Arkiv: Planket

Det pratas mycket om ”systemfel” i Landskrona, men det största systemfelet är att vi har skapat en bidragsmaskin som gör det ekonomiskt ointressant för vissa att ta ett jobb. Det är dags att vi talar klarspråk om vad sann värdighet egentligen innebär.

För vissa politiska krafter verkar ”rättvisa” innebära att alla ska ha samma rätt till andras pengar, oavsett om man anstränger sig eller inte. Men för oss som tror på Landskronas framtid är rättvisa något helt annat: Det är rättvist att den som går upp klockan sex varje morgon för att gå till jobbet har betydligt mer kvar i plånboken än den som väljer att stanna hemma.

Som det brukar sägas: ”Man ska göra rätt för sig, innan man kan göra anspråk på något.”

I Landskrona ser vi fortfarande spåren av en förlegad politik, där bidragstapeter och byråkrati håller människor fångna i ett beroende av kommunen. Det är inte medmänsklighet att stapla bidrag på varandra tills det inte längre lönar sig att ta de där extra timmarna på lagret eller i hemtjänsten. Det är ett svek mot både den enskilde och mot de skattebetalare som håller staden rullande.

Vi ska inte ha ett system som frågar: ”Vilka bidrag har du rätt till?”. Vi ska ha ett system som frågar: ”Vad kan du bidra med idag?”.

Vissa kallar krav för ”moralism”. Jag kallar det för respekt. Respekt för de som kämpar, och respekt för de som vill bygga en framtid för sig själva. Genom att införa tydliga bidragstak och stenhårda motprestationskrav visar vi att vi tror på människors förmåga att stå på egna ben.

Det som skrämmer systemets försvarare är uppenbarligen tanken på att människor blir självständiga och inte längre behöver krångliga strukturer för att överleva. Det är dags att vi slutar administrera utanförskapet och börjar premiera flit. Landskrona bör vara en stad för de som vill framåt – inte en väntesal för bidragstagare.

Rasmus Andersen

När Torkild Strandberg och Liberalerna tog över i Landskrona för tjugo år sedan lovade de att staden skulle bli tryggare. Brott, otrygghet och problem i skolan skulle åtgärdas. Målet var tydligt: mer ansvar, mer ordning, fler jobb och bättre skolresultat.

Nu, två decennier senare, ser verkligheten annorlunda ut. Landskrona har fortfarande problem med brott och otrygghet. Vi hör om ungdomar som begår allvarliga brott och om vardagsbrott som stölder och rån. Samtidigt finns det kritik mot vård och socialtjänst – att de inte alltid räcker till för dem som behöver hjälp.

Samtidigt har staden satsat på stora projekt och profilering, för att locka folk utifrån och göra Landskrona mer “attraktivt”. Men många som bor här upplever fortfarande samma problem som för tjugo år sedan.

Politik handlar inte om enkla lösningar. Om någon presenterar en snabb fix på komplexa problem, betyder det ofta att de inte riktigt har förstått problemet. Och verklig framgång kan inte mätas i hur bra de rikaste i staden har det. Den måste mätas i hur de svagaste behandlas – i skolor, på gator och inom vård och omsorg.

Det här handlar inte om att peka finger åt någon. Det handlar om att vara ärlig mot oss själva. Om politiken ska göra skillnad måste vi förstå hur verkligheten ser ut – inte bara lyssna på vad som låter bra i kampanjer.

Landskrona behöver en debatt där alla kan förstå vad problemen är, och hur vi faktiskt kan lösa dem. Inte bara fina ord, utan konkreta lösningar som gör livet bättre för vanliga människor.

Ronnie Niby (S)

En lærke letted, og tusind fulgte – Så lyder inledningsorden i en av Danmarks mest kända sånger. En sång som allt sedan befrielsen våren 1945 sjungits av ung och gammal. Den skildrar glädjen, lättnaden och hoppet som väcktes vid befrielsen från den tyska ockupationen i maj 1945; men också minnena från de mörka åren. Den slutar med orden:

Nu er det forår og Danmark frit.

Velsign det, Herre, fra sund til klit.

Danmark är allsångens hemland. Det sjungs på fester och högtidsdagar, bland släkt och vänner, inom föreningar, på skolor och vid stora folkmöten. Och det sjungs vare sig tonerna träffas rätt eller ej. Det blir aldrig falskt när alla sjunger tillsammans; det är gemenskapen som är det väsentliga. Sångerna, de hämtar man ur Højskolesangbogen. I den har sedan 1894 samlats en uppsjö av sånger som ger glädje och tröst, styrka och kraft. I och med Danmarks besættelse den 9. April 1940 blev Højskolesangbogen ett starkt folkligt värn mot ockupanterna; sångerna ingöt mod och tillförsikt under ockupationen.

I torsdags på besættelsesdagen hade Föreningen Norden bjudit in Anne Vad för att berätta mer om Højskolesangbogens historia och stora betydelse i dagens Danmark. Anne är sång- och psalmdiktare och en av hennes sånger finns med i senaste upplagen av sangbogen (19. upplagan, 2022). Anne är i grunden lärare i musik och danska. I dag arbetar hon på Foreningen Norden Danmark med bland annat skolfrågor. Anne har tidigare varit bosatt på Island och undervisat vid universitet i Reykjavik.

I alla tider har människor sjungit tillsammans. Allsång innebär gemenskap, den främjar tillit och tilltro. Det är inte så mycket vad som sjungs, ej heller hur det sjungs som är väsentligt. Det väsentliga är att vi sjunger tillsammans. Anne förde fram N.F.S. Grundtvigs tankar om att det inte är orden som binder oss samman, som skapar gemenskapen. Gemenskapen kommer i kraft av att vi sjunger tillsammans. Det är allsång – Det er Fællessang!

Grundtvig kom Anne tillbaka till gång på gång. Utan Grundtvig ingen højskole, vare sig i Danmark eller i Sverige, som vi här känner som folkhögskola. En skola grundad på tilltro till varje individs möjligheter och egenkraft, samt förmåga att tillsammans med andra förbättra för alla. Fællessang kom att bli en central del av livet på højskolen och är det än i dag. Det ställdes samman sångböcker ute på skolorna. Med tiden väcktes och förverkligades tanken om en gemensam sångbok och Højskolesangbogen såg dagens ljus 1894.

Redan tidigt fick sångboken spridning långt utanför højskolerne. Men det är i och med besættelse som den blir alla danskars, hela Danmarks, sångbok. Anne berättade medryckande om allsångsmöten som samlade hundratusentals deltagare runt om i landet. Möten som förenade danskar ur alla samhällsklasser, såväl unga som äldre. Anne beskrev hur sångernas andemening gick den tyska ockupationsmakten förbi. Danskarna visste alla vad som avsågs. Fællessangen ingöt mod och tillförsikt. Det var en motståndshandling gentemot tyskarna och deras medlöpare.

Även i vår tid har Højskolesangbogen kommit att få betydelse för danskarnas möjligheter att kunna möta och bemästra utmaningar och hot. Corona-epidemin innebar att vi isolerades från varandra. Våra möjligheter att umgås med familj och vänner kringskars; i Danmark i än högre grad än i Sverige. Men i Danmark så hade man ju Højskolesangbogen. Anne skildrade målande hur danskarna på sina balkonger i kvarteren samlades till fællessang; hur man i teve arrangerade fællessang. Højskolesangbogen samlade återigen alla danskar.

Men nu var det ju inte bara prat om Højskolesangbogen som var på agendan. Det skulle naturligtvis även sjungas. Så Gertrud Rees satt beredd vid klaveret för att ta ton. Och det blev till fyra sånger under aftonen. Den gemensamma nämnaren var FRIHET. Först ut var ”Sång till friheten”. Ja, Højskolesangbogen, är inte begränsad till danska sånger. Björn Afzelius och många andra svenskar är representerade och så även diktare och kompositörer från många andra länder. Därefter följde Poul Henningsens ”Man binder os på mund og hånd” från 1940. Sedan kom Mads Nielsens ”En lærke letted, og tusind flugte” från 1945. Fællessangen avslutades med ”Frihedens lysdøgn”, Annes sång som hon skrev till 75-årsminnet av Danmarks befrielse. En mycket passande avslutning på en kväll präglad av gemenskap och värme!

Ett stort och varmt tack till Anne Vad och Gertrud Rees. Det var en helt fantastisk afton!

Och även ett varmt tack till Håkan Kenne och hans vänner för att vi kunde vara på plats i Tacksägelsekyrkan och för all service och smarrigt fika!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Svar på Rasmus Andersens insändare – Tomma ord om värdighet löser inte Landskronas verkliga problem

Rasmus Andersen beskriver ansvar som en moralisk prövning: att vissa “gör rätt för sig” och andra inte. Men Landskronas utmaningar handlar inte om moral, utan om system – om hur politik formar möjligheter, trygghet och tillhörighet. Det är ett enkelt retoriskt grepp att hänvisa till “värdighet” och “ordning”, men det gör lite för att förstå den verklighet människor faktiskt lever i.

Påståendet att välfärden ska “förtjänas” reducerar samhället till ett kontrakt mellan “goda” och “mindre goda” invånare. I verkligheten är välfärden inte ett moraliskt pris, utan en gemensam infrastruktur – precis som vägar, skolor eller elnät. Den fungerar just därför att den finns innan man själv kan bidra tillbaka. Många Landskronabor arbetar varje dag – på lager, i kök, på byggen och i städning – ofta utan perfekt svenska men med fullt samhällsansvar. De betalar skatt, håller staden igång och förtjänar inte misstro för att deras CV inte passar den politiska berättelsen. Ska de som pendlar och arbetar i Danmark inte få lov att använda strukturen i Sverige då de inte betalar skatt här?

Språkkrav i vård och omsorg är viktiga för säkerhet och värdighet. Men när kraven görs till allmän måttstock för människovärde blir de symbolpolitik. I de flesta arbetsmiljöer fungerar människor alldeles utmärkt med begränsad svenska – just för att arbetet i sig bygger språk, gemenskap och försörjning. Att stänga ute människor under förevändning att de “inte klarar sig” skapar bara fler som hamnar utanför. Vilket i sig själv skapar än mer utanförskap.

Andersen beskriver Axeltofta som ett nödvändigt uppbrott från “gråzoner”. Men det verkliga problemet handlar inte om juridiken, utan om prioriteringarna: kommunen hade möjlighet att reglera området, skapa ordnade boendeformer och ge människor tid och alternativ. I stället har fokus legat på försäljning och omdisponering av marken. När fastigheter prioriteras före människors trygghet kallas det ofta “ordning och reda” – men i praktiken flyttar politiken problemen snarare än löser dem.

Samma mönster syns i Andersens ekonomiska resonemang. Han talar om “ansvarsfull sparsamhet” som vore kommunen ett hushåll, där investering är liktydigt med slöseri. Men en stad kan inte spara sig ur ojämlikhet. Ett överskott som byggs på bristande investeringar i utbildning, integration och bostäder är inte ett tecken på styrka, utan på politisk kortsynthet. Landskronas totala kommunalskatt (inklusive regionalskatt, exklusive kyrkoavgift) är 31,42 % år 2026, och den har varit stabil med marginell ökning under två decennier. Det visar att Andersens försök att skuldbelägga tidigare generationer är en myt: problemen ligger inte i dåtidens “förfall”, utan i nuets prioriteringar.

Att tala om “tuffa val” eller “nödvändig sanering” låter handlingskraftigt, men bakom orden finns samma gamla politik: att flytta människor utan att förändra strukturerna. Under det socialdemokratiska styret påbörjades många av de stadsförnyelseinitiativ som nu lyfts som egna framgångar – hamnutveckling, infrastruktursatsningar, investeringar i skolor. Skillnaden är att dagens styrning marknadsförs som “ordning” men leder till ökad polarisering och minskad delaktighet. Men snurrande lila parkbänkar är kanske tillräckligt enligt vissa politiska grupperingar.

Mönstret är tydligt. En politik som gör vissa jobb svårare att få, vissa bostäder svårare att behålla, och samtidigt talar om att välfärd ska “förtjänas”, skapar systematiska hinder. Ansvar handlar inte om att sortera människor – det handlar om att bygga de strukturer där fler får plats.

Ett Landskrona som håller ihop kräver inte mer moralism – det kräver politiskt mod att se människan bakom berättelsen.

Ronnie Niby (S)

Svar på Ronnie Nibys insändare – Ett Landskrona som bygger bort sin själ

Det är lätt för Ronnie Niby (S) att använda stora ord som ”värdighet” och ”medmänsklighet”. Det låter bra på pappret, men det är en billig fasad. Sanningen är att den största skymfen mot Landskronas medborgare är just den verklighet som årtionden av socialdemokratiskt styre efterlämnade innan maktskiftet: En stad präglad av otrygghet och växande utanförskapsområden, där man trots stora tillgångar från tidigare aktieförsäljningar misslyckades med att vända den negativa spiralen.

Välfärd kräver ansvar – inte skattehöjningar Niby kritiserar att kommunen sparar pengar idag, men han svarar aldrig på hur hans egna löften ska finansieras när väl kassan är tom. Vi har sett det socialdemokratiska receptet förut: Man konsumerar kapitalet på kortsiktiga projekt utan långsiktiga resultat, och när pengarna inte längre räcker till återstår bara en väg – kraftiga skattehöjningar för vanliga arbetstagare. Att förvalta ekonomin ansvarsfullt idag är att säkerställa att Landskrona aldrig mer hamnar i en situation där vi tvingas till panikbesparingar eller straffbeskattning av våra invånare.

Slut på årtionden av stagnation Under det långa socialdemokratiska styret präglades Landskrona av en politik som kvävde förnyelse. Trots att det fanns betydande medel i kassan efter försäljningen av Sydkraft-aktierna 2003, användes inte resurserna för att bryta segregationen eller skapa verklig tillväxt. Man administrerade ett tilltagande förfall och lät staden stagnera i passivitet. Att Niby nu motsätter sig förändring bevisar bara att (S) fortfarande saknar visioner för ett modernt Landskrona. Den sanering och de tuffa prioriteringar vi ser idag är en direkt nödvändighet för att städa upp efter årtionden av utebliven utveckling.

Välfärd är ett kontrakt – inte en gåvobod Niby hävdar att välfärden är ett löfte man får oavsett motprestation. Men i verkligheten är välfärden ett kontrakt. Man gör rätt för sig efter förmåga, och i gengäld får man stöd när man behöver det. Det kravet inkluderar även att man respekterar vårt språk. När Niby avfärdar betydelsen av språkkrav i omsorgen sviker han de äldre. Det är inte ett ”experiment” att kräva att personalen kan tala språket i det land de arbetar i – det är grundläggande respekt och en garanti för patientsäkerheten.

Axeltofta: Ordning istället för juridiska gråzoner Niby försöker måla upp avvecklingen av Axeltofta som ett angrepp på historien. Men sanningen är att en ansvarsfull kommun inte kan acceptera områden som fastnat i juridiska gråzoner med olovliga åretruntboenden i enkla fritidsstugor. Genom att omvandla området till strategisk mark för näringslivet skapar vi de jobb och skatteintäkter som krävs för att långsiktigt finansiera välfärden. Att prioritera tillväxt och ordning är att ta ansvar för nästa generation.

Demokratins kärna Det är tydligt att Ronnie Niby och jag aldrig kommer att bli eniga om vägen framåt för vår stad. Men det är just det som är styrkan i en demokrati – att vi får ha olika åsikter, debattera dem öppet och låta medborgarna välja vilken framtid de tror på. Jag tror på ett Landskrona byggt på ordning och ekonomisk realism.

Rasmus Andersen

Rasmus Andersen svarar på min text med stora ord om ”ordning”, ”lojalitet” och vem som ”förtjänar” välfärd. Det låter beslutsamt – men det säger också mycket om hur Landskrona styrs i dag.

Vi har en kommun som sparar miljarder, samtidigt som skolor får skära i stödet och äldreomsorgen går på knäna. Det handlar inte om brist på pengar, utan om en politisk vilja att visa upp fina siffror i stället för fungerande verksamheter. En stark ekonomi är bra, men pengar i kassan hjälper ingen om den som behöver vård, trygghet eller gemenskap lämnas utanför.

Det blir extra tydligt inom omsorgen. Under den nuvarande ”experimentella modellen” lever många äldre med orimliga villkor. Några vittnar om att de tvingas ligga i sängen i tolv timmar eller mer, eftersom scheman och bemanning inte tillåter annat. Om det inte är ett misslyckande, vad är det då? För Rasmus verkar det vara en bisak, så länge balansräkningen ser bra ut. För mig är det en direkt skymf mot våra äldre.

Rasmus Andersen vill få det att låta som att sociala problem enbart handlar om språk och kultur. Det är att blunda för verkligheten. Otrygghet växer när människor saknar sysselsättning, när skolor trängs och när stadens billiga bostäder rivs utan alternativ. Integration är inte ett hot mot välfärden – det är bristen på inkludering som är det verkliga hotet.

Och medan debatten fastnar i ord som ”upprensning” och ”förfall” fortsätter Landskrona att riva bort sitt minne. Axeltofta var mer än några slitna stugor – det var ett stycke levd historia, ett exempel på hur vanliga människor byggde sig ett eget paradis i miniatyr. Likadant med äldre bostadsområden som rivs för att ge plats åt exklusiva projekt.

Tillväxt är inte samma sak som utveckling. En stad kan växa sig rikare på papperet – och samtidigt fattigare i själ och sammanhang. När politik reduceras till fråga om vem som ”förtjänar” stöd har man tappat själva idén med det offentliga ansvaret. Välfärden är inte ett pris man får för godkänt uppförande; den är ett löfte om värdighet.

Vi behöver inte en stad som delar upp människor i vinnare och förlorare. Vi behöver ett Landskrona som håller ihop – som bygger med respekt för både framtiden och det vi redan har. Välfärden, kulturarvet och medmänskligheten är ingen belastning. De är grunden för en stad värd att lämna vidare.

Ronnie Niby (S)

Rasmus Andersson skriver 7/4 att den starka ekonomin i Landskrona skall användas för att återuppbygga ett tryggt Landskrona, där ”välfärden uteslutande går till dem som har förtjänat den.”

Det strider mot grundlagen när politiker sätter sig som domare i sociala frågor. Regeringsformen handlar om hur landet ska styras och utgöra skyddet för alla medborgares fri- och rättigheter.

Nu börjar jag undra om inte Rasmus Anderssons inlägg egentligen avslöjar brott mot denna grundlag i Landskrona kommun.

Det Rasmus tänker och skriver är troligen vad flera politiker i Landskrona gör när man bedriver en bostadspolitik som tvingar de fattigaste att lämna sin stad och flytta till Perstorp, som forskarna Tove Samzelius och Tapio Salonen beskriver i HD 21 mars. Samma tankar som tvingar kolonister att lämna sin lott på Axeltofta koloniområde med argumentet att havet höjer sig just där och inte 3 km norrut, där en populär fritidshamn finns.

Om miljarderna satsades på en invallning av hela området skulle ny och billig mark för industri och bostäder intill E6 kunna skapas för såväl rika som fattiga, för såväl nya som gamla  Landskronabor. En sådan satsning skulle dessutom skapa jobb till tusentals arbetslösa. Socialbidragen skulle kunna sänkas och Landskrona kunde segla upp som en stad att ta efter och inte en som ligger i botten på den social ligan med politiker som verkar bryta mot grundlagen.

Lasse Erlandsson 

Svar på Ronnie Nibys insändare – Landskrona behöver välfärd, inte experiment och miljardöverskott

Det är med en viss förundran man läser Ronnie Nibys (S) plötsliga oro för välfärden i Landskrona. Han framställer miljardöverskott som ett problem, men väljer att bekvämt glömma bort den verkliga orsaken till att välfärden är under press: årtionden av misslyckad socialdemokratisk politik som har lämnat Landskrona med djupa sociala sår och massiv segregation.

Välfärd kräver ordning, inte bara mer pengar
Niby vill anställa fler lärare och socialarbetare för att rädda skolresultaten. Men det går inte att köpa sig till en fungerande skola om man vägrar adressera de verkliga utmaningarna: utanförskapsområden, bristande språkkunskaper och otrygghet i klassrummen.

Det är inte brist på pengar som gör att elever halkar efter – det är bristen på ordning och reda samt respekten för svensk kultur i skolan. Att ösa in fler miljarder i ett system som inte fungerar på grund av havererad integration är som att hälla vatten i en hink med hål i botten.

Prioritering av de medborgare som byggt landet
När Niby talar om äldreomsorg har han rätt i en sak: de äldre förtjänar det bästa. Det är den generationen som har byggt upp det här landet. Men var fanns Socialdemokraternas omsorg om de äldre när man prioriterade enorma summor på mottagande och integration av människor som aldrig har bidragit till gemenskapen?

Ekonomiskt ansvarstagande handlar om att prioritera de lojala medborgarna först. Överskottet ska inte användas till fler byråkrater eller experimentella sociala projekt, utan till att säkerställa att de som betalat skatt hela livet får en värdig ålderdom i trygga miljöer.

Slut på ”experimentverkstaden” i omsorgen
Niby kritiserar privatiseringar och bolagiseringar. Men det verkliga experimentet har varit den socialdemokratiska samhällsmodellen, där man har låtit otrygghet och kriminalitet flytta hela vägen in i välfärdens hjärta.

Det krävs nu handfasta krav i omsorgen:

• Strikta språkkrav: Ingen ska arbeta i äldreomsorgen utan att kunna tala felfri svenska. Det är en säkerhetsrisk och en brist på respekt mot de äldre.
• Trygghet framför allt: Det hjälper inte med fler undersköterskor om de äldre är rädda för att gå ut, eller om personalen känner sig otrygg på jobbet.

Landskrona ska saneras från det förflutnas misstag
Niby nämner Axeltofta som ett exempel på bristande empati. Sanningen är att Landskrona behöver städas upp. Staden ska vara attraktiv för dem som arbetar och gör sin plikt, istället för att klamra sig fast vid det förflutnas förfall och ineffektivitet.

Valet står inte mellan ”miljarder eller människor”. Valet står mellan den socialdemokratiska vägen som lett till segregation, eller en kurs där en stark ekonomi används för att återuppbygga ett tryggt Landskrona, där välfärden uteslutande går till dem som har förtjänat den.

Rasmus Andersen