Rasmus Andersson skriver 7/4 att den starka ekonomin i Landskrona skall användas för att återuppbygga ett tryggt Landskrona, där ”välfärden uteslutande går till dem som har förtjänat den.”
Det strider mot grundlagen när politiker sätter sig som domare i sociala frågor. Regeringsformen handlar om hur landet ska styras och utgöra skyddet för alla medborgares fri- och rättigheter.
Nu börjar jag undra om inte Rasmus Anderssons inlägg egentligen avslöjar brott mot denna grundlag i Landskrona kommun.
Det Rasmus tänker och skriver är troligen vad flera politiker i Landskrona gör när man bedriver en bostadspolitik som tvingar de fattigaste att lämna sin stad och flytta till Perstorp, som forskarna Tove Samzelius och Tapio Salonen beskriver i HD 21 mars. Samma tankar som tvingar kolonister att lämna sin lott på Axeltofta koloniområde med argumentet att havet höjer sig just där och inte 3 km norrut, där en populär fritidshamn finns.
Om miljarderna satsades på en invallning av hela området skulle ny och billig mark för industri och bostäder intill E6 kunna skapas för såväl rika som fattiga, för såväl nya som gamla Landskronabor. En sådan satsning skulle dessutom skapa jobb till tusentals arbetslösa. Socialbidragen skulle kunna sänkas och Landskrona kunde segla upp som en stad att ta efter och inte en som ligger i botten på den social ligan med politiker som verkar bryta mot grundlagen.
Lasse Erlandsson
