Arkiv: Planket

Med anledning av att NATOs utrikesministrar träffas i Helsingborg den 21–22 maj vill vi, fredsrörelsen i Skåne, i vilken vi i Landskrona Fredsgupp ingår, visa att vägen till fred inte går via upprustning och krigsretorik.

Vi samlas under parollen fred och alliansfrihet.
Sveriges NATO-medlemskap har inte gjort oss säkrare – tvärtom mer utsatta.
Det bilaterala avtalet Sverige tecknat med USA, DCA avtalet, innebär etablering av amerikanska baser på 17 områden i Sverige, lagring av vapen och kanske också kärnvapen på svensk mark.

Militariseringen av vårt samhälle leder till enorma kostnader som hotar vår välfärd.
Fredsrörelsen tror inte att fler vapen och militarisering leder till fred, utan till krig. Fred skapas inte med vapen, utan med diplomati, samtal och samarbete.
Vi ser FN som vår möjlighet att stärka små staters rätt och skydd. Även om FN har brister och behöver reformeras, är det ett forum där alla världens länder deltar och ger möjlighet till samtal och samarbete.

Under maj månad kan du möta fredsorganisationer i Skåne på lördagar, mellan 11.00-13.00 i Stadsparken vid Biblioteket i Helsingborg.

Vi bjuder också in till två föreläsningar om hållbar fred, kärnvapenhotet, militariseringen och klimatet.
Den 12 maj kan du lyssna på Gudrun Schyman, freds- och klimataktivist och Gabriella Irsten, sakkunnig på Svenska Freds.
Den 18 maj kommer Birger Schlaug, författare och debattör att prata på temat ”ett jävla tjat om fred”

Information finns på vår Facebook sida Landskrona fredsgrupp

Möt upp!

Landskrona Fredsgrupp
genom Eva Isaksson
landskrona@svenskafreds.se

Jag blev något konfunderad när jag läste om de sju villorna som ska byggas i Norra Borstahusen  (La Direkt 26/4) efter att ha vunnit en markanvisningstävling.
I artikeln säger Torkild Strandberg ( L), stadsbyggnadsnämndens ordf, att:
”Det är roligt att intresset för både Norra Borstahusen och att delta i tävlingen varit så stort”

Samtidigt rapporteras i lokalpressen (HD 2/4) att bostäderna i Norra Borstahusen är mycket svårsålda, något byggprojekt har inte ens kommit igång och ett har stått halvfärdigt ett antal år.
Dessa artiklar dök upp i mitt Facebook-flöde och jag kommenterade då just detta. Motsatsen mellan att Norra Borstahusen var så intressant och samtidigt så svårsålt. Jag fick inte ihop detta.

Jag fick genast en replik från Tony Petersson (L) fullmäktigeledamot i Landskrona:
”Landskrona stad säljer marken, sen är det upp till de som köper o bygger att sälja det dom byggt”, svarar han.
Och det låter ju i och för sig logiskt.

Samtidigt infinner sig tankar om hur stadsplaneringen går till i Landskrona. Säljer man bara ut mark till byggföretagen och säger: ”Var så god och bygg”?
Undersöker man inte invånarnas önskemål och behov? Eller funderar över deras ekonomi? Numera finns ju kostadeffektivt byggande och i en stadsplanering ingår ju krav på grönområden, gatuplanering mm. Sätter man inga krav på byggarna? Ett byggföretag vill ju naturligtvis tjäna pengar och har egentligen inget intresse av invånarnas ekonomi eller trivsel. Mer än att få det sålt, naturligtvis.

Det verkar som om man i Norra Borstahusen inte gjort en ordentlig övergripande planering utan börjat med att bara sälja ut marken till olika byggare? Jag tolkar i alla fall Tony Peterssons uttalande och därmed Liberalernas inställning till stadsplanering på detta sätt.

Lena Nilsson

Jag vet snart inte var jag ska börja längre… för det här börjar likna rena trakasserier från Landskrona kommun.

Polisen har vid upprepade tillfällen försökt delge mig ett papper som jag inte vill ha. Och nej… det handlar inte om brott, skulder eller något olagligt.

Det handlar om ett erbjudande från Landskrona kommun där jag själv ska säga upp mina arrenden i Axeltofta koloniförening… och i gengäld få ersättning.

Jag kan ta emot pappret. Det är inte det som är frågan. Men jag tänker inte skriva på det. För skriver jag under detta erbjudande tar jag bort mina möjligheter att fortsätta driva processer mot kommunen och få frågan prövad.. denna ”lilla” klausul är intryckt precis innan där man skriver på…

Det här har blivit en principsak.

Axeltofta är inte bara mark på en karta. Det är en plats där människor i decennier byggt upp stugor, gemenskap, minnen och ett socialt liv. Där finns vänskap, arbete och generationer av engagemang. För många är det ett andra hem.

För kommunen verkar det mest vara något som ska bort.

Och här står jag fortfarande.

Jag har kämpat sedan dag ett… och jag kommer aldrig att ge mig.

För det här handlar inte bara om mig. Det handlar om hur politisk makt behandlar vanligt folk när de inte bara nickar, tackar och flyttar på sig.

Min kritik riktas främst mot Torkild Strandberg. En folkvald politiker ska stå på medborgarnas sida, lyssna på människor och bära ansvar med respekt. Inte bedriva jakt på människor som försöker försvara sina hem och sina rättigheter.

Men ansvaret stannar inte där.

Det ligger också hos det styrande politikerna i Landskrona kommun….Treklövern… Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet de gröna… som tillsammans driver detta mot kolonisterna i Axeltofta.

Vi är fortfarande inte uppsagda. Men mycket tyder på att det ska ske vid årsskiftet 2026–2027.

Samtidigt pågår fortfarande rättsprocesser mot kommunen. Föreningen och privatpersoner driver frågor som ännu inte är avgjorda. Det säger ganska mycket att man vill skynda fram underskrifter innan domstolarna sagt sitt. För har människor sagt upp sig själva… då spelar utfallet mindre roll för kommunen.

Under tiden skickas polis hem till mig gång på gång.

När jag inte varit hemma har mitt barnbarn fått möta dem. Människor som hyr stallplatser på gården har känt obehag när polisbilar stått på uppfarten och de frågar var jag är. Grannar undrar vad som hänt. Folk tror att något allvarligt har inträffat.

Det skapas oro, misstankar och rädsla… för att lämna ett papper.

Vanliga människor pressas till det yttersta med obehag som metod.

Och det stannar inte där.

Poliser har ringt mig och sagt att de kan komma till min arbetsplats för att delge mig där… inför brukare och kollegor.

Det är ovärdigt.

Det är inte rimligt. Det är inte proportionerligt. Det är inte så människor ska behandlas i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom kostar det pengar.

Delgivningsförsök kostar. Tjänstetid kostar. Administration kostar. Polisresurser kostar.

Skattepengar används alltså för att jaga människor med ett erbjudande som de har full rätt att tacka nej till.

Det är maktutövning som gått för långt.

Nu får det vara nog.

Torkild Strandberg… lägg ner jakten på mig och andra i Axeltofta.

Jag kommer inte ge mig.

Jag kommer fortsätta kämpa med ord, envishet och demokratiska medel. Jag kommer göra allt jag kan för att ni inte ska få fortsatt förtroende att styra Landskrona efter nästa val.

Men jag kommer aldrig jaga någon med polis.

Jag kommer aldrig stå utanför någons dörr och använda makt för att skrämma människor till lydnad.

Jag kommer fortsätta stå upp för det som är rätt.

Sedan dag ett.

Och förhoppningsvis når jag hela vägen in i mål…

Eller så gör jag det inte…

Men jag tänker inte ge mig utan att det hörs.

Camilla Magnusson
Kolonist i Axeltofta Fritidsförening

Våren inbjuder till lättare kläder

trots något ostadigt väder,

så värmer solen skönt om kinden,

i den något kylslagna vinden,

och känslor väcks under stunder

inför naturens växande under.

En tid då  barnen ger oss belöning,

i form av  lekens mening,

som knyter band till varandra,

där ingen vill någon annan klandra,

för det sker under glädjens behag

vänligt i glada vänners lag.

Något viktigt vi alla behöver,

så låt det självgoda aldrig ta över,

utan inspireras av  en himmel klar

när vi söker varma blickars svar,

och önskar ärligt klara

att detta -med  tillit få vara.

Människan söker sig  nära

eftersom ingen ensam, allt kan bära,

ty gemensamt formar vi framtid,

genom att verka som stöd bredvid,

där samspel  behövs,  även till den

som på avstånd önskar bli vän.

Olle Pålsson

På fredag samlas vi i Slottsparken för att fira Första maj, arbetarrörelsens dag.
En dag som påminner oss om en grundläggande sanning: rättigheter har aldrig kommit av sig själva. Semester, åtta timmars arbetsdag, trygghet på jobbet och rätten att organisera sig har vunnits genom kamp, sammanhållning och mod.

Första maj är därför inte bara en dag för minnen – det är en dag för krav.

I dag lever vi i en tid där allt fler hushåll pressas av höga priser, otrygga anställningar och växande klyftor. Samtidigt ser vi hur arbetslivet blir hårdare, där människor reduceras till kostnader, visstider och utbytbara resurser. När tempot ökar och tryggheten minskar riskerar också människovärdet att gå förlorat på vägen. Det är inte värdigt ett samhälle som säger sig bygga på arbete och rättvisa.

Vi behöver ett samhälle där den som arbetar kan leva på sin lön. Där pensionen går att leva på också efter ett långt arbetsliv. Där barn får en bra utbildning oavsett var de bor, och där framtidstro ersätter oro. Det kräver investeringar, i industrin, i klimatomställningen, i nya jobb – men också ordning och reda på arbetsmarknaden.

Ordning och reda skapas inte av marknaden ensam. Den skapas genom kollektivavtal och starka parter. Kollektivavtalen garanterar schyssta villkor för löner, arbetstid, semester, försäkringar och pensioner, men också något ännu viktigare: människors rätt till trygghet, inflytande och värdighet på jobbet.

Därför ska vi vara stolta över fackföreningsrörelsen. Facket har spelat och spelar fortfarande en avgörande roll för rättvisa arbetsvillkor och för att sätta människan före kortsiktig vinst.

Men det som en gång vunnits kan också förloras.

Första maj handlar inte bara om att fira det som uppnåtts. Det handlar om att försvara det.
Om att fortsätta samlas.
Fortsätta organisera oss.
Fortsätta bära historien vidare och samtidigt forma framtiden.

Första maj är mer än en tradition.
Det är en påminnelse om att trygghet kräver kamp.

Låt oss höja rösten.

Jenny Tillander, IF Metall Nordvästra Skåne
Marcus Frej, Elektrikerna

Det rivs just nu kolonistugor i Landskrona för att ge plats åt bostäder och en ny stadsdel som ska växa fram. Som vanligt presenteras den som en del av stadens utveckling. Det lanseras som något naturligt och nödvändigt. Men det är svårt att inte känna igen mönstret som boende men även som historiker.

Flickskolan revs 1984 efter att ha varit föremål för protester och enligt vad jag kan vill minnas att jag läst, även ockuperats innan rivningen. På tomten blev det sedan parkering i många år som vi alla är bekanta med. Falks hörna försvann nattetid samtidigt som det pågick protester, detta mycket för att det just föregick protester. Vid rivningen av korsvirkeshuset där City Gross parkeringen ligger idag var Torkild Strandberg emot beslutet, sen om det var för att han vid den tidpunkten befann sig i opposition eller om det fanns andra orsaker vill jag inte uttala mig om. Även den platsen är idag parkeringsyta. Det finns fler exempel och de är inte svåra att hitta när man börjar se tillbaka.

Gemensamt är att det som vuxit fram över tid och som burit på en vardaglig stadshistoria gång på gång har fått ge vika för något nytt som bedömts som mer modernt eller mer ändamålsenligt.

Kolonierna har länge varit en del av Landskrona och något staden förhållit sig aktivt med. Redan på 1920-talet beskrevs de i ett lokalt häfte från stadens drätselkammare som en viktig del av stadens liv, där både odling och stugornas utformning diskuterades och gavs riktlinjer för. Det visar att kolonierna tidigt inte bara var en privat företeelse, utan något som ingick i stadens sätt att se på sin egen miljö.

Nu gäller det kolonierna igen.

Små stugor som inte liknar varandra, byggda och förändrade över lång tid. Någon har byggt till, någon har bytt tak, någon har flyttat ett fönster. De är inte resultatet av en enskild plan utan av många små beslut och praktiska lösningar över årtionden. Det är just den långsamheten som gör miljön läsbar som historia, inte bara som yta. Just därför har de också ett värde som inte riktigt låter sig fångas i en ritning. Det går att mäta mark, bygga bostäder och räkna ytor, men svårare att fånga det som uppstår när en plats formats steg för steg av dem som faktiskt använt den.

När de nu rivs och ersätts av nya bostäder handlar det inte bara om mark och planer i teknisk mening. Det handlar också om hur staden förändras bit för bit, där nya lager läggs ovanpå äldre. Det som byggs till syns direkt, men det som rivs eller försvinner är däremot för alltid borta. Och det är just den skillnaden som sällan går att fånga i stunden, men som blir tydlig först i efterhand. Och kanske är det först i efterhand som det blir tydligt vad som faktiskt gick förlorat, inte i enskilda byggnader utan i helheten de ingick i.

Ronnie Niby (S) Arkeolog

Det är med stor glädje vi tar del av beskedet att ett kommunalt bolag nu erbjuder alla anställda möjligheter till heltidsarbete. Detta är ett viktigt och efterlängtat steg i rätt riktning.

Vi socialdemokrater har under många år drivit frågan om rätt till heltid. Precis som Kommunals ordförande Ann-Sofi Fransson Fält lyfter, handlar detta om att bryta en strukturell orättvisa. Vi har lagt budgetförslag, skrivit motioner och återkommande lyftfrågan politiskt – men gång på gång har våra förslag röstats ner.

Därför är det särskilt glädjande att detta nu blir verklighet.

Rätten till heltid är inte bara en fråga om arbetstid, utan om trygghet, jämställdhet och värdighet i arbetslivet. Att arbeta ofrivillig deltid påverkar både lönen här och nu, men också framtida pensioner. Många inom vård och omsorg, inte minst kvinnor, har länge fått bära konsekvenserna av detta.

Samtidigt innebär heltidsarbete bättre kontinuitet för brukarna. Trygga anställningar och bättre arbetsvillkor leder till ökat välmående hos personalen, vilket i sin tur påverkar kvaliteten i omsorgen. När personalen mår bra, märks det också i den hjälp och det stöd som ges.

Det är nu avgörande att satsningen genomförs fullt ut och kombineras med rätt bemanning och en hållbar arbetsmiljö. Heltid får aldrig innebära ökad belastning, utan måste gå hand i hand med fler kollegor och bättre planering.

Vi välkomnar detta besked och ser fram emot att det blir en självklarhet i hela verksamheten.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Så blev det då äntligen av, det förannonserade samtalet om demokrati på Landskrona Stadsbibliotek. Där tre borgerliga politiker bjudits in för, som det hette, ett samtal om demokrati.
Torkild Strandberg (L) fungerade som moderator och ställde diskussionsfrågorna till Kerstin Lundgren (C)riksdagens 3:e vice talman, och Peter Danielsson (M) nybliven landshövding.
Torkild Strandberg deltog inte i diskussionen utan han skötte sin funktion som moderator på ett föredömligt sätt och höll sig i bakgrunden.

Egentligen blev det varken samtal eller diskussion utan Kerstin Lundgren tog över hela evenemanget och höll långa monologer om demokrati och det var också hon som senare svarade på alla frågor. Peter Danielsson hummade med henne vid några tillfällen.

På det sättet kan man säga att samtalet inte fördes på ett föredömligt demokratiskt sätt. Vilket flera elever i de klasser från Öresundsgymnasiet och Seminarieskolan också påpekade.
Kerstin Lundgrens inlägg handlade mycket om hur demokratin hotas av Putin, Orban och Iran. I övrigt var det mest som en samhällskunskapslektion om regeringsform och grundlagar. Först på slutet kom hon på att demokratin var hotad även i Trumps USA. Dock undvek hon noga partipolitik.
Avslutande frågestund riktades till eleverna och vi andra kände oss inte välkomna att komma med frågor.

Men eleverna ställde många bra och kluriga frågor om hotet mot demokratin, arbetet som politiker mm. Den flicka som ville ha svar på hur segregationen påverkade demokratin i Landskrona fick dock inget svar.
Många, elever och andra, hade gärna velat höra andra partiers syn på demokrati. Eleverna skötte sig överhuvudtaget jättebra.

Lena Nilsson

När jag har läst insändare har jag varit naiv nog att tro att människor faktiskt framför sina åsikter med egna ord.

Jag har nu gått igenom en hel del texter och det är uppenbart att AI används flitigt av debattörer på båda sidor av staketet!

Det som avslöjar dessa texter är framför allt tonen och diktionen – den är densamma vare sig man är för eller mot vad det än månde vara…

Meningarna är ofta lika långa, satsmelodierna desamma.

Efter ett par timmar med dessa texter försvinner skrivaren och hens åsikter, allt blir till en monotoni av ord staplade på varandra utan personlighet!

Om man nu har politiska ambitioner och vill debattera och föra fram sin talan, måste man nog klara av det själv. Tänk er in i situationen när dessa människor kommer föra sin talan verbalt – i fullmäktige eller i valtal.

Då kommer deras brister i retorik bli väldigt tydliga!

Gå en kurs i kreativt skrivande, för faan!

Örjan Kristenson