Torkild Strandberg har samlat på sig en maktposition som saknar motstycke i svensk kommunpolitik. När färre får vara med och bestämma, och kritiska röster tystnar, är det inte längre effektivt – det är farligt.
Torkild Strandberg (L) har samlat makt i Landskrona i över 18 år. Han är kommunstyrelsens ordförande, leder stadsbyggnadsnämnden och är lokal partiledare. I praktiken har han kontroll över nästan varje viktig fråga som rör vår stad.
Det här är inte längre demokratiskt ledarskap – det är maktkoncentration.
2022 höjde sitt arvode till nära 79 000 kronor i månaden, mer än en riksdagsledamot. Samtidigt fick föreningar nedskurna bidrag, kulturverksamheter hotades och ideella eldsjälar stod utan stöd.
Medan Landskronas föreningsliv får kämpa för småsmulor går miljonerna till visionsprojekt och styrning uppifrån – där invånarna sällan bjuds in till mer än ett informationsmöte när allt redan är bestämt.
Det är inte första gången kritiken lyfts. Beslut har flyttats bort från nämnder där fler politiker deltar, till kommunstyrelsen där Strandberg själv håller i taktpinnen. Det kallas effektivt. Men det är också tystare, mer kontrollerat – och mindre demokratiskt.
Hans starka profil i media skymmer dessutom ofta sikten för det viktigaste: att Landskrona inte är hans projekt. Det är vår gemensamma stad.
Så inför valet måste vi ställa en obekväm men nödvändig fråga: Vill vi att Landskrona ska fortsätta styras som ett enmansbolag, där samma person fattar alla viktiga beslut – eller är det dags att kräva maktdelning, öppenhet och riktig demokrati igen?
Landskrona förtjänar inte bara starka ledare. Vi förtjänar starkt medborgarinflytande.
Camilla Magnusson opolitisk medborgare
