Debatten om idrottshallen i Karlslund har snabbt låst sig i två förenklade positioner. Antingen är den ett prestigeprojekt för arkitekturpriser, eller så är den en investering i Landskronas identitet och framtid. Men verkligheten är mer komplex än så.
Oavsett vad man tycker om modernismen är idrottshallen en del av vår historia. Den ritades i en epok då funktionalismen formade hela det svenska samhällsbygget, och dess drag bär tydliga influenser från Arne Jacobsen. Byggnaden är Q-märkt, vilket innebär att den är särskilt kulturhistoriskt värdefull och skyddas i detaljplan. Det är ett av de starkaste skydden man kan ha i Sverige – det innebär ofta förbud mot att förvanska eller riva byggnaden och krav på att bevara dess yttre, och ibland även inre, detaljer.
Samtidigt är idrottshallen ett brukshus. Den ska fungera för föreningsliv, ungdomsidrott och evenemang – och den måste göra det effektivt, säkert och långsiktigt hållbart. Att värna kulturhistoriska värden innebär därför inte att varje detalj måste återställas dogmatiskt, men det innebär att alla förändringar måste ske med respekt för byggnadens identitet och dess Q-märkta status.
Här uppstår de relevanta frågorna: Är det realistiskt att genomföra en tekniskt komplicerad renovering, inklusive sanering av asbest och PCB, för den föreslagna summan? Eller riskerar 191 miljonerna att bli en startpunkt snarare än slutnotan? Och om idrottshallen är så central för stadens identitet – varför har frågan inte drivits med samma kraft under de senaste tjugo åren? Vad gör just nu detta projekt så brådskande?
Att ställa dessa frågor är inte att vara kulturfientlig. Tvärtom handlar det om ansvar – gentemot stadens historia, invånarnas behov och kommande generationer. Att vårda ett stycke efterkrigshistoria är inte elitism. Men att blint återställa byggnaden utan att kritiskt granska dess ursprungliga brister eller ekonomiska realiteter vore ansvarslöst.
Modernismen kan kritiseras för sina svagheter. Den har lämnat sår i stadsmiljön. Men den är också en del av vår berättelse. Frågan är inte om idrottshallen ska bli ett monument över en arkitekt eller en epok, utan om den, när den renoveras, faktiskt kan fungera bättre, bidra till stadens helhet och vara ekonomiskt hållbar över tid.
Ronnie Niby (S) Arkeolog och sekreterare för Arkitekturupproret
