Idag sattes vattnet på inför sommarens säsong.
I stugor som redan skövlats sprutade plötsligt vatten rakt upp i luften.
Fontäner ur öppna rör.
För kommunen hade glömt en sak.
Att det finns vattenledningar i hus man river.
Det hade varit komiskt… om det inte hade varit så tragiskt.
För den där fontänen av vatten säger egentligen allt om hur detta har skötts.
Slarv.
Arrogans.
Och en fullständig brist på respekt för människorna som har sina stugor här.
För det här handlar inte bara om stugor.
Det handlar om människor.
Människor som under ett helt liv byggt upp sina små sommarparadis.
Människor som lagt pengar de knappt haft.
Människor som lagt ner år av arbete… plank för plank… rabatt för rabatt.
Och nu kommer kommunen.
Med papper.
Med hot.
Med erbjudanden som knappt kan kallas ersättning.
Ersättningar som är så låga att de mest känns som en förolämpning.
Men människor skriver ändå på.
Inte för att de vill.
Utan för att de är rädda.
Rädda för att förlora allt.
Och låt oss vara helt ärliga.
Det här drabbar inte människor med stora bankkonton.
Det här drabbar människor som redan har det svårt.
Människor med mycket små marginaler…
äldre människor…
människor som redan har svårt att hitta en bostad i Landskrona.
Det här slår mot människor som redan ligger ner.
Och ändå fortsätter man.
Delgivningar skickas ut.
Människor jagas för att skriva på.
Ibland till och med med polis.
Detta händer i Landskrona år 2026.
Låt den meningen sjunka in en stund.
I maktens korridorer sitter politikerna.
Med Torkild Strandberg och Treklövern i spetsen… tillsammans med tjänstemännen Jonas Nilsson och Fredrika Klevborn.
När vi kommer dit möts vi inte av dialog.
Vi möts av nedlåtande blickar.
Av skratt åt våra förslag.
Och bakom vår rygg fortsätter skövlingen av Axeltofta.
Men ute i Axeltofta finns något de aldrig verkar förstå.
Här finns ett helt liv.
Somrar som sträcker sig tillbaka till 70-talet.
Midsommarfiranden i storstugan.
Barn som sprungit barfota mellan stugorna.
Barn som blivit vuxna… och som sedan kommit tillbaka med sina egna barn.
Generationer av minnen.
Generationer av liv.
Och allt detta håller nu på att förvandlas till en hög med bråte.
Samtidigt säger kommunen att området ska bli natur.
Natur.
Det ordet används nästan högtidligt.
Man har till och med sagt till människor:
När ni lämnar era stugor… låt växterna stå kvar.
Men när bulldozrarna kommer…
då försvinner allt.
Träd.
Buskar.
Rabatter.
Växter som människor vårdat i decennier.
Allt körs bort.
På lastbilar.
Så låt oss ställa den självklara frågan.
Om detta ska bli natur…
varför körs naturen bort?
Och en annan fråga måste också ställas.
Hur kan du, Torkild Strandberg, sova om nätterna?
Hur kan du sätta dig vid påskbordet och prata om familj och gemenskap…
samtidigt som människor i Axeltofta försöker förstå hur deras plats i livet bara kunde tas ifrån dem?
Men det finns något ni i maktens korridorer verkar ha missat.
Alla tänker inte ge sig.
Det finns fortfarande Axeltoftingar som aldrig kommer skriva på era erbjudanden.
För i de där erbjudandena finns en klausul.
En klausul som säger att den som skriver på aldrig mer får processa mot kommunen.
Att man ska tystna.
För alltid.
Och där går gränsen.
För det finns människor kvar här ute som inte tänker tystna.
Människor som tänker fortsätta kämpa.
I civilrätten…
i arrendenämnden…
och om det behövs hela vägen till EU-domstolen.
Det här är inte över.
Inte ens i närheten.
För vi som är kvar här ute…
vi som står upp för Axeltofta fritidsområde…
vi som vägrar se våra sommarparadis köras bort på lastbil…
vi tänker inte ge oss.
Inte nu.
Inte senare.
Och en sak till bör vara fullständigt glasklar.
Valet 2026 kommer.
Och människor i Landskrona ser vad som händer här.
De ser hur makten behandlar vanliga människor.
De ser hur människor pressas att skriva på papper de egentligen inte vill skriva under.
De ser hur generationers minnen skövlas med grävmaskin.
De ser hur värdighet körs över.
Och människor glömmer inte sådant.
Inte när de står där i valbåset.
För varje stuga som rivs…
för varje människa som pressas…
för varje sommarminne som körs bort på lastbil…
så växer också något annat.
Vreden.
Och den vreden kommer en dag att möta makten.
I ett val.
För Axeltofta är inte bara mark på en karta.
Det är människors liv.
Och människor tänker fortfarande stå upp för det.
Camilla Magnusson
Kolonist i Axeltofta Fritidsförening
