Man måste ändå beundra den politiska uppfinningsrikedomen i Landskrona. När centrum präglas av missbruk, ordningsstörningar och otrygghet har kommunen nu hittat en lösning som är lika enkel som genial: ta bort bänkarna.
För uppenbarligen är det inte missbruket, den sociala utsattheten, otryggheten eller bristen på långsiktigt ansvar som är problemet. Det är bänkarna. Dessa farliga trä- och metallkonstruktioner som så hänsynslöst möjliggör att människor kan sitta ner i det offentliga rummet.
Tack Torkild. Utan bänkar finns inga problem.
Det är nästan imponerande. Där andra hade sett ett tecken på djupare samhällsproblem ser Landskronas politiska ledning möblemang. Där andra hade frågat sig varför människor hamnar i missbruk, varför centrum upplevs otryggt och varför problemen återkommer, tycks svaret i Landskrona vara att skruva loss sittplatserna.
Det säger något om en politisk kultur där problem inte nödvändigtvis ska lösas, utan helst göras mindre synliga. Om människor sitter på en bänk och visar att allt inte står rätt till, då tar man bort bänken. Om missförhållanden blir besvärande, då hänvisar man till organisationen, rutinerna, tidigare beslut eller någon annan ansvarsnivå.
Det är ledarskap i sin mest moderna form: när verkligheten stör bilden av framgång, flyttar man verkligheten.
Men frågan är vad som egentligen händer när bänkarna försvinner. Försvinner missbruket? Försvinner otryggheten? Försvinner människorna? Eller flyttas problemen bara några meter bort, till nästa gata, nästa port, nästa busshållplats eller nästa plats där de återigen blir någon annans bekymmer?
En kommun kan naturligtvis behöva hantera ordningsproblem i centrum. Ingen seriös person förnekar att boende, handlare och besökare har rätt att känna sig trygga. Men trygghet byggs inte genom symboliska möbelförflyttningar. Trygghet byggs genom närvaro, socialt arbete, polisarbete, ansvarstagande och en politisk vilja att ta tag i orsakerna, inte bara symptomen.
Det är här det verkliga ledaransvaret kommer in. En kommunledning kan inte bara ta åt sig äran när staden ska marknadsföras, när centrum ska putsas upp och när framgångsberättelsen ska säljas. Den måste också stå där när verkligheten spricker. När missbruket syns. När otryggheten växer. När människor far illa. När de enkla lösningarna inte längre räcker.
Men i Landskrona verkar vi ofta få se motsatsen. Ansvar talas det gärna om, men när ansvar ska bäras blir det märkligt lätt. Det glider nedåt i organisationen, bort från politiken och vidare till någon annan. Och nu tycks även bänkarna få bära skulden.
Så ja: tack Torkild. Tack för att Landskrona ännu en gång får bevittna den märkliga konsten att hantera problem genom att flytta dem ur synfältet.
Men vi andra får nog fortsätta ställa den fråga som återstår när bänkarna är borta:
När tänker kommunledningen börja ta ansvar för själva problemen?
Och om någon undrade? Det är sarkasm.
Ronnie Niby
