Regeringen sänkte momsen på livsmedel från 12 till 6 procent. Det låter enkelt. Mindre pengar i kassan i butiken. Men när man faktiskt räknar på det framträder en annan bild.
De lyfter själva fram att en barnfamilj kan spara runt 6 500 kronor per år. Det låter mycket. Men för att nå dit krävs det att man handlar mat för drygt 10 000 kronor i månaden. Det är inte en nivå som alla hushåll ligger på. För många är det långt därifrån.
Och det är här problemet blir tydligt.
Besparingen följer konsumtionen. Den som har råd att handla mer får också en större skattesänkning i kronor. Den som redan håller nere sin matbudget får en betydligt mindre effekt. I procent kan det se jämlikt ut, men i praktiken är det inte det.
Den som handlar för 4 000 kronor i månaden sparar kanske ett par hundralappar. Den som handlar för det dubbla sparar också ungefär det dubbla. Det är svårt att kalla en sådan reform träffsäker om målet är att stötta hushåll med små marginaler.
De 6 500 kronorna är alltså ett bästa fall. Inte en garanti.
Samtidigt är kostnaden för staten hög. Det handlar om stora summor som hade kunnat användas mer träffsäkert. Vill man stärka hushåll med svag ekonomi finns det andra verktyg som ger större effekt där behoven är som störst.
I stället väljer man en bred skattesänkning som sprider ut resurserna över hela befolkningen. Även till dem som inte har några egentliga problem att få ekonomin att gå ihop.
Det här är politik som fungerar bra i teorin och i rubriker, men sämre i verkligheten. Det är enkelt att säga att maten ska bli billigare. Svårare att erkänna att effekten blir begränsad för många och störst för dem som redan har mest.
Vill man på riktigt göra skillnad krävs något annat än generella sänkningar. Det krävs prioriteringar, precision och en vilja att rikta stödet dit det faktiskt behövs.
