Under storhelgerna samlas många av oss med familj och vänner, kring ett dukat bord, i ett varmt hem. För många innebär dessa dagar gemenskap, vila och trygghet. Samtidigt finns det människor i vårt land som inte vet var de ska sova i natt. Hemlösheten är inte ett abstrakt problem; den är högst verklig, och den är ett misslyckande för ett samhälle som säger sig värna människovärdet.
Men för att kunna ta ansvar måste vi först våga se verkligheten som den är. Idag mäts hemlösheten olika i olika kommuner. Definitioner och metoder skiljer sig åt, vilket gör att statistiken spretar och inte går att jämföra. De nationella mätningarna använder andra kriterier än de kommunala, vilket leder till en otydlig och ofullständig bild av hur många människor som faktiskt lever utan ett tryggt hem.
Som kristdemokrat ser jag detta som djupt problematiskt. Jag är övertygad om att varje människa har ett unikt och okränkbart värde, oavsett om hon har en bostad eller inte. Men när statistiken brister riskerar människor att bli osynliga. Och när människor blir osynliga, uteblir också de politiska insatserna.
Vi behöver därför en gemensam grund för hur hemlöshet mäts i Sverige. Om alla kommuner använde samma definitioner och metoder som de nationella mätningarna skulle vi få en mer rättvisande och jämförbar bild. Det skulle stärka både det kommunala och det nationella arbetet mot hemlöshet och göra det möjligt att sätta in åtgärder där de verkligen behövs.
Storhelgernas budskap handlar om gemenskap, ansvar och omsorg om vår nästa. Det förpliktigar. Ett samhälle som blundar för hemlösheten eller som nöjer sig med bristfällig kunskap om den sviker detta ansvar. Om vi menar allvar med att ingen ska behöva stå utanför gemenskapen, då måste vi börja med att räkna alla. Även dem som saknar en egen dörr att stänga om sig i vinterkylan.
Max Dahlgren
Civilsamhällespolitisk talesperson KDU
