Det pratas mycket om ”systemfel” i Landskrona, men det största systemfelet är att vi har skapat en bidragsmaskin som gör det ekonomiskt ointressant för vissa att ta ett jobb. Det är dags att vi talar klarspråk om vad sann värdighet egentligen innebär.
För vissa politiska krafter verkar ”rättvisa” innebära att alla ska ha samma rätt till andras pengar, oavsett om man anstränger sig eller inte. Men för oss som tror på Landskronas framtid är rättvisa något helt annat: Det är rättvist att den som går upp klockan sex varje morgon för att gå till jobbet har betydligt mer kvar i plånboken än den som väljer att stanna hemma.
Som det brukar sägas: ”Man ska göra rätt för sig, innan man kan göra anspråk på något.”
I Landskrona ser vi fortfarande spåren av en förlegad politik, där bidragstapeter och byråkrati håller människor fångna i ett beroende av kommunen. Det är inte medmänsklighet att stapla bidrag på varandra tills det inte längre lönar sig att ta de där extra timmarna på lagret eller i hemtjänsten. Det är ett svek mot både den enskilde och mot de skattebetalare som håller staden rullande.
Vi ska inte ha ett system som frågar: ”Vilka bidrag har du rätt till?”. Vi ska ha ett system som frågar: ”Vad kan du bidra med idag?”.
Vissa kallar krav för ”moralism”. Jag kallar det för respekt. Respekt för de som kämpar, och respekt för de som vill bygga en framtid för sig själva. Genom att införa tydliga bidragstak och stenhårda motprestationskrav visar vi att vi tror på människors förmåga att stå på egna ben.
Det som skrämmer systemets försvarare är uppenbarligen tanken på att människor blir självständiga och inte längre behöver krångliga strukturer för att överleva. Det är dags att vi slutar administrera utanförskapet och börjar premiera flit. Landskrona bör vara en stad för de som vill framåt – inte en väntesal för bidragstagare.
Rasmus Andersen
