Det är full aktivitet nu i koloniområdena i Landskrona. Vattnet har kommit och kaffe dukas upp ute i solen och blåsten. Snart börjar diskussionerna om vems ”päror” som växer snabbast. Potatis kallades av äldre Landskronagenerationer för ”päror”.
När jag jobbade på Supra kring 1966 passade jag på att ta hem några nävar konstgödning och slog dem i potatisraderna för att testa. Det året var vår potatisblast den i särklass högsta i området, men undertill var det inte samma tillväxt.
Det är tråkigt att behöva lämna sin kolonilott. Det gjorde vi två gånger. Min farfar som var bonde i Landskrona tvingades sälja gården på Stora Norregatan och blev sockerbruksarbetare. Han kom över en lott i Citadellets ytterområde, som han sedan tvingades lämna för Helgebröten.
AL skriver i Google: ” De första lotterna uppstod när Citadellet förlorade sin militära betydelse. Det yttre området koloniserades av arbetarklassen under tidigt 1900-tal, medan de inre områdena präglades av mer välbärgade stadsbor.”
Nästa flytt blev till Kopparhögarna. Vi fick 3000 av kommunen 1963.
I dag står Axeltofta kolonierna på tur medan Lundåkrahamnen 3 km därifrån blomstrar. Det är svårt att förstå. Men egentligen är det samma politik som flyttar arbetare till Perstorp när de inte kan betala hyrorna eller bostadsrätterna i Landskrona. En politik riktad mot de fattigaste.
Lasse Erlandsson
