Annons

Gästkrönika: Om solnedgångar, menskonst och andra bilder

Örjan Kristenson bor sedan ett par år tillbaka i Landskrona. Han började arbeta med den legendariske fotografen Christer Strömholm, i mitten av åttiotalet. Först som retuschör, senare som assistent. Efter en arbetsplatsolycka på Sydsvenskan i Malmö, fotograferar han idag ”saker som inte rör på sig så mycket” Människor är ofta påtagligt frånvarande i hans senare bilder. Här dock ett självporträtt från 1982.

l’art est inutile

”Konsten är oanvändbar” Ett citat från 1968 av den franske konstnären Ben Vautier. Och så är det; konsten går inte att använda till någonting.
Förutom att se den. Begrunda dess budskap. Sätta den i ett sammanhang.

Annons
 

Aldrig någonsin har vi tagit så många bilder som vi gör nu. Men så var det också 1888 när George Eastman lanserade sin Kodak-kamera: ”You press the button, we do the rest”

Affärsidén var genialisk: Du köper vår kamera, när filmen är slut skickar du den till oss. Vi framkallar filmen och sänder tillbaka bilderna till dig, tillsammans med ny kamera, med film.
Plötsligt var det möjligt för vem som helst att ta sina egna bilder.
1963 lanserade Kodak ”Instamatic” (smaka gärna på det namnet…) en enkel kameramodell som alla kunde hantera, och vi började – igen – fotografera som aldrig förr.

Ironiskt nog, så var det forskare på Kodak som tog fram den första ljuskänsliga, digitala sensorn. Den som är grunden att vi kan fotografera med våra mobiltelefoner.
Företaget trodde inte på idén, och andra intressenter tog över.
Kodak var då ett av världens mest kända varumärken. Idag finns bara skuggan kvar. Så kan det gå.

(George Eastman tog sitt liv efter ett styrelsemöte den 14 mars 1932. Han var deprimerad och sjuk och efterlämnade följande meddelande:
To my friends. My Work is done. Why Wait? GE.)

Fotografi är lätt. Därför så svårt.

Alla tar bilder. Nåja, nästan alla.
Kameran är idag integrerad med andra kommunikationsverktyg.
Telefoner, plattor, datorer. Ofta bara en armslängd bort.
Genom den digitala tekniken har vi också en oöverträffad möjlighet att publicera oss själva. I tid och otid.
Vilket kan ställa till det när en presumtiv arbetsgivare börjar kolla facebook…

Så, vi tar bilder…
Vad är det då som skiljer fotografen från amatören?
Och varför är solnedgångsbilder så förhatliga? Och älskade?

  • Fotografen fotograferar, vad vi andra inte ser (förhoppningsvis). Det handlar om övning och närvaro – att hitta sitt eget bildspråk.
  • Solnedgångar är så ofta fotograferade att de mister sin mening. (Det finns andra återkommande motiv; spindelväv med vattendroppar, fönstret i boden med den döda fjärilen, m fl.)
  • Vi älskar solnedgångar för att vi tycker de är vackra.
    Dessa bilder tillhör vårt kollektiva undermedvetande. Men
    de definierar sällan vad som är konst; vill man se
    solnedgångar som konst, är det bäst att gå till måleriet; där
    finns en frihet att gestalta detta ljus på ett sätt som kamera
    och film, sensor, inte klarar ut.

Och, vad är konst?
Konst bestäms av konstnären. Och betraktaren.
Bilden som hängs upp på väggen är konst om konstnären säger så.
Betraktaren har full frihet att tycka annorlunda.
Men om man vill kritisera, måste man ha på fötterna innan man tar på sig skorna. Vilket kan kräva viss ansträngning.
På tal om fötter.
Det finns en historia om den grekiske målaren Apelles – han levde för bara 2300 år sedan.
En skomakare anmärkte på hur han målat en sandal på Alexander den Store. Apelles tog åt sig av kritiken, rättade till sandalen efter skomakarens anvisningar, och genast började
skomakaren tala om andra saker i bilden. Var på Apelles svarade ”Skomakare, bliv vid din läst”
(Ett ordspråk som senare fått helt andra betydelser: Att man skulle stanna på sitt jobb, inte ”hoppa” omkring. Tiderna förändras, idag ska man vara mer flexibel. Så kan det gå.)

Men, friheten att kritisera, att påstå vad som är bra och dåligt i konsten – tillfaller fortfarande skomakaren. Efter 2300 år…
Han äger en envishet som håller honom kvar genom konsthistorien.
En människa med specifika, men, inte helt genomtänkta åsikter.
Inget ont om skomakare – de finns inte längre.
Idag handlar det om andra figurer, oftast i kostymer.
Men väldigt barfota när det gäller konstens villkor.

Nästa gång handlar det om varför vissa föredrar en bild på en barkbit, istället för en solnedgång.
Och hur hamnade Leni Riefenstahl i Afrika? Varför gillade Man Ray ficklampor? Hur kan menskonst vara befriande?

Örjan Kristenson

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser