I Landskronas politiska debatt är det synligt att tonläge är en generell sak som används. Man angriper allt som oftast parti och i vissa fall en position inom makten eller för den delen bara en person från det ena eller andra partiet.
Det är i sig inte oviktigt. Men ibland blir diskussionen om tonläget ett sätt att slippa tala om själva saken. För det centrala är inte alltid vem som formulerade kritiken, utan varför kritiken över huvud taget behöver formuleras.
Treklövern har styrt Landskrona under lång tid. Det innebär också att ansvaret inte kan behandlas som om det vore jämnt fördelat mellan styre och opposition. Oppositionens uppgift är att granska, kritisera och kräva svar. Ett styres uppgift är något annat: att leverera resultat, redovisa brister och visa vad man tänker göra annorlunda när problemen återkommer.
När äldreomsorgen brister räcker det därför inte med att säga att oppositionen förenklar. När otrygghet flyttas från plats till plats räcker det inte med att säga att andra gör frågan politisk. När sociala problem reduceras till ordningsfrågor räcker det inte med att peka på att någon annan överdriver.
Då måste man svara på de konkreta frågorna.
Vad har gått fel? Varför har det fått fortsätta? Vilka beslut, prioriteringar eller brister i uppföljningen har lett fram till situationen? Och framför allt: vad tänker man göra annorlunda nu?
Det är här Landskronas politiska debatt ofta fastnar. För mycket energi läggs på att bemöta den som ställer frågan, och för lite på att faktiskt besvara frågan. Det blir försvarstal i stället för redovisning. Motangrepp i stället för ansvar. Markeringar i stället för tydliga besked.
Det betyder inte att oppositionen alltid har rätt. Det betyder inte heller att varje problem i Landskrona enkelt kan skyllas på en enskild politiker eller ett enskilt parti. Verkligheten är nästan alltid mer komplicerad än så.
Men efter så många år vid makten duger det inte att varje allvarlig fråga möts som om den främst vore ett kommunikationsproblem. Äldreomsorgens brister är inte ett tonlägesproblem. Otrygghet i centrum är inte ett retoriskt problem. Social utsatthet försvinner inte för att man flyttar en bänk, byter fokus eller angriper den som påtalar situationen.
Landskrona behöver en politisk debatt där ansvar väger tyngre än prestige. Där fakta får komma före försvar. Där styret inte bara förklarar vad oppositionen har fel om, utan också vad man själv har misslyckats med och vad man tänker förändra.
För ett styre kan kritisera oppositionen hur mycket det vill. Men det kan inte kritisera sig bort från sitt eget ansvar.
