Landskrona samlar miljarder i överskott. Samtidigt beskriver personal i äldreomsorgen hur arbetsbelastningen blir ohanterlig, arbetslösheten är hög och skolresultaten lämnar mycket att önska. Den fråga vi står inför är enkel: Ska våra resurser växa på hög, eller ska de användas där de verkligen behövs – hos människor som är beroende av omsorg, utbildning och stöd?
Under de senaste åren har den styrande treklövern, med Torkild Strandberg i spetsen, prioriterat låga skatter och ekonomiska “starka principer”. Men när dessa principer leder till miljardöverskott samtidigt som äldre tvingas vänta på grundläggande vård – vem vinner på det? Är det verkligen Landskronaborna, eller snarare politikens eget självförtroende som tjänar på att spara på hög?
Det är alltid imponerande hur man kan stå fast vid sina principer trots uppenbara fakta. Och kanske är det just den uthålligheten som gör att miljardöverskott kan växa, samtidigt som äldreomsorgen halkar efter.
Äldreomsorgen är inte en experimentverkstad
Bolagisering och privatiseringar, med Attendo och Vardaga som exempel, har gång på gång visat sig skapa problem: återkommande brister, hemlighållna viten och tystnadskultur bland personalen. Segergatans och Kassakrokens boenden borde ha varit väckarklockor. Istället fortsätter systemet att försvaras, ofta med argumentet att politiker kan lita på förvaltningen. Ett intressant resonemang – nästan fascinerande i sin kreativitet, när verkligheten och evidens verkar ignoreras.
När personal inte vågar rapportera missförhållanden, och när Lex Sarah-anmälningar ignoreras, blir konsekvensen tydlig: de äldre blir de som får betala priset. Är det den “starka ekonomin” vi vill ha när den saknar empati? Det är beundransvärt hur viss självsäkerhet kan ersätta logik i argumentationen.
Skola och ungdomar Andelen elever i Landskrona som når gymnasiebehörighet ligger ungefär i mitten jämfört med riket. Det är inte katastrofalt, men inte heller tillräckligt bra. Med överskottet på över en miljard kronor skulle vi kunna anställa fler lärare, stärka elevhälsan i varje skola och ge elever det stöd de faktiskt behöver för att nå sina mål. Istället sparas pengarna på hög, medan elever som behöver extra hjälp får vänta. Är det klokt, eller är det bara en bekväm ursäkt för att slippa fatta svåra beslut? Din förmåga att göra enkla prioriteringar komplicerade är minst sagt originell.
Och sedan har vi Axeltofta. Fritidsstugor rivs, generationers historia sopas bort, och ersättningen till boende är låg. Kommunen erbjuder tystnadsklausuler som skydd mot kritik. Det är nästan poetiskt hur vissa beslut kan framstå som rationella, trots att de saknar relevans för invånarnas verkliga behov.
Allt detta leder oss till en enkel slutsats: Landskrona behöver stabilitet, ansvarstagande och prioriteringar som bygger på människors behov, inte på politiska principer om sparande. Fler undersköterskor, fler lärare, fler sociala insatser – det är inte bara ett önskemål, det är ett krav om vi menar allvar med välfärd.
För välfärden handlar om människor – inte om siffror i en budget, inte om politiska vinster, inte om hur elegant man kan presentera en låg skatt. Att samla pengar är inte ledarskap; det är ett val. Och valet är tydligt: Vill vi att Landskrona ska vara starkt för sina invånare, eller starkt på papperet? Det sittandes styres förmåga att stå fast vid felaktigheter med sådan övertygelse är nästan imponerande – men den hjälper inga äldre eller elever.
Ronnie Niby (S)
