När jag flyttade till Landskrona 2017 så kändes tågstationen som ett väldigt välkomnande.
I väster ser man det gamla vattentornet blicka ut över horisonten som ett gammalt slott. Så vackert.
I öster ser man ett bredd öppet landskap, viktig åkermark och i fjärran dyker kyrktorn efter kyrktorn upp. Vackert vart man än la blicken.
Idag när man stannar med tåget är blicken västerut lika inbjudande och vacker.
Men österut döljs kyrktornen av stora betongklossar och de blir bara fler och fler.
Jag må vara sentimental av mig. Men morgnarna när jag stod och väntade på tågen har tappat all charm och vykortsmomenten är borta.
Landskrona utreder nu att fritidsverksamheten ska bli ett kommunalt bolag, och beslut ska tas redan före sommaren. Samtidigt har vi färsk erfarenhet från Landskrona Omsorgs AB (LOAB), som startade för drygt ett år sedan innan allt var utrett. Problemen lät inte vänta på sig – personal och brukare har haft det tufft, och kritiken har varit hård. Att göra samma sak igen känns därför som att man upprepar gamla misstag.
Forskningen är tydlig: att göra kommunala verksamheter till bolag eller öppna upp för privata aktörer ger ibland bättre effektivitet, men ofta på bekostnad av kvalitet, jämlikhet och insyn. I Skåne har man till exempel sett att privata vårdcentraler ofta drar till sig patienter med bättre förutsättningar, medan de som verkligen behöver vården inte alltid får samma tillgång. Äldreomsorg och skolor visar liknande mönster: vissa saker fungerar bättre, andra försämras, och resultaten blir ofta ojämnt fördelade mellan invånarna.
Att kommunen dessutom låter en konsultfirma utreda fritidsverksamheten, istället för att göra jobbet internt, ökar kostnaderna och minskar insynen. Konsulter kan hjälpa till, men beslut om kommunens verksamheter handlar om invånarnas förtroende och demokrati, inte bara om effektivitet.
Bolagisering kan låta lockande på papperet, men LOAB visar att verkligheten blir mer komplicerad. Innan man startar ännu ett bolag borde kommunen noga utvärdera vad som gick fel och rätt med LOAB, och fundera på vad bolagsformen faktiskt ska lösa i fritidsverksamheten. Annars riskerar Landskrona ännu en gång att betala priset för förhastade beslut.
Invånarna i Landskrona förtjänar en tydlig, öppen och genomtänkt process – inte ännu ett experiment.
I lördags samlades 351 S-ombud på Scandic Star i Lund för att fastställa listorna till riksdag och region inför valet i september.
Tidigt i lördags morse när solen ännu inte riktigt gått upp så steg många upp för att ta sig till Lund och rösta fram listor till riksdag och region för S räkning. Men varför ska man bry sig om det då? Givetvis så behöver man inte det och alla vi som var på plats är engagerade och aktiva i våra kommuner på lokal nivå. Men en sak gemensamt för oss alla här är att vi bryr oss om.
Vid något tillfälle i våra liv – tidigt, sent, i föreningsliv, på jobb eller skola, när någon av våra anhöriga behövt hjälp, eller man kör punktering på en dålig väg, gör att vi börjat bry oss.
Vad det än kan vara har tusentals människor landat i att ”detta måste jag bry mig om?”
Det är därför vi sysslar med politiska frågor. Det är det som håller ihop vårt samhälle och för att saker fungerar. Vi bryr oss, om även de som inte bryr sig. Vi gillar den modellen som vi har i Sverige och som skapats av oss alla tillsammans genom åren. Gratis skola och en i princip gratis sjukvård. Statliga vägar och ett starkt försvar även om många inte tror det. Den modellen som gäller oss alla oavsett politisk hemvist det är därför vi bryr oss.
Ingen ensam kan göra allt men alla kan göra något. Det är därför man stiger upp innan solen och åker iväg – för att vi bryr oss om. Ha en fin dag alla!
Det är inte lätt att vara ung i vår stad, inte ens när man går på sitt 67-de år. Som jag. Kanske krävs det en viss vitalitet att både hålla sig ung som gammal. Det verkar som du har det!
Att se sig om i den verklighet man lever i hjälper, en kritisk syn på den samma likaså, det kan hålla en människa ung under många år. En sak som slår mig är att politiker och journalister använder ordet ”ungdom” om ett stort kollektiv, det som du och andra tillhör. Det ska stå i pluralis och det är ett sätt att fjärma sig från den kategori man en gång tillhörde.
Ett nedsättande av vad ni är, vad ni kan förmå. Av din artikel förstår jag att mycket behöver göras för unga människor – men… ni måste också göra något för er själva.
Engagera er, delta, kritisera, demonstrera och hitta en plats där ni kan göra er röst hörd. Inte bara i ett politiskt parti utan framförallt i demokratins yttersta konsekvens: Yttrandefrihet!
Det är något som behövs nu, mer än någonsin, fortsätt skriva Eliona, din röst behövs!
I veckan fick jag och fler med mig, ofrivilligt ett praktiskt exempel på hur regeringens politik slår både mot enskilda personer, men också mot kommunerna.
Det var kö på apoteket för att hämta ut medicin. Före mig expedierades en kvinna, som behövde flera olika mediciner. När allt var nerpackat och klart kom chocken för kvinnan!
Det skulle kosta mer än 2000 kronor! ” Hon (faktiskt) skrek rakt ut ”Va!! Så mycket pengar har jag inte! Då måste jag gå till socialen…. och ni får skriva ett intyg”
Allt fick packas upp igen och intyg skrivas för att vidimera behov och kostnad samt undertecknas av farmaceuten.
Det kan alltså konstateras att det höjda högkostnadsskyddet slår inte bara mot enskilda sjuka personer, det drabbar även den kommunala ekonomin! Staten (läs regeringen) sparar genom att flytta över kostnaden på kommunerna! Flera remissinstanser varnade främst för att det skulle drabba enskilda men också för överflyttningen till kommunerna. Spara pengar är inte svårt – om någon annan ska betala.
Vi lever i en orolig och oroande tid. Den regelbaserade världsordningen krackelerar. Gränser kränks och mänskliga rättigheter åsidosätts. Anfallskrig kallas för militära special operationer. Förhandling och sökande efter konsensus har ersatts av kategoriska krav och hot om våld. Ej heller Norden är förskonat. I vårt närområde pågår sedan drygt fyra år ett blodigt krig. Från den ena dagen till den andra kommer nya utspel och mer eller mindre inlindade hot om att Grønland ska bli en del av USA.
Och i dessa dagar har återigen förhandling och diplomati fått vika för våld och krig i Mellanöstern. Ett krig som kommer att få globala återverkningar. Dock är det, som alltid i krig, civilbefolkningen som drabbas hårdast. Mellanstatliga relationer har på bara något decennium gått från att vara regelbaserade och förpliktigande, till att baseras på den starkes rätt och makt.
Hur har så kunnat ske och vad kan göras för att vända utvecklingen? Detta var frågor som Valentin Jeutner tog upp i sin välbesökta föreläsning i onsdags hos Föreningen Norden i Landskrona. Han är docent i folkrätt och direktör för Folkrättsmuseet vid Lunds universitet.
Begreppet folkrätt kan synas lite märkligt. Det är ju inte förhållandet mellan folk som avses, utan mellan stater. Det är konventioner, fördrag och traktat mellan stater som utgör grunden. Valentin förklarade att begreppet har sina rötter långt bak i tiden, till den romerska rättens jus gentium (latin för folkrätt); en tid då stat och nation i vår bemärkelse inte existerade. I dag används alltmer begreppet internationell rätt synonymt med folkrätt. Valentin betonade att även om folkrätten tar sin utgångspunkt i stater så är den gällande även för individer, organisationer och företag. Många vardagliga företeelser som vi kanske ser som självklara har sin grund i folkrätten. Valentin tog som exempel upp möjligheten att skicka brev från ett land till ett annat, från en kontinent till en annan. Folkrätten bidrar därmed till kontinuitet och förutsägbarhet i relationerna mellan stater med deras respektive medborgare, organisationer och företag.
Valentin gick därefter över till den del av folkrätten som rör väpnat våld och krig. Många menar att regelverket är hotat och måste försvaras, andra ifrågasätter det och vissa anser sig inte vara bundna av det. Den relativa konsensus som fanns kring vad som utgör brott mot folkrätten i samband med väpnade konflikter och krig har under de senaste decennierna urholkats. Krigets lagar och internationell humanitär rätt, båda delar av folkrätten, åsidosätts återkommande. FN stadgan stipulerar att en stat endast får tillgripa våld när den blir väpnat angripen av en annan stat (självförsvar), samt att våldet är nödvändigt och proportionerligt. Med andra ord: Är alla andra vägar uttömda och är det brukade våldet rimligt? Genèvekonventionen stadgar att de stridande måste särskilja militära mål från civil egendom och icke stridande personer, de får ej var mål för militära operationer.
Enligt Valentin kan det, med utgångspunkt från regelverket, starkt ifrågasättas om såväl Hamas som Israels agerande i den pågående konflikten är i överensstämmelse med folkrätten. Ej heller Israel och USA:s pågående anfall mot Iran kan, enligt Valentin, anses uppfylla folkrättens stadgande.
Men hur förhåller sig då folkrätt och moral till varandra? Vad kan omvärlden göra om en auktoritär regim uppenbart förtrycker, förslavar och massakrerar den egna befolkningen samt hotar andra stater? Är det rimligt att dessa regimer, dessa stater, skyddas av folkrättens regelverk?
Dessa frågor ställdes av åhörarna och ledde till en tankeväckande diskussion med Valentin. Hans ståndpunkt är att det finns en yttre gräns där folkrätten förlorar sin legitimitet, då störtandet av en diktator genom ett väpnat angrepp från andra stater är försvarbart. Men denna gräns får endast överskridas när alla andra vägar är uttömda. Frågorna som Valentin menar måste ställas är: Kommer våldet att uppnå syftet? Är de civila offren för insatsen rimliga? Vad ska ske efteråt? Dessa frågor måste få ett tillfredsställande svar innan ett beslut fattas. Valentin förde fram, liksom många andra, att man inte kan krossa en auktoritär regim som är grundad på en allsmäktig ideologi med bomber.
Men, nu när den regelbaserade världsordningen krackelerar, vem är det som har anledning att försvara folkrätten?
Ja, enligt Valentin så är det de små- och medelstora stater runt om i världen. Det är de som i kraft av folkrätten, har ett skydd mot övergrepp från stormakter. Den ger dem en juridisk, men också en moralisk, utgångspunkt för att kunna stå emot hot och våld.
Valentin pekade på affischen med flaggorna för de fem staterna och de tre självstyrande områdena i Norden, och betonade den betydelse som upprätthållandet av folkrätten har för just dessa åtta i Norden. För enligt Valentin är demokratiska statsskick nyckeln till fred. Demokratiska stater löser konflikter sinsemellan med fredliga medel.
En personlig reflektion: De nordiska staterna har inte varit i krig med varandra sedan 1814. Och när det hettade till 1905, 1918 och 1931 löstes konflikterna utan användandet av väpnat våld.
Stort och varmt tack Valentin Jeutner för en mycket intressant och givande afton!
Och även ett varmt tack till Hotel Chaplin för er insats!
Den senaste tiden har Liberalerna i Landskrona gjort reklam för seniorbiljetter genom affischer på soptunnor vid busshållplatser och på andra platser i staden. Det kan vid första anblick ge intrycket av att detta är deras initiativ. Därför är det viktigt att påminna om hur det faktiskt gick till.
Redan 2017 lämnade Socialdemokraterna in en motion till kommunfullmäktige i Landskrona om gratis kollektivtrafik för kommuninvånarna. I samma veva behandlades även vår motion om avgiftsfri kollektivtrafik för alla pensionärer från 65 års ålder.
Teknik- och servicenämndens majoritet sa nej till förslaget i november samma år. När ärendet senare behandlades i kommunstyrelsen valde den styrande treklövern att återigen säga nej. Våra förslag röstades ner.
Men frågan väcktes långt tidigare än så.
Socialdemokraterna i Landskrona har under många år drivit frågan om avgiftsfri kollektivtrafik för pensionärer. Redan 2006 motionerade partiet om gratis kollektivtrafik för ålderspensionärer. Frågan lyftes på nytt 2010 i olika sammanhang.
År 2014 behandlades dessutom en motion från Niklas Karlsson (S) om avgiftsfri kollektivtrafik för pensionärer i kommunstyrelsen. Förslaget genomfördes dock inte, utan avslogs eller ansågs besvarat.
Det är alltså tydligt att det var vi Socialdemokrater som under lång tid har lyft frågan och drivit idén om att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för Landskronaborna – inte minst genom förslag om seniorbiljetter och avgiftsfri kollektivtrafik för äldre.
Vi välkomnar att fler partier i dag inser värdet av satsningar på kollektivtrafiken. Det är positivt att det finns en bredare förståelse för hur viktiga dessa reformer är – både för äldres ekonomi, den sociala sammanhållningen och ett mer hållbart samhälle.
Men det är också viktigt att väljarna känner till vem som tog initiativet från början – och vilka som vid upprepade tillfällen röstade nej.
För oss socialdemokrater handlar detta om rättvisa, tillgänglighet och ett mer hållbart Landskrona.
Debatten om idrottshallen i Karlslund har snabbt låst sig i två förenklade positioner. Antingen är den ett prestigeprojekt för arkitekturpriser, eller så är den en investering i Landskronas identitet och framtid. Men verkligheten är mer komplex än så.
Oavsett vad man tycker om modernismen är idrottshallen en del av vår historia. Den ritades i en epok då funktionalismen formade hela det svenska samhällsbygget, och dess drag bär tydliga influenser från Arne Jacobsen. Byggnaden är Q-märkt, vilket innebär att den är särskilt kulturhistoriskt värdefull och skyddas i detaljplan. Det är ett av de starkaste skydden man kan ha i Sverige – det innebär ofta förbud mot att förvanska eller riva byggnaden och krav på att bevara dess yttre, och ibland även inre, detaljer.
Samtidigt är idrottshallen ett brukshus. Den ska fungera för föreningsliv, ungdomsidrott och evenemang – och den måste göra det effektivt, säkert och långsiktigt hållbart. Att värna kulturhistoriska värden innebär därför inte att varje detalj måste återställas dogmatiskt, men det innebär att alla förändringar måste ske med respekt för byggnadens identitet och dess Q-märkta status.
Här uppstår de relevanta frågorna: Är det realistiskt att genomföra en tekniskt komplicerad renovering, inklusive sanering av asbest och PCB, för den föreslagna summan? Eller riskerar 191 miljonerna att bli en startpunkt snarare än slutnotan? Och om idrottshallen är så central för stadens identitet – varför har frågan inte drivits med samma kraft under de senaste tjugo åren? Vad gör just nu detta projekt så brådskande?
Att ställa dessa frågor är inte att vara kulturfientlig. Tvärtom handlar det om ansvar – gentemot stadens historia, invånarnas behov och kommande generationer. Att vårda ett stycke efterkrigshistoria är inte elitism. Men att blint återställa byggnaden utan att kritiskt granska dess ursprungliga brister eller ekonomiska realiteter vore ansvarslöst.
Modernismen kan kritiseras för sina svagheter. Den har lämnat sår i stadsmiljön. Men den är också en del av vår berättelse. Frågan är inte om idrottshallen ska bli ett monument över en arkitekt eller en epok, utan om den, när den renoveras, faktiskt kan fungera bättre, bidra till stadens helhet och vara ekonomiskt hållbar över tid.
Ronnie Niby (S) Arkeolog och sekreterare för Arkitekturupproret
Som Miljöpartist ser jag att den nya idrottshallen i Landskrona måste värna både miljö, funktion och arkitektur. Det handlar inte om att välja mellan form och funktion, här är alla aspekter avgörande för en byggnad som ska hålla över tid och användas av föreningslivet. Även att stå värd för stora idrottsevenemang och vara en plats som invånarna kan känna stolthet över.
Idrottshallen kan bli en attraktion som visar upp Landskronas historia och identitet, samtidigt som den är hållbar, energieffektiv och framtidssäkrad. Genom att anlita experter på Arne Jacobsen-anläggningar säkerställs att arkitekturen bevaras utan att kompromissa med drift, funktion eller miljö. Det är fullt möjligt att förena dagens behov med högklassig arkitektur.
Hela Karlsundsprojektet handlar om att skapa något som Landskronaborna kan använda. Det är en investering i idrott, hälsa och gemenskap. Ett viktigt steg i att sätta Landskrona på Sverigekartan som en idrottsstad som värnar både sin historia och sin framtid.
Tack för svar på min insändare om Slottsparken. Det tynger mig fortfarande vad som skett med det gröna rum som var Slottsparken. Gamla träd är inte felfria, men de är oersättliga.
Jag ber att få passa på att visa på att parkbänkarna i parken vid Sofia Albertina är gjorda av obehandlat trä och är nu mögliga och väldigt fula, på väg att ruttna.
De pryder inte sin plats.
Man behöver måla dem med vattenavvisande färg eller åtminstone olja in dem regelbundet. Nu står de bara och ruttnar, svartfläckiga.
Jag har även en önskan för barn och turister i Landskrona:
Skapa ett stort sommar-vattenland för barnen. Det har Landskrona Stad råd med.
Det skulle ge Landskronas barn något kul att göra hela sommarlovet, och skapa gott om arbetstillfällen. Placera den där nuvarande underdimensionerade Citadellbadet är placerat idag, med 3 små pooler stora som villapooler, till hela stadens befolkning.
Ocharmigt, för litet, stelt och stentråkigt i sin nuvarande form.
Landskrona stad är stenrikt. Satsa på barnen.
Och – jag håller med debattören som påpekar det onödiga i att renovera en omodern och dysfunktionell idrotthall.
Skapa en arena som är funktionell och även kan innehålla musik och teaterarrangemang. Gör Landskrona till en plats man tycker om att åka till. Även om man bor i andra städer.
Och plantera blommor (till bina) och träd överallt i staden och framförallt i Borstahusen. Som det ser ut nu liknar det ett dött massproducerat Legoland.
Skriv in sökordet nedan och tryck på Enter eller Sök
Vi använder kakor (cookies)
På www.landskronadirekt.com använder vi nödvändiga kakor för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi använder också kakor för webbanalys så vi kan förbättra vår webbplats.
