Annons

Gästkrönika: Last chance bar

Janne Svensson har kvar visitkortet från Hobo´s Yukon Inn i Galena. Sista anhalten det serverades starkt på innan kanoten han paddlade styrde in i den torrlagda delen av Alaska. 300 mil i en kanot (!), idag får vi nosa lite på den resan.

Många barer har jag skådat i världen. Fast Raffles i Singapore kom jag inte in på, beroende på min klädstil. Nypressade kakis, matchande skjorta och ett vackert ansikte. Kakisen var shorts, och se det accepterades icke…. Trodde att under engelska kolonialtiden alla brittiska gentlemän gick i sådana, därstädes.

Annons
 

I Alaska däremot, fanns inte några klädregler, om du inte var naken förstås… kanske inte då heller, jag provade aldrig! Steg iland i Skagway, Alaskas sydkust. ”The Red Onion”. Legendariskt ställe under guldgrävartiden. Då kunde man bli bjuden på en drink, eller varför inte bli skjuten till döds. Allt beroende på hur man uppförde sig!

Minns en gång i Tromsö. ”Rorbua”. Kompisen hade just gått iland efter ett halvår till sjöss. Vi stegade in, kompisen gick och satte sig i ett bås, medan jag gick och beställde. Vi satt där vid bordet, väntandes på ölen, servitrisen kommer, ställer brickan på bordet och ger min vän en rungande örfil. Som jag kände servitrisen, reste jag mig i häpnad halvvägs upp och undrade vad fan hon höll på med. ”Jo, Svein (kompisen) hittar alltid på något i fyllan och det är lika bra att ge han en lusing i förväg!”. Jag accepterade svaret och Svein gned sin kind. Han tog inte illa upp….

Red Onion.. jag stegade in. Teaterdirektören som jag skulle få lift med väntade utanför med sin lastbil igång. Sågspån på golvet, bardisken var nog mer än 100 år gammal. Gamla spottkoppar var utplacerade här och där, förmodligen bara som rekvisita. En öl tack! Blaskig amerikansk öl. Tog en screwdriver också, för säkerhets skull. Tut, tut, direktören var otålig. Ut och iväg till Yukon Territory, Canada. Där ölen var bättre!

Vägen mot Bering Sea, via Yukon River var 300 svenska mil. Med start i Whitehorse passerades en del barer under den turen. Men den jag minns bäst var ”The last chance Bar” i Galena, Alaska. Det förhöll sig nämligen som så, att i halva Alaska var det totalt alkoholförbud. Beroende på att eskimåer och indianer hade svårt att handskas med spriten. Kanske var det så, även med den vite mannen, dock var förklaringen sålunda..

Vi steg iland någon kilometer i utkanten av byn och slog upp våra tält. Det dröjde inte länge innan en pickup sladdade in vid grusvägen intill. En indianfamilj, som visade sig bestå av en mor och hennes barn, samt brodern till modern. Dom undrade naturligtvis vad vi var för jeppar. Två utombys i en kanot! Vi förklarade och blev genast inbjudna till hennes man ”Hobo” Benson, som drev Yukon Inn, ”The last chance Bar” i därstädes by, Galena. Efter denna utpost fanns inga fler möjligheter att läska strupen med annat än Root Beer och vatten. Fy för den lede… vi blev helt tagna på sängen och bestämde oss genast att stanna några dagar. Vi var törstiga redan innan, efter veckor på floden, och tänkte att det nog är bäst att stanna för att ackumulera lite alkohol.

Hobo såg förvånat på när vi steg in med hans fru och barn. Beer and Bloody Mary, beställde Ken och jag, samspelta som vi var. Byborna flockades runt oss, de hade inte sett folk med kanot sen några år tidigare, då en knäppskalle kommit i en, och sedan skjutit ihjäl fem stycken med en hagelbössa. Nyfikenheten och misstänksamheten var stor…..

Ken, i vanlig ordning, blev tystare ju mer han drack. Jag däremot satte igång och skrävla, ju mer jag inmundigade. När de förstod att jag bodde i svenska Lappland, på samma nivå ovan polcirkeln där vi befann oss, slappnade de av. Kvällen blev jättetrevlig. Hobos bror som drev ”the last chance liquorstore sällade sig till sällskapet. Ken och jag vinglade hem mot tälten under solen som aldrig gick ner.

På morgonen vaknade vi med baksmälla. Då vi inte tagit ett ordentligt bad på flera veckor, tog jag tvål och handduk med och begav mig mot byn. Hobo, själv inte helt nykter efter gårdagen rekommenderade hotellet över gatan. Flickan i reception sken upp, jag var den trevlige karln sen gårdagskvällen. Duscha du, det kostar inget! Jag duschade där gratis en hel vecka! Ken fick betala för varje gång.

Andra dagen tog vi det lite lugnare, fast vi satt på baren hela tiden, i glatt samspråk med infödingarna. Mot kvällen och stängningsdags, stegade sheriffen in. Hans uppgift var bland annat att varje kväll se till att Hobos gäster utrymde, utan att det gick för stökigt till. Hobo sade till honom att vi var hans personliga gäster och kunde vara kvar. ”Icke”, sade sheriffen, ”de ska följa med”. Jag protesterade lamt och bad honom vänta, medan vi drack ur ölen och groggen. ”Äh det kan ni ta med er”, sade han.

Sålunda befann vi oss i baksätet på en polisbil, med öl och grogg i nävarna. Sheriffen var den som berättade om jeppen som skjutit ihjäl fem personer och han ville se vad vi var för några. Vi utföll till hans belåtenhet och tog oss med på en sightseeing på de få vägarna i området. Inga vägar ledde dit, väglöst land, men runt byn fanns det några få mil. ”Här bor jag och frugan”, ”här håller vi på att bygga nytt!” Ser ni flygplanet däri sjön?, det är mitt!”. Vem i hela Sverige, har suttit i en polisbil och druckit grogg, med polischefen som chaufför!!??

Jo, en kände jag, död nu, som krökade med polischefen i en ort i Thailand. Han ville ha en taxi hem, medan polischefen insisterade på att han kunde köra. Han lät spärra av hela motorvägen, så han kunde ta sig hem. ”Helt overkligt, ensam på motorvägen, poliser på alla avfarter som vänligt, bara vinkade förbi mej!”

Vi stannade i Galena en vecka. En dag var bartendern försvunnen. Hobo, som bästa kund i sin egen bar, röt åt mej att ta över och servera gästerna. ”Vafan, jag är ju kock, ingen jävla bartender!!?” ”Same business!” var svaret, och hans löfte om att dricka gratis hädanefter, övertalade mej mer än något annat. Ken bara iakttog!

Jim, bartendern, dök upp framåt kvällningen. Han hade känt sig trött, klättrat upp i skuggan på barens tak och somnat. I sex timmar!! Han skakade av sig Hobos utskällning!

En av de mest minnesvärda episoderna där var när jag och Jim, bartendern, satte igång en ljugartävling. Då i ungdomen var jag i mitt esse och kunde hitta på vad som helst, så det blev en bra historia. Det kan jag inte längre…

Denna ljugartävling ska jag försöka återge i en separat skrönika. Kontentan var dock att Jim, lyfte sina händer mot himlen och sade ”I give up! You are the biggest liar, ever walked in a pair of boots!!”

Blev även bekant med en dam vid namn Donna. Efter en vecka skulle vi ge oss iväg, ackumulativa av diverse drycker. Tamejtusan, hela byn var där för att vinka av oss. De lastade hela kanoten full med öl och whiskyflaskor och stack även till oss cigarettlimpor.

Sedermera hamnade jag på en bar i Anchorage , ”Darwins Theory”. Vad som hände där, go vänner, återkommer vi till…

JANNE SVENSSON

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Annons
Annonser


























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser