En uppföljare på Örjan Kristensons debattinlägg samt den skarpa kritik som Csaba Bene Perlenberg riktade mot fotofestivalens ledning.
Fotofestivalen har väckt debatt. Starkt positiva omdömen på Skånepressens kultursidor. Mindre entusiastiskt på Landskrona Direkt.
När jag läste Csaba Perlenbergs inlägg hade jag precis sett dokumentären om Pontus Hulthén på Svt Play. Jag fick en lust att tipsa honom om att se den, för det har sällan varit de konstnärliga verk som väckt samtidens gillande som behållit intresse i längden. Det sena 1800-talets konstetablissemang och tidens publik tyckte Anders Zorn var förfärlig när han först visade sina verk. För att inte tala om hur Monet och Cezanne behandlades i Frankrike. I längden tror jag mer på att Karin Mamma Andersson kommer att bli framträdande i den svenska konsthistorien än Lars Lerin.
Vilken sorts fotografi man tycker om är ju så klart väldigt individuellt. Den starkaste upplevelsen tycker jag är när man upptäcker något nytt som man inte förväntat sig. När jag själv tänker tillbaka på mina egna starkaste upplevelser av festivalerna, så är det så olika utställningar som de porträttbilder av KGB:s fångar som vi visade i Citadellets fångtorn och Nan Goldins bildspel The Ballad of Sexuell Dependancy. Så olikt som något kan bli.
En fotofestival i Sverige bör helst ha en bredd som kan tilltala olika grupper av besökare. Men det kräver att man har resurser för detta. Kommunen var mer generös under de första åren. Då hade vi råd med större satsningar såsom presentationerna av fotografi från länder som Tjeckien och Finland. Idag är den ekonomiska satsningen på festivalen reducerad. Det tycker jag politikerna borde ompröva. Landskrona Fotofestival är unik i Sverige, men för att bibehålla sin position så krävs en mer bestämd ekonomisk satsning.
Jag önskar att festivalen kunde få resurser att varje gång visa en stor utställning av något välkänt internationellt namn, som kan väcka den breda publikens och medias intresse. Men att lägga tonvikten vid dokumentärfotografi eller det som den konstintresserade allmänheten redan sett, kommer inte att fungera.
I år har jag haft stor behållning av flera av utställningarna utomhus. Det finns porträtt på Tyghuset som jag tycker är fantastiska. Konsthallens utställning är en helhet av verk, hall och natur som är spännande och skön. Men det är bara mina värderingar. Jag inser att jag själv inte är ”all tings mått”. Andra tycker annorlunda och så måste det vara.
Göran Nyström
