Arkiv: Planket

Jag delar i stora delar Lars Erlandssons analys: dagens politik har fastnat i ett nollsummespel där kommuner konkurrerar om jobb istället för att skapa nya. Det gynnar främst exploatörer, markägare och karriärpolitiker – inte sysselsättningen i sig.

Men det finns också saker som behöver förklaras tydligare.

Arbetslösheten kan aldrig bli noll. I ett öppet samhälle finns alltid friktionsarbetslöshet – människor mellan jobb – och strukturell arbetslöshet när kompetenser inte matchar arbetsmarknadens behov. Det är inget systemfel, utan en grundläggande realitet i alla moderna ekonomier. Däremot är dagens nivåer inte “naturliga”. Tvåsiffrig arbetslöshet är ett politiskt misslyckande, inte ett samhällstillstånd. Efterkrigstidens låga arbetslöshet byggde inte på marknadens självreglering, utan på aktiv statlig politik: offentliga investeringar, industriell uppbyggnad, regionalpolitik och samhällsbyggande projekt.
Exemplet med beredskapsarbeten är därför relevant – inte som nostalgisk symbolik, utan som modell: arbete skapades därför att samhället behövde byggas, inte för att det var företagsekonomiskt lönsamt på kort sikt. I dag finns dessutom tydliga behov där arbete och samhällsnytta sammanfaller: klimatanpassning, kustskydd, infrastruktur, sanering, bostadsbyggande, vattenhantering och energisystem. Det är arbetsintensiva projekt som både skapar jobb och stärker samhällets långsiktiga motståndskraft. Här blir kritiken mot dagens politik berättigad: istället för samhällsbyggande har vi fått etableringskonkurrens, projektretorik och omflyttning av jobb mellan kommuner. Det ser ut som utveckling – men förändrar inte arbetslösheten som systemproblem.

Den verkliga frågan är därför inte varför arbetslösheten aldrig blir noll.
Den är: varför politiken har slutat försöka hålla den låg genom samhällsbyggande investeringar.

Arbete uppstår inte spontant ur marknaden.
Det skapas genom politiska beslut.

Och det är där ansvaret ytterst ligger, vilket till stor del vanligen utövas från regering och riksdag.

Ronnie Niby (S)

Här träter liberalernas ledare med en yngre sosse om arbetslösheten, men ingen har recept på hur man skall komma från 11% tillbaka till 2% eller lägre som det var på 1970 talet innan varvs- och börskraschen 1987. Detta trots att väljare från LO dragit ner sitt stöd till bägge partierna, SD uppstått och liberalerna är nere på 1,4% i valundersökningar inför kommande riksdagsval.

L och S lösningarna går ut på att ta jobb från andra kommuner där deras partier styr. Detta 0-summespel, denna dog-eat-dog mentalitet gynnar bara de som blir rika på stora klipp och en och annan karriärpolitiker.

Min farfar hade beredskapsarbete och fyllde igen delar av vallgraven kring Citadellet. I dagens läge skulle invallning mot havsnivåns höjningar söder om centrum kunna skapa ny mark för industri och bostäder samt rädda det för många arbetande i kommunen viktiga fritidsområdet Axeltofta. Att satsa på statligt/kommunalt finansierade projekt för att minska arbetslösheten är den bästa lösningen om vi borträknar den enorma satsningen på militär upprustning. Egentligen enda lösningen därför vi vill ha fred och arbete. Inte fred eller arbete.

Lars (Lasse) Erlandsson

Ännu ett snöfall har drabbat Landskrona Stad.  Halkbekämpningen är lika dålig denna gång som förra gången.

Jag har full förståelse för att det går långsamt då jag förstått av svar från avdelningschefen Peter Edvinsson att han tydligen måste gå ut och titta hur det ser ut på gatorna innan halkbekämpning påbörjas.

Jag skulle ju önska att han hade med sig ett saltkar så hade det kanske kunnat bli lite mindre halt.

Jag anser att politikerna oavsett partibehörighet skulle återinföra tjänstemannaansvar. Då kanske det kunde hända något.

Mitt senaste mail till Edvinsson var följande:

”Nu har det snöat igen på Gamla Kyrkogatan. Om du går ut nu så är den hal igen. Sist hade det ju smällt undan eftersom det gick en vecka före du kollade. Det skulle vara bra med lite salt eller sand så att man kan gå utan att vara rädd för att halka omkull”

Med Vänliga Hälsningar
Kenneth Görtz

Landskrona säljer sin framtid – Strandbergs argument håller inte  

Torkild Strandbergs påstående var att utan mark att bygga på skulle inga företag etablera sig i Landskrona, och han listar stora företag som exempel – SAAB Kockum, Pågen, Alfa Laval och DSV – för att ge intryck av framgång. Denna argumentation är full av floskler som han regelbundet använder i sina videoklipp utanför stadshuset. Strandberg antyder dessutom att mitt perspektiv inte är legitimt om jag inte skriver som företrädare för Socialdemokraterna, vilket kan tolkas som ett försök att begränsa debattfriheten: det är nästan som om han vill säga att man inte får argumentera utan att först deklarera exakt vems ståndpunkt man representerar. Det är ett subtilt auktoritärt grepp som flyttar fokus från sakfrågan till vem som ”får” tala. Kan tillägga att jag uttalar mig i rollen som medborgare, kommuninvånare, socialdemokrat, väljare och demokratiförespråkare.

Hans påstående att Socialdemokraterna bara beskriver problem och risker, utan att erbjuda lösningar, och frågan om man vill ha etableringar eller inte, är en falsk dikotomi som inte speglar verklighetens komplexitet. Verkligheten visar att företag kan etablera sig på många sätt, genom samverkan med befintliga lokaler, riktade incitament, innovation och lokalt entreprenörskap. Att räkna upp några exempel som bevis för att modellen fungerar ignorerar verkliga effekter på arbetslöshet, sociala skillnader och långsiktig stabilitet. Volym skapas, men inte struktur. Kvaliteten på jobben och social nytta granskas inte. Givetvis är även markförsäljning ett verktyg, däremot är det en ändlig resurs och inget som är en lösning i det långa perspektivet. Vilket rent empiriskt Strandberg har visat, det har inte gjort någon skillnad på den strukturella arbetslösheten de senaste 20 åren.

Videoklippen och flosklerna ger illusionen av handling, men adresserar inte verkliga problem: social hållbarhet, strategisk planering och stadens handlingsutrymme. Strandberg bör också ställa sig frågan vad hans lösning skulle vara när marken som han säljer tar slut – ska Landskrona börja bygga öar i Öresund för att sälja mer mark?

Socialdemokraternas modell bygger på långsiktiga, konkreta åtgärder som kombinerar ekonomiska incitament, administrativa förenklingar, infrastruktur, nätverk och kunskapsstöd, marknadsföring och integrerade strategier. Småföretag kan växa om de får skattelättnader, startkapital eller mikrolån och subventioner för nyanställningar. Företagsadministrationen måste vara snabb, digitaliserad och enkel att navigera, och tillgången till lokaler, internet och transportmöjligheter avgör etableringsviljan. Företagsinkubatorer, mentorskap, rådgivning och lokala nätverk skapar förutsättningar för samarbete, kunder och finansiering. Samtidigt stärker marknadsföring av staden, lokala initiativ och evenemang småföretagens synlighet och attraktionskraft. Långsiktiga strategier som integrerar småföretagande i stadsutveckling och utbildning, med fokus på lokala målgrupper, skapar en hållbar grund för tillväxt.

Tillväxt är ett verktyg, inte ett självändamål. Strandbergs metod är kortsiktig, symbolisk och ohållbar. Socialdemokraterna vill skapa ett Landskrona där företagande kan växa hållbart, utan att kommunen säljer sin handlingskraft, och där staden byggs som samhälle – inte bara som markaffär.

Ronnie Niby
Medborgare, kommuninvånare, socialdemokrat, väljare och demokratiförespråkare

Markförsäljningar som gav jobb – är S emot dem?

Torkild Strandberg
Liberalerna

Under storhelgerna samlas många av oss med familj och vänner, kring ett dukat bord, i ett varmt hem. För många innebär dessa dagar gemenskap, vila och trygghet. Samtidigt finns det människor i vårt land som inte vet var de ska sova i natt. Hemlösheten är inte ett abstrakt problem; den är högst verklig, och den är ett misslyckande för ett samhälle som säger sig värna människovärdet.

Men för att kunna ta ansvar måste vi först våga se verkligheten som den är. Idag mäts hemlösheten olika i olika kommuner. Definitioner och metoder skiljer sig åt, vilket gör att statistiken spretar och inte går att jämföra. De nationella mätningarna använder andra kriterier än de kommunala, vilket leder till en otydlig och ofullständig bild av hur många människor som faktiskt lever utan ett tryggt hem.

Som kristdemokrat ser jag detta som djupt problematiskt. Jag är övertygad om att varje människa har ett unikt och okränkbart värde, oavsett om hon har en bostad eller inte. Men när statistiken brister riskerar människor att bli osynliga. Och när människor blir osynliga, uteblir också de politiska insatserna.

Vi behöver därför en gemensam grund för hur hemlöshet mäts i Sverige. Om alla kommuner använde samma definitioner och metoder som de nationella mätningarna skulle vi få en mer rättvisande och jämförbar bild. Det skulle stärka både det kommunala och det nationella arbetet mot hemlöshet och göra det möjligt att sätta in åtgärder där de verkligen behövs.

Storhelgernas budskap handlar om gemenskap, ansvar och omsorg om vår nästa. Det förpliktigar. Ett samhälle som blundar för hemlösheten eller som nöjer sig med bristfällig kunskap om den sviker detta ansvar. Om vi menar allvar med att ingen ska behöva stå utanför gemenskapen, då måste vi börja med att räkna alla. Även dem som saknar en egen dörr att stänga om sig i vinterkylan.

Max Dahlgren
Civilsamhällespolitisk talesperson KDU

Under Torkild Strandbergs tid vid makten har en särskild strategi återkommit gång på gång: att sälja kommunal mark till företag i syfte att ”skapa tillväxt”, ”attrahera etableringar” och ”öka sysselsättningen”. Det har blivit en politisk standardmodell – nästan en reflex – där markförsäljning likställs med utveckling.
Problemet är att denna modell vilar på två fundamentala felslut.

Det första är ekologiskt och materiellt: mark är en ändlig resurs. När kommunen säljer sin mark säljer den inte bara yta – den säljer framtida handlingsutrymme, långsiktig planeringsmakt och strategisk självständighet. När marken väl är borta är den borta. Det är inte en investering som kan återtas, utan en irreversibel överföring av gemensamma resurser till privata intressen.

Det andra felslutet är empiriskt: strategin har inte levererat det den lovar. Ser man till utvecklingen i Landskrona över de senaste 20 åren finns inget tydligt samband mellan utförsäljning av mark, företags¬etableringar och långsiktigt minskad arbetslöshet. Etableringar har kommit och gått, logistikytor har vuxit fram, men den strukturella arbetslösheten består. Det som presenteras som ”jobbmotorer” blir i praktiken ofta lågkvalificerade, sårbara arbetsmarknadssegment utan långsiktig stabilitet.
Detta är kärnan i problemet: politiken bygger på volym istället för struktur. På kvadratmeter istället för kompetens. På etableringar istället för social investering. Man bygger yta, men inte samhälle.

En hållbar arbetsmarknad skapas inte genom att sälja mark, utan genom utbildning, kompetensförsörjning, social infrastruktur, lokalt företagande, småskalighet, innovationsmiljöer och förankrade näringar. Det kräver långsiktighet, tålamod och politiskt mod – inte snabba affärer.

När kommunen gör sig beroende av markförsäljning som utvecklingsmotor skapas dessutom ett systemiskt beroende: man måste sälja mer mark för att finansiera nästa steg. Tillväxten blir självändamål, inte medel.

Denna politik paketeras dessutom återkommande som framgångsberättelse. Det är numera ett välbekant inslag att Torkild Strandberg ställer sig framför stadshuset, spelar in korta videoklipp och förklarar hur ännu en markaffär, ännu en etablering eller ännu ett projekt är ”bra för Landskrona”. Det har blivit ett återkommande kommunikationsformat – där politisk komplexitet reduceras till budskap, strukturproblem till slogans och långsiktiga konsekvenser till videomaterial.
När politiken blir videoformat och utveckling blir kommunikation uppstår en farlig förskjutning: bilden av utveckling ersätter utveckling i sig.

Torkild Strandbergs politik har därmed inte bara varit kortsiktig – den har varit strukturellt ohållbar. Den bygger på en resurs som tar slut, och på en arbetsmarknadslogik som inte fungerar.

Landskrona behöver en ny utvecklingsmodell. En som ser mark som strategisk resurs, inte som kassakista. En som ser människor som människor och inte ersättningsbart kapital. En som bygger samhälle före symbolisk tillväxt.

För en stad kan inte sälja sin framtid och samtidigt kalla det utveckling.

Ronnie Niby (S)

Svar på: S är tysta i rummet – men ropar i efterhand

Torkild Strandberg med flera menar att Socialdemokraterna är ”tysta i rummet men ropar i efterhand”. Det är en bekväm men missvisande beskrivning och framför allt ett sätt att slippa bemöta sakfrågorna.

Låt oss börja med det mest grundläggande: att något formellt kallas ”utredning” innebär inte att det är politiskt neutralt. När ett styre initierar en utredning om sammanslagning av nämnder sätter man också en riktning. Vår uppgift som opposition är inte att applådera varje steg i den processen, utan att granska konsekvenserna, väga risker mot nyttor och ja också föra den diskussionen öppet med medborgarna. Det är inte odemokratiskt. Det är själva kärnan i demokrati.

Att vi deltar i möten betyder inte att vi delar styrets analys. Att vi lyssnar betyder inte att vi förbundit oss till framtida beslut. Det verkar styret ha svårt att acceptera.

När det gäller ekonomin försöker Strandberg och hans samarbetspartner skriva om historien. Socialdemokraterna har pekat på att ensidigt fokus på höga resultatmål riskerar att tränga undan välfärdens behov här och nu. Ett resultatmål på 3 procent kan låta ansvarsfullt i teorin – men i praktiken innebär det ofta nedskärningar i skola, omsorg och socialt arbete. Vårt budgetförslag för 2026 är ett politiskt val: vi prioriterar verksamhet före överskott. Det är inte oansvarigt – det är ideologiskt ärligt.

Påståendet att Socialdemokraterna saknar förslag stämmer inte. Vi har lagt fram förslag som arbetsskor till personal, frukost i skolan, nej till privatisering av vård och omsorg, nej till uppsägning av barnskötare och nej till avveckling av koloniområden. Flera idéer har först röstats ner – för att senare återkomma som majoritetens egna, senast Seniorbiljetten och Bostad först.

När det gäller nämndplanerna är det korrekt att Socialdemokraterna i flera fall valt att avstå. Det är inte ett uttryck för ointresse, utan för att planerna i många fall saknar politisk ambition och reellt handlingsutrymme. Att reservera sig eller lägga alternativ när förutsättningarna är desamma och utfallet givet, riskerar att bli just det som styret annars anklagar oss för: symbolpolitik.

Att delta i demokrati handlar inte om att alltid rösta ja, alltid lägga ett eget förslag eller alltid nicka instämmande. Det handlar om att ta ansvar för helheten, våga säga ifrån och stå upp för sina värderingar – även när det är obekvämt.

Vi socialdemokrater kommer fortsätta vara närvarande i rummen, aktiva i debatten och tydliga mot landskronaborna om vad vi står för. Demokrati handlar inte om att följa protokollens bokstav, utan om politisk hederlighet, ansvar och mod. Och det tänker vi inte kompromissa med.

Jonas Esbjörnsson (S)

Fatmir Azemi (S)

Svar till Fatmir Azemis inlägg gällande ”Sammanslagning av nämnder hotar både ordning och demokrati”

Fatmir Azemi skriver som om beslut redan är fattade om en sammanslagning av nämnder. Det är fel.
Under hösten 2025 har kommunfullmäktiges gruppledare och kommunalråd träffats vid två möten för att diskutera den politiska organisationen inför nästa mandatperiod – precis som inför varje val. Fatmir Azemi var närvarande och motsatte sig inte den utredning kring nämnderna som han nu kritiserar i media.
Och det är viktigt att slå fast: alla partier får lämna inspel som sedan utreds. Inga beslut är fattade, i någon riktning, kring någon nämnd.

Det här är tyvärr ett återkommande socialdemokratiskt arbetssätt: tystnad i mötena och när det gäller – dramatik när rubrikerna lockar.

Det finns fler exempel:
– Kommunens ekonomiska resultatmål. Fatmir Azemi och S var med och enades om att Landskrona behöver ett resultatmål på 3 % för att säkra en stabil ekonomi, för kommande generationer. Inga invändningar. Men när S lägger sin egen budget för 2026 sänker de målet till 0,1 % – i praktiken ingenting. Och inte vid ett enda tillfälle på tio år har deras budgetförslag heller nått det tidigare målet på 2 %.

– Nämndplanerna. När vi nu beslutar om nämndernas planer för året väljer Socialdemokraterna att avstå – dvs de deltar inte i besluten om vad förvaltningarna ska fokusera på och har inte någon synpunkt på vad kommunstyrelsen, utbildningsnämnden eller de andra nämnderna ska göra under kommande år. Ett undantag finns – i individ och familjenämnden lämnade S fram ett alternativt förslag till nämndplan. Välkommet! Att som oppositionsparti inte presentera förslag i nämnderna, samtidigt som man säger sig vara missnöjd med styrets förslag är minst sagt ett udda arbetssätt. Man får gärna vilja något annat – men vad? Vilket är ert alternativ?

Att sitta på möten, för kommuninvånarnas pengar, utan att delta i beslut eller driva sin politik är inte att värna demokratin eller arbeta för sina väljare. Möjligen är det ett sätt att värna den egna plånboken.
Vi tar ansvar. Vi utreder, prövar och förbättrar – genom ordning, transparens och tydlig styrning. Med landskronabornas bästa för ögonen och med respekt för de pengar vi har att förvalta – medborgarnas. Inte genom skrämselrubriker.

Torkild Strandberg, (L)
Annikas Segerlund (M)
Elvir Mesanovic (MP)

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Landskrona stad gång på gång har misslyckats med sin upphandling och uppföljning av privata äldreomsorgsbolag. Både Attendo och Vardaga har, enligt stadens egen beskrivning, haft återkommande brister efter att ha tagit över driften av kommunala äldreboenden.
Trots detta fortsätter den styrande treklövern att försvara systemet – och skyller ifrån sig när problemen blir offentliga.

Omsorgsnämndens ordförande Annette Lindberg Molin (L) menar att politiken ska kunna lita på förvaltningens uppföljningar. Det är ett anmärkningsvärt resonemang. Politikerna är ytterst ansvariga för besluten. Att hänvisa till förvaltningen när privata aktörer bryter mot avtal är inte ledarskap – det är ansvarsflykt.

Än mer anmärkningsvärt är att staden väljer att frångå offentlighetsprincipen genom att hemlighålla hur stort vite Vardaga tvingas betala. Motiveringen är att öppenhet kan skada deras verksamhet. Sedan när är det kommunens uppgift att skydda företag som inte lever upp till avtalade krav – särskilt när det handlar om våra äldres omsorg? Skadas inte förtroendet betydligt mer när medborgarna hålls i mörker?

Historien upprepar sig. Segergatans och Kassakrokens äldreboenden drevs tidigare av privata aktörer. Efter omfattande problem valde kommunen att inte förlänga avtalen och tog tillbaka verksamheterna i egen regi. Det borde ha varit en väckarklocka. I stället fortsätter treklövern att teckna nya avtal med privata vårdjättar – trots att samma mönster av brister, viten och bortförklaringar återkommer.

När Annette Lindberg Molin säger att kvalitet är högsta prioritet klingar det ihåligt. Om kvalitet verkligen stod i centrum hade transparens varit självklar, uppföljningen betydligt skarpare och viljan att ta tillbaka verksamheter större – innan problemen blir långvariga.

Våra äldre är inte en marknad. Äldreomsorgen är ett samhällsansvar. Det är hög tid att den styrande treklövern slutar experimentera med privatiseringar som gång på gång visat sig fungera dåligt i praktiken – och i stället tar fullt ansvar för en trygg, öppen och kvalitativ äldreomsorg i kommunens egen regi.

För oss socialdemokrater är detta tydligt: avtal ska vara öppna, uppföljning ska vara tuff och välfärden ska inte drivas med hemliga rabatter när kraven inte uppfylls. Våra äldre förtjänar bättre än tomma löften och slutna rum.
Transparens är inte ett hot – det är en förutsättning för förtroende.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd (S)

Läs mer

• Landskrona stad avstår mångmiljonvite efter uppgörelse med Vardaga