Fotografen måste vara DÄR när hen tar sin bild, andra konstnärer kan bearbeta sin upplevelse av verkligheten i lugn och ro i en ateljé eller studio. Att vara DÄR är att utsätta sig, en utsatthet som kan innebära allt från trevliga samtal till dödligt våld. Detsamma gäller för många journalister.
Av denna närvaro syns väldigt lite i årets upplaga av Landskrona Fotofestival. Det är smalt, konceptuellt och ibland väldigt ytligt. Som betraktare har jag svårt att hitta något som griper tag i mig, något som för mig närmare de människor eller motiv som finns på bilderna. Som fotograf måste jag fråga mig varför urvalet är så snävt, så inriktat på iscensättningar och ibland svårförståeligt utan medföljande texter.
Texter, ja…. Jag har tidigare kritiserat och efterlyst en översättning till texten nere vid bunkern vid vallgraven, där man använt ord som ”Tryckkultur” ”Bildcirkulation” ”Linsbaserad appropieringskonstnär”
Jag förstår inte innebörden av dessa ord och har inte fått svar.
Dock, dessa citat bleknar nästan när jag läser följande från Lanskrona Fotofestivals hemsida vid presentationen av ”Where to land the eye”
”Som ett mellanting av ifrågasättande och statement kommer ’Where to Land the Eye’ att utveckla ett spekulerande tillvägagångssätt. Det kommer att utforska det organiska materialets djup genom fotografiska experiment, och gräva fram sociohistoriska palimpsestiska narrativ ur jorden genom forskningsbaserat fotoarbete.”
Det finns ingen ursäkt för detta intellektuella snobberi, det är så över huvudet på folk att; inte ens om man bär med sig en ordbok kan man förstå innebörden!
Landskrona Foto säger sig värna om upphovsrätten, detta rimmar illa med reproduktionerna på ovanstående bunker, där en fotograf avfotograferat andra fotografers fotografier.
Det pågår ett fruktansvärt krig vid vår tröskel: Fågelvägen är det mindre än 100 mil mellan Landskrona och Kiev, i ungefärlig paritet med avståndet Landskrona – Östersund, till Gaza är det lite längre.
Det går över min horisont att festivalen inte höjer sina blickar och visar bilder, filmer och texter på det som sker i nutid i Europa och mellanöstern.
Tillsammans med en kollega har jag ställt ut analoga bilder från 1980 nere vid slottet, under tio dagar hade vi över 1300 genuina besökare. (Till skillnad från Landskrona Fotofestival räknar vi bara våra besökare en gång…) Jag vet inte hur många gånger vi fick höra: ”Det här var behållningen på hela festivalen!” ”Äntligen lite riktig fotografi!”
Jag ser inte detta som någon upphöjelse för våra – ganska ordinära reportagebilder – jag ser det som kritik riktad till Landskrona Fotofestival.
Vilket gör mig genuint orolig för festivalens framtid: Iscensättningarna och koncepten urvattnar själva begreppet fotografi och jag kan inte annat än att hålla med Csaba Bene Perlenberg att både omtag och självrannsakan är nödvändig för dess framtida existens.
Örjan Kristenson.
Här kan du läsa Örjan Kristensons essäer inför festivalen:
- Fotografi, ett (inte alltid älskat) barn av sin tid
- George Eastmans självmordsbrev
- ”De indiskretas konung” och Ermanox-kameran
- “The Walk to Paradise Garden” – En berättelse om en bild
- Minamata – ett fotografis välsignelse och förbannelse
- Epilog och framtidsutsikter för fotografi
- Örjan Kristenson brinner för fotografi
