PLANKET - Inlägg på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Språkplikt i försörjningsstödet

Ronnie Niby (S) skriver att (S) minsann inte ska göra språkkravet till måttstock för människovärde – samtidigt som Lawen Redar, integrationspolitisk talesperson för (S) för bara tre dagar sedan lanserade en, citat, ”offensiv språkpolitik som ställer krav.”

På presskonferensen berättar Lawen att språket är en grundbult för vår samhällsgemenskap i Sverige. Att aktivitet- och språkplikt är krav för försörjningsstödet. Att kommuner ska ges i uppdrag att söka upp personer som lämnar SFI för tidigt. Med Ronnies definition i sitt svar till Rasmus blir detta alltså per automatik då symbolpolitik?

Ett fullständigt nationellt språkkrav i välfärden – alltså inte som Ronnie Niby (S) skriver i sin insändare, att det ska gå bra att klara sig utan språket i de flesta arbetsmiljöer.

I sitt förslag så går man (enligt egen utsago i presskonferensen) längre än regeringen i sina krav.

Blir det maktskifte till hösten på regeringsnivå så har jag åtminstone en sak att se fram emot: Ronnie tar uppdraget och jagar de som skolkar från SFI, drar dem tillbaka till skolbänken på (S) begäran och påpekar att det han gör är ingen måttstock för människovärde – men att de måste klara språket, annars inget försörjningsstöd.

Men det går bra att tänka om – det har ju självaste Morgan Johansson (S) också gjort. 2008 skrev han i sin blogg att språktest för medborgarskap som (L) ville införa redan 2002 var en ”magnet för främlingsfientliga väljare.” Någon han 2021 insåg och tänkt om till ”möjligheten att tala det språk som de flesta andra gör i vårt land är en nyckel in i integrationen.”

Nu väntar vi på om även Ronnie kan gå ett steg längre och tänka om och rätta sig i partiledningens nya offensiva språkpolitik eller om han överväger att gå med i ett parti med mildare språkpolitik – som (SD) kanske?

Johan Laurin (L)

Ansvar är mer än godtycke – det handlar om systemet

Svar på Rasmus Andersens insändare – Tomma ord om värdighet löser inte Landskronas verkliga problem

Rasmus Andersen beskriver ansvar som en moralisk prövning: att vissa “gör rätt för sig” och andra inte. Men Landskronas utmaningar handlar inte om moral, utan om system – om hur politik formar möjligheter, trygghet och tillhörighet. Det är ett enkelt retoriskt grepp att hänvisa till “värdighet” och “ordning”, men det gör lite för att förstå den verklighet människor faktiskt lever i.

Påståendet att välfärden ska “förtjänas” reducerar samhället till ett kontrakt mellan “goda” och “mindre goda” invånare. I verkligheten är välfärden inte ett moraliskt pris, utan en gemensam infrastruktur – precis som vägar, skolor eller elnät. Den fungerar just därför att den finns innan man själv kan bidra tillbaka. Många Landskronabor arbetar varje dag – på lager, i kök, på byggen och i städning – ofta utan perfekt svenska men med fullt samhällsansvar. De betalar skatt, håller staden igång och förtjänar inte misstro för att deras CV inte passar den politiska berättelsen. Ska de som pendlar och arbetar i Danmark inte få lov att använda strukturen i Sverige då de inte betalar skatt här?

Språkkrav i vård och omsorg är viktiga för säkerhet och värdighet. Men när kraven görs till allmän måttstock för människovärde blir de symbolpolitik. I de flesta arbetsmiljöer fungerar människor alldeles utmärkt med begränsad svenska – just för att arbetet i sig bygger språk, gemenskap och försörjning. Att stänga ute människor under förevändning att de “inte klarar sig” skapar bara fler som hamnar utanför. Vilket i sig själv skapar än mer utanförskap.

Andersen beskriver Axeltofta som ett nödvändigt uppbrott från “gråzoner”. Men det verkliga problemet handlar inte om juridiken, utan om prioriteringarna: kommunen hade möjlighet att reglera området, skapa ordnade boendeformer och ge människor tid och alternativ. I stället har fokus legat på försäljning och omdisponering av marken. När fastigheter prioriteras före människors trygghet kallas det ofta “ordning och reda” – men i praktiken flyttar politiken problemen snarare än löser dem.

Samma mönster syns i Andersens ekonomiska resonemang. Han talar om “ansvarsfull sparsamhet” som vore kommunen ett hushåll, där investering är liktydigt med slöseri. Men en stad kan inte spara sig ur ojämlikhet. Ett överskott som byggs på bristande investeringar i utbildning, integration och bostäder är inte ett tecken på styrka, utan på politisk kortsynthet. Landskronas totala kommunalskatt (inklusive regionalskatt, exklusive kyrkoavgift) är 31,42 % år 2026, och den har varit stabil med marginell ökning under två decennier. Det visar att Andersens försök att skuldbelägga tidigare generationer är en myt: problemen ligger inte i dåtidens “förfall”, utan i nuets prioriteringar.

Att tala om “tuffa val” eller “nödvändig sanering” låter handlingskraftigt, men bakom orden finns samma gamla politik: att flytta människor utan att förändra strukturerna. Under det socialdemokratiska styret påbörjades många av de stadsförnyelseinitiativ som nu lyfts som egna framgångar – hamnutveckling, infrastruktursatsningar, investeringar i skolor. Skillnaden är att dagens styrning marknadsförs som “ordning” men leder till ökad polarisering och minskad delaktighet. Men snurrande lila parkbänkar är kanske tillräckligt enligt vissa politiska grupperingar.

Mönstret är tydligt. En politik som gör vissa jobb svårare att få, vissa bostäder svårare att behålla, och samtidigt talar om att välfärd ska “förtjänas”, skapar systematiska hinder. Ansvar handlar inte om att sortera människor – det handlar om att bygga de strukturer där fler får plats.

Ett Landskrona som håller ihop kräver inte mer moralism – det kräver politiskt mod att se människan bakom berättelsen.

Ronnie Niby (S)

Tomma ord om värdighet löser inte Landskronas verkliga problem

Svar på Ronnie Nibys insändare – Ett Landskrona som bygger bort sin själ

Det är lätt för Ronnie Niby (S) att använda stora ord som ”värdighet” och ”medmänsklighet”. Det låter bra på pappret, men det är en billig fasad. Sanningen är att den största skymfen mot Landskronas medborgare är just den verklighet som årtionden av socialdemokratiskt styre efterlämnade innan maktskiftet: En stad präglad av otrygghet och växande utanförskapsområden, där man trots stora tillgångar från tidigare aktieförsäljningar misslyckades med att vända den negativa spiralen.

Välfärd kräver ansvar – inte skattehöjningar Niby kritiserar att kommunen sparar pengar idag, men han svarar aldrig på hur hans egna löften ska finansieras när väl kassan är tom. Vi har sett det socialdemokratiska receptet förut: Man konsumerar kapitalet på kortsiktiga projekt utan långsiktiga resultat, och när pengarna inte längre räcker till återstår bara en väg – kraftiga skattehöjningar för vanliga arbetstagare. Att förvalta ekonomin ansvarsfullt idag är att säkerställa att Landskrona aldrig mer hamnar i en situation där vi tvingas till panikbesparingar eller straffbeskattning av våra invånare.

Slut på årtionden av stagnation Under det långa socialdemokratiska styret präglades Landskrona av en politik som kvävde förnyelse. Trots att det fanns betydande medel i kassan efter försäljningen av Sydkraft-aktierna 2003, användes inte resurserna för att bryta segregationen eller skapa verklig tillväxt. Man administrerade ett tilltagande förfall och lät staden stagnera i passivitet. Att Niby nu motsätter sig förändring bevisar bara att (S) fortfarande saknar visioner för ett modernt Landskrona. Den sanering och de tuffa prioriteringar vi ser idag är en direkt nödvändighet för att städa upp efter årtionden av utebliven utveckling.

Välfärd är ett kontrakt – inte en gåvobod Niby hävdar att välfärden är ett löfte man får oavsett motprestation. Men i verkligheten är välfärden ett kontrakt. Man gör rätt för sig efter förmåga, och i gengäld får man stöd när man behöver det. Det kravet inkluderar även att man respekterar vårt språk. När Niby avfärdar betydelsen av språkkrav i omsorgen sviker han de äldre. Det är inte ett ”experiment” att kräva att personalen kan tala språket i det land de arbetar i – det är grundläggande respekt och en garanti för patientsäkerheten.

Axeltofta: Ordning istället för juridiska gråzoner Niby försöker måla upp avvecklingen av Axeltofta som ett angrepp på historien. Men sanningen är att en ansvarsfull kommun inte kan acceptera områden som fastnat i juridiska gråzoner med olovliga åretruntboenden i enkla fritidsstugor. Genom att omvandla området till strategisk mark för näringslivet skapar vi de jobb och skatteintäkter som krävs för att långsiktigt finansiera välfärden. Att prioritera tillväxt och ordning är att ta ansvar för nästa generation.

Demokratins kärna Det är tydligt att Ronnie Niby och jag aldrig kommer att bli eniga om vägen framåt för vår stad. Men det är just det som är styrkan i en demokrati – att vi får ha olika åsikter, debattera dem öppet och låta medborgarna välja vilken framtid de tror på. Jag tror på ett Landskrona byggt på ordning och ekonomisk realism.

Rasmus Andersen

Ett Landskrona som bygger bort sin själ

Rasmus Andersen svarar på min text med stora ord om ”ordning”, ”lojalitet” och vem som ”förtjänar” välfärd. Det låter beslutsamt – men det säger också mycket om hur Landskrona styrs i dag.

Vi har en kommun som sparar miljarder, samtidigt som skolor får skära i stödet och äldreomsorgen går på knäna. Det handlar inte om brist på pengar, utan om en politisk vilja att visa upp fina siffror i stället för fungerande verksamheter. En stark ekonomi är bra, men pengar i kassan hjälper ingen om den som behöver vård, trygghet eller gemenskap lämnas utanför.

Det blir extra tydligt inom omsorgen. Under den nuvarande ”experimentella modellen” lever många äldre med orimliga villkor. Några vittnar om att de tvingas ligga i sängen i tolv timmar eller mer, eftersom scheman och bemanning inte tillåter annat. Om det inte är ett misslyckande, vad är det då? För Rasmus verkar det vara en bisak, så länge balansräkningen ser bra ut. För mig är det en direkt skymf mot våra äldre.

Rasmus Andersen vill få det att låta som att sociala problem enbart handlar om språk och kultur. Det är att blunda för verkligheten. Otrygghet växer när människor saknar sysselsättning, när skolor trängs och när stadens billiga bostäder rivs utan alternativ. Integration är inte ett hot mot välfärden – det är bristen på inkludering som är det verkliga hotet.

Och medan debatten fastnar i ord som ”upprensning” och ”förfall” fortsätter Landskrona att riva bort sitt minne. Axeltofta var mer än några slitna stugor – det var ett stycke levd historia, ett exempel på hur vanliga människor byggde sig ett eget paradis i miniatyr. Likadant med äldre bostadsområden som rivs för att ge plats åt exklusiva projekt.

Tillväxt är inte samma sak som utveckling. En stad kan växa sig rikare på papperet – och samtidigt fattigare i själ och sammanhang. När politik reduceras till fråga om vem som ”förtjänar” stöd har man tappat själva idén med det offentliga ansvaret. Välfärden är inte ett pris man får för godkänt uppförande; den är ett löfte om värdighet.

Vi behöver inte en stad som delar upp människor i vinnare och förlorare. Vi behöver ett Landskrona som håller ihop – som bygger med respekt för både framtiden och det vi redan har. Välfärden, kulturarvet och medmänskligheten är ingen belastning. De är grunden för en stad värd att lämna vidare.

Ronnie Niby (S)

Alla har rätt till välfärden – det står i Sveriges grundlag

Rasmus Andersson skriver 7/4 att den starka ekonomin i Landskrona skall användas för att återuppbygga ett tryggt Landskrona, där ”välfärden uteslutande går till dem som har förtjänat den.”

Det strider mot grundlagen när politiker sätter sig som domare i sociala frågor. Regeringsformen handlar om hur landet ska styras och utgöra skyddet för alla medborgares fri- och rättigheter.

Nu börjar jag undra om inte Rasmus Anderssons inlägg egentligen avslöjar brott mot denna grundlag i Landskrona kommun.

Det Rasmus tänker och skriver är troligen vad flera politiker i Landskrona gör när man bedriver en bostadspolitik som tvingar de fattigaste att lämna sin stad och flytta till Perstorp, som forskarna Tove Samzelius och Tapio Salonen beskriver i HD 21 mars. Samma tankar som tvingar kolonister att lämna sin lott på Axeltofta koloniområde med argumentet att havet höjer sig just där och inte 3 km norrut, där en populär fritidshamn finns.

Om miljarderna satsades på en invallning av hela området skulle ny och billig mark för industri och bostäder intill E6 kunna skapas för såväl rika som fattiga, för såväl nya som gamla  Landskronabor. En sådan satsning skulle dessutom skapa jobb till tusentals arbetslösa. Socialbidragen skulle kunna sänkas och Landskrona kunde segla upp som en stad att ta efter och inte en som ligger i botten på den social ligan med politiker som verkar bryta mot grundlagen.

Lasse Erlandsson 

Sänkt matmoms löser inte det som faktiskt är problemet

Regeringen sänkte momsen på livsmedel från 12 till 6 procent. Det låter enkelt. Mindre pengar i kassan i butiken. Men när man faktiskt räknar på det framträder en annan bild.

De lyfter själva fram att en barnfamilj kan spara runt 6 500 kronor per år. Det låter mycket. Men för att nå dit krävs det att man handlar mat för drygt 10 000 kronor i månaden. Det är inte en nivå som alla hushåll ligger på. För många är det långt därifrån.

Och det är här problemet blir tydligt.

Besparingen följer konsumtionen. Den som har råd att handla mer får också en större skattesänkning i kronor. Den som redan håller nere sin matbudget får en betydligt mindre effekt. I procent kan det se jämlikt ut, men i praktiken är det inte det.

Den som handlar för 4 000 kronor i månaden sparar kanske ett par hundralappar. Den som handlar för det dubbla sparar också ungefär det dubbla. Det är svårt att kalla en sådan reform träffsäker om målet är att stötta hushåll med små marginaler.

De 6 500 kronorna är alltså ett bästa fall. Inte en garanti.

Samtidigt är kostnaden för staten hög. Det handlar om stora summor som hade kunnat användas mer träffsäkert. Vill man stärka hushåll med svag ekonomi finns det andra verktyg som ger större effekt där behoven är som störst.

I stället väljer man en bred skattesänkning som sprider ut resurserna över hela befolkningen. Även till dem som inte har några egentliga problem att få ekonomin att gå ihop.

Det här är politik som fungerar bra i teorin och i rubriker, men sämre i verkligheten. Det är enkelt att säga att maten ska bli billigare. Svårare att erkänna att effekten blir begränsad för många och störst för dem som redan har mest.

Vill man på riktigt göra skillnad krävs något annat än generella sänkningar. Det krävs prioriteringar, precision och en vilja att rikta stödet dit det faktiskt behövs.

Ronnie Niby (S)

Svar till Ronnie Niby: Socialdemokraterna har själva skapat de problem de nu vill ”köpa” sig ur

Svar på Ronnie Nibys insändare – Landskrona behöver välfärd, inte experiment och miljardöverskott

Det är med en viss förundran man läser Ronnie Nibys (S) plötsliga oro för välfärden i Landskrona. Han framställer miljardöverskott som ett problem, men väljer att bekvämt glömma bort den verkliga orsaken till att välfärden är under press: årtionden av misslyckad socialdemokratisk politik som har lämnat Landskrona med djupa sociala sår och massiv segregation.

Välfärd kräver ordning, inte bara mer pengar
Niby vill anställa fler lärare och socialarbetare för att rädda skolresultaten. Men det går inte att köpa sig till en fungerande skola om man vägrar adressera de verkliga utmaningarna: utanförskapsområden, bristande språkkunskaper och otrygghet i klassrummen.

Det är inte brist på pengar som gör att elever halkar efter – det är bristen på ordning och reda samt respekten för svensk kultur i skolan. Att ösa in fler miljarder i ett system som inte fungerar på grund av havererad integration är som att hälla vatten i en hink med hål i botten.

Prioritering av de medborgare som byggt landet
När Niby talar om äldreomsorg har han rätt i en sak: de äldre förtjänar det bästa. Det är den generationen som har byggt upp det här landet. Men var fanns Socialdemokraternas omsorg om de äldre när man prioriterade enorma summor på mottagande och integration av människor som aldrig har bidragit till gemenskapen?

Ekonomiskt ansvarstagande handlar om att prioritera de lojala medborgarna först. Överskottet ska inte användas till fler byråkrater eller experimentella sociala projekt, utan till att säkerställa att de som betalat skatt hela livet får en värdig ålderdom i trygga miljöer.

Slut på ”experimentverkstaden” i omsorgen
Niby kritiserar privatiseringar och bolagiseringar. Men det verkliga experimentet har varit den socialdemokratiska samhällsmodellen, där man har låtit otrygghet och kriminalitet flytta hela vägen in i välfärdens hjärta.

 

Det krävs nu handfasta krav i omsorgen:

  • Strikta språkkrav: Ingen ska arbeta i äldreomsorgen utan att kunna tala felfri svenska. Det är en säkerhetsrisk och en brist på respekt mot de äldre.
  • Trygghet framför allt: Det hjälper inte med fler undersköterskor om de äldre är rädda för att gå ut, eller om personalen känner sig otrygg på jobbet.

Landskrona ska saneras från det förflutnas misstag
Niby nämner Axeltofta som ett exempel på bristande empati. Sanningen är att Landskrona behöver städas upp. Staden ska vara attraktiv för dem som arbetar och gör sin plikt, istället för att klamra sig fast vid det förflutnas förfall och ineffektivitet.

Valet står inte mellan ”miljarder eller människor”. Valet står mellan den socialdemokratiska vägen som lett till segregation, eller en kurs där en stark ekonomi används för att återuppbygga ett tryggt Landskrona, där välfärden uteslutande går till dem som har förtjänat den.

Rasmus Andersen

Nu skall potatisen i jorden

Det är full aktivitet nu i koloniområdena i Landskrona.  Vattnet har kommit och kaffe dukas upp ute i solen och blåsten. Snart börjar diskussionerna om vems ”päror” som växer snabbast. Potatis kallades av äldre Landskronagenerationer för ”päror”.

När jag jobbade på Supra kring 1966 passade jag på att ta hem några nävar konstgödning och slog dem i potatisraderna för att testa. Det året var vår potatisblast den i särklass högsta i området, men undertill var det inte samma tillväxt.

Det är tråkigt att behöva lämna sin kolonilott. Det gjorde vi två gånger. Min farfar som var bonde i Landskrona tvingades sälja gården på Stora Norregatan och blev sockerbruksarbetare. Han kom över en lott i Citadellets ytterområde, som han sedan tvingades lämna för Helgebröten.

AL skriver i Google: ” De första lotterna uppstod när Citadellet förlorade sin militära betydelse. Det yttre området koloniserades av arbetarklassen under tidigt 1900-tal, medan de inre områdena präglades av mer välbärgade stadsbor.”

Nästa flytt blev till Kopparhögarna. Vi fick 3000 av kommunen 1963.

I dag står Axeltofta kolonierna på tur medan Lundåkrahamnen 3 km därifrån blomstrar. Det är svårt att förstå. Men egentligen är det samma politik som flyttar arbetare till Perstorp när de inte kan betala hyrorna eller bostadsrätterna i Landskrona. En politik riktad mot de fattigaste.

Lasse Erlandsson 

Landskrona växer – men människan och historien kommer i kläm

Landskrona har under två decennier vuxit snabbare än på mycket länge. Vi ser nya lagerhallar, bostadsområden och glänsande byggprojekt resa sig på platser där det en gång fanns åkermark, allmännytta och kolonistugor. Kommunledningen talar gärna om tillväxt, jobb och utveckling. Men frågan som allt fler ställer sig är enkel: vem byggs staden egentligen för – och vad kostar det oss i längden?

Under Torkild Strandbergs ledarskap har byggpolitiken styrts av samma handfasta logik som kommunens ekonomi: sälja mark, gynna etableringar, visa överskott. Det har gett rubriker om framgång. Men under ytan pågår något mer problematiskt. Kommunen säljer ut sin framtid – både bokstavligt och bildligt. Åkermark av högsta klass täcks med logistiklager som genererar få långsiktiga jobb. Billiga hyresrätter rivs och ersätts av bostadsrätter. Allmännyttan krymper. Det är effektivt tillväxtbokföring – men svagt samhällsbyggande.

Detta märks inte minst i hur kulturarvet behandlas. Historiska miljöer som Axeltofta kolonier, kolonierna utanför Citadellsområdet och andra vardagliga miljöer ses som något som bara ska försvinna. Det som bevaras är det som kan marknadsföras – Citadellet, Museet, strandpromenaden. Resterande kulturmiljöer, de som burit vardagslivets historia, offras för exploatering. På pappret handlar det om förnyelse – i verkligheten om raderad identitet.

Miljömässigt framhålls stadsbygget som grönt och hållbart, men samtidigt ignoreras den mest grundläggande ekologiska principen: att inte bygga bort den jord vi lever av. Klass A‑jordbruksmark har ingen ersättning, varken tekniskt eller ekonomiskt. När den väl är förlorad, är den förlorad för alltid.

Humaniteten i besluten är lika svår att hitta. De som förlorar sina hem i rivningar står ofta utan rimligt alternativ. Dialogerna sker först när besluten redan är fattade. Invånarna lämnas med känslan av att deras stad byggs för andra, inte med dem.

Det är självklart att Landskrona ska växa – men tillväxt utan social och kulturell förankring blir en stad utan själ. En långsiktigt hållbar stad byggs inte bara med betong och balansräkningar, utan med respekt för människor, miljö och minne.

Om Landskrona ska bli en stad vi med stolthet lämnar till nästa generation måste byggpolitiken byta fokus, staden behöver koncentrera sig på att behålla åkermark, att sätta människan i centrum, att skydda vårt gemensamma kulturarv och återigen föra en dialog med våra medborgare.

Tillväxt är inte ett mål i sig – det är ett medel för ett gott liv. Just det håller på att tappas bort i Landskrona. Den som bygger en stad måste också våga bygga sammanhanget, själen och medkänslan som håller den levande. Det är inte bland de rikaste vi kan se hur bra vårt samhälle har det utan i hur vi behandlar de svagaste.

Ronnie Niby (S)

Behandlingen av kolonister är fruktansvärd

En gång i tiden var jag en flitig insändarskribent, men nu på grund av sjukdom så har det inte blivit så mycket av den varan på sistone!

Det som kommunen håller på med angående kolonierna är fruktansvärt!!!

För några år sedan kunde Landskrona stoltsera med att vara en av de kolonitätaste städerna i Sverige men nu har de styrande brutalt förstört den bilden!
När man läser det senaste om att de styrande lägger ner ett koloniområde och delar av andra koloniområde i staden! När man sedan läser att koloniägare hindras från att komma in på möte och kör ut dessa personer för att de inte löst medlemsavgift!
Det är ju absurt, man löser väl inte ny medlemsavgift till något som inte skall finnas bara för att få gå på ett möte som rör deras koloniers nedläggning.

Varför har man koloni? Jo, för många inte har råd att köpa flådiga sommarstugor och åka på flådiga semestrar till utlandet.

Då har man sin lilla koloni där man kan hålla på och pyssla med lite odlingar och greja med stugan och allmänt bara sitta och njuta av stillheten som är i en koloni.
Nä, de styrande borde skämmas att skövla bort detta lilla som äldre och yngre har i vår lilla kommun!

Nä, jag tycker att de styrande får sätta sig ner och tänka om i denna frågan!

Jörn Jönsson
kolonifan och socialdemokrats