Arkiv: Planket

Jag har skrivit en hel del kritiska inlägg mot den liberala ledningen i kommunen, i tidningen, men även på Facebook. Mot privatisering av skola och omsorg. Samt mot att ha korruptionsmisstänkta politiker och ge feta löneavtal till kommunala tjänstemän. Och därmed också gynna slöseri av skattepengar, som kunde gått till skola, vård, omsorg och underhåll av idrottsanläggningar.

Och det händer hela tiden att folk jag pratar med säger att de håller med, de vill inte ha marknadsskolan, privatisering, privata sjukförsäkringar och feta tjänstemannaavtal, korrupta politiker i ledande ställning, med mera.

Men- de vågar inte gilla det jag skriver.
Jag tolkar att de är rädda för vad som ska ske om kommunledning och kanske vissa kommunala tjänstemän får reda på att de kritiserar den liberale kommunledaren?

Kanske rädda för att inte få sin kommunala service, kommunala jobb åt sina barn, fördelaktiga tjänster, tomter för sina hus, med mera?

I söndags fick jag höra det igen- att man inte vågar gilla, fast man håller med.

Skrämmande med tystnadskultur tycker jag.

Lena Nilsson

Jag läste i somras inläggen om Citadellbadet och önskar att vi kunde få till en liknande debatt om Landskronas lekplatser”. (Jag älskar vår stad och den är så underbart vacker därför tycker jag det är sorgligt att se…)

Jag tycker det är hemskt hur tråkiga och misskötta dem är. Samtidigt stoltserar Landskrona stad över sin stora och dyra lekplats som ”Storan” –  som ser halvfärdig ut.
Likadant är det med Teaterlekplatsen. Den är så tråkig och allt går i gröna och naturfärgade toner så de smälter ihop med omgivningen och det är ändå en stadspark. Det ska helst inte synas att där finns en lekplats.

Staden har väldigt lite fokus på barn och deras önskemål i Landskrona i jämförelse med våra grannkommuner. Titta exempelvis på Helsingborg, där det finns tema-lekplatser överallt i vackra färger och imponerande designer. Här får vi vara glada om vi har gungor, rutschkana och eventuellt en klätterställning.

Lill-Olas har en sliten lekplats, extremt minimal och där saker är i sönder och där vi har mest turister om somrarna. lekplatsen på Citadellområdet är fin och intressant. Visst har de byggt nya även på Lagunen. I Borstahusen har man lagt lite mer pengar på lekplatsen men alla de är små och går inte att jämföra. Titta på Karslundslekplatsen den ser likadan ut nu som när jag var barn i princip och det var 30 år sedan.  Karlslund har potential och skulle kunna användas som den fantastiska Hembygdsparken i Ängelholm exempelvis.

Granet är en lekplats som är uppskattat av barn och förskolor varför inte fråga förskolorna i staden vad barnen vill ha?

Tanken borde ju vara att man vill ha lite variation så att vi föräldrar kan aktivera och stimulera våra barn till lek och samtidigt vilja ta oss runt till olika lekplatser.

Tyvärr har Landskrona stad brist på fantasi.

Här finns så mycket mer att göra. Både för barn och ungdomar!

Vill ventilera och se om fler tycker liknande.

Vänliga hälsningar

Maja Z

Svar till debattinlägg av
Rebecka Kainulainen, ordförande Sveriges Lärare i Landskrona
Monica Olsson, ordförande Sveriges Lärare i Landskrona

Ber att få instämma helhjärtat.
Att 35 000 utbildade lärare (läste jag rätt?!) valt att lämna det yrke de utbildat sig till under många år på universitetet är ett kraftigt alarm om att någonting är fel någonstans.
Om vi då tar in barnperspektivet så blir frågan än mer oroande.
Barnen, eleverna, kan inte säga upp sig, de kan inte klappa sig på knäna en dag och säga:

”Näh vet ni, detta är nog inget för mig. – jag har huvudvärk varje dag, jag är rädd när jag går till skolan, jag förväntas prestera saker jag inte känner någon lust att lära mig, jag förväntas lyssna i ett rum med trettio rastlösa barn som pratar/skriker i mun på varandra, jag har magknip i matsalen och jag är helt slut när skoldagen är över och jag orkar ingenting annat än att slötitta i telefonen.” Nu säger jag upp mig från skolan.

Barnen har skolplikt. En lag som infördes 1842 för att förhindra barnarbete och ge befolkningen grundläggande utbildning.

Om skolans miljö är så pass oinbjudande att 35000 utbildade lärare vänder den ryggen är det värt att fråga sig hur barnen mår. Hur är skolplikten bättre än barnarbete? En väldigt provocerande fråga men väl värd att gå till djupet i. Hur mår barnen i skolor med överfyllda klassrum? Hur utvecklas ett barns självkänsla i den miljön? Är skolan ens byggd för en primat som vi faktiskt är, med behov av att röra sig, leka, upptäcka, skratta, få vara kreativa, känna sig fria och framförallt älskade? Jag tror inte att träbänkar och trästolar på rad, i ett stängt rum korrelerar med någon vetenskap överhuvudtaget om vad ett växande barn behöver för att utvecklas optimalt.
Visste ni att läroplanen lämnar stor frihet att uppnå målen för årskursen utan att barn ska sitta instängda i ett rum hela dagarna? Att läroplanen är öppen för olika sätt att inhämta och bearbeta information och tillgodogöra sig kunskap. Man kan göra studiebesök, man kan ha sackosäckar som alternativa sittplatser, man kan göra ämnesövergripande projekt i ämnen som intresserar barnen tex hästar, fotboll, rymden, det finns många sätt att skapa en skola som är rolig och givande för barnen. Ett barns framtid vilar i att barnen älskar sitt liv, inte i betyg. Barn som älskar sina liv kommer alltid välja det som är rätt för dem. Det borde vara skolans största och viktigaste uppgift. Då är det sannolikt roligare att arbeta som lärare också.

Önskar Dig en fin dag!

Bästa Hälsningar
Monica Drexler Bergman

En ny supercykelväg mellan Häljarp och Landskrona för pendlare låter ju trevligt. Men att det ska dröja tills 2025 för staden att åtgärda det enskilda största problemet: underlaget på vägen är en ordentlig besvikelse. Jag förstår att staden vill göra ett sådant arbete inom ramen för ett större omtag-det är praktiskt. Men problemet med trädrötterna som brutit igenom asfalten och förstört cykelbanan har funnits länge, i åratal, och många har redan klagat till staden. Att cykel denna sträcka på vägen till och från Häljarp är faktiskt riktigt otrevligt.

Där är såklart fler ställen i staden där trädrötter bryter igenom men om jag jämför skulle jag säga att det är den nya supercykelvägssträckan som är den allra värsta. Punktering och andra skador på cykeln riskeras när man rent av skumpar fram på vägen.

Jag blir helt enkelt besviken över att det störta problemet på cykelvägen inte blivit fixat under så lång tid och att åtgärd nu ska dröja ytterligare minst två år samtidigt som det ska firas med pompa och ståt över en ny supercykelväg. Den är inte super, den är fruktansvärt obekväm, även om det kommer upp lampor och bilarna får väjningsplikt. Som Häljarpsbo, kommunpolitiker och förälder förväntar jag mig mer. Detta är inget annat än ett ”sminka grisen”-projekt och jag undrar vad kostar kommunens reklamkampanj för att marknadsföra något som bara bytt namn och dessutom är riktigt dåligt?

Tina Söderberg (SD)
Häljarp, ersättare i kommunfullmäktige

Replik på Johan Dahléns svar. 

Det finns några fundamentala problem med Johan Dahléns försvar att visa Craig Ames AI-bilder, citat:
”Att det finns många svårigheter och etiska frågetecken kring användningen av AI-genererade bilder är ett faktum och detta står i utställningstexten och i allt material till utställningen.”

Med detta urvattnade argument kan nästan allt som börjar på foto- eller slutar på -grafi och har med ”verkligheten” (mitt citat) att göra kunna ställas ut – bara man höjer ett varnandes finger i utställningstexterna. I förlängningen; vad är då meningen med Landskrona Foto?

”Om AI är fotografi eller inte har vi inte tagit ställning till, men eftersom AI nu finns, är det något som vi som konstnärlig institution har en skyldighet att förhålla oss till och berätta om.”

Här blir det mer problematiskt; bara för att ”AI nu finns” innebär det inte med automatik att man har en ”skyldighet” att ställa ut AI. Frågeställningen om AI är fotografi eller inte är en fråga Landskrona Foto inte kan negligera, här finns nämligen en rad brännande punkter som pockar på svar: Upphovsrätt. Ansvar för innehåll. Konstnärlig integritet. Trovärdighet. Med mera.

”Nej, AI är faktiskt varken fotografi eller konst” är Linda Fagerströms rubrik i en kulturartikel i HD den tionde juni. I artikeln går hon till fränt angrepp mot Ames bilder. Hon skriver bland annat: ”Hans bilder i Landskrona är dekorativa ungefär på samma sätt som slappt generiska affischer från Ikea; roliga färger och fina former – men i längden gravt ointressanta.”

Från en debattartikel i Landskrona Direkt den nionde augusti i ämnet, citerar jag här Thomas H Johnsson (för övrigt en av initiativtagarna till Landskrona Fotofestival): ”Att koppla ihop AI-processen med fotografi är därmed problematiskt. AI är en intressant teknik och en ny form av bildskapande. Men det är inte fotografisk bild.”

Svaret till mig är undertecknat med Johan Dahléns namn och titulatur, ingen annans. I artikeln nämns dock ordet ”vi” ett antal gånger, jag undrar vilka dessa ”vi” är?

Örjan Kristenson

Lyfter på hatten för stadens stadsbibliotek. Att biblioteket blivit nominerat till Sveriges bästa fotoboksbibliotek är glädjande. Och välförtjänt. Redan våren 2022 uppmärksammade jag deras fotobokssatsning i en artikel i HD/Sydsvenskan-kultur. Bibliotekarierna i Landskrona är ett föredöme som förstår att fotografiet idag är ett kommunikationsmedel som närmast står i paritet till ordet. Således en del i bibliotekens kärnverksamhet. ”De som inte kan läsa bilder är framtidens analfabeter” lär designern László Moholy-Nagy ha uttryckt redan 1936. Tänkvärt.

Hälsar …

Thomas H Johnsson

Örjan Kristenson kritiserar Landskrona fotos ”lansering av AI-bilder” och önskar ett svar på kritiken. Att det finns många svårigheter och etiska frågetecken kring användningen av AI-genererade bilder är ett faktum och detta står i utställningstexten och i allt material till utställningen. Craig Ames höll ett föredrag i Landskrona där han berättade om utställningen och en film där han berättar om sitt konstnärskap finns tillgänglig på Landskrona fotos hemsida. Om AI är fotografi eller inte har vi inte tagit ställning till, men eftersom AI nu finns, är det något som vi som konstnärlig institution har en skyldighet att förhålla oss till och berätta om.

Utställningen är en del av Copenhagen Photo festival och vi är mycket glada över att utställningen visas i Landskrona.

Vi anser att det är en viktig utställning – som uppenbarligen på ett bra sätt öppnar upp för en diskussion om vad som är fotografi. Vi är dock inte säkra på att det finns ett entydigt svar.

Johan Dahlén
Chef för Museer & evenemang
Landskrona kulturförvaltning

Insändaren är korrigerad den 29 augusti.

Några dagar in i augusti kritiserade jag Landskrona Fotos lansering av AI-bilder.
Hittills har inget svar kommit från ansvariga inom organisationen. Det är allvarligt.
Om man väljer att inte bemöta kritik från erfarna fotografer innebär det nämligen att man svär sig fri från ansvar.

Som en organisation som ska företräda fotografins intressen borde man åtminstone ha anständigheten att vara öppen, och svara på frågor från andra fotografer.
”Vad är fotografi?” frågade jag. Inte ens en sådan fråga vill Landskrona Foto svara på…

I förlängningen innebär Landskrona Fotos oförmåga att ta till sig kritik en fara för dess existens. Något är fundamentalt fel inom organisationen: Man blåser upp besökssiffror från 1600 till 16 000 och man vill inte debattera med fotografer.

I detta finns en oärlighet och en brist på självreflektion som är besvärande för Landskrona Foto.

Fotofestivalen bör överleva – jag hoppas det – men då måste det finnas en öppenhet och inte instängdhet.

Örjan Kristenson

Förra veckan skrev jag ett debattinlägg om de förenklingar och splittring som en del politiker ägnar sig åt och några dagar senare fick jag ett sådant exempel från två före detta Sverigedemokrater. Visserligen så säger man sig ogilla det Jomshof håller på med, men riktar i stället uppmärksamhet mot den hotade yttrandefriheten. Där man kallar 57 OIC länder för totalitära stater, trots att det finns en del relativt demokratiska länder som Bosnien där jag har mitt ursprung, som absolut inte är någon teokrati eller för den delen Indonesien, som trots allt räknas som en demokrati och där nästan en femtedel av världens muslimer bor.

Man förenklar debatten till att handla om blasfemilagar trots att även judiska, kristna och andra organisationer och även icke muslimska länder är väldigt förvånade över det som händer i Sverige. Sverige betraktas nu som ganska extrem i sin tolkning av yttrandefriheten och där debatten har hamnat helt felaktigt på försvar av det öppna och fria samhället mot mörka totalitära krafter. Även om det är väldigt få som efterfrågat blasfemilagar så misstänkliggör man och får det att verka som om i en opinionsundersökning där man kan ifrågasätta frågeställningar, kunskapen om hur systemet fungerar och vad det är man menar med att inte förolämpa? Debatten har blivit snedvriden då den borde handla om lagen om hets mot folkgrupp som tydligen inte tillämpas till att handla om hotet mot yttrandefriheten.

Frågan är väldigt enkel där flera forskare har påpekat att det finns nästan hundra anmälningar för hets mot folkgrupp där även polisen har anmält brännarna, men inte en enda har prövats i domstol. Detta är något som jag personligen från början har tagit upp, att vi har fungerande lagstiftning i Sverige, men att av någon anledning så är de byråkratiska processerna otroligt slöa och om några år så kommer det kanske någon dom i de här fallen. Dessutom så är det även väldigt konstigt att polisen inte utnyttjar sin rätt att flytta koranbränningar från moskéer och ambassader för då hade man undvikit många problem.

Det har gått väldigt långt där demokratin hotas av de krafter som är i maktställning, som ändrar våra lagar genom att skrämma upp befolkningen och samtidigt inför större restriktioner medan folk är upptagna med skrämselpropaganda. Muslimer är inte i någon maktställning att ändra lagar i detta land utan är en utsatt minoritet. Det är våra politiker som tex har infört spionlagen, där man har ändrat i grundlagen och inskränkt yttrandefriheten utan några större reaktioner, trots att forskare och experter motsatte sig sådana ändringar. Denna ändring gjordes i vintras och inskränker journalisters rätt att rapportera om oegentligheter som kan hota ”svenska intressen” utomlands. Och flera sådana inskränkningar är på gång, särskilt från ett högerparti som med populistiska undertoner inte drar sig för att inskränka både yttrandefriheten, men även våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Sead Busuladzic, ledamot i Landskrona kommunfullmäktige