Landskrona har under två decennier vuxit snabbare än på mycket länge. Vi ser nya lagerhallar, bostadsområden och glänsande byggprojekt resa sig på platser där det en gång fanns åkermark, allmännytta och kolonistugor. Kommunledningen talar gärna om tillväxt, jobb och utveckling. Men frågan som allt fler ställer sig är enkel: vem byggs staden egentligen för – och vad kostar det oss i längden?
Under Torkild Strandbergs ledarskap har byggpolitiken styrts av samma handfasta logik som kommunens ekonomi: sälja mark, gynna etableringar, visa överskott. Det har gett rubriker om framgång. Men under ytan pågår något mer problematiskt. Kommunen säljer ut sin framtid – både bokstavligt och bildligt. Åkermark av högsta klass täcks med logistiklager som genererar få långsiktiga jobb. Billiga hyresrätter rivs och ersätts av bostadsrätter. Allmännyttan krymper. Det är effektivt tillväxtbokföring – men svagt samhällsbyggande.
Detta märks inte minst i hur kulturarvet behandlas. Historiska miljöer som Axeltofta kolonier, kolonierna utanför Citadellsområdet och andra vardagliga miljöer ses som något som bara ska försvinna. Det som bevaras är det som kan marknadsföras – Citadellet, Museet, strandpromenaden. Resterande kulturmiljöer, de som burit vardagslivets historia, offras för exploatering. På pappret handlar det om förnyelse – i verkligheten om raderad identitet.
Miljömässigt framhålls stadsbygget som grönt och hållbart, men samtidigt ignoreras den mest grundläggande ekologiska principen: att inte bygga bort den jord vi lever av. Klass A‑jordbruksmark har ingen ersättning, varken tekniskt eller ekonomiskt. När den väl är förlorad, är den förlorad för alltid.
Humaniteten i besluten är lika svår att hitta. De som förlorar sina hem i rivningar står ofta utan rimligt alternativ. Dialogerna sker först när besluten redan är fattade. Invånarna lämnas med känslan av att deras stad byggs för andra, inte med dem.
Det är självklart att Landskrona ska växa – men tillväxt utan social och kulturell förankring blir en stad utan själ. En långsiktigt hållbar stad byggs inte bara med betong och balansräkningar, utan med respekt för människor, miljö och minne.
Om Landskrona ska bli en stad vi med stolthet lämnar till nästa generation måste byggpolitiken byta fokus, staden behöver koncentrera sig på att behålla åkermark, att sätta människan i centrum, att skydda vårt gemensamma kulturarv och återigen föra en dialog med våra medborgare.
Tillväxt är inte ett mål i sig – det är ett medel för ett gott liv. Just det håller på att tappas bort i Landskrona. Den som bygger en stad måste också våga bygga sammanhanget, själen och medkänslan som håller den levande. Det är inte bland de rikaste vi kan se hur bra vårt samhälle har det utan i hur vi behandlar de svagaste.
Ronnie Niby (S)
