Annons

Gästkrönika: Om solnedgångar, menskonst och andra bilder lll

Självporträtt i gemensamhetsdusch.
Foto: Örjan Kristenson.

Moralens väktare, konstnären som provokatör

Ibland överskrider reaktionen på bild, vad bilden egentligen förmedlar.
Vilket är ett tecken på att konstnären framfört ett väl fungerande meddelande. Inte sällan är ett sådant meddelande orsak till moralisk indignation, och ibland, panik.
God konst måste i någon mån överskrida sig själv. Det vill säga: Att bilden öppnar associationer utöver det den visar innanför ramarna.

Annons
 

Fotografen Christer Strömholm gav 1967 ut boken ”Poste Restante”. Den skapade rabalder av kritiska röster som korsfäste både fotografen och hans bilder. Varför?
För där visades bilder av döda människor och hundar, klotter, spyor i rännstenar och de transsexuellas vardag i Paris.
Sådana osnyggheter ville man inte tåla i Sverige i mitten av sextiotalet.

Den svenska fotografin var vid denna tid fokuserad på form, komposition och mjuka gråtoner – gärna med björkar och någon blond kvinna involverad i det hela. Bildens innehåll
diskuterades sällan. Christers bilder kom från gatorna, långt från björkskogar – men inte blondiner. Bilderna var hårt framställda av en av hans elever, Christer Landegren. Mycket svart, lite vitt och inte många gråtoner.

Hela debaclet slutade med att förlaget (Norstedts) drog in upplagan för makulatur. Idag är boken en av de dyraste fotoböcker man kan hitta i våra antikvariat.
Så kan det gå.

En av konstens viktigaste uppgifter är att provocera. Att få människor att reflektera och reagera, bannlysa och förbjuda, försvara och debattera. Det är en viktig process – och den måste hela tiden pågå. Annars stagnerar konsten, samhället, och vi.

Så varför i hela fridens namn är det så utmanande med bilder som påtalar att kvinnor faktiskt menstruerar?
Det kan ju inte bero på det självklara faktum att kvinnor förvisso äger denna förmåga. Något lurar i bakgrunden.

Politik. Gängse moral. Religiösa föreställningar. Lättkränkthet.
Äckel.
Med mera. Med mera.
Under sjuttiotalet hade kvinnor vackra, brunbrända bröst.
Idag är tuttarna fortfarande vackra, men ganska bleka.
Någonstans på vägen bestämdes att nakna bröst var en sexuell signal, (vilka de är, naturligtvis!) och ett skönhetsalternativ att blicka ut över horisonten, på våra badstränder – försvann.
Moralen segrade över kvinnors frihet att visa sin överkropp, vilket är helt okej för män med stora bröst.
Så, det handlar om att ta makten över sin egen verklighet.
Och beskriva den, i bild. Jag har bara en sak att säga om det:
Stå på er, tjejer!

Att se sig själv

Att ta makt över sin egen verklighet är vad selfies handlar om.
Eller kanske… borde handla om: Att visa sig själv i sin livssituation.
Det finns en hel del definitioner om vad en selfie egentligen är, så jag gör min egen:
En selfie är en ”Jag är/var här” -bild.
Den beskriver jaget i ett geografiskt eller socialt sammanhang.
Nästan alltid med positiva förtecken. (När såg du senast en selfie där hen var deprimerad? Grät?)
För dem som vill gå något djupare än att visa sin glamorösa sida, finns – tack och lov – ett alternativ: Självporträtt.

När människor börjar förstå att de har ett intresse att uttrycka sig själva i bild, uppstår ett slags vacuum. En tröskel behöver passeras.
Hur går jag vidare? Vad ska ersätta mina bilder på solnedgångar och spindelväv i motljus?
Jaget.

För att komma vidare med min egen fotografi var följande, en – något sadistisk – övning jag fick av min mentor, Christer Strömholm, 1982
– Du ska ta 360 bilder av dig själv. Under 24 timmar. Du får inte använda samma bakgrund två gånger…
– Redovisa med 10 bilder och samtliga kontaktkartor.
Jag kom tillbaka, ett trettiofemtal timmar senare, helt zonkad i skallen.
– Det funkade inte riktigt, jag tror jag bara tagit 319 bilder…
– Ha-ha! sa Christer. Du gick på den…

Så kan det gå.

Dock, självporträttet är en övning, ett insteg i den värld vi kallar konst.
Självporträttet behöver inte alltid visas för publik, det kan få en plats i skrivbordslådan. Men det kan löna sig att titta på det. Då och då.

För att det påminner oss om oss själva, i den värld vi lever i, levde i.
Ett sammanhang.

Nästa gång kommer jag att skriva om propaganda.
Och varför den ofta slår tillbaka. På den som propaganderar.
Där dyker Leni Riefenstahl upp, och Adolf Hitler, Stalin och Stickan Anderson, plus en del andra filurer.

Örjan Kristenson

 

Läs mer:

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Annons
Annonser














Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser