PLANKET - Inlägg på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Svar till Lena Jensinger

Svar till Lena Jensingers insändare 2026-03-30.

Ett något passande uttryck i sammanhanget, om det tillåts, är: ”Hälsan tiger still”. Det är säkert så att oppositionspolitiker kan bli bättre på att poängtera saker som fungerar bra. Å andra sidan tar det politiska styret genom Torkild Strandberg (L) åt sig äran över saker som fungerar, alltför ofta och skryter rent av på ett något oförskämt manér. Här finns absolut utrymme för att personal inom kommunen som faktiskt utför arbetet, kan få del av den kakan framför linslusar till politiker som vill stå i rampljuset.

Samtidigt är jag personligen försiktig med att hylla människor som är anställda till skyarna, utifrån att de gör sitt jobb. När termer som ”fantastiskt”, ”exceptionellt” eller andra värdeord används alldeles för ofta för att beskriva någon som gör sitt jobb, finns det till slut inga fler värdeord att använda när de faktiskt gör något fantastiskt eller exceptionellt. Det blir till rosafluff och det blir inflation. Därtill sätter inte hyllningar i form av ord varken mat på bordet, betalar räkningarna eller ens sätter arbetsskor på fötterna.

Att man är en vårdtagare eller patient, betyder inte att man kan göra sig till talesperson, eller har tolkningsföreträde framför en annan patient eller vårdtagare som upplever något annat. Därtill är världen inte heller varken svart eller vit. Snarare är det en gråskala, eller en färgglad skala om man så vill. Synen på hemtjänsten är inte antingen din makes, eller Else W Lorenzens, den är bådas och många flers, på samma gång.

Jag är själv dialyspatient och får dialys tre gånger i veckan och har mycket erfarenhet av vården. Jag lider nämligen av en allvarlig sjukdom som Landskrona Direkt har skrivit om (https://www.landskronadirekt.com/2023/02/04/han-lever-med-en-obotlig-sjukdom/). Min mor är sedan några år pensionär och hon har också hemtjänst. Vi pratar naturligtvis om våra upplevelser av vården och om hur hon upplever hemtjänsten, även om jag inte väljer att lyfta in just hennes perspektiv i debatten. Och jag pratar så klart med fler Landskronabor som såväl har hemtjänst och med en del som jobbar inom den.

Målsättningen med att påtala brister inom omsorgen eller vården, eller andra delar av det offentliga, är att bidra till förbättringar, inte klagande för klagandets skull. Ett samhälle bör inte bedömas starkast utifrån sina bästa exempel, utan utifrån hur de som har det som svårast. Det är vår uppgift som politiker att utveckla och förbättra staden vi bor i, för oss som lever här, inte att nöja oss och slå oss till ro för att några tycker att det är bra nog.

Marko Huttunen (S)

 

Landskrona behöver välfärd, inte experiment och miljardöverskott

Landskrona samlar miljarder i överskott. Samtidigt beskriver personal i äldreomsorgen hur arbetsbelastningen blir ohanterlig, arbetslösheten är hög och skolresultaten lämnar mycket att önska. Den fråga vi står inför är enkel: Ska våra resurser växa på hög, eller ska de användas där de verkligen behövs – hos människor som är beroende av omsorg, utbildning och stöd?

Under de senaste åren har den styrande treklövern, med Torkild Strandberg i spetsen, prioriterat låga skatter och ekonomiska “starka principer”. Men när dessa principer leder till miljardöverskott samtidigt som äldre tvingas vänta på grundläggande vård – vem vinner på det? Är det verkligen Landskronaborna, eller snarare politikens eget självförtroende som tjänar på att spara på hög?

Det är alltid imponerande hur man kan stå fast vid sina principer trots uppenbara fakta. Och kanske är det just den uthålligheten som gör att miljardöverskott kan växa, samtidigt som äldreomsorgen halkar efter.

Äldreomsorgen är inte en experimentverkstad
Bolagisering och privatiseringar, med Attendo och Vardaga som exempel, har gång på gång visat sig skapa problem: återkommande brister, hemlighållna viten och tystnadskultur bland personalen. Segergatans och Kassakrokens boenden borde ha varit väckarklockor. Istället fortsätter systemet att försvaras, ofta med argumentet att politiker kan lita på förvaltningen. Ett intressant resonemang – nästan fascinerande i sin kreativitet, när verkligheten och evidens verkar ignoreras.

När personal inte vågar rapportera missförhållanden, och när Lex Sarah-anmälningar ignoreras, blir konsekvensen tydlig: de äldre blir de som får betala priset. Är det den “starka ekonomin” vi vill ha när den saknar empati? Det är beundransvärt hur viss självsäkerhet kan ersätta logik i argumentationen.

Skola och ungdomar Andelen elever i Landskrona som når gymnasiebehörighet ligger ungefär i mitten jämfört med riket. Det är inte katastrofalt, men inte heller tillräckligt bra. Med överskottet på över en miljard kronor skulle vi kunna anställa fler lärare, stärka elevhälsan i varje skola och ge elever det stöd de faktiskt behöver för att nå sina mål. Istället sparas pengarna på hög, medan elever som behöver extra hjälp får vänta. Är det klokt, eller är det bara en bekväm ursäkt för att slippa fatta svåra beslut? Din förmåga att göra enkla prioriteringar komplicerade är minst sagt originell.

Och sedan har vi Axeltofta. Fritidsstugor rivs, generationers historia sopas bort, och ersättningen till boende är låg. Kommunen erbjuder tystnadsklausuler som skydd mot kritik. Det är nästan poetiskt hur vissa beslut kan framstå som rationella, trots att de saknar relevans för invånarnas verkliga behov.

Allt detta leder oss till en enkel slutsats: Landskrona behöver stabilitet, ansvarstagande och prioriteringar som bygger på människors behov, inte på politiska principer om sparande. Fler undersköterskor, fler lärare, fler sociala insatser – det är inte bara ett önskemål, det är ett krav om vi menar allvar med välfärd.

För välfärden handlar om människor – inte om siffror i en budget, inte om politiska vinster, inte om hur elegant man kan presentera en låg skatt. Att samla pengar är inte ledarskap; det är ett val. Och valet är tydligt: Vill vi att Landskrona ska vara starkt för sina invånare, eller starkt på papperet? Det sittandes styres förmåga att stå fast vid felaktigheter med sådan övertygelse är nästan imponerande – men den hjälper inga äldre eller elever.

Ronnie Niby (S)

Ingen kritik mot hemtjänstpersonalen

Svar till Lena Jensinger och hennes insändare Debatt äldreomsorgen

Förmodligen har du missat det jag skrev i min insändare. Jag var tydlig med att kritiken inte riktas mot hemtjänstpersonalen. Tvärtom lyfte jag att många gör ett fantastiskt arbete. Problemet handlar om brist på resurser och orimliga arbetsvillkor, vilket i grunden är ett politiskt ansvar.

När det gäller din mans gästkrönika är det självklart glädjande när verksamheten fungerar bra. Det är något vi alla uppskattar. Men mitt fokus i detta sammanhang har varit att lyfta de brister som behöver åtgärdas.

Med vänlig hälsning
Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Debatt äldreomsorgen

Fatmir Azemi och Marko Huttunen ni reagerar väldigt snabbt när Landskrona omsorg får negativa rubriker.
Men ni var helt tysta på min mans gästkrönika 25 februari 2025 när han berömde hemtjänsten.
Varför?

Lena Jensinger

Hemlöshet och utanförskap finns!

Men vem vet omfattningen av dem?
Malvan, i Grindstugan, serverar 80 – 100 portioner under fyra dagar i veckan.
Vid Matkassen på Regeringsgatan ringlar kön längre och längre, för att få en kasse med mat. Vi har t.o.m. uppgift om att barn står med i denna kön.
Vidare har vi uppgifter om att det finns 57 hemlösa i vår kommun, men här finns det ett stort mörkertal.
Hur löser våra ansvariga dessa problem?
Idag har Seniorerna bildat ”Intressegruppen mot hemlöshet och utanförskap i Landskrona Kommun”, med initialt 12 medlemmar.
Vi kommer att arbeta för lösningar av dessa problem.

Lena Fischer
Ingrid Bengtsson
Stolta Socialdemokrater

Ålderdom…

Foto: Örjan Kristenson.

…var titeln på Ivar Lo Johanssons och fotografen Sven Järlås bok och reportage i tidningen Vi 1949.
Den följdes senare upp med boken ”Ålderdoms-Sverige” 1951 – en svidande uppgörelse med hur vi behandlade de som byggde ”Välfärds-Sverige”

En debatt bildades och reformer skapades och här stårvi nu igen… Att idag göra samma sak som journalist eller fotograf är helt omöjligt, möjligtvis kan man prata med och ta bilder av sin egen mor eller far. Och politiker och tjänstemän kommer naturligtvis ändå att gömma sig bakom ”Vi kommenterar inte enskilda fall!”
Om man nu skulle ha modet att gå ut i offentligheten med sin kritik.

1949 är också Ivar Lo Johansson oroad över att vi är på väg in i ett ”Gum-och-Gubbsamhälle” och hänvisar till den låga nativiteten i riket (bland annat genom Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan”). Nativitet och emigration har varit en ständig oro under de senaste 150 åren.

 

21% (2,2 miljoner) av Sveriges befolkning är födda i ett annat land. Dessutom har 8% (830 000) medborgarskap i ett annat land. (SCB)
Över hälften av alla vårdbiträden i landet är utrikes födda. 37% av alla undersköterskor och 39% av specialistläkare. (News55)

Och ändå vill man utvisa utbildade, svensktalande, skötsamma ungdomar från landet!

Allt går igen. Så tyvärr Hereakleitos (Grekisk filosof ca 500 f.v.t.) vi tenderar att stiga ner i samma flod igen. Och igen. Och igen..

Örjan Kristenson

Så blev folkhemmet en förskräcklig tillvaro!

Landskrona Direkt har förtjänstfullt skrivit artikeln Hemtjänst i blåsväder – stark kritik efter uppmärksammat Facebookinlägg. Vi får ta del av den vardag som möter landskronabon och medborgaren Else W Lorenzen, mor till landskronaprofilen tillika min gode vän Poul W Lorenzen. Vardagen möter inte henne på gatorna, i sjukhuskorridorer eller på ett äldreboende utan i hennes egna hem. Ett hem, som ska vara hennes trygga plats, hennes varma boning, hennes tillflykt, men som i hemtjänstens vård har blivit en plats som förvandlats till en förskräcklig tillvaro.

I artikeln får vi ta del av vittnesmål om hur en medborgare förvandlats till en siffra i ett system och som hanterats bedrövligt, respektlöst och som sedan trillat mellan stolarna och som sedermera glömts bort – trots påstötningar. Vi får ta del av hur ovärdigt människor i dagens samhälle kan bli behandlade av det offentliga. Landskrona stads värdegrund BRA hjälper väl föga när den inte efterlevs? Vad hjälper fina ord som bemötande, resultat och ansvar? För övrigt kan man fundera över prioriteringsordningen av orden, vem satte (ekonomiskt) resultat före ansvar. Det må låta bra, men det klingar falskt. Floskler hjälper inte, när vi får ta del av en verklighet där ansvaret lyser med sin frånvaro. Alla skjuter över ansvaret på någon annan eller något annat. Sorgligt nog är artikeln om Else varken den första eller sista. Det är många familjer i Landskrona som fått uppleva liknande situationer. Det smärtar att se sådan brist på medmänsklighet och avsaknad av kärleken till nästan, som borde prägla omsorgen.

Många av er kanske får för sig att dra till med den ständigt återkommande frasen “Är man förvånad?” eller “Det var väl väntat!”. Eller den där frasen om att “Det är inte bättre någon annanstans!”. Är det inte bättre? Är du säker på det? Hur vet du det? Genom att acceptera och bekräfta ständiga försämringar av välfärden med de normaliserande fraserna “är man förvånad, eller?”, gör faktiskt mer skada än nytta. Ord har betydelse och får konsekvenser. Genom att tillämpa detta synsätt, kan man lätt få uppfattningen att de flesta av er är medvetna om problemen, ni vill ju inte verka oinsatta eller oförberedda, verka överraskade och på något sätt behöva skämmas. Detta trots att många av er inte ens prenumererar på tidningar. Jag vet inte hur ni tror att ni håller er insatta. Man undrar också vilken dokusåpa detta förhållningssätt egentligen kommer ifrån. Och man undrar om det inte är ett symptom på en sjukdom i sig, för ni hävdar er vara så insatta i så mycket som är så fel i samhället, men ni bidrar begränsat med insatser för att hjälpa till att få bukt med problemen.

I en av världens mest moderna demokratier, med alla möjliga friheter och rättigheter tillbuds – som andra i världen blott kan drömma om att ha – för att engagera sig för vårt gemensamma bästa, så avtar ju det politiska engagemanget på ett horribelt sätt. Vår välfärd har sin grund i en demokratiskt styrd organisation och struktur, dvs förtroendevalda politiker, varav den större delen är fritidspolitiker. 1979 var antalet medlemskap i de politiska partierna M, S, KD, C, V och L cirka 1 582 000. Siffrorna för 2024 för S, M, SD, KD, C, V, L och MP var 247 814. Samma siffra när jag först blev medlem i ett politiskt parti, 1999, var 402 671. Det är alltså nästan en halvering, bara under min tid inom politiken. Invånarantalet från 1979 till 2024 har ökat från cirka 8,3 miljoner till 10,5 miljoner. Många skyller på politiken och politiker och det kan man göra spontant, men kvaliteten på politiken är inget annat än en konsekvens av det bristande politiska engagemanget från medborgarna. Ju färre medlemmar i de politiska partierna som vi har att välja av till att leda vår offentliga verksamhet, desto sämre blir också den förda politiken. Kalkylen går inte riktigt ihop. Det demokratiska systemet krackelerar och man undrar hur länge det dröjer innan det är nere för räkning. Den demokratiska modellen vi byggt upp går inte en ljus framtid tillmötes – om vi inte hjälps åt för att hålla liv i den, tillsammans!

Artikeln om den behandling Else W Lorenzen utsätts för skildrar hur effektiviseringens piska viner över en offentlig verksamhet. Skattepengar intjänade av folket, som varit menade för folket, men som används på ett ohyggligt bristfälligt sätt. Vi blir servade en blandad stor kompott av oro, frustration, ilska och olust. Det är inte bara lite avsmak jag känner för vad vår stad har blivit, när jag läser artikeln. Det gör ont i hela kroppen. Hur kunde vi hamna här? Vad är det för sjuka värderingar som ledsagar våra politiker och våra offentliganställda? När ska det vända? Ska det vända?

När Poul W Lorenzen skriver sitt inlägg på Facebook, så är det ett rop på hjälp, ett rop om att bli hörd och sedd och ett rop i frustration över att vår gemensamma välfärd vittrar sönder. Jag stämmer in i Pouls rop på hjälp! Och jag är den förste att ropa ut att politiken behöver hjälp av sina medborgare, annars kommer vi aldrig få ihop den välfärd som vi alla faktiskt behöver och vill ha – från vaggan, genom livet, till graven!

Våra äldre och deras familjer ska inte behöva betala det dyra priset för välfärdens försämring, denna omänskliga effektivisering och miljardöverskott i den kommunala budgeten år efter år. Våra äldre och deras familjer ska inte behöva betala det dyra priset – förutom med skattsedeln och avgifter – med sin hälsa, med känslan av förnedring i sitt eget hem och med ett ovärdigt bemötande. Och därtill behöva se på när ansvaret försöker smyga ut genom bakdörren! Det är ovärdigt, det räcker nu!

Marko Huttunen (S)

Vård och omsorg – alltid lika aktuellt

”Vårt behov av tröst”
Citatet är från en boktitel om Stig Dagermans författargärning, sammanställd av Olof Lagercrantz.
Livets vägar följer sällan någon rak linje. Det gäller oavsett bakgrund, yrke eller livsvillkor.
Inför dess värde är människor i grunden jämlika. Ingen existens väger egentligen tyngre än någon annans.
I litteraturen syns detta tydligt där drängen Lasse i Pelle Erövraren har tankar om livet och framtiden, tillsammans med sonen Pelle. Han bär på samma existentiella frågor som romanens godsägare. Deras funderingar skiljer sig utifrån livet aktuella villkor men inte i människovärde.
Med stigande ålder förändras ofta perspektivet på framtiden. Målen blir färre och mindre storslagna. Samtidigt växer en acceptans på ålderns höst inför det slut som ingen undkommer. För oss uppstår då en stillsam insikt om att tiden är begränsad och därför också mer värdefull.
Denna insikt blir särskilt tydlig vid förlusten av en livskamrat. Sorgen berör våra innersta känslor som kan skapa en klarare förståelse av vad som verkligen betyder något.
I sådana skeden blir möten med sjukvård- och omsorgspersonal helt avgörande. Deras arbete handlar inte enbart om praktiska insatser, utan om bemötande, respekt och mänsklig närvaro. Det är ett arbete som lämnar spår – både hos den som vårdas och hos den som vårdar.
Just därför är det problematiskt när snäva tidsmarginaler tillåts styra våra mjuka värden, som vård och omsorg. Särskilt tydligt blir detta när ekonomiska incitament sätts före mänsklig värdighet som riskerar att det grundläggande uppdraget urholkas.
Det finns något som aldrig kan mätas i pengar. Och det är i möten mellan människor-äldre, anhöriga och vänner-  då stunder av närhet uppstår som ger mening, även i livets slutskede. Det är då en påminnelse ställs om  att vi behöver varandra – inte som brukare eller kunder, utan som medmänniskor
Olle Pålsson

Nu skövlar de stugor i Axeltofta

Idag sattes vattnet på inför sommarens säsong.

I stugor som redan skövlats sprutade plötsligt vatten rakt upp i luften.
Fontäner ur öppna rör.
För kommunen hade glömt en sak.
Att det finns vattenledningar i hus man river.
Det hade varit komiskt… om det inte hade varit så tragiskt.
För den där fontänen av vatten säger egentligen allt om hur detta har skötts.
Slarv.
Arrogans.
Och en fullständig brist på respekt för människorna som har sina stugor här.
För det här handlar inte bara om stugor.
Det handlar om människor.
Människor som under ett helt liv byggt upp sina små sommarparadis.
Människor som lagt pengar de knappt haft.
Människor som lagt ner år av arbete… plank för plank… rabatt för rabatt.

Och nu kommer kommunen.
Med papper.
Med hot.
Med erbjudanden som knappt kan kallas ersättning.
Ersättningar som är så låga att de mest känns som en förolämpning.
Men människor skriver ändå på.

Inte för att de vill.
Utan för att de är rädda.
Rädda för att förlora allt.

Och låt oss vara helt ärliga.
Det här drabbar inte människor med stora bankkonton.
Det här drabbar människor som redan har det svårt.
Människor med mycket små marginaler…
äldre människor…
människor som redan har svårt att hitta en bostad i Landskrona.
Det här slår mot människor som redan ligger ner.

Och ändå fortsätter man.
Delgivningar skickas ut.
Människor jagas för att skriva på.
Ibland till och med med polis.

Detta händer i Landskrona år 2026.

Låt den meningen sjunka in en stund.

I maktens korridorer sitter politikerna.
Med Torkild Strandberg och Treklövern i spetsen… tillsammans med tjänstemännen Jonas Nilsson och Fredrika Klevborn.
När vi kommer dit möts vi inte av dialog.
Vi möts av nedlåtande blickar.
Av skratt åt våra förslag.

Och bakom vår rygg fortsätter skövlingen av Axeltofta.
Men ute i Axeltofta finns något de aldrig verkar förstå.
Här finns ett helt liv.
Somrar som sträcker sig tillbaka till 70-talet.
Midsommarfiranden i storstugan.
Barn som sprungit barfota mellan stugorna.
Barn som blivit vuxna… och som sedan kommit tillbaka med sina egna barn.
Generationer av minnen.
Generationer av liv.

Och allt detta håller nu på att förvandlas till en hög med bråte.

Samtidigt säger kommunen att området ska bli natur.
Natur.
Det ordet används nästan högtidligt.

Man har till och med sagt till människor:
När ni lämnar era stugor… låt växterna stå kvar.
Men när bulldozrarna kommer…
då försvinner allt.

Träd.
Buskar.
Rabatter.
Växter som människor vårdat i decennier.

Allt körs bort.
På lastbilar.

Så låt oss ställa den självklara frågan.
Om detta ska bli natur…
varför körs naturen bort?

Och en annan fråga måste också ställas.
Hur kan du, Torkild Strandberg, sova om nätterna?
Hur kan du sätta dig vid påskbordet och prata om familj och gemenskap…
samtidigt som människor i Axeltofta försöker förstå hur deras plats i livet bara kunde tas ifrån dem?
Men det finns något ni i maktens korridorer verkar ha missat.
Alla tänker inte ge sig.

Det finns fortfarande Axeltoftingar som aldrig kommer skriva på era erbjudanden.

För i de där erbjudandena finns en klausul.
En klausul som säger att den som skriver på aldrig mer får processa mot kommunen.
Att man ska tystna.
För alltid.
Och där går gränsen.

För det finns människor kvar här ute som inte tänker tystna.
Människor som tänker fortsätta kämpa.
I civilrätten…
i arrendenämnden…
och om det behövs hela vägen till EU-domstolen.

Det här är inte över.
Inte ens i närheten.
För vi som är kvar här ute…
vi som står upp för Axeltofta fritidsområde…
vi som vägrar se våra sommarparadis köras bort på lastbil…
vi tänker inte ge oss.

Inte nu.
Inte senare.

Och en sak till bör vara fullständigt glasklar.
Valet 2026 kommer.
Och människor i Landskrona ser vad som händer här.

De ser hur makten behandlar vanliga människor.
De ser hur människor pressas att skriva på papper de egentligen inte vill skriva under.
De ser hur generationers minnen skövlas med grävmaskin.

De ser hur värdighet körs över.
Och människor glömmer inte sådant.

Inte när de står där i valbåset.

För varje stuga som rivs…
för varje människa som pressas…
för varje sommarminne som körs bort på lastbil…
så växer också något annat.

Vreden.

Och den vreden kommer en dag att möta makten.
I ett val.
För Axeltofta är inte bara mark på en karta.
Det är människors liv.
Och människor tänker fortfarande stå upp för det.

Camilla Magnusson
Kolonist i Axeltofta Fritidsförening

Måndag den 23 mars – En dag som andra, eller?

Vissa dagar känns viktigare och mer betydelsefulla än andra. Det är dagarna man ser fram emot. Det kan vara födelsedagar och bröllopsdagar; dagar då man firar och festar tillsammans med familj och vänner. Det kan också vara röda dagar som blir till långhelger, fria från vardagens slit och släp.

Men det finns också dagar som bör uppmärksammas även om de ännu inte innebär storstilat firande och festande. En sådan dag är just den 23 mars. Det är en dag som vi alla i Norden bör rödmarkera i våra kalendrar. En dag då vi ställer samman låtlistor med Gasolin, M A Numminen och Wilmer X; med Alfvén, Grieg och Sibelius. En dag då vi dukar fram Gamle Ole, Brunost och Svecia. En dag då vi skålar i Marskin ryyppy, Lysholm Linie Aquavit och Bäska droppar. Kort sagt: den 23 mars är Nordens dag; dagen då vi sätter Norden i centrum!

För drygt 60 år sedan, den 23 mars1962, skrev Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige under en samarbetsöverenskommelse i Helsingfors. Ett samarbete som allt sedan 1800-talet vuxit sig starkare och starkare fick därmed sina ramar. I dag är även de självstyrande områdena i Norden, Färöarna, Grönland och Åland, fullvärdiga partners i samarbetet.

En av de aktörer som är drivande i att bredda och fördjupa samarbetet inom Norden är Föreningen Norden. De åtta systerföreningarna i Norden har genom opinionsbildning och debatt medverkat till politiska beslut som underlättat för innevånarna i Norden att mötas, etablera relationer och samarbeta. I dag har vi som medborgare i en nordisk stat möjligheter att på lika villkor bo, arbeta och studera i våra nordiska grannländer. Visst det finns fortfarande en del saker som kan ställa till det, till exempel systemskillnader kring skatter och banktjänster, men på det stora hela är det inte oöverstigliga hinder.

Allt fler för i dessa oroande och oroliga tider fram att det nordiska samarbetet behöver fördjupas och breddas. Politiker, samhällsdebattörer och andra opinionsbildare betonar den betydelse som ett ökat gemensamt ställningstagande och agerande skulle få såväl inom Norden som gentemot vår omvärld. Det handlar om möjligheterna att kunna bemästra de sociala, ekonomiska och miljömässiga samt säkerhetpoliska utmaningar som vi alla står inför i Norden. Vi vet också att intresset för ökat nordiskt samarbete är stort, för att inte säga mycket stort bland innevånarna i Norden. Nordiskt samarbete har i dag ett klart folkligt stöd och är en framträdande fråga i samhällsdebatten. Många menar att vi nu har möjlighet att konkretisera och förverkliga visioner. Att vi nu kan gå från vackra ord till handling.

Föreningarna Norden i Danmark och Norge för fram konkreta förslag syftande till att stärka det nordiska samarbetet. De handlar om att stärka det folkliga inflytandet över beslutsprocesserna inom Nordiska rådet, samt att de beslut som rådet tar ska vara förpliktigande, inte som i dag stanna vid rekommendationer. Föreningarna i Danmark och Norge för fram förslag om direktval till Nordiska rådet och skapandet av en nordisk förbundsstat. Förslagen kan synas orealistiska i dag; att den politiska viljan saknas. Men är det inte just genom att konkretisera en vision som en debatt föds – en debatt som kan leda från vision till realitet?

För att samarbetet ska kunna bli hållbart, förutsätts att även de vardagliga kontakterna och mötena mellan människorna i Norden utvecklas och stärks. Det är genom dessa som relationer och vänskap etableras. Det är därför glädjande att kunna konstatera intresset för Norden är växande i Landskrona. Vi ser det i att unga landskronabor upptäckt vilka möjligheter som Nordjobb öppnar upp för. I somras begav sig en kille från Landskrona till Grønland och arbetade i fyra månader på Royal Greenlands fiskfabrik. En upplevelse för livet, som han själv uttrycker det. Och även nu till sommaren kommer unga landskronabor att bege sig till vårt grannland i Arktis. Det är också glädjande att Landskrona stad visar intresse för Norden, till exempel barns och ungas möjligheter till språkundervisning i danska.

Det nordiska samarbetet är i dag i fokus för såväl politiker som opinionsbildare. Det folkliga stödet är starkt. Nordens tid är nu!

Så – Duka fram nordiska delikatesser och sätt på musik från våra grannländer. Vi har all anledning att fira och festa i dag!

Jan Nilsson
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.se