Arkiv: Planket

När jag har läst insändare har jag varit naiv nog att tro att människor faktiskt framför sina åsikter med egna ord.

Jag har nu gått igenom en hel del texter och det är uppenbart att AI används flitigt av debattörer på båda sidor av staketet!

Det som avslöjar dessa texter är framför allt tonen och diktionen – den är densamma vare sig man är för eller mot vad det än månde vara…

Meningarna är ofta lika långa, satsmelodierna desamma.

Efter ett par timmar med dessa texter försvinner skrivaren och hens åsikter, allt blir till en monotoni av ord staplade på varandra utan personlighet!

Om man nu har politiska ambitioner och vill debattera och föra fram sin talan, måste man nog klara av det själv. Tänk er in i situationen när dessa människor kommer föra sin talan verbalt – i fullmäktige eller i valtal.

Då kommer deras brister i retorik bli väldigt tydliga!

Gå en kurs i kreativt skrivande, för faan!

Örjan Kristenson

Svar till kamraterna Schönström och Azemis debattartikel.

Det låter bra när det sägs: billigare kollektivtrafik i hela Skåne. Ett enhetligt pris, större frihet, fler möjligheter. Problemet – eller förlåt utmaningen – är bara att verkligheten inte ser ut så. Skåne är inte en sammanhängande yta där alla har samma förutsättningar att ta del av kollektivtrafiken. Att då tala om en reform som om den gäller lika för alla blir inte bara förenklad – det blir lite missvisande.

För Hvenborna är kollektivtrafiken inte en fråga om biljettpris mellan två hållplatser. Den börjar med en helt annan verklighet, nämligen att överhuvudtaget ta sig till fastlandet. Färjan är inte en detalj i systemet, den är en förutsättning. Och den kostnaden påverkas inte av ett billigare Skånekort.

Och det stannar inte där. En Hvenbo som beställer hjälp, till exempel med installation av en värmepump, får betala för mer än själva jobbet. Hantverkaren kör över, jobbar två timmar och tvingas sedan vänta på nästa båt. Den väntetiden tickar och klirrar. Är bilen dessutom för stor blir det extra avgifter i färjeläget. Det är helt enkelt andra förutsättningar.

Det innebär att två människor som bor i samma kommun behandlas olika. Marko som bor på Vengatan på fastlandet kan röra sig fritt över hela regionen för 500 kronor i månaden medan Celeste som bor på Hven måste först betala för att lämna ön, innan kollektivtrafiken ens börjar.

Det är svårt att kalla det likvärdigt. Problemet är inte att viljan att sänka priser saknas. Problemet är att man väljer att beskriva reformen som generell, när den i praktiken inte är det. Man talar om “hela Skåne”, men bortser från de delar som inte passar in i berättelsen. Politik måste tåla verkligheten!

Vill man på allvar prata om rättvisa och tillgänglighet kan man inte blunda för de strukturella skillnader som finns. Öar är inte som fastlandet. Glesbygd är inte som stad. Och tillgången till kollektivtrafik är långt ifrån jämlik. Att då presentera ett enhetligt pris som en lösning för alla är inte bara förenklat, det riskerar att dölja de faktiska skillnaderna. I slutändan handlar det inte om vad som låter bra i en rubrik. Det handlar om vem som faktiskt får ta del av det.

Den fortsatta färdriktningen för den Skånska kollektivtrafiken torde vara enkel: en jämlik kollektivtrafik för ALLA Skåningarna i HELA Skåne! Och liksom SSU Skåne uppskattar vi tanken med skattefinansierad kollektivtrafik som är kostnadsfri för resenärerna.

Celeste Fahlström (S), vice ordförande Hvens Socialdemokratiska förening
Marko Huttunen (S), Larvis S, boende på Vengatan

… du får nog finna dig i att dina åsikter förknippas med ditt parti. Om man står på valbar plats och dessutom uttalar sig i politiska/ekonomiska frågor med emfas… Så är åsikterna knappast privata!

Dessutom, här är lite fakta från förra gången vi gick till val:
Vallokalsundersökningen visar att Sverigedemokraterna är största parti bland arbetslösa, 30 procent, och näst störst bland väljare med sjuk- eller aktivitetsersättning, 27 procent. Störst bland den gruppen är Socialdemokraterna med 28 procents stöd.

Undersökningen är gjord av Olle Folke vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet.

Så med andra ord: Du kritiserar en stor del av ditt partis väljarunderlag.

Vidare, du skriver att systemet är ”trasigt” när en ensamstående med tre barn får 29 000:- totalt i olika bidrag. Har man en hyra på 12-13 000/mån och tre barn blir det inte mycket över!

(Du kallar detta ”ersättning” vilket det inte är, ordet ”ersättning” betyder: Värde, tjänst eller pengar som ges som gottgörelse/betalning för liden skada, uträttat arbete eller liknande” detta enligt SAOL/SO)

Din jämförelse haltar dessutom betänkligt när du jämför en ensamståendes lön med en trebarnsförälders.

Du pratar om ”Motprestation” Det har alltid funnits krav på arbetssökande och socialbidragstagare för att erhålla bidrag.
Från AK-arbeten på trettiotalet, över möjligheterna att få KAS-bidrag, till idag då ”regeringen inför ett aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd” (publicerat av Regeringskansliet 09 januari 2026).

Örjan Kristenson

För några år sedan lade jag fram en motion om anslagstavlor i fullmäktige. Ett demokratiskt verktyg som är öppet och tillgängligt för alla, inga inlogg eller digitala bankID är nödvändigt.

Något som man har både norr och söder om oss. I Helsingborg (se bilden nedan) och Kävlinge finns de runda pelartavlorna tillgängliga till föreningar, lokalt företagande, musikgrupper, privatpersoner eller vem annan som helst.

Detta avslog man i Landskrona, varför ska man göra kommunikation lättillgängligt? Och framförallt gratis? Om man vill synas i Torkilds Landskrona får man slå till med pengar eller som i Torkilds fall, klä ut varenda soptunna till en stinkande Liberal anslagstavla full med förruttnelse och skräp.

Vad är man så rädda för? Det första jag gör när jag anländer med tåget till Kävlinge är att kolla anslagstavlan, vad pågår i Kävlinge? Där fanns lappar om en bokcirkel, information om en stundande Jazzkväll, någon som erbjuder sig att gå ut med hundar och så mycket mer.

Jag har inte Facebook, och missar därför massor av vad som händer i stan. Men jag är säker på att om vi hade haft anslagstavlor på de mest befolkade stråken i stan så hade jag och så många andra haft koll på vilka föreningar som söker medlemmar, vilka lokala restauranger och caféer som håller i evenemang samt spelningen från det nya lokala punkbandet.

Det skulle ge mer liv och rörelse i staden, och som en trevlig liten bonus så skulle det minska risken för olaglig affischering.

Våga sätta upp anslagstavlor!

David Bergström 

Svar på inlägg från Örjan Kristenson 

Örjan Kristenson försöker göra detta till en ideologisk partidebatt, men för mig handlar det här om något helt annat. Det handlar om min personliga övertygelse om vad som är rättvist mot de människor som varje dag kämpar för att få vardagen att gå ihop i Landskrona.

Låt mig vara tydlig: Det handlar inte om att ta pengar från någon. Det handlar om att man ska göra rätt för sig för den ersättning man får. Det är min personliga mening att systemet är trasigt när en ensamstående förälder med tre barn kan erhålla ca 29 000 kr netto i samlat stöd (inklusive hyra, bostadsbidrag, barnbidrag m.m.), medan en person med ett låglöneyrke får ut ca 18 000 kr efter en hel månads hårt arbete. Det kan Örjan inte bortförklara genom att bara prata om riksnormen på 5 220 kr.

Jag vet att vissa kommer att vilja kalla krav på motprestation för ”tvångsarbete”. Men det är ett hån mot alla de som sköter ett vanligt jobb för betydligt mindre pengar. Om man är frisk och arbetsför ska man bidra till samhället för att erhålla sin ersättning. Det handlar om respekt för skattebetalarna och om att upprätthålla samhällskontraktet. Det är inte partipolitik – det är min personliga inställning till rättvisa.

Rasmus Andersen 

Tack för att du klargör ditt partis inställning till människor som behöver samhällets och medborgarnas stöd för att överleva, du visar verkligen på den exkluderande politik som ditt parti står för!

Det handlar om människor Rasmus! Inte banal retorik som vare sig är ny eller speciellt innovativ, politiskt sett.

Så, låt oss ta bort alla bidrag, och vi kan börja med de miljoner som ditt parti får i partistöd och fortsätta med anonyma bidrag från privatpersoner och som inte redovisas öppet…

Låt oss sedan ta bort alla bidrag som går till dem som är förhindrade att arbeta, fortsätt med att ta bort bidrag till hjälpmedel som underlättar för dem som arbetar, trots funktionsnedsättningar.

Ta bort alla bidrag till organisationer som arbetar för att hemlösa ska få ett par drägliga dagar i ett kyffe under vintertidens minusgrader.

Och varför inte ta bort bostadsbidraget när vi ändå är igång: Det skulle innebära att jag och många andra hamnar på gatan.

Du skriver:

”Det är rättvist att den som går upp klockan sex varje morgon för att gå till jobbet har betydligt mer kvar i plånboken än den som väljer att stanna hemma.”

Det är just så det är Rasmus! Riksnormen för ekonomiskt bistånd är sedan januari 5 220 kr/mån. I detta ingår; mat, kläder, fritid, hygien mm. Du kan ju försöka leva på det…

Så, vad någon än arbetar med i vårt land (kanske undantaget bärplockare och svartjobbare som utnyttjas) så är den rättvisa du söker redan uppfylld!

Jag började med att beskriva din insändare som banal och knappast politiskt innovativ, faktum är att det är ett mantra från gångna tider, så låt mig citera Stig Dagerman från en debatt om sociala bidrag 1952, angående om socialbidragstagare skulle tillåtas att ha sällskapsdjur.

”De kunde väl leka med flugor,som också är sällskapsdjur. Kommunen bara betalar”

Örjan Kristenson

Två kvinnor som satt Landskrona på kartan har mycket att säga om Landskrona i dag. Intellektet hos Selma Lagerlöf som engagerade sig i att bekämpa slum och fattigdom under sin tid i Landskrona och Borstahuskvinnan som representerar slitet på arbetarens rygg.

I dag ses fattiga och slitna arbetare inte ens som offer utan snarare som parasiter på de välmåendes välfärd utav tongivande politiker påhejade av Rasmus Svendsen i inlägg på Planket.

Som en ytterligare en börda tillkommer arbetslöshetens gissel, som ofta pådyvlas den arbetslöses egna felaktiga val. Hur kan 11% välja fel?

Många är ursäkterna för denna arbetslöshet. Folk har dåliga språkkunskaper, fel utbildning eller fel nationalitet. Att utse dessa syndabockar för den kris vi alla upplever i dag pekar inte mot en lösning snarare en slutlig förintelse.

Faktum är att arbetslösheten går att lösa genom kommunala och statliga offentliga satsningar i mångmiljardklassen. Att pengarna finns visar både den enorma militära upprustningen till krig och de enorma satsningarna på börsen. Detta är hot inte bara mot de fattigaste utan mot hela mänsklighetens framtid. Använd pengarna till humana jobb och välfärd i stället!

Lasse Erlandsson 

Det pratas mycket om ”systemfel” i Landskrona, men det största systemfelet är att vi har skapat en bidragsmaskin som gör det ekonomiskt ointressant för vissa att ta ett jobb. Det är dags att vi talar klarspråk om vad sann värdighet egentligen innebär.

För vissa politiska krafter verkar ”rättvisa” innebära att alla ska ha samma rätt till andras pengar, oavsett om man anstränger sig eller inte. Men för oss som tror på Landskronas framtid är rättvisa något helt annat: Det är rättvist att den som går upp klockan sex varje morgon för att gå till jobbet har betydligt mer kvar i plånboken än den som väljer att stanna hemma.

Som det brukar sägas: ”Man ska göra rätt för sig, innan man kan göra anspråk på något.”

I Landskrona ser vi fortfarande spåren av en förlegad politik, där bidragstapeter och byråkrati håller människor fångna i ett beroende av kommunen. Det är inte medmänsklighet att stapla bidrag på varandra tills det inte längre lönar sig att ta de där extra timmarna på lagret eller i hemtjänsten. Det är ett svek mot både den enskilde och mot de skattebetalare som håller staden rullande.

Vi ska inte ha ett system som frågar: ”Vilka bidrag har du rätt till?”. Vi ska ha ett system som frågar: ”Vad kan du bidra med idag?”.

Vissa kallar krav för ”moralism”. Jag kallar det för respekt. Respekt för de som kämpar, och respekt för de som vill bygga en framtid för sig själva. Genom att införa tydliga bidragstak och stenhårda motprestationskrav visar vi att vi tror på människors förmåga att stå på egna ben.

Det som skrämmer systemets försvarare är uppenbarligen tanken på att människor blir självständiga och inte längre behöver krångliga strukturer för att överleva. Det är dags att vi slutar administrera utanförskapet och börjar premiera flit. Landskrona bör vara en stad för de som vill framåt – inte en väntesal för bidragstagare.

Rasmus Andersen

När Torkild Strandberg och Liberalerna tog över i Landskrona för tjugo år sedan lovade de att staden skulle bli tryggare. Brott, otrygghet och problem i skolan skulle åtgärdas. Målet var tydligt: mer ansvar, mer ordning, fler jobb och bättre skolresultat.

Nu, två decennier senare, ser verkligheten annorlunda ut. Landskrona har fortfarande problem med brott och otrygghet. Vi hör om ungdomar som begår allvarliga brott och om vardagsbrott som stölder och rån. Samtidigt finns det kritik mot vård och socialtjänst – att de inte alltid räcker till för dem som behöver hjälp.

Samtidigt har staden satsat på stora projekt och profilering, för att locka folk utifrån och göra Landskrona mer “attraktivt”. Men många som bor här upplever fortfarande samma problem som för tjugo år sedan.

Politik handlar inte om enkla lösningar. Om någon presenterar en snabb fix på komplexa problem, betyder det ofta att de inte riktigt har förstått problemet. Och verklig framgång kan inte mätas i hur bra de rikaste i staden har det. Den måste mätas i hur de svagaste behandlas – i skolor, på gator och inom vård och omsorg.

Det här handlar inte om att peka finger åt någon. Det handlar om att vara ärlig mot oss själva. Om politiken ska göra skillnad måste vi förstå hur verkligheten ser ut – inte bara lyssna på vad som låter bra i kampanjer.

Landskrona behöver en debatt där alla kan förstå vad problemen är, och hur vi faktiskt kan lösa dem. Inte bara fina ord, utan konkreta lösningar som gör livet bättre för vanliga människor.

Ronnie Niby (S)

En lærke letted, og tusind fulgte – Så lyder inledningsorden i en av Danmarks mest kända sånger. En sång som allt sedan befrielsen våren 1945 sjungits av ung och gammal. Den skildrar glädjen, lättnaden och hoppet som väcktes vid befrielsen från den tyska ockupationen i maj 1945; men också minnena från de mörka åren. Den slutar med orden:

Nu er det forår og Danmark frit.

Velsign det, Herre, fra sund til klit.

Danmark är allsångens hemland. Det sjungs på fester och högtidsdagar, bland släkt och vänner, inom föreningar, på skolor och vid stora folkmöten. Och det sjungs vare sig tonerna träffas rätt eller ej. Det blir aldrig falskt när alla sjunger tillsammans; det är gemenskapen som är det väsentliga. Sångerna, de hämtar man ur Højskolesangbogen. I den har sedan 1894 samlats en uppsjö av sånger som ger glädje och tröst, styrka och kraft. I och med Danmarks besættelse den 9. April 1940 blev Højskolesangbogen ett starkt folkligt värn mot ockupanterna; sångerna ingöt mod och tillförsikt under ockupationen.

I torsdags på besættelsesdagen hade Föreningen Norden bjudit in Anne Vad för att berätta mer om Højskolesangbogens historia och stora betydelse i dagens Danmark. Anne är sång- och psalmdiktare och en av hennes sånger finns med i senaste upplagen av sangbogen (19. upplagan, 2022). Anne är i grunden lärare i musik och danska. I dag arbetar hon på Foreningen Norden Danmark med bland annat skolfrågor. Anne har tidigare varit bosatt på Island och undervisat vid universitet i Reykjavik.

I alla tider har människor sjungit tillsammans. Allsång innebär gemenskap, den främjar tillit och tilltro. Det är inte så mycket vad som sjungs, ej heller hur det sjungs som är väsentligt. Det väsentliga är att vi sjunger tillsammans. Anne förde fram N.F.S. Grundtvigs tankar om att det inte är orden som binder oss samman, som skapar gemenskapen. Gemenskapen kommer i kraft av att vi sjunger tillsammans. Det är allsång – Det er Fællessang!

Grundtvig kom Anne tillbaka till gång på gång. Utan Grundtvig ingen højskole, vare sig i Danmark eller i Sverige, som vi här känner som folkhögskola. En skola grundad på tilltro till varje individs möjligheter och egenkraft, samt förmåga att tillsammans med andra förbättra för alla. Fællessang kom att bli en central del av livet på højskolen och är det än i dag. Det ställdes samman sångböcker ute på skolorna. Med tiden väcktes och förverkligades tanken om en gemensam sångbok och Højskolesangbogen såg dagens ljus 1894.

Redan tidigt fick sångboken spridning långt utanför højskolerne. Men det är i och med besættelse som den blir alla danskars, hela Danmarks, sångbok. Anne berättade medryckande om allsångsmöten som samlade hundratusentals deltagare runt om i landet. Möten som förenade danskar ur alla samhällsklasser, såväl unga som äldre. Anne beskrev hur sångernas andemening gick den tyska ockupationsmakten förbi. Danskarna visste alla vad som avsågs. Fællessangen ingöt mod och tillförsikt. Det var en motståndshandling gentemot tyskarna och deras medlöpare.

Även i vår tid har Højskolesangbogen kommit att få betydelse för danskarnas möjligheter att kunna möta och bemästra utmaningar och hot. Corona-epidemin innebar att vi isolerades från varandra. Våra möjligheter att umgås med familj och vänner kringskars; i Danmark i än högre grad än i Sverige. Men i Danmark så hade man ju Højskolesangbogen. Anne skildrade målande hur danskarna på sina balkonger i kvarteren samlades till fællessang; hur man i teve arrangerade fællessang. Højskolesangbogen samlade återigen alla danskar.

Men nu var det ju inte bara prat om Højskolesangbogen som var på agendan. Det skulle naturligtvis även sjungas. Så Gertrud Rees satt beredd vid klaveret för att ta ton. Och det blev till fyra sånger under aftonen. Den gemensamma nämnaren var FRIHET. Först ut var ”Sång till friheten”. Ja, Højskolesangbogen, är inte begränsad till danska sånger. Björn Afzelius och många andra svenskar är representerade och så även diktare och kompositörer från många andra länder. Därefter följde Poul Henningsens ”Man binder os på mund og hånd” från 1940. Sedan kom Mads Nielsens ”En lærke letted, og tusind flugte” från 1945. Fællessangen avslutades med ”Frihedens lysdøgn”, Annes sång som hon skrev till 75-årsminnet av Danmarks befrielse. En mycket passande avslutning på en kväll präglad av gemenskap och värme!

Ett stort och varmt tack till Anne Vad och Gertrud Rees. Det var en helt fantastisk afton!

Och även ett varmt tack till Håkan Kenne och hans vänner för att vi kunde vara på plats i Tacksägelsekyrkan och för all service och smarrigt fika!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com