Arkiv: Planket

Sockerdricka & Sol over Gudhjem var inte just det som fanns på menyn när Café Norden drog i gång på Matscenen i lördags. Men det var det som Vilmer Andersen bjöd på i sitt samtal med Peter Fällmar Andersson. Och mycket mer därtill om danskt, svenskt och nordiskt. Vilmer har genom hela livet alltid burit med sig både det danska och det svenska. Född på Bornholm under andra världskriget, med farföräldrar som utvandrade från Österlen. Studier i København. Bosatt i Malmö och gift med en göteborgska; de träffades i norska Lillehammer. Jobbpendlande i många år över sundet med flygbåtarna. Politiskt aktiv för Vänsterpartiet i Malmö och Region Skåne, i dag ålderspresident i regionfullmäktige. Och en gång i tiden verksam inom nordisk universitetssamverkan.

Ofta när det pratas om Danmark och Sverige kommer man in på fotboll, så gjorde även Vilmer och Peter. Ska förbundskapten Jon Dahl Tomasson prata danska eller engelska med media och andra i Sverige, undrade Peter. Självklart ska han prata danska, men också lära sig mer svenska, var Vilmers svar. Men både Vilmer och Peter kunde konstatera att tyvärr har den ömsesidiga förståelsen av danska respektive svenska minskat. Båda kom med vemod in på den nu svunna tid då vi i Skåne tittade på dansk teve och man på Själland och Bornholm tittade på svensk teve.

Det blev också lite vemodigt när Vilmer kom in på det nordiska samarbetet och berättade om att tanken om en nordisk union var levande i Danmark under 1960- och 1970-talen; en nordisk union sågs som ett realistiskt alternativ till EEC, den Europeiska ekonomiska gemenskapen, dagens EU. Men samtidigt poängterade Vilmer att de nordiska staterna i dag tydligare och kraftigare bör agera gemensamt inom såväl EU som NATO. Och utgångspunkten bör vara de gemensamma värderingar vi delar inom Norden kring hur samhället kan formas och utvecklas.

När det gällde NATO förde Vilmer vidare fram att vi Sverige kan ta lärdom av de erfarenheter som Danmark har när det gäller att sända ut unga till krigszoner; erfarenheter som tydligt påvisat hur oförberedda soldaterna var inför den verklighet de mötte.

Även när Vilmer och Peter vände blickarna ut över Öresund kom vemod i dagen. Vilmer menade att invigningen av Öresundsbron den 1 juli 2000 på något sätt blev kulmen för integrationen över sundet. Många av de projekt och initiativ som startades och initierades i samband med byggandet av bron, har i dag gått i stå eller i graven. Han tog bland annat upp samarbetet inom universitetsvärlden: Öresundsuniversitetet. Det initiativet gick i graven 2012. I dag ser sig universiteten på ömse sidor av sundet, mer som konkurrenter än som partners.

Vilmer anser att en stor del av ansvaret för att så har skett kan lastas Danmark. København är Danmarks politiska och ekonomiska centrum. Skåne är därmed, i det sammanhanget, endast intressant om relationer och samverkan gynnar Danmarks centrum – det vill säga Kongens by. Detta blev enligt Vilmer tydligt när Öresundskommittén, bestående av kommuner och regioner i Skåne och på Själland, avvecklades 1 januari 2016 och ersattes av den nya konstellationen Greater Copenhagen. En utveckling som inte uppskattades på den svenska sidan, men, som enligt Vilmer, var ett diktat från dansk sida – Take it or Leave it.

Men hur kan vi då komma vidare?

Vilmers svar är att vi på den svenska sidan måste ha is i magen. Vi behöver se på integrationen över sundet ur bredare och mer långsiktiga perspektiv. Inte förvänta oss resultat här och nu. I dag finns en tendens att vi skyller på varandra, som nu senast när det gäller gängkriminalitet. Svenska ungdomar begår grova våldsbrott i Danmark. Men vem är det som anlitar dem. Jo, det är, menar Vilmer, danska gängkriminella. Trots detta skyller de danska och svenska justitieministrarna på varandra. Problemen och utmaningarna, men också möjligheterna, är de samma på ömse sidor av Öresund.

Men hur var det nu med sockerdrickan och Sol over Gudhjem?

Sockerdrickan tillsammans med svenska köttbullar och prinskorvar var det som Vilmer, som barn, varje sommar längtade efter när familjen tog båten från Bornholm till släkten på Österlen. Sol over Gudhjem är Bornholms alldeles egna och alldeles speciella smørrebrød; receptet redogjorde Vilmer nogsamt för i slutet av samtalet med Peter. Ni finner det här. Jag hoppas bara det är linje med Vilmers; det är Brødrene Prices recept: Sol over Gudhjem – klassisk opskrift | Spise med Price | Opskrift | DR

Avslutningsvis…

Ett stort och varmt tack till Vilmer och Peter!

Och så även till Matscenen vars brunchmeny och drycker vi alla lät oss väl bekomma!

Och slutligen ett stort tack till alla som var på plats på Café Norden i lördags!

Jan Nilsson
ordförande
Föreningen Norden i Landskrona

I år fyller lottarörelsen 100 år i Sverige och det uppmärksammades i går kväll i Karlslundsbunkern. Lottakåren i Landskrona och Föreningen Norden i Landskrona hade bjudit in Anna Larsdotter för att berätta om lottarörelsen historia genom tio decennier. Anna är författare och journalist som bland annat skrivit de kritikerrosade böckerna ”Kvinnor i strid” och ”Kvinnorna i andra världskriget”.

Annas berättelse började med Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” där förebilden till dagens lottor hämtades: Lotta Svärd. Till Sverige kom idéen till en frivillig försvarsorganisation från Finland. Idéen hämtades från den organisation som bildades 1920 efter inbördeskriget i Finland, av kvinnor som varit verksamma på den vita sidan under kriget: Lotta Svärd-organisationen. Bildandet kan ses som en reaktion på de kraftiga reduceringar som skedde inom det svenska försvaret i början av 1920-talet. Därmed fick lottarörelsen till att börja med en borgerlig slagsida och det var många officersfruar som engagerade sig.

Men i och med att det politiska läget i Europa blev allt mörkare från mitten av 1930-talet, kom lottarörelsen att steg för steg breddas socialt. Och under beredskapsåren 1939-45 blev rörelsen en rörelse för unga och äldre kvinnor från alla samhällsklasser; 1943 var medlemsantalet cirka 111 000. Deras insats var central, för att inte säga avgörande, i att det svenska försvaret kunde klara de påfrestningar som de tunga åren innebar. Lottorna kom att engagera sig i allt från den sociala omvårdnaden av soldater, till rent traditionella soldatuppgifter såsom inom luftbevakningen.

Anna betonade att detta var en utveckling som inte var något självklart. Utvecklingen att gå från traditionellt kvinnliga uppgifter till mer renodlat militära och därmed manliga uppgifter, mötte motstånd såväl inom som utom lottarörelsen. Frågan om kvinnor skulle kunna bära vapen var en central stötesten.

Vid slutet av andra världskriget hade utvecklingen nått därhän att lottarörelsen såg som en självklar del av det svenska försvaret. Lottarörelsen kom under kalla kriget att fortsatt samla kvinnor från alla samhällsklasser och bidrog därmed till att officers- och, i dag, soldatyrket öppnades upp för kvinnor. Och i dag, när det åter mörknar över Europa och världen i stort, kan lottarörelsen och de andra frivilliga försvarsorganisationerna se ett ökat intresse bland såväl kvinnor som män att engagera sig.

När Anna Larsdotters avslutade sin intressanta och inspirerande föreläsning, möttes hon varma applåder av de fyrtio nordister och lottor som bänkat sig i bunkern.

Jan Nilsson
Ordförande Föreningen Norden i Landskrona

Debatten kring Thulinparken och vad som ska byggas där har väckt en känsla hos oss.
En känsla av att man i Landskronas styre glömt stadens själ och lungor. Våra grönområden och specifikt våra parker är allt annat än ordinära. Det är parker som våra trädgårdsmästare lagt ned sin tid och själ i, och det syns. Vi har träd och buskar som få känner till.

I och med att Landskrona expanderar norrut så finns det av värde att även expandera vår starka parkkultur norrut. Därför anser vi i Vänsterpartiet att Thulinparken vore ett utmärkt grönområde för Landskronas största parksatsning i modern tid.

Vi som följt debatten och fått ta del av boendeåsikter har förstått att grönytan är uppskattad och nyttjas. Men idag är det mestadels en gräsmatta med ett fåtal träd. Vi i Vänsterpartiet skickar idag in ett förslag till Kommunfullmäktige att undersöka möjligheten att göra om Thulinparken till en park värdig Landskronas namn.

En park med gångstråk, dammar, vattendrag, lekplatser, grillplatser, etc. Göra det till en levande grönyta, där folk kan samlas, motionera, leka eller bara njuta av speciella träd och djurliv som kan lockas dit. Parken skulle dessutom knyta ihop Svaneholm med Borstahusen och stärka stadens vi-känsla.

Vi hoppas att flera tycker som vi, att vi bör värna Landskronas starka parkkultur och se till att den expanderas i takt med resten av staden.

Vänsterpartiet Landskrona
genom David Bergström

Under många år retade jag mig på lervällingen som dök upp på gång- och cykelvägen längs Teaterparken, mer eller mindre varje gång det regnade. Det var en stump av vägen som magnetiskt verkade dra till sig allt regnvatten. Jag trodde att det hade att göra med att just den stumpen inte var asfalterad. Glad blev jag när jag fick information om att kommunen skulle fixa det hela. Och så har också skett.

Dock, det verkar som om det inte bara var asfaltering som var av nöden. Grundproblemet kvarstår; platsens magnetiska dragningskraft på vatten har inte påverkats. Nej, det lutar nog åt att problemet har att göra med just lutning. Platsen är en grop ur vilken ingen avrinning är möjlig. Okej, i dag blir inte skorna leriga; men har man inte stövlar på sig blir man blöt in på strumporna.

I och för sig kan man via trappor och annat ta sig förbi gropen, vilket är lite problematiskt om man har barnvagn, rullator eller rullstol. Och till vintern lär gropen bli till en isbana, dock för liten att åka skridskor eller kana på. Men tillräckligt stor att halka på, med brutna armar, ben och lårbenshalsar som följd.

Så, kära kommun, fixa till det hela innan någon halkar dit!

Jan Nilsson
Boende på Öster

Jag förstår att många är irriterade på fotofestivalen. Min sambo och jag har ihop med vänner i snart 10 år hyrt stuga i Landskrona för att kunna mingla på fotofestivalens invigningshelg. Med tågbiljetter och omkostnader blir det en dyr utgift. I år var det inte värt det. Utställningarna var slätstrukna och stämningen avslagen. Hela evenemanget hade något taffligt över sig, det är som  luften gått ur projektet.

Kommer vi åka till fotofestivalen igen? Kanske!

Eva Nilsson

Svar till Göran Nyström om Fotofestivalen

Göran Nyström har min respekt som Landskrona Fotos ambassadör och kommunal kulturchef (numera pensionär). Men hans bemötande av den kritik mot Landskrona Fotofestival som uppkommit kräver ett förtydligande.

Tror att Nyström menar Helsingborgs Dagblad när han skriver ”Skånepressens kultursidor” då det är mig veterligen den enda kulturredaktion som recenserat årets fotofestival. Nyström skarvar när han påstår att deras omdöme är ”starkt positivt”. Tvärt om var recensionen på sina håll kritisk och slog ner på en rad punkter bla utställningstexternas brister, detta har Örjan Kristensson också riktigt kritiserat i sin debattartikel. En informationstext som inte är begriplig är en dålig informationstext.

Att dra paralleller med att Zorns sk nyskapande konst upplevdes som förfärlig av konstetablissemanget och den tidens publik slår fel. Den konceptuella teori- och forskningsbaserade fotografi som ställdes ut på årets fotofestival är allt annat än nyskapande. I början av 1990-talet introducerades riktningen på allvar i svensk fotografi av Tuija Lindström (Sveriges första kvinnliga professor i fotografi). Det är 30 år sedan. Kritiken mot fotofestivalen bottnar sig snarare i att inriktningen är för teoretisk och snäv än att man efterfrågar samtidens mainstreamfoto.

Kritiken mot Landskrona Fotofestival är som jag tolkar det främst mot den ensidighet som fotofestivalen representerar. Man saknar gestaltande fotografi som bränns. Hur en bred festival skulle vara mer kostnadskrävade än en smal förstår jag inte. Det är förståeligt att Nyström tar illa vid sig när hans ”baby” kritiseras, men saken är den att det var först efter att Nyström avgått som Landskrona Fotos nedgång började. Kritiken kan inte på något vis vara riktad mot honom. Intressant dock att de verk Nyström nämner som sina starkaste fotofestivalupplevelser är typexempel på gestaltande fotografi. Nan Goldins bildspel ”The Ballad of Sexuell Dependancy” visades 2014 när Thomas H. Johansson var konstnärlig ledare med JH Engström som co-curator. Porträttbilderna av KGB:s fångar som ställdes ut i Citadellets fångtorn 2016 var när den franska curatorn Christian Caujolle var konstnärlig ledare med Jenny Nordquist som co-curator. Av dessa personer har alla utom Jenny Nordquist avgått från fotofestivalens ledning.

Istället för att slå ifrån sig den kritik som framkommit i flera insändare och debattartiklar borde man utvärdera vad som gått fel.

Slutligen vill jag passa på att berömma Göran Nyström för hans arbete med Svenska Golfmuseet.

Christer Carlsson, landskronit på vift i Huvudstaden

Bra då tycks vi etablerat en ton som kan uppfattas som vass men hövlig. Utmärkt kan jag tycka då det är i den andan politiska beslut och processer drivs fram bäst. Olikheter ventileras, hörn slipas runda och beslut fattas förhoppningsvis i god demokratisk anda. Givetvis kan alla missa och göra fel och man ska inte vara sämre än att förlåta om det är möjligt. Det är jag den första att skriva under på.

Vad gäller lotter och den frågan kan jag säga att jag givetvis inte är nöjd med hur det skötts och lämnar mig lika illa berörd som alla andra.

Nu till det som denna tråden handlade om från början. Strategiskt markköp och kollo på Ven.
Jag repeterar det jag tidigare frågat. Vid tillfället när det gavs, varför köpte inte staden för betydligt lägre summa? Strategiskt ändrar sig denna affären väldigt lite på tre år får man anta. Sen som ytterligare fråga på det, vilken strategi är det man följer? Det skulle vara ärligt om det redovisades mer tydligt.

Vad gäller kollo och verksamhet runt den delen är byggnaden på givna fastighet av administrationkaraktär och dåligt lämpad för kolloverksamhet. Vad det sen innebär ekonomiskt bör dessutom utredas bättre. Självklart vore det fantastiskt om Landskrona kunde få en sådan verksamhet på ön. Som sagt tidigare, kanske för andra lov med och i övrig skolverksamhet för utbildning hela året. Frågan kvarstår ändå hur ska det finansieras? Hur mycket personal behövs och hur många barn i vilka åldrar ska få möjlighet att åka ut till Ven och njuta av naturen? Hur ställer vi upp kriterier för urval vem som ska få åka till kolloverksamheten? Låt oss utreda denna frågan grundligt så är det bara att köra på i positiv anda och alla tjänar på det i längden.

Hur JR skulle reagerat vet du redan. Troligen skulle han, om han bott i Landskrona, haft kontor högst upp i nya höghuset Jämtan. Han skulle hällt upp en whisky troligen från Ven i detta fallet. Ställt sig och spanat ut över staden och sundet svept drinken och grinat till på sitt speciella vis. Med vetskapen att det gick vägen precis, denna gången med.

Ole Rudolfsson S

Jag var nere i stan på fotofestivalen i helgen. Den håller faktiskt inte måttet längre och har inte gjort på flera år. Utställningen på museets andra våning förstår jag inte ens, tygerna i konsthallen likaså. Tanken med fotona på plastleksaker som ska berätta om plastskräp är god men den är för ointressant. Plastfotona som ställs ut på Dunkers är mer tankeväckande och mycket bättre än dom här ”miniatyrerna” på stranden. Kompisarna i fotogänget har slutat åka till Landskronas fotofestival. Glädjen som fanns i början är borta och det är väldigt tråkigt att det blivit så ovälkomnande,  för i grunden är det bra med en fotofestival i stan.

Per Olsson

En uppföljare på Örjan Kristensons debattinlägg samt den skarpa kritik som Csaba Bene Perlenberg riktade mot fotofestivalens ledning.

Fotofestivalen har väckt debatt. Starkt positiva omdömen på Skånepressens kultursidor. Mindre entusiastiskt på Landskrona Direkt.

När jag läste Csaba Perlenbergs inlägg hade jag precis sett dokumentären om Pontus Hulthén på Svt Play. Jag fick en lust att tipsa honom om att se den, för det har sällan varit de konstnärliga verk som väckt samtidens gillande som behållit intresse i längden. Det sena 1800-talets konstetablissemang och tidens publik tyckte Anders Zorn var förfärlig när han först visade sina verk. För att inte tala om hur Monet och Cezanne behandlades i Frankrike. I längden tror jag mer på att Karin Mamma Andersson kommer att bli framträdande i den svenska konsthistorien än Lars Lerin.

Vilken sorts fotografi man tycker om är ju så klart väldigt individuellt. Den starkaste upplevelsen tycker jag är när man upptäcker något nytt som man inte förväntat sig. När jag själv tänker tillbaka på mina egna starkaste upplevelser av festivalerna, så är det så olika utställningar som de porträttbilder av KGB:s fångar som vi visade i Citadellets fångtorn och Nan Goldins bildspel The Ballad of Sexuell Dependancy.  Så olikt som något kan bli.

En fotofestival i Sverige bör helst ha en bredd som kan tilltala olika grupper av besökare. Men det kräver att man har resurser för detta. Kommunen var mer generös under de första åren. Då hade vi råd med större satsningar såsom presentationerna av fotografi från länder som Tjeckien och Finland. Idag är den ekonomiska satsningen på festivalen reducerad. Det tycker jag politikerna borde ompröva. Landskrona Fotofestival är unik i Sverige, men för att bibehålla sin position så krävs en mer bestämd ekonomisk satsning.

Jag önskar att festivalen kunde få resurser att varje gång visa en stor utställning av något välkänt internationellt namn, som kan väcka den breda publikens och medias intresse. Men att lägga tonvikten vid dokumentärfotografi eller det som den konstintresserade allmänheten redan sett, kommer inte att fungera.

I år har jag haft stor behållning av flera av utställningarna utomhus. Det finns porträtt på Tyghuset som jag tycker är fantastiska. Konsthallens utställning är en helhet av verk, hall och natur som är spännande och skön. Men det är bara mina värderingar. Jag inser att jag själv inte är ”all tings mått”. Andra tycker annorlunda och så måste det vara.

Göran Nyström

Replik till Ole Rudolfsson 

Det är riktigt att jag glömde bort mitt (L), inget jag skäms över att skriva ut. Jag är folkvald och är ersättare i kommunfullmäktige, på sjunde reservplats. Innan jag engagerade mig politiskt så skrev jag ganska flitigt här på planket, nu var det ett tag sedan och misstaget uppenbarade sig. Förlåt Ole.

I övrigt tycker jag inte att det är personangrepp eller oerhört låg nivå på min text. Vi är många som är äcklade över dubbelmoralen som (S) visar upp med sin lotteriverksamhet och det är nog många likt mig som kan känna en kräkkänsla i munnen över detta. Trist att du känner att tonen inte är sansad eller saklig.

Jag tycker den är livlig (som du efterfrågar) och absolut saklig. Det är en skandal som nu kommer fram – igen. Det är dubbelmoral att hävda att politiken inte ska drivas av vinstintresse och företräda ett parti som likt bedragare tvingar på gamla och svaga abonnemang de inte förstår att de köpt för att dryga ut partikassan. Samma personer man påstår sig företräda.

Det handlade inte så mycket om ett fokus att flytta debatten från fastighetsaffären så mycket utan snarare att aktualisera just ditt motto som du gång på gång upprepar här på Planket. Det mottot går ju inte hand i hand med ditt partis synsätt på saker och ting.

Det är just nu en ganska stor skandal som rivs upp i hjärtat av (S). Men det är bara 18 månader sedan den var där senast. Så att påstå att ni står för era misstag stämmer inte. Ni har ju fortsatt er verksamhet trots att det uppdagades och det visar sig även att metoderna har varit kända högt upp i partiledningen utan att man vidtagit åtgärd. Redan 2004 ändrade ni lagen så att ni som politisk organisation fick driva lotteriverksamhet på kredit – något som inte vanliga näringsidkare får.

Min poäng var att det är dumt att kasta sten i glashus. Det är inget angrepp på dig som person Ole, det var ett angrepp på ditt beryktade påstående. Men om du inte har kräkkänlsa i munnen av ditt partis beteende så är det såklart ett felaktigt antagande. Jag blir dock illamående av den dubbelmoralen.

Men på din begäran ska jag absolut tänka över mina offentliga uppdrag.

Man kan ju läsa ditt inlägg om fastigheten på Ven och dra slutsatsen att det är liknande ton i det inlägget som i mitt. Eller vad hade JR Ewing sagt?

Johan Laurin (L)