Arkiv: Planket

Arbetslösheten i Landskrona är fortsatt alldeles för hög. De nya siffrorna visar på Sveriges femte högsta arbetslöshet. Även om det bland annat beror på de ekonomiska förutsättningarna i samhället så har vi tagit, och fortsätter ta, krafttag för att minska arbetslösheten. Det gör vi bäst tillsammans – med Arbetsförmedlingen, med de fristående utbildnings- och arbetsmarknadsaktörerna och med näringslivet och arbetsgivarna, det är där jobben finns! Vi är inte nöjda med en femteplats, arbetslösheten ska minska igen.

Vi har fortfarande drygt 2600 personer som är arbetslösa i Landskrona, varav ca 1600 personer varit arbetslösa mindre än ett år. När jag tog över som kommunalråd för Moderaterna 1 oktober såg vi detta mönster och ganska omgående hade jag och vår arbetsmarknadschef möte kring detta, för att sätta in skarpa konkreta åtgärder. Redan då fanns ett 70-tal åtgärder. Nu finns ytterligare 10 och flera av de befintliga har utökats och utökas ytterligare framåt.

De 1600 personerna, nästan 60% av de arbetslösa, har fått särskilt fokus i vårt arbete sedan i höstas. Detta är en målgrupp som Arbetsförmedlingen inte arbetar med och som vi i staden inte nått tidigare. Det har däremot stadens bolag, Tillväxt Landskrona, genom aktivt samarbete med näringslivet kring omställning och matchning. Anledningen till att vi har skruvat upp fokus för att hjälpa de som är korttidsarbetslösa att komma vidare i nytt arbete, är för att inte gå in i långtidsarbetslöshet.
Summerat har vi många goda och omfattande insatser kopplat till utbildning för unga och vuxna, inkl. kompetensutveckling, vägledning och omställning.

Arbetsmarknadsåtgärder inom matchning, lågtröskeltjänster, motivationshöjande insatser, starta eget, jobbsök, Enkla jobb m.m. Man kan fråga sig vad av detta som är kommunens ansvar gällande arbetslöshetsfrågorna. Svaret är, utöver den utbildning som ligger på kommunen att ansvara för och det kommunala aktivitetsansvaret för unga vuxna – väldigt lite. Men vi tar ansvar och driver detta ändå. Vi vill mer – för fler!

Precis som vi pratar om de problem som finns och lösningar på dessa, måste vi prata om det som går bra. Det vill säga det mesta! De flesta vuxna i Landskrona har ett arbete. Staden attraherar nya attraktiva arbetsgivare hela tiden. Småföretagare, medelstora företag och företag som på ett bräde söker mer än 200 medarbetare, t.ex. Mary Hill och nu till hösten ICA Maxi. I en framtid sällar sig även Pågens till den skaran. Staden har god ekonomi, ökad trygghet och de flesta invånare säger att de skulle rekommendera andra att flytta hit. Vi bygger ett nytt område för rörelse och folkhälsa, Karlslunds idrottsområde, och inviger på lördag stadens nya kallbadhus!

Vi måste också prata om framtidshopp. I tider av mörker, med krig i vårt närområde, upprustning av polis, försvar och civil beredskap för att möta oroligheter och agera i skarpa situationer, en ökad arbetslöshet, tuffa ekonomiska tider, elbrist och andra tråkigheter måste vi lyfta blicken och titta framåt. Och fortsätta agera här och nu, för att förbättra situationen och möjligheterna framåt. Det gör vi i politiken varje dag.

I Sverige och i Landskrona finns oändliga möjligheter. Vi kan göra klassresor, bildningsresor, hela livet – kostnadsfritt för individen! På få platser i världen finns sådana möjligheter för det livslånga lärandet. På få platser finns så mycket stöd att få, för att komma i arbete. Det går att drömma och sedan sträva mot sina mål – och det finns stöd att få på vägen. Vägledning, coachning, utbildning, bildning, insatser och åtgärder. Matchning mot arbetsgivare som eftersöker kompetens. För det är arbetsgivarnas behov som måste styra – det är där jobben finns!

Jag har alltid varit övertygad om att det finns en plats för alla att bidra och att alla behövs. Vi kommer att fortsätta ställa krav, vara tydliga med att det är arbetsmarknadens behov som styr men också bygga hopp och framtidstro samtidigt som vi stöttar upp med vägare vidare till studier och arbete – för positiv utveckling och ökat välmående.

Möjligheterna är, faktiskt, oändliga!

Annika Segerlund, kommunalråd (M)

Tacksamheten för att en manlig politiker lyfter en jämställdhetsfråga handlar om att erkänna det positiva i att någon med makt och inflytande använder sin plattform för att belysa viktiga frågor om jämställdhet. När en manlig politiker engagerar sig i dessa frågor, bidrar det till att bryta stereotyper om att jämställdhet enbart är en kvinnofråga. Hans engagemang skickar en signal om att kampen för lika rättigheter inte enbart ska vara något som kvinnor driver, utan att det är ett gemensamt ansvar som bör omfatta alla, oavsett kön.

Så tack, Niklas Karlsson (S) från en ”trött” feminist.

Vänligen
Nadja Leinonen

På lördag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen, den dag som syftar till att belysa kravet på jämställdhet mellan könen. Tyvärr är det i år en kamp som förs i starkare motvind än på länge. Det finns otaliga exempel världen över på hur kvinnors rättigheter pressas tillbaka. Utvecklingen mot jämställdhet har stannat upp. Det gäller även i Sverige.

Fackförbundet Vision studerar varje år hur kvinnors löner förändras i förhållande till män. Beräkningen bygger på Medlingsinstitutets officiella lönestatistik (2023) som visar kvinnors och mäns genomsnittslöner där lönerna är uppräknade till heltid. Förra året ökade löneskillnaderna från 9,9 till 10,0 procent. Översatt till kontorstid innebär lönegapet att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16:12 – varje dag, medan män får betalt till 17:00. Sverige har därmed backat fem år i tiden. Arbetet för jämställda löner har stannat av.

Det är orimligt att kvinnors arbete värderas lägre än män. En orsak till att gapet växte förra året är att lönerna ökat mer i privat sektor, där fler män jobbar, medan ökningen varit mindre i offentlig sektor, där kvinnor är i majoritet. Det är alltså de kvinnor som jobbar med våra barn, våra äldre och med samhällets allra sköraste inom förskola, skola, socialtjänst, sjukvård och omsorg som fått stå tillbaka. Är det vad pandemins hjältar var värda, kan man retoriskt undra?

Arbetet mot mer jämställda löner måste lyftas fram. Men här är regeringen och Sverigedemokraterna uppenbarligen mindre intresserade. De har konsekvent minskat resurserna till välfärden där övervägande kvinnor arbetar, och istället prioriterat sänkt skatt för dem som tjänar allra mest – till största delen män. Det får vara slut nu. Det är dags att välfärden och kvinnor ges den uppskattning de har rätt till.

Niklas Karlsson (S)
Riksdagsledamot från Landskrona

Vi lever i oroliga och osäkra tider. Det är inget nytt att demokratiska värden och förhållningssätt som vi håller för självklara möts med misstro av diktaturer och stater med traditionsbundna, icke-demokratiska styrelsesätt. Men idag ser vi att demokratin är på återtåg i hela världen. Konsensustänkande och kompromissvilja mellan individer, grupper och stater uppfattas som svagheter. Det vi upplever är ett urholkande av mänskliga rättigheter, av jämlikhet och jämställdhet. Idag, på Internationella kvinnodagen den 8 mars, är det utomordentligt viktigt att vara på det klara med vad kvinnornas kamp för frihet och rättvisa betytt och fortfarande betyder för demokratin.

All forskning och statistik visar att ett land som bejakar och verkar för jämställdhet mellan könen, är mer välmående, framgångsrikt och fredligt än länder med traditionsbundna könsroller. Liknande erfarenhet har gjorts av olika biståndsorganisationer: satsar man på projekt där kvinnor involveras är det mer sannolikt att biståndet kommer hela samhället till godo. Jämställdhet mellan kvinnor och män är alltså inte bara en självklar demokratisk rätt, utan också en drivkraft för välstånd.

Dagens främsta hot mot jämställdhet som ideal kommer emellertid inte från länder med traditionell kvinnosyn. Det kommer från individer och grupper som förfäktar en ideologisk strömning som av forskare benämns som ”Reactionary modernism”. De återfinns bland annat inom de amerikanska techmiljardärernas klubb; en grupp som nu verkar få avgörande inflytande över USA. En ur gruppen, Paypals grundare Peter Thiel, har framfört att det var ett hot mot friheten att kvinnor fick rösträtt. Kvinnor röstar nämligen ofta för regleringar, bidrag till fattiga, pengar till sjukvård och skydd för minoriteter.

Idag står vi som lever i Norden inför ett allvarligt hot. Våra samhällen utgår från just de värden och förhållningssätt som ifrågasätts och angrips. Våra samhällen utgör för många själva sinnebilden av begreppet woke. Vi utmålas som aparta och extrema. Och det är sant att vi i jämförelse med många andra länder är aparta. Individuell frihet, hög tilltro till myndigheter och medmänniskor, åtskillnad mellan politik och religion samt jämställdhet mellan könen, är inställningar och ideal som styr våra samhällen. Tyvärr kännetecknar de inte majoriteten av världens stater.

Jämställdheten mellan könen är generellt sett hög i Norden. Och även om det finns skillnader mellan hur de fem staterna och de tre självstyrande områdena, Færøerne, Grønland och Åland, arbetar med frågor kring jämställdhet, framstår Norden som en förebild för andra länder. Men vi ska inte förhäva oss. Vi ska inte tro att vi nått hela vägen fram. Det finns fortsatt mycket som behöver åtgärdas innan vi kan hävda att det råder full jämställdhet mellan könen i Norden. Dock, det är trots detta på sin plats att föra fram något av det som åstadkommits.

Även om politisk representation inte säger allt om hur det förhåller sig med jämställdheten i ett samhälle, är det värt att framhålla att de nordiska staterna var tidigt ute. Kvinnlig rösträtt var i och för sig Nya Zeeland först med att införa, 1893. Men Finland med Åland kom inte långt efteråt 1906; därefter följde Norge, Danmark med Island och Færøerne samt Sverige, 1913-1919. På Grønland fick kvinnorna vänta till 1948. Att kvinnor fick rösträtt innebar inte att deras röster strax utmynnade i att kvinnor kom att bekläda ledande politiska poster. Det skulle dröja många decennier innan så skedde, i vart fall när det gäller posterna som stats- eller regeringschef (det förstnämnda gäller självfallet valda statschefer, inte monarker). Detta kom att ske 1980 när Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, världens första demokratiskt valda kvinnliga president; i 16 år innehade hon ämbetet. Sedan 2024 är Halla Tómasdóttir Islands andra kvinnliga president. Även i Finland har en kvinna beklätt presidentposten, Tarja Halonen 2000–2012. Och i dag har alla de fem staterna i Norden haft en eller flera kvinnliga regeringschefer och så har även de tre självstyrande områdena.

Åter till att Norden uppfattas som apart och extremt.

Ja, jämställdheten i Norden avviker från jämställdheten i andra delar av världen. Men jag övertygad om att den allt övervägande delen av oss i Norden gladeligen vill vara avvikande i den frågan. Jag är även säker på att vi mer än gärna ser att jämställdheten fortsätter att utvecklas i Norden. Men för att vi ska kunna möta och undanröja de hot som nu riktas mot vår jämställdhet, mot vår jämlikhet, mot alla de värden som format våra samhällen, måste vi stå samman. Vi måste bredda och fördjupa samarbetet mellan våra fem stater och tre självstyrande områden. Vi måste tala med en nordisk röst. Vi måste agera som ett Norden!

Jan Nilsson
Föreningen Norden
Landskrona

Det talas ofta om trygghet och välfärd, men samtidigt ser vi hur kvinnor och barn förlorar sina hem på grund av politiska beslut. Vräkningar av ekonomiskt utsatta familjer har blivit en allt vanligare verklighet, trots löften om att ingen ska behöva stå utan tak över huvudet. Politiker som ofta påstår sig värna om kvinnor och barns trygghet måste nu ställas till svars för konsekvenserna av sina handlingar. I dag, på den internationella kvinnodagen, påminns vi i Landskrona om Axeltofta, det område – där kvinnor och barn är hårdast utsatta – och som senast drabbats av Treklöverns (L, M, MP) framfart.

Treklövern vill tvunget göra sig av med Axeltofta koloniområde och fullkomligt köra över Axeltoftingarna. I kommunfullmäktige har Treklövern drivit igenom beslutet om att avveckla området och i kulisserna klubbar man i instans efter instans igenom en ny detaljplan för området, som innebär att området som vi känner det i dag, jämnas med marken och ett nytt naturområde ska tränga fram. Civilisation ersätts med oskött natur.

Vi vet att hyrorna stiger och socialt stöd minskar och som en konsekvens av detta ökar risken att ensamstående mammor och deras barn kastas ut från sina hem. För kvinnor som redan befinner sig i en ekonomiskt sårbar situation – ofta efter separationer eller flykt från våldsamma relationer – kan en vräkning vara förödande. Det betyder inte bara en akut bostadskris, utan även ökad risk för hemlöshet, social utsatthet och i värsta fall att barnen omhändertas av socialtjänsten. Vilket ansvar tar kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (L) och Treklövern för detta?

Trots att FN och barnkonventionen tydligt betonar barns rätt till trygghet och stabilitet, bidrar politiker och myndigheter till att splittra familjer genom att inte erbjuda tillräckligt stöd för att behålla bostäder. Varför är det just de mest utsatta som ska få betala priset? Samtidigt ser vi hur de stora och etablerade byggherrarna gör vinster på miljonbostäder med havsnära läge och andra renoveringar och ombildningar, medan låginkomsttagare och människor som valt eller tvingats till ett mer alternativt levnadssätt trängs ut från sina hem.

Att kvinnor och barn ställs på bar backe i Axeltofta, är inte en ofrånkomlig konsekvens av ett hårt bostadsklimat eller klimatomställningar, ej heller pga årtionden av att kommunen har vanskött och negligerat att uppfylla lagstiftningen kring vatten- och avloppsfrågor, trots påtryckningar och medvetenhet i frågan. Att Axeltofta avvecklas – med alla konsekvenserna det får till följd – är ett politiskt val, en politisk handling. Det är fakta!

I Axeltofta är kvinnor ägare till 55 av de 158 husen. Det bor 12 barn i Axeltofta. Totalt bor det cirka 100 kvinnor i Axeltofta. Med ett klubbslag, har Treklövern gjort dessa människors bostäder och hem värdelösa. Och med samma klubbslag blev framtiden för dessa kvinnor och barn oviss. Att hänvisa dem till myndigheterna, när kommunen aktivt jagar ut dem från sina hem, är oacceptabelt.

Samtidigt, bara ett stenkast från Axeltofta, på andra sidan Saxån har kommunen genom Landskronahem köpt nybyggda bostäder som ska hyras ut för dyra pengar. Det är alltså mark, som enligt prognos om 75-100 år också kommer utgöra havsbotten och därmed bli värdelös.

I synnerhet i dag, på den internationella kvinnodagen, kan vi inte stå tysta och acceptera att Landskrona är en stad där kvinnor och barn tvingas leva i otrygghet på grund av Treklöverns beslut. Bostaden är en mänsklig rättighet. Det är dags att politikerna inser det!

Susanne Hansson, vice ordförande Axeltofta koloniförening
Camilla Magnusson, tf sekreterare Axeltofta koloniförening
Fatmir Azemi (S), Oppositionsråd
Camilla Clarenius (S), ordförande S-kvinnor Landskrona
Michelle Hultgren (S), boende Axeltofta och ordförande SSU Landskrona
Felicia Gullstrand (S), uppväxt i Axeltofta och vice ordförande SSU Landskrona
Marko Huttunen (S), ersättare Stadsbyggnadsnämnden
Ole Rudolfsson (S), ersättare Miljönämnden och sammankallande S-koloninätverk

Avtalsrörelsen ligger i startgroparna, och nu är det dags att göra upp med värdediskrimineringen av branscher som domineras av kvinnor. Kommunal kräver: de viktiga välfärdsyrkena ska vara hållbara val, både för hälsan och plånboken. Ett jobb i välfärden ska inte göra dig fattig.

Med våra yrkesbakgrunder i personlig assistans och som barnskötare vet vi hur det är att känna sig behövd, viktig och uppskattad av människor varje dag. Men också känslan av att vara totaldissad när man tittar på lönespecifikationen.

Man skulle kunna tro att strukturell könsdiskriminering är något som hör till historien. Vi önskar att det vore sant. Skillnaderna mellan arbetarkvinnors och arbetarmäns vardag är enorma. En heltidsanställd undersköterska har 9 134 kronor mindre i månadslön än en byggnadsarbetare – trots att de har jämförbara krav på utbildning. Och då snackar vi medellöner – en av fem välfärdsarbetare i kommun eller region är lågavlönad, vilket betyder under 25 000 kronor i månaden. Andelen lågavlönade inom privat sektor är ännu högre.

Ju mer kvinnodominerad en bransch är, desto lägre på löneskalan ligger den. Där kvinnorna går in, går lönen ut! Men utifrån vad vi hör från våra motparter finns det inget intresse av att ändra på det. Den som vill ha en lön att leva på stämplas som en drömmare.

På tvärs med den vanliga marknadslogiken erbjuds den som väljer att jobba i välfärdens bristyrken vare sig en bra lön, en god arbetsmiljö eller en trygg anställning. På kvinnornas arbetsplatser råder obalans mellan krav och resurser, vilket resulterar i hög stress. Personalen har liten kontroll och handlingsutrymme i arbetet. Sju av tio chefer har fler än trettio medarbetare, och har svårt att närvara i verksamheten. Inte så konstigt att individuella lönesamtal uteblir, eller att välfärden har de högsta sjuktalen på arbetsmarknaden!

Att ge omsorg, fylla mänskliga behov, göra vardagen trygg och individen självständig ska behandlas som det samhällsviktiga jobbet det är, inte som ett felval som behöver omprövas för att ”få andra resultat” som Ebba Busch sa. Det ska vara jobb att försörja sig självständigt på. Utan att behöva hjälp av en partner.

I årets avtalsrörelse kraftsamlar Kommunal därför för högre löner, en lönemodell som ger rättvis löneutveckling och hållbara arbetstider. Bara så kan välfärdsjobben sluta se ut som grå möss i lönestatistiken. Bara så kan fler se en framtid i dessa oerhört viktiga yrken.

Både kvinnor och män.

Veton Kalici, tf avdelningsordförande Skåne
Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal

…och jag betackar mig för den nedlåtande och tarvliga tonen i dit inlägg. Dock… då jag inte är en skolgosse som står med mössan i hand är jag väl skyldig dig svaret.

Jag är en av de i Landskrona som faktiskt VET vad det handlar om att curera större utställningar/göra förändringar i ett synsätt på fotografi.

1997 fick jag uppdraget av Christer Strömholm att ansvara för en utställning på Höganäs Museum. Jag satte som villkor att jag skulle få helt fria händer och även stå för hängning och marknadsföring. Vilket efter visst grymtande godtogs.
Jag började med att gå upp i format från 30x40cm till 40x50cm. Detta låter kanske inte så märkvärdigt men då utställningsarkivet (ca 200×2 ramade bilder) bestod av det lilla formatet, var det ett stort ingrepp i logistik/kostnad.

Till Christers stora fasa experimenterade jag också med olika fotopapper, ytor och framkallare för att sätta personlig prägel på varje bild. De som kände Christer vet att detta inte på något sätt förlöpte friktionsfritt.

På hösten samma år var jag djupt involverad i urval till utställningen och katalogen till Hasselblads-priset.
Arbetade intimt med Lars Hall och Christer med urvalet.

På sommaren 1998 kontaktades Christer om han ville ställa ut på ”Centro de la Imagen” i Mexico City.
”Fråga Örjan” blev svaret. Naturligtvis svarade jag ja och fungerade som curator på den här sidan atlanten. Med allt vad det innebär.
Jag ansvarade också för hängningen av närmare 200 bilder i det större formatet. (Som nu var ett axiom för hur Christers bilder skulle betraktas.) Så alla bilder du ser i det större formatet (ej digitala printar) är antingen kopierade av mig eller Martina Leo, som deltog i arbetet för Mexico.

Vidare, jag kan med viss bestörtning konstatera att ¾ av din artikel består av sådant som jag INTE kritiserat. Det är ett sätt att misstänkliggöra mig som debattör. I en debatt om äpplen ska du inte blanda in päron, Göran!

Det jag framförallt kritiserat är den tystnadskultur som omger Landskrona Foto. Det är inte förrän i min tredje debattartikel jag efterlyser ett svar från politiker.
Jag vill påstå att mina frågor ÄR väsentliga, och att om man INTE debatterar konsten… Rör den sig definitivt inte framåt!

Till sist kan jag bara konstatera att Göran Nyström inte har något emot att ledningen för Landskrona Foto ljuger mig och stadens invånare rakt upp i ansiktet, samtidigt som han tycker det är fel av mig och andra som debatterat att kritisera Landskrona Foto eller stadens politiker.

Skäms, Göran!

Örjan Kristenson

Nu har vi kunnat läsa att styret i Landskrona valt att ignorera miljöförvaltningens varningar om den nya bullervallen som planeras vid Saxtorp.
De varnar att den nya vallen som skall konstrueras av 50 000 ton förorenat avfall(!!) kan sippra ned i marken och spridas. Något som skulle vara katastrofalt för området. En mark som enligt miljöförvaltningen är ovanligt ren för kommunen.

Låter det bekant? Det låter nästan som ett eko från februari månads fullmäktigemöte. Där stod Elvir Mesanovic (MP) och sa att det spelar ingen roll vilken mark man köper i Landskrona, för all mark är förorenad. Här har vi alltså en mark som inte är förorenad, och där tänker man istället att 50 000 ton avfall skulle väl ändå inte skada? Avfall som man dessutom inte ens vet vad det är för något eller var det kommer ifrån. Man har valt att lägga miljötanken helt åt sidan och känner sig nöjda.

Annika Segerlund (M) säger i ett pressmeddelande att vattenvärden skall följas under tiden, något som enligt Jörgen Hanak från miljöförvaltningen inte kommer att spela någon roll. Enligt honom kommer man inte kunna upptäcka föroreningarna förrän det är för sent. Något som man bara kan tyda som att styret tycker det är värt att riskera.

Man har bestämt sig för något och väljer att tuta och köra oavsett varningstecknen.

Men treklövern verkar inte ha något emot att riskera saneringskostnader, det vet vi sedan innan. Kostnader som trots allt Landskronas skattebetalare kommer behöva stå för.

Respektlöst och farligt.

David Bergström
Vänsterpartiet Landskrona

Som tidigare ordförande i miljönämnden läser jag med förskräckelse i lördagens nyheter om miljönämndens beslut om anläggande av en bullervall i Saxtorpsskogen.
Miljönämnden har en kompetent förvaltning som ska stötta nämnden i sin roll som lokal tillsynsmyndighet enligt våra miljölagar. Miljöförvaltningen har gjort en bedömning av ärendet baserat på lagstiftningen.
Men miljönämnden väljer istället att anta ett beslut som treklövern föreslagit och som nästan helt överensstämmer med det förslag som anmälaren LSR lämnat in till nämnden.

Jag har också fått höra att miljönämnden, inför sitt beslut, suttit i möte med LSR utan sin förvaltning. Det hela är verkligen anmärkningsvärt.

Jag tycker verkligen att det behövs en bullervall i Saxtorpsskogen. De boende intill E6:an bor i en mycke bullrig miljö som inte är hälsosam. Men de förtjänar inte att belastas med föroreningar som samlats ihop från hela Skåne. Nu öppnar man upp för oärliga aktörer att smussla in mycket smutsigare massor än vad som är tänkt.
Detta är en lukrativ bransch för mer eller mindre kriminella individer och organisationer.

Jag hoppas innerligt att någon av de boende i området opponerar sig mot detta och överklagar miljönämndens beslut.
Klart ni ska ha en bullervall men inte en som är byggd av skitiga massor som ingen annan vill ta emot.

Lilian Håkansson