Foto: Privat,
Vi lever i en orolig och oroande tid. Den regelbaserade världsordningen krackelerar. Gränser kränks och mänskliga rättigheter åsidosätts. Anfallskrig kallas för militära special operationer. Förhandling och sökande efter konsensus har ersatts av kategoriska krav och hot om våld. Ej heller Norden är förskonat. I vårt närområde pågår sedan drygt fyra år ett blodigt krig. Från den ena dagen till den andra kommer nya utspel och mer eller mindre inlindade hot om att Grønland ska bli en del av USA.
Och i dessa dagar har återigen förhandling och diplomati fått vika för våld och krig i Mellanöstern. Ett krig som kommer att få globala återverkningar. Dock är det, som alltid i krig, civilbefolkningen som drabbas hårdast. Mellanstatliga relationer har på bara något decennium gått från att vara regelbaserade och förpliktigande, till att baseras på den starkes rätt och makt.
Hur har så kunnat ske och vad kan göras för att vända utvecklingen? Detta var frågor som Valentin Jeutner tog upp i sin välbesökta föreläsning i onsdags hos Föreningen Norden i Landskrona. Han är docent i folkrätt och direktör för Folkrättsmuseet vid Lunds universitet.
Begreppet folkrätt kan synas lite märkligt. Det är ju inte förhållandet mellan folk som avses, utan mellan stater. Det är konventioner, fördrag och traktat mellan stater som utgör grunden. Valentin förklarade att begreppet har sina rötter långt bak i tiden, till den romerska rättens jus gentium (latin för folkrätt); en tid då stat och nation i vår bemärkelse inte existerade. I dag används alltmer begreppet internationell rätt synonymt med folkrätt. Valentin betonade att även om folkrätten tar sin utgångspunkt i stater så är den gällande även för individer, organisationer och företag. Många vardagliga företeelser som vi kanske ser som självklara har sin grund i folkrätten. Valentin tog som exempel upp möjligheten att skicka brev från ett land till ett annat, från en kontinent till en annan. Folkrätten bidrar därmed till kontinuitet och förutsägbarhet i relationerna mellan stater med deras respektive medborgare, organisationer och företag.
Valentin gick därefter över till den del av folkrätten som rör väpnat våld och krig. Många menar att regelverket är hotat och måste försvaras, andra ifrågasätter det och vissa anser sig inte vara bundna av det. Den relativa konsensus som fanns kring vad som utgör brott mot folkrätten i samband med väpnade konflikter och krig har under de senaste decennierna urholkats. Krigets lagar och internationell humanitär rätt, båda delar av folkrätten, åsidosätts återkommande. FN stadgan stipulerar att en stat endast får tillgripa våld när den blir väpnat angripen av en annan stat (självförsvar), samt att våldet är nödvändigt och proportionerligt. Med andra ord: Är alla andra vägar uttömda och är det brukade våldet rimligt? Genèvekonventionen stadgar att de stridande måste särskilja militära mål från civil egendom och icke stridande personer, de får ej var mål för militära operationer.
Enligt Valentin kan det, med utgångspunkt från regelverket, starkt ifrågasättas om såväl Hamas som Israels agerande i den pågående konflikten är i överensstämmelse med folkrätten. Ej heller Israel och USA:s pågående anfall mot Iran kan, enligt Valentin, anses uppfylla folkrättens stadgande.
Men hur förhåller sig då folkrätt och moral till varandra? Vad kan omvärlden göra om en auktoritär regim uppenbart förtrycker, förslavar och massakrerar den egna befolkningen samt hotar andra stater? Är det rimligt att dessa regimer, dessa stater, skyddas av folkrättens regelverk?
Dessa frågor ställdes av åhörarna och ledde till en tankeväckande diskussion med Valentin. Hans ståndpunkt är att det finns en yttre gräns där folkrätten förlorar sin legitimitet, då störtandet av en diktator genom ett väpnat angrepp från andra stater är försvarbart. Men denna gräns får endast överskridas när alla andra vägar är uttömda. Frågorna som Valentin menar måste ställas är: Kommer våldet att uppnå syftet? Är de civila offren för insatsen rimliga? Vad ska ske efteråt? Dessa frågor måste få ett tillfredsställande svar innan ett beslut fattas. Valentin förde fram, liksom många andra, att man inte kan krossa en auktoritär regim som är grundad på en allsmäktig ideologi med bomber.
Men, nu när den regelbaserade världsordningen krackelerar, vem är det som har anledning att försvara folkrätten?
Ja, enligt Valentin så är det de små- och medelstora stater runt om i världen. Det är de som i kraft av folkrätten, har ett skydd mot övergrepp från stormakter. Den ger dem en juridisk, men också en moralisk, utgångspunkt för att kunna stå emot hot och våld.
Valentin pekade på affischen med flaggorna för de fem staterna och de tre självstyrande områdena i Norden, och betonade den betydelse som upprätthållandet av folkrätten har för just dessa åtta i Norden. För enligt Valentin är demokratiska statsskick nyckeln till fred. Demokratiska stater löser konflikter sinsemellan med fredliga medel.
En personlig reflektion: De nordiska staterna har inte varit i krig med varandra sedan 1814. Och när det hettade till 1905, 1918 och 1931 löstes konflikterna utan användandet av väpnat våld.
Stort och varmt tack Valentin Jeutner för en mycket intressant och givande afton!
Och även ett varmt tack till Hotel Chaplin för er insats!
Jan Nilsson
norden.landskrona&gmail.com
Föreningen Norden, Landskrona
