Jodå, jag röstade också på Bengt Westerberg, kanske den sista verkliga liberalen i vår tid. En politiker med visioner, stamina och ideal. Jämte Ingvar Carlsson är han nog den sista politikern som försökte förverkliga sina ideologier.
Idag är det svårt att hitta någon som helst ideologi, politikerna har reducerat sig själva till administratörer. Långsiktighet och tanken på ”Folkets bästa” har förbytts till taktik för att vinna nästa val.
Det är bedrövligt.
Vilket – inte helt osökt – för mig in på de förtvivlade försök där jag förgäves sökt svar från politiker i Landskrona. Nota Bene – det gäller alla partier! Jag har kritiserat behandling och skötsel – alltifrån trasiga trottoarer, vallgravar och kultur.
I genomsnitt tar det mellan tre och fem kritiska insändare för att tvinga fram ett svar från någon som helst tjänsteman/kvinna. Från politiker har jag aldrig fått svar – det är som att hälla vatten på en gås. Bortsett från Marko Huttunen som gett en kommentar, är det ingen som svarar.
Det är bedrövligt.
Jag tror att bristen på svar från Landskronas politiker inte handlar om feghet. Jag tror det handlar om förakt. Förakt för ”gnällspikar” som jag och Bengt. Förakt för dem som vågar ta tag i frågor som berör oss invånare i staden. Förakt för dem som ifrågasätter.
Tystnad råder och den är öronbedövande.
Det är bedrövligt.
Och – på tal om förakt – jag har levt med kommunalpolitiker, jag vet hur engagerade de kan vara, hur arbetsbördan kan se ut. Därför har jag aldrig hängett mig till politikerförakt. Men med tanke på hur Landskronas politiker behandlar oss kritiker… är det väl inte för sent att ändra sig.
Det är bedrövligt, det också!
Till Michelle, Felicia och den yngre generationen i Landskrona önskar jag all lycka. Ni behövs. Verkligen.
Örjan Kristenson
