Larokliniken i Landskrona får i dagarna mycket kritik av en Torkild Strandberg.
Oavsett om det stämmer att den medicinska ledningen där inte håller måttet eller att otryggheten ökat i staden ska man hålla i minnet att kritiken framförs av Torkild av två orsaker.
Dels vill Torkild ta fokus från omsorgskaoset. Det är valår.
Dels vill han lägga en dålig image över Folkets Hus – läs Socialdemokraterna.
Det är ju valår.
Att Laro Kärnan hamnade i Landskrona var något Region Skåne beslutade om. Alltså av Torkilds partikamrater Genom att de 2014 beslutade om fri etableringsrätt för dessa verksamheter.
Om de som behandlas på Laro nu skapar otrygghet i stan, såsom han påstår, och om detta utgår från just Folkets hus, en byggnad Torkild inte tål pga den socialdemokratiska kopplingen, varför då ta bort bänkar i en annan del av stan?
Nej, Torkild tål inte att det finns någon verksamhet i Folkets Hus, helst vill han nog riva det. Och framför allt vill han skapa en dålig bild av Folkets Hus – läs Socialdemokraterna. Detta genom att ffa rikta kritiken mot Folkets Hus och inte mot sina partikamrater i Region Skåne.
Han väljer alltså att attackera en byggnad och några bänkar i stället för ett politiskt beslut.
Det är inte Socialdemokraterna som bedriver verksamheten. De tillhandahåller bara lokalen.
Och så tarTorkild råd av vissa rikspolitiker, som också desperat försöker ta fokus från sina egna misslyckanden genom att attackera motståndarna.
Han vill att vi i valårstider ska glömma omsorgskaoset, bolagiseringen, arbetslösheten, kolonirivningarna mm.
Han vill att vi ska fokusera på Laro.
Men nej, den gubben går vi inte på.
För övrigt känner jag mig inte mindre trygg nu än innan Laro kom till stan. Märker ingen skillnad. Han borde istället se till att säkra våra vägar mot fortkörare, där känner jag mig verkligen otrygg. Och ffa borde han se till att göra något åt äldreomsorgen, för vår trygghets skull.
Mest tycker jag synd om de som nu straffas med att förlora sina bänkar. Inga andra alternativ skapas ju av den politiska ledningen för dem.
Lena Nilsson
