Eastmans idé var genialisk, man köpte kameran med film i, när man tagit alla bilder skickade man hela klabbet till Kodak och fick tillbaka bilder i ett visst format som man kunde sätta in i ett album – händelsevis också till salu från företaget.
Detta gav Kodak en enorm framgång; plötsligt kunde vem som helst fotografera! En utveckling som ledde till en demokratisering av fotografi där alla kunde vara både producenter och deltagare.
Det har spekulerats en hel del varifrån Eastman fick namnet; delstaten Dakota? Ön Kodiak? Eller från ljudet av kamerans slutare när man tog en bild: Ko-dak? Ingen vet och Eastman upplyste aldrig sin samtid om varför han valde detta namn.
Under samma tid: Det perforerade toalettpappret ser dagens ljus i Storbritannien, Seismografen uppfinns, likaså bilen och berg-och-dalbanan. Och Coca-Cola. Ett snabbladdande bakstycke till kanoner är till fördel för artilleriet, men knappast för dem som står framför deras mynningar.
I mars 1932 hölls ett styrelsemöte i Rochester där man klappade varandra på ryggen för väl uträttat arbete. Alla Eastmans pusselbitar hade kommit på plats och mötet avslutades med att han nöjd drog sig tillbaka till sin kammare.
Efter någon minut hördes ett skott och förskräckta rusade styrelsen in på hans rum, där de fann honom död med en Colt-revolver i sin hand och följande meddelande:
”To my friends. My work is done, why wait?”
På åttiotalet var Kodak det näst mest kända varumärket på vår planet (gissa vilket som var mest känt), en aktie kostade över 100 dollar i slutet av decenniet. Ett tiotal år senare kunde man införskaffa sig samma aktie till det facila priset av 3 dollar.
Den digitala revolutionen kom emellan. Ironiskt nog så togs tekniken fram av forskare på Kodak redan 1975 för att hitta ett alternativ till silver-baserad fotografi.
Styrelsen trodde nog inte riktigt på idén…
Stora multinationella företag kan drabbas av hybris; Kodak blev ett offer för sin egen förträfflighet – idag står ett annat amerikanskt bolag inför samma problem: Boeing.
Bristande säkerhetsrutiner vid tillverkning och introduktion av olika automatiserade system, har lett till att över 300 liv gått förlorade i två flygkrascher. Boeings slogan var länge
”If it’s not Boeing, I’m not going”
Idag finns en osäkerhet från både piloter och passagerare och frasen ”If it´s Boeing… I’m not going” hörs allt oftare.
Men Boeing är inte ensamma:
Purdue Pharma och familjen Sackler ställdes till ansvar för att orsakat opioid-katastrofen i USA med tusentals döda. Fotografen Nan Goldin gick i bräschen för att radera Sacklers namn från flera konstmuséer, bland annat Guggenheim i New York. Familjen Sackler blev dessutom dömda att betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd.
Det tar decennier att bygga ett varumärke – att få människors förtroende – inte lika lång tid att fullständigt rasera det.
ÖRJAN KRISTENSON
