sagt nej till befintliga byggnader i Axeltofta, de har sagt nej till nybyggnation av bostäder där. Översvämningar i Axeltofta har berott på kommunens eftersatta underhåll. Nya avloppssystemen finns det olika offerter på. Den offert som kommunen slängt ihop och det som Axeltoftaborna själva tagit fram med hjälp av bland andra NCC (som utför arbete åt kommunen). Axeltoftas lösning landar långt ifrån kommunens 180 miljoner kronor, man tangerar inte ens 50 miljoner. Kommunen har falskeligen på ett oärligt vis erbjudit nya kolonilotter till Axeltoftingarna, då de inte kan leva upp till sitt erbjudande om nya lotter åt alla kolonister i Axeltofta. Och det har kommunen sedan tidigare tillstått, de har nämligen inte så många lediga kolonilotter i sin ägo. Kommunen körde med en fuling och hoppades att det skulle vara lika få Axeltoftingar som var intresserade av en kolonilott någon annanstans, som det fanns intresserade på Koppargården när man skulle riva stugor där. Genom hela processen har inte HD/LP lyft fram dessa felaktiga påståenden, men Torkild har fått sprida sitt narrativ ohämmat bla genom tidningen. Och Torkild har till syvende och sidst inte redogjort för varför han vill lägga alla de miljoner kronorna på att fortsätta äga en plätt mark som kommer att vara havsbotten om 75 år. Den ideologiska inriktningen – som Rossheim menar att oppositionen saknar men Torkild skulle besitta – borde rimligen ha varit att sälja marken till de som har ett intresse av Axeltoftas mark de närmaste 100 åren, dvs stugägarna.
Ledarskribenten skriver: ”Strandberg har varit med förr. Han tänker inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, lika lite som han tänker förhandla om makten innan väljarna lagt sina röster den 13 september”. Vad konstigt då, att åtminstone en tidigare förtroendevald sverigedemokrat berättat att saken redan är uppgjord, det har tydligen sagts i partilokalen, tidigare i år. Även om överenskommelsen kanske inte är finslipad i detaljerna.
Ledarskribenten är inte rotad i staden och har ingen aning om vad Treklöverns styre gjort med staden och människorna här. När själen inte är i staden där man jobbar, så blir heller inte jobbet besjälat. Och på den nivån ligger analysen när ledarskribenten Rossheim skriver om den av HD/LP arrangerade valdebatten på Matscenen i Landskrona.
Förutom att inte veta vilka som var på plats, så vet han inte vilka som inte var där. Alla de människorna som genom valberedningar och årsmöten i de olika partierna har tillsatt personerna som slutligen inför valet är de som får stå på scen. Och han vet inte vilka som inte fick stå på scen. Eller varför. De återfanns till större delen heller inte i publiken denna afton. De flesta tillträdande kommunfullmäktigeledamöterna var inte på plats. Märkligt eftersom de ska bli 61 stycken. Så stort är intresset för politiken i Landskrona.
Den riktiga makten var inte i rummet. Den var någon annanstans. I himlen månne. Eller i skyttegravarna. Eller på barrikaderna. Eller kanske gjorde de upp med alla de företagare som ofta lyfts fram i Torkilds framgångssaga. Men det väsentliga var ändå att de heller inte var på plats. Förutom en stark och viktig lokal företagare med hjärtat i staden.
På scenen hade 4 av de 7 politikerna utländsk bakgrund och de bröt när de talade svenska. I publiken såg inte demografin likadan ut som på scen. Inte med ett ord nämns heller denna paradox av ledarskribenten. Fegt!
Han kritiserar samtidigt Sead Busuladzic och Visionspartiet för att ha med Palestina bland sina valfrågor. Den statsvetenskapligt skolade ledarskribenten tycker inte att internationella frågor hör hemma i ett kommunalpolitiskt visionsdokument. Men när demografin i staden inte återspeglades i publiken på debatten, så betyder det inte att internationella frågor inte engagerar Landskronaborna. Man kan tycka att internationella frågor inte hör hemma i kommunpolitiken. Men i Helsingborg flaggade man härom året med den israeliska flaggan vid Rådhuset. Det gjorde man inte i Landskrona. För många väljare i Landskrona är det viktigt att de vet hur deras lokala politiker tycker i olika frågor, även om man saknar rådighet över frågorna lokalt.
Vidare sågar ledarskribenten Sead Busuladzic och skriver ”Han verkar tro att politik ytterst handlar om moraliska frågor, snarare än att lösa målkonflikter på bästa sätt med hjälp av en ideologisk kompass”. Ja, detsamma kan väl sägas om Torkild Strandberg, som inte vill bevara åkermarken i Landskrona till odling, utan istället vill han – utan ideologisk kompass – från fall till fall, avgöra om åkermark ska säljas eller inte. Nu hävdar jag absolut inte att korruption förekommer, men frågan bör ställas – kan det bli som mer upplagt för det, än med den inställningen?
I publiken satt inte mycket – så kallat – vanligt folk. Det var huvudsakligen förtroendevalda och människor som är engagerade i partier, äkta hälft eller nära familj till de förstnämnda, tidigare politiker, andra medier eller kommunanställda.
En 44-årig kvinna i publiken reagerade när hon fick höra från scenen att om man är arbetslös så är man välkommen till Hörnan. Hon vittnade om att hon har varit på Hörnan, men de ska ha sagt till henne att hon var för överkvalificerad för att vara där. Men i Landskrona kan man bli etta på ett partis valsedel utan att man själv har högre utbildning och ändå klaga på utbildningsnivå och kompetensbrist hos den arbetslösa delen av befolkningen.
Rossheim skriver: ”Problemet för SD i Landskrona är att opinionsstödet skiljer sig från den nationella nivån; i Landskrona är SD bara tredje största parti”. Här drar ledarskribenten en billig penna. I HD/LPs opinionsmätning i augusti i Landskrona fick SD 17,9%. Nationellt ligger de i den senaste månadens undersökningar kring 18-21%. Så värst mycket skiljer det sig inte i opinionsstödet. Problemet för SD är att – trots att Torkild dissar dem så fort han inte behöver dem – så är de fortfarande beredda att förlänga Treklöverns tidslinje i historieböckerna.
Arrangören HD, liksom flera av de viktigaste tjänstemännen på stadshuset i Landskrona, ja och faktiskt en och annan politiker i Landskrona denna mandatperioden, har sitt huvudsäte utanför Landskrona i Helsingborg, Lund eller Malmö.
Jag får samma känsla av Rossheims text som när jag läser kommentarer på Facebook från utflyttade Landskronabor, vare sig de sitter i Stockholm, Amsterdam, Kalifornien eller på Mallis och ska ha synpunkter om staden i vinden. De bor inte här, de betalar inte skatt här, de lever och verkar inte här. De kommer hit någon gång och sedan försvinner de igen. Staden de lämnade finns kvar i deras minnen, men det är inte den staden vi bor i idag. Staden de får en bild av genom medier och sociala medier, är en liten del av den verklighet vi Landskronaborna lever i.
Ledarskribenten Rossheims dom efter debatten: Oppositionen är inte rustad. Och i sin slutkläm tar ledarskribenten i från tårna, han skriver ”Men framförallt visade tisdagskvällen att Torkild Strandberg är bäst när det gäller som mest”. Gosse, du skulle varit med 2010 när de 16 år yngre kombatanterna Torkild Strandberg och Niklas Karlsson rök ihop i en debatt på ett fullsatt Folkets Hus. Det var en debatt, snarare än en utfrågning! Det var känslor! Det var starka viljor! Det fanns visioner! Det var rappt och spänstigt! Och de var jordnära! Men det är klart, då behövde debattörerna inte besvara frågan om de tycker att det ska spelas fanfar i trådbussen när den kör förbi Rådhustorget. Kanske ska en ledarskribent inte såga engagerade politiker, huvudsakligen fritidspolitiker, när den större stadens tidning kommer ut till kusinen från landet – eller blindtarmen som helsingborgare kallar Landskrona ibland – om man inte är beredd att formulera bättre frågor än så.
Marko Huttunen (S)
