Svar på Rasmus Andersens insändare – Tomma ord om värdighet löser inte Landskronas verkliga problem
Rasmus Andersen beskriver ansvar som en moralisk prövning: att vissa “gör rätt för sig” och andra inte. Men Landskronas utmaningar handlar inte om moral, utan om system – om hur politik formar möjligheter, trygghet och tillhörighet. Det är ett enkelt retoriskt grepp att hänvisa till “värdighet” och “ordning”, men det gör lite för att förstå den verklighet människor faktiskt lever i.
Påståendet att välfärden ska “förtjänas” reducerar samhället till ett kontrakt mellan “goda” och “mindre goda” invånare. I verkligheten är välfärden inte ett moraliskt pris, utan en gemensam infrastruktur – precis som vägar, skolor eller elnät. Den fungerar just därför att den finns innan man själv kan bidra tillbaka. Många Landskronabor arbetar varje dag – på lager, i kök, på byggen och i städning – ofta utan perfekt svenska men med fullt samhällsansvar. De betalar skatt, håller staden igång och förtjänar inte misstro för att deras CV inte passar den politiska berättelsen. Ska de som pendlar och arbetar i Danmark inte få lov att använda strukturen i Sverige då de inte betalar skatt här?
Språkkrav i vård och omsorg är viktiga för säkerhet och värdighet. Men när kraven görs till allmän måttstock för människovärde blir de symbolpolitik. I de flesta arbetsmiljöer fungerar människor alldeles utmärkt med begränsad svenska – just för att arbetet i sig bygger språk, gemenskap och försörjning. Att stänga ute människor under förevändning att de “inte klarar sig” skapar bara fler som hamnar utanför. Vilket i sig själv skapar än mer utanförskap.
Andersen beskriver Axeltofta som ett nödvändigt uppbrott från “gråzoner”. Men det verkliga problemet handlar inte om juridiken, utan om prioriteringarna: kommunen hade möjlighet att reglera området, skapa ordnade boendeformer och ge människor tid och alternativ. I stället har fokus legat på försäljning och omdisponering av marken. När fastigheter prioriteras före människors trygghet kallas det ofta “ordning och reda” – men i praktiken flyttar politiken problemen snarare än löser dem.
Samma mönster syns i Andersens ekonomiska resonemang. Han talar om “ansvarsfull sparsamhet” som vore kommunen ett hushåll, där investering är liktydigt med slöseri. Men en stad kan inte spara sig ur ojämlikhet. Ett överskott som byggs på bristande investeringar i utbildning, integration och bostäder är inte ett tecken på styrka, utan på politisk kortsynthet. Landskronas totala kommunalskatt (inklusive regionalskatt, exklusive kyrkoavgift) är 31,42 % år 2026, och den har varit stabil med marginell ökning under två decennier. Det visar att Andersens försök att skuldbelägga tidigare generationer är en myt: problemen ligger inte i dåtidens “förfall”, utan i nuets prioriteringar.
Att tala om “tuffa val” eller “nödvändig sanering” låter handlingskraftigt, men bakom orden finns samma gamla politik: att flytta människor utan att förändra strukturerna. Under det socialdemokratiska styret påbörjades många av de stadsförnyelseinitiativ som nu lyfts som egna framgångar – hamnutveckling, infrastruktursatsningar, investeringar i skolor. Skillnaden är att dagens styrning marknadsförs som “ordning” men leder till ökad polarisering och minskad delaktighet. Men snurrande lila parkbänkar är kanske tillräckligt enligt vissa politiska grupperingar.
Mönstret är tydligt. En politik som gör vissa jobb svårare att få, vissa bostäder svårare att behålla, och samtidigt talar om att välfärd ska “förtjänas”, skapar systematiska hinder. Ansvar handlar inte om att sortera människor – det handlar om att bygga de strukturer där fler får plats.
Ett Landskrona som håller ihop kräver inte mer moralism – det kräver politiskt mod att se människan bakom berättelsen.
Ronnie Niby (S)