Arkiv: Planket

Det är full aktivitet nu i koloniområdena i Landskrona.  Vattnet har kommit och kaffe dukas upp ute i solen och blåsten. Snart börjar diskussionerna om vems ”päror” som växer snabbast. Potatis kallades av äldre Landskronagenerationer för ”päror”.

När jag jobbade på Supra kring 1966 passade jag på att ta hem några nävar konstgödning och slog dem i potatisraderna för att testa. Det året var vår potatisblast den i särklass högsta i området, men undertill var det inte samma tillväxt.

Det är tråkigt att behöva lämna sin kolonilott. Det gjorde vi två gånger. Min farfar som var bonde i Landskrona tvingades sälja gården på Stora Norregatan och blev sockerbruksarbetare. Han kom över en lott i Citadellets ytterområde, som han sedan tvingades lämna för Helgebröten.

AL skriver i Google: ” De första lotterna uppstod när Citadellet förlorade sin militära betydelse. Det yttre området koloniserades av arbetarklassen under tidigt 1900-tal, medan de inre områdena präglades av mer välbärgade stadsbor.”

Nästa flytt blev till Kopparhögarna. Vi fick 3000 av kommunen 1963.

I dag står Axeltofta kolonierna på tur medan Lundåkrahamnen 3 km därifrån blomstrar. Det är svårt att förstå. Men egentligen är det samma politik som flyttar arbetare till Perstorp när de inte kan betala hyrorna eller bostadsrätterna i Landskrona. En politik riktad mot de fattigaste.

Lasse Erlandsson 

Landskrona har under två decennier vuxit snabbare än på mycket länge. Vi ser nya lagerhallar, bostadsområden och glänsande byggprojekt resa sig på platser där det en gång fanns åkermark, allmännytta och kolonistugor. Kommunledningen talar gärna om tillväxt, jobb och utveckling. Men frågan som allt fler ställer sig är enkel: vem byggs staden egentligen för – och vad kostar det oss i längden?

Under Torkild Strandbergs ledarskap har byggpolitiken styrts av samma handfasta logik som kommunens ekonomi: sälja mark, gynna etableringar, visa överskott. Det har gett rubriker om framgång. Men under ytan pågår något mer problematiskt. Kommunen säljer ut sin framtid – både bokstavligt och bildligt. Åkermark av högsta klass täcks med logistiklager som genererar få långsiktiga jobb. Billiga hyresrätter rivs och ersätts av bostadsrätter. Allmännyttan krymper. Det är effektivt tillväxtbokföring – men svagt samhällsbyggande.

Detta märks inte minst i hur kulturarvet behandlas. Historiska miljöer som Axeltofta kolonier, kolonierna utanför Citadellsområdet och andra vardagliga miljöer ses som något som bara ska försvinna. Det som bevaras är det som kan marknadsföras – Citadellet, Museet, strandpromenaden. Resterande kulturmiljöer, de som burit vardagslivets historia, offras för exploatering. På pappret handlar det om förnyelse – i verkligheten om raderad identitet.

Miljömässigt framhålls stadsbygget som grönt och hållbart, men samtidigt ignoreras den mest grundläggande ekologiska principen: att inte bygga bort den jord vi lever av. Klass A‑jordbruksmark har ingen ersättning, varken tekniskt eller ekonomiskt. När den väl är förlorad, är den förlorad för alltid.

Humaniteten i besluten är lika svår att hitta. De som förlorar sina hem i rivningar står ofta utan rimligt alternativ. Dialogerna sker först när besluten redan är fattade. Invånarna lämnas med känslan av att deras stad byggs för andra, inte med dem.

Det är självklart att Landskrona ska växa – men tillväxt utan social och kulturell förankring blir en stad utan själ. En långsiktigt hållbar stad byggs inte bara med betong och balansräkningar, utan med respekt för människor, miljö och minne.

Om Landskrona ska bli en stad vi med stolthet lämnar till nästa generation måste byggpolitiken byta fokus, staden behöver koncentrera sig på att behålla åkermark, att sätta människan i centrum, att skydda vårt gemensamma kulturarv och återigen föra en dialog med våra medborgare.

Tillväxt är inte ett mål i sig – det är ett medel för ett gott liv. Just det håller på att tappas bort i Landskrona. Den som bygger en stad måste också våga bygga sammanhanget, själen och medkänslan som håller den levande. Det är inte bland de rikaste vi kan se hur bra vårt samhälle har det utan i hur vi behandlar de svagaste.

Ronnie Niby (S)

En gång i tiden var jag en flitig insändarskribent, men nu på grund av sjukdom så har det inte blivit så mycket av den varan på sistone!

Det som kommunen håller på med angående kolonierna är fruktansvärt!!!

För några år sedan kunde Landskrona stoltsera med att vara en av de kolonitätaste städerna i Sverige men nu har de styrande brutalt förstört den bilden!
När man läser det senaste om att de styrande lägger ner ett koloniområde och delar av andra koloniområde i staden! När man sedan läser att koloniägare hindras från att komma in på möte och kör ut dessa personer för att de inte löst medlemsavgift!
Det är ju absurt, man löser väl inte ny medlemsavgift till något som inte skall finnas bara för att få gå på ett möte som rör deras koloniers nedläggning.

Varför har man koloni? Jo, för många inte har råd att köpa flådiga sommarstugor och åka på flådiga semestrar till utlandet.

Då har man sin lilla koloni där man kan hålla på och pyssla med lite odlingar och greja med stugan och allmänt bara sitta och njuta av stillheten som är i en koloni.
Nä, de styrande borde skämmas att skövla bort detta lilla som äldre och yngre har i vår lilla kommun!

Nä, jag tycker att de styrande får sätta sig ner och tänka om i denna frågan!

Jörn Jönsson
kolonifan och socialdemokrats

Svar till Lena Jensingers insändare 2026-03-30.

Ett något passande uttryck i sammanhanget, om det tillåts, är: ”Hälsan tiger still”. Det är säkert så att oppositionspolitiker kan bli bättre på att poängtera saker som fungerar bra. Å andra sidan tar det politiska styret genom Torkild Strandberg (L) åt sig äran över saker som fungerar, alltför ofta och skryter rent av på ett något oförskämt manér. Här finns absolut utrymme för att personal inom kommunen som faktiskt utför arbetet, kan få del av den kakan framför linslusar till politiker som vill stå i rampljuset.

Samtidigt är jag personligen försiktig med att hylla människor som är anställda till skyarna, utifrån att de gör sitt jobb. När termer som ”fantastiskt”, ”exceptionellt” eller andra värdeord används alldeles för ofta för att beskriva någon som gör sitt jobb, finns det till slut inga fler värdeord att använda när de faktiskt gör något fantastiskt eller exceptionellt. Det blir till rosafluff och det blir inflation. Därtill sätter inte hyllningar i form av ord varken mat på bordet, betalar räkningarna eller ens sätter arbetsskor på fötterna.

Att man är en vårdtagare eller patient, betyder inte att man kan göra sig till talesperson, eller har tolkningsföreträde framför en annan patient eller vårdtagare som upplever något annat. Därtill är världen inte heller varken svart eller vit. Snarare är det en gråskala, eller en färgglad skala om man så vill. Synen på hemtjänsten är inte antingen din makes, eller Else W Lorenzens, den är bådas och många flers, på samma gång.

Jag är själv dialyspatient och får dialys tre gånger i veckan och har mycket erfarenhet av vården. Jag lider nämligen av en allvarlig sjukdom som Landskrona Direkt har skrivit om (https://www.landskronadirekt.com/2023/02/04/han-lever-med-en-obotlig-sjukdom/). Min mor är sedan några år pensionär och hon har också hemtjänst. Vi pratar naturligtvis om våra upplevelser av vården och om hur hon upplever hemtjänsten, även om jag inte väljer att lyfta in just hennes perspektiv i debatten. Och jag pratar så klart med fler Landskronabor som såväl har hemtjänst och med en del som jobbar inom den.

Målsättningen med att påtala brister inom omsorgen eller vården, eller andra delar av det offentliga, är att bidra till förbättringar, inte klagande för klagandets skull. Ett samhälle bör inte bedömas starkast utifrån sina bästa exempel, utan utifrån hur de som har det som svårast. Det är vår uppgift som politiker att utveckla och förbättra staden vi bor i, för oss som lever här, inte att nöja oss och slå oss till ro för att några tycker att det är bra nog.

Marko Huttunen (S)

Landskrona samlar miljarder i överskott. Samtidigt beskriver personal i äldreomsorgen hur arbetsbelastningen blir ohanterlig, arbetslösheten är hög och skolresultaten lämnar mycket att önska. Den fråga vi står inför är enkel: Ska våra resurser växa på hög, eller ska de användas där de verkligen behövs – hos människor som är beroende av omsorg, utbildning och stöd?

Under de senaste åren har den styrande treklövern, med Torkild Strandberg i spetsen, prioriterat låga skatter och ekonomiska “starka principer”. Men när dessa principer leder till miljardöverskott samtidigt som äldre tvingas vänta på grundläggande vård – vem vinner på det? Är det verkligen Landskronaborna, eller snarare politikens eget självförtroende som tjänar på att spara på hög?

Det är alltid imponerande hur man kan stå fast vid sina principer trots uppenbara fakta. Och kanske är det just den uthålligheten som gör att miljardöverskott kan växa, samtidigt som äldreomsorgen halkar efter.

Äldreomsorgen är inte en experimentverkstad
Bolagisering och privatiseringar, med Attendo och Vardaga som exempel, har gång på gång visat sig skapa problem: återkommande brister, hemlighållna viten och tystnadskultur bland personalen. Segergatans och Kassakrokens boenden borde ha varit väckarklockor. Istället fortsätter systemet att försvaras, ofta med argumentet att politiker kan lita på förvaltningen. Ett intressant resonemang – nästan fascinerande i sin kreativitet, när verkligheten och evidens verkar ignoreras.

När personal inte vågar rapportera missförhållanden, och när Lex Sarah-anmälningar ignoreras, blir konsekvensen tydlig: de äldre blir de som får betala priset. Är det den “starka ekonomin” vi vill ha när den saknar empati? Det är beundransvärt hur viss självsäkerhet kan ersätta logik i argumentationen.

Skola och ungdomar Andelen elever i Landskrona som når gymnasiebehörighet ligger ungefär i mitten jämfört med riket. Det är inte katastrofalt, men inte heller tillräckligt bra. Med överskottet på över en miljard kronor skulle vi kunna anställa fler lärare, stärka elevhälsan i varje skola och ge elever det stöd de faktiskt behöver för att nå sina mål. Istället sparas pengarna på hög, medan elever som behöver extra hjälp får vänta. Är det klokt, eller är det bara en bekväm ursäkt för att slippa fatta svåra beslut? Din förmåga att göra enkla prioriteringar komplicerade är minst sagt originell.

Och sedan har vi Axeltofta. Fritidsstugor rivs, generationers historia sopas bort, och ersättningen till boende är låg. Kommunen erbjuder tystnadsklausuler som skydd mot kritik. Det är nästan poetiskt hur vissa beslut kan framstå som rationella, trots att de saknar relevans för invånarnas verkliga behov.

Allt detta leder oss till en enkel slutsats: Landskrona behöver stabilitet, ansvarstagande och prioriteringar som bygger på människors behov, inte på politiska principer om sparande. Fler undersköterskor, fler lärare, fler sociala insatser – det är inte bara ett önskemål, det är ett krav om vi menar allvar med välfärd.

För välfärden handlar om människor – inte om siffror i en budget, inte om politiska vinster, inte om hur elegant man kan presentera en låg skatt. Att samla pengar är inte ledarskap; det är ett val. Och valet är tydligt: Vill vi att Landskrona ska vara starkt för sina invånare, eller starkt på papperet? Det sittandes styres förmåga att stå fast vid felaktigheter med sådan övertygelse är nästan imponerande – men den hjälper inga äldre eller elever.

Ronnie Niby (S)

Svar till Lena Jensinger och hennes insändare Debatt äldreomsorgen

Förmodligen har du missat det jag skrev i min insändare. Jag var tydlig med att kritiken inte riktas mot hemtjänstpersonalen. Tvärtom lyfte jag att många gör ett fantastiskt arbete. Problemet handlar om brist på resurser och orimliga arbetsvillkor, vilket i grunden är ett politiskt ansvar.

När det gäller din mans gästkrönika är det självklart glädjande när verksamheten fungerar bra. Det är något vi alla uppskattar. Men mitt fokus i detta sammanhang har varit att lyfta de brister som behöver åtgärdas.

Med vänlig hälsning
Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Fatmir Azemi och Marko Huttunen ni reagerar väldigt snabbt när Landskrona omsorg får negativa rubriker.
Men ni var helt tysta på min mans gästkrönika 25 februari 2025 när han berömde hemtjänsten.
Varför?

Lena Jensinger

Men vem vet omfattningen av dem?
Malvan, i Grindstugan, serverar 80 – 100 portioner under fyra dagar i veckan.
Vid Matkassen på Regeringsgatan ringlar kön längre och längre, för att få en kasse med mat. Vi har t.o.m. uppgift om att barn står med i denna kön.
Vidare har vi uppgifter om att det finns 57 hemlösa i vår kommun, men här finns det ett stort mörkertal.
Hur löser våra ansvariga dessa problem?
Idag har Seniorerna bildat ”Intressegruppen mot hemlöshet och utanförskap i Landskrona Kommun”, med initialt 12 medlemmar.
Vi kommer att arbeta för lösningar av dessa problem.

Lena Fischer
Ingrid Bengtsson
Stolta Socialdemokrater

…var titeln på Ivar Lo Johanssons och fotografen Sven Järlås bok och reportage i tidningen Vi 1949.
Den följdes senare upp med boken ”Ålderdoms-Sverige” 1951 – en svidande uppgörelse med hur vi behandlade de som byggde ”Välfärds-Sverige”

En debatt bildades och reformer skapades och här stårvi nu igen… Att idag göra samma sak som journalist eller fotograf är helt omöjligt, möjligtvis kan man prata med och ta bilder av sin egen mor eller far. Och politiker och tjänstemän kommer naturligtvis ändå att gömma sig bakom ”Vi kommenterar inte enskilda fall!”
Om man nu skulle ha modet att gå ut i offentligheten med sin kritik.

1949 är också Ivar Lo Johansson oroad över att vi är på väg in i ett ”Gum-och-Gubbsamhälle” och hänvisar till den låga nativiteten i riket (bland annat genom Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan”). Nativitet och emigration har varit en ständig oro under de senaste 150 åren.

21% (2,2 miljoner) av Sveriges befolkning är födda i ett annat land. Dessutom har 8% (830 000) medborgarskap i ett annat land. (SCB)
Över hälften av alla vårdbiträden i landet är utrikes födda. 37% av alla undersköterskor och 39% av specialistläkare. (News55)

Och ändå vill man utvisa utbildade, svensktalande, skötsamma ungdomar från landet!

Allt går igen. Så tyvärr Hereakleitos (Grekisk filosof ca 500 f.v.t.) vi tenderar att stiga ner i samma flod igen. Och igen. Och igen..

Örjan Kristenson

Landskrona Direkt har förtjänstfullt skrivit artikeln Hemtjänst i blåsväder – stark kritik efter uppmärksammat Facebookinlägg. Vi får ta del av den vardag som möter landskronabon och medborgaren Else W Lorenzen, mor till landskronaprofilen tillika min gode vän Poul W Lorenzen. Vardagen möter inte henne på gatorna, i sjukhuskorridorer eller på ett äldreboende utan i hennes egna hem. Ett hem, som ska vara hennes trygga plats, hennes varma boning, hennes tillflykt, men som i hemtjänstens vård har blivit en plats som förvandlats till en förskräcklig tillvaro.

I artikeln får vi ta del av vittnesmål om hur en medborgare förvandlats till en siffra i ett system och som hanterats bedrövligt, respektlöst och som sedan trillat mellan stolarna och som sedermera glömts bort – trots påstötningar. Vi får ta del av hur ovärdigt människor i dagens samhälle kan bli behandlade av det offentliga. Landskrona stads värdegrund BRA hjälper väl föga när den inte efterlevs? Vad hjälper fina ord som bemötande, resultat och ansvar? För övrigt kan man fundera över prioriteringsordningen av orden, vem satte (ekonomiskt) resultat före ansvar. Det må låta bra, men det klingar falskt. Floskler hjälper inte, när vi får ta del av en verklighet där ansvaret lyser med sin frånvaro. Alla skjuter över ansvaret på någon annan eller något annat. Sorgligt nog är artikeln om Else varken den första eller sista. Det är många familjer i Landskrona som fått uppleva liknande situationer. Det smärtar att se sådan brist på medmänsklighet och avsaknad av kärleken till nästan, som borde prägla omsorgen.

Många av er kanske får för sig att dra till med den ständigt återkommande frasen “Är man förvånad?” eller “Det var väl väntat!”. Eller den där frasen om att “Det är inte bättre någon annanstans!”. Är det inte bättre? Är du säker på det? Hur vet du det? Genom att acceptera och bekräfta ständiga försämringar av välfärden med de normaliserande fraserna “är man förvånad, eller?”, gör faktiskt mer skada än nytta. Ord har betydelse och får konsekvenser. Genom att tillämpa detta synsätt, kan man lätt få uppfattningen att de flesta av er är medvetna om problemen, ni vill ju inte verka oinsatta eller oförberedda, verka överraskade och på något sätt behöva skämmas. Detta trots att många av er inte ens prenumererar på tidningar. Jag vet inte hur ni tror att ni håller er insatta. Man undrar också vilken dokusåpa detta förhållningssätt egentligen kommer ifrån. Och man undrar om det inte är ett symptom på en sjukdom i sig, för ni hävdar er vara så insatta i så mycket som är så fel i samhället, men ni bidrar begränsat med insatser för att hjälpa till att få bukt med problemen.

I en av världens mest moderna demokratier, med alla möjliga friheter och rättigheter tillbuds – som andra i världen blott kan drömma om att ha – för att engagera sig för vårt gemensamma bästa, så avtar ju det politiska engagemanget på ett horribelt sätt. Vår välfärd har sin grund i en demokratiskt styrd organisation och struktur, dvs förtroendevalda politiker, varav den större delen är fritidspolitiker. 1979 var antalet medlemskap i de politiska partierna M, S, KD, C, V och L cirka 1 582 000. Siffrorna för 2024 för S, M, SD, KD, C, V, L och MP var 247 814. Samma siffra när jag först blev medlem i ett politiskt parti, 1999, var 402 671. Det är alltså nästan en halvering, bara under min tid inom politiken. Invånarantalet från 1979 till 2024 har ökat från cirka 8,3 miljoner till 10,5 miljoner. Många skyller på politiken och politiker och det kan man göra spontant, men kvaliteten på politiken är inget annat än en konsekvens av det bristande politiska engagemanget från medborgarna. Ju färre medlemmar i de politiska partierna som vi har att välja av till att leda vår offentliga verksamhet, desto sämre blir också den förda politiken. Kalkylen går inte riktigt ihop. Det demokratiska systemet krackelerar och man undrar hur länge det dröjer innan det är nere för räkning. Den demokratiska modellen vi byggt upp går inte en ljus framtid tillmötes – om vi inte hjälps åt för att hålla liv i den, tillsammans!

Artikeln om den behandling Else W Lorenzen utsätts för skildrar hur effektiviseringens piska viner över en offentlig verksamhet. Skattepengar intjänade av folket, som varit menade för folket, men som används på ett ohyggligt bristfälligt sätt. Vi blir servade en blandad stor kompott av oro, frustration, ilska och olust. Det är inte bara lite avsmak jag känner för vad vår stad har blivit, när jag läser artikeln. Det gör ont i hela kroppen. Hur kunde vi hamna här? Vad är det för sjuka värderingar som ledsagar våra politiker och våra offentliganställda? När ska det vända? Ska det vända?

När Poul W Lorenzen skriver sitt inlägg på Facebook, så är det ett rop på hjälp, ett rop om att bli hörd och sedd och ett rop i frustration över att vår gemensamma välfärd vittrar sönder. Jag stämmer in i Pouls rop på hjälp! Och jag är den förste att ropa ut att politiken behöver hjälp av sina medborgare, annars kommer vi aldrig få ihop den välfärd som vi alla faktiskt behöver och vill ha – från vaggan, genom livet, till graven!

Våra äldre och deras familjer ska inte behöva betala det dyra priset för välfärdens försämring, denna omänskliga effektivisering och miljardöverskott i den kommunala budgeten år efter år. Våra äldre och deras familjer ska inte behöva betala det dyra priset – förutom med skattsedeln och avgifter – med sin hälsa, med känslan av förnedring i sitt eget hem och med ett ovärdigt bemötande. Och därtill behöva se på när ansvaret försöker smyga ut genom bakdörren! Det är ovärdigt, det räcker nu!

Marko Huttunen (S)