PLANKET - Inlägg på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Arkiv: Planket

Replik till Anders Persson angående fotofestivalen

Replik på Anders Perssons svar på vårt inlägg om Fotofestivalen

Inledningsvis vill vi understryka att vi inte deltar i den här debatten för att diskutera Fotofestivalens ledning. Kärnfrågan här är det bedrövliga tillståndet för kulturutbildningen i Sverige, en situation som har lett till en utbredd brist på uppskattning för kultur bland den svenska allmänheten. I vårt arbete runt om i landet stöter vi ideligen på bristande respekt och direkt avfärdande av vår expertis från individer med en mycket begränsad ämnesförståelse. Detta problem blir mer akut i mindre städer och återspeglar Sverige som nation på ett dåligt sätt. (Det är viktigt att notera att detta inte är en global fråga utan ett utpräglat svenskt fenomen).

Anders Persson länkar till ett klipp med Rolf Lassgård där han pratar om Skånska teatern. Vi var inte aktiva under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, den period som Lassgård hänvisar till. Tiderna har förändrats och människorna likaså. Den tidens Landskrona är inte samma sak som det Landskrona vi lever i idag. I den här staden känner vår femåriga dotter sig generad över sina föräldrars yrke eftersom ingen av hennes kamrater förstår när hon försöker prata om konst eller något annat kulturrelaterat. Många Landskronabor är helt obekanta med konst, vissa vet knappt vad ett konstgalleri är. Vi talar om intelligenta, bildade människor som har blivit fullständigt svikna av samhället.

Vi tar starkt avstånd från tanken att det bara är rika människor i storstäderna som ska ha tillgång till högkvalitativ konst. Just för att invånarna i Landskrona åtminstone delfinansierar denna festival genom sina skatter, kräver vi ett evenemang av hög kaliber. Skattebetalarnas pengar går också till viktiga tjänster som sjukvård, rättsskydd och civil infrastruktur. Är det inte en tröst för oss alla att veta att dessa tjänster sköts av professionella, snarare än av entusiastiska amatörer? Är det inte betryggande att veta att dessa yrkesmän kan bedöma och agera utifrån sina kunskaper och utföra sitt arbete utan att vi ifrågasätter dem i varje steg? Och att vi kan förvänta oss att dessa tjänster prioriterar kvalitet framför popularitet eller ekonomisk vinning?

Så varför inte kräva samma standard när det gäller kultursektorn? Varför känner sig människor tvingade att uttrycka sina åsikter om kultur fast de inte tar sig tid att lära sig mer om den först? Om någon tyckte att Fotofestivalen var ”tråkig,” kan det helt enkelt bero på att man inte är tillräckligt insatt i ämnet. Precis som någon som plötsligt går från Fast & Furious till Satantango sannolikt skulle tycka att den senare filmen var tråkig, finns det en inlärningskurva när det gäller att uppskatta mer komplexa konstformer. För att överbrygga denna klyfta krävs exponering och bildning.

Politiker kan insistera på att tala ett språk som handlar om mätvärden och siffror, men det är varken en lämplig eller legitim ram för att utvärdera konst. Inom kulturen är kvalitet den enda standard som räknas. Man kan blåsa upp besökssiffrorna med gimmickar och lättillgänglig, folklig konst, eller varför inte lokala konstnärer som tar med släkt och vänner till utställningen och på så vis fyller upp utställningslokalerna – men sådana taktiker undergräver själva kärnan i kulturen. Vår roll som kulturarbetare är att utbilda, inte att späda ut och trivialisera.

Festivalen hade tidigare högre budget och ett nyhetsvärde – naturligtvis kom det mera besökare förr. Generellt drar konstevenemang sällan stora folkmassor. Bröd och skådespel är vad de flesta vill ha, inte ”tråkig” konst. Men detta leder som Romariket lärt oss till civilisationens förfall.

Nina Slejko Blom
Konstnär/curator

Översättning: Conny Blom

Reglera skolan! Punkt.

Högerpartierna privatiserar, avreglerar och säljer ut det vi tillsammans äger, bland annat vår skola. Det har vi socialdemokrater varnat för och det blir värre och värre.

Svenska skolor har stora problem med både kunskapsresultat, studiero och trygghet. Skolpersonal har i dag en tuff arbetsmiljö och anmälningar på grund av hot och våld i skolan ökar. Vi har cirka 20 000 elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet varje år.

Trots det flyttar utländska ägarna hundratals miljoner kronor utomlands, av dina och mina skattepengar.
Läs exempelvis detta: https://tankesmedjanbalans.se/academedia-morkar-pengar-till-utlandska-agare-delar-ut-78-av-vinsten/

Samtidigt skär nästan alla kommuner i hela Sverige ner och våra skolor går mot en mörk framtid. Det måste vi sätta stopp för.

Vi socialdemokrater i Landskrona vill reglera skolan. Vi måste höja status på läraryrket och skapa förutsättningar för att driva en verksamhet med hög kvalitet.

Här följer några förslag på vad som bör göras:

  1. Staten behöver reformera finansieringen av skolan
  2. Införa tydliga krav på vad en skola ska innehålla
  3. Slå fast lärarnas undervisningstid, tid för förberedelser och efterarbete
  4. Bestämma klasstorlekar
  5. Bestämma hur många betyg en lärare ska sätta
  6. Höja antalet legitimerade lärare

Våra skolor får inte drivas som aktiebolag eftersom elevintresset när det gäller alltid kommer i andra hand. Läs gärna vad vi tidigare har skrivit om friskolor:

Avskaffa friskolorna!


och vilka förändringar som behövs:

Våra elever förtjänar en bättre skola

Ni som låter detta elände fortsätta borde skämmas och avgå! Vi måste agera och reglera skolan. Det kommer kosta men det är ännu dyrare att inte agera.

Håkan Lans (S)
Christel Nilsson (S)
John- Olle Niklasson (S)
Annette Nilsson (S)
Adis Heldic (S)

Vi firar vår personal

🌹En stor ros till alla våra fantastiska undersköterskor på deras speciella dag just idag i hela Landskrona. Hoppas att både ni och alla andra anställda i vår stad får uppskattning för det jobb och engagemang ni lägger ner.

TACK!
Roger Lindskog

Fotofestivalen måste locka fler besökare!

Svar till Conny Blom och Nina Slejko Blom på deras debattartikel – Den andra sidan av fotofestivalen

Fotofestivalens ensidighet tål att diskuteras. Men det finns en besvärande sida som Conny Blom och Nina Slejko Blom undviker i sin debattext om Landskrona Fotofestival. Nämligen den att den tillresta publiken är för liten för att Fotofestivalens nuvarande smala inriktning ska vara motiverad.

När Fotofestivalen får negativa kommentarer och inte lockar tillräckligt med besökare är risken stor att politikerna förr eller senare stänger ner eventet (man vill inte ha opinionen emot sig). Tyvärr tar inte Fotofestivalens curator och konstnärliga ledare hänsyn till denna ofrånkomliga verklighet.

Paret Blom förkunnar att ”Konsten måste få provocera, den måste försöka utmana och störa, och bjuda in till dialog.” Om Landskrona Fotofestivals utställningar nått upp till dessa kriterier skulle nog besökarna strömma till och de flesta vara nöjda. Men kritiken handlar om att årets Fotofestival lämnar många oberörda, man tycker rent ut sagt den var tråkig och oengagerande och på ren svenska slöseri med kommunens pengar. Fotofestivalen 2022 var tråkig men Fotofestivalen 2024 var tråkigare. Måste en fotofestival per definition vara tråkig för att vara samtida? Nej, det finns massor av samtida foto som är gripande. Men Fotofestivalens curator och konstnärliga ledare har inriktat sig på tandlösa utställningar som varken provocerar eller kammar medhårs. Man tar helt enkelt inte uppdraget seriöst.

Om konsten misslyckas med nå fram till sin publik är den verkningslös och aktörerna behöver utbildas om konsten och konstens roll, det Conny Blom och Nina Slejko Blom sturskt förmanar Fotofestivalens besökare ska göra.

Fotot som visades må vara samtida men kan icke sägas vara avantgardistisk, i det faller mycket av paret Bloms högmodiga debattext platt.

Den springande punkten är att många slutat åka till Landskrona Fotofestival. Varför växer inte Fotofestivalens besöksstatistik? Det är problemet när man komponerar en smal fotofestival som nästan ingen vill besöka, det är den bistra verkligheten som måste våga sägas.

Man ska inte förledas till att det paret Blom kallar ”internationell plattform” leder till så mycket mer än utgifter. Hur många internationella konstnärer, curatorer och producenter reser till Landskrona Fotofestival på eget initiativ? Antalet professionella aktörer som besöker Landskrona Fotofestival är för litet för att det ska vara befogat att satsa flera miljoner kronor på bara deras gunst. Inte många fler än 40 personer satt i publiken till föreläsningarna i Exercishallen, det imponerar inte!

Det behövs klarsyn och kunskap för att blanda samtida experimentbetonade utställningar med för den fotointresserade allmänheten lockande utställningar till en attraktiv bredd, den kunskap och klarsyn har organisationen inte. Men med en ledning som förstår ekvationen har man alla förutsättningar att göra en välbesökt och engagerande fotofestival med långsiktig hållbarhet, som inte kostar mer än dagens fotofestival.

Jag är inte insatt i Landskrona kommuns fotosatsning, men efter förra chefen Göran Nyström blivit pensionär har Landskrona Foto tappat styrfart. Tidigare var det mycket mediebevakning med TV och Radio och dom stora tidningsdrakarna skrev alltid positivt om festivalprogrammet, i år var det bara dom små lokala bladen HD och La Direkt som bevakade. Man förvånas hur det är möjligt att sjangsera en ryktbar verksamhet till den milda grad att besökare och riksmedia visar ointresse.

Ordförande Strandberg och Treklövern kan inte längre passivt titta på, man måste som beställare skärpa projektets uppdragsanvisning.

När Rolf Lassgård säger i en intervju (se nedan) att Skånska Teatern var ”Landskronabornas teater som spelade pjäser som angick Landskronaborna” måste Landskrona Foto vara så med. Om man hämtar stoff i sitt eget vatten blir Landskrona Fotofestival allmängiltig och lika betydelsefull för Landskronaborna som för inresta besökare (publiken utifrån kom med chartrade bussar till Skånska Teatern). Upplevelsen av dom senaste Fotofestivalerna är tyvärr en kuliss som vänder Landskrona ryggen.

Paret Blom påpekar att Landskrona Foto är en kommunal verksamhet, kom då ihåg att det är Landskronaborna som betalar kalaset. Det finns ingenting som säger att det är en kommuns förpliktelse att finansiera en fotofestival, man ska vara på det klara med att det ligger i Fotofestivalens eget intresse att locka fler besökare för att överleva framåt. För som Conny Blom och Nina Slejko Blom själv skriver är det ett litet mirakel att man har en fotofestival i Landskrona. Då är det oförståndigt att ignorera publiken och riskera att omintetgöra för detta mirakel som heter Landskrona Fotofestival. Därför skulle Fotofestivalen må bra av en curator och konstnärlig ledning som förstår att värna om Fotofestivalens framtid.

Anders Persson

Fotografiet hjälper oss att minnas det historiska arvet

På tal om foto och att framtiden är beroende av hur vi minns och förvaltar vårt historiska arv!
Att tillgängliggöra bild och berättande text som kunskapsbärande metod  om historia är av betydelse för ett  gemensamt och  hållbart samhällsbygge.
Här bidrar Jean Hermansons unikt intressanta fotografi med  berättelsen om industrin som grundlade Sveriges utveckling  från fattigt bondeland till ett rättvisebaserat allmänt välstånd. Och då inte minst visar Jean H;s  foton en samhörighet med Landskronas identitet, utifrån ett viktigt 1900 tals perspektiv.
För minnesgoda intresserade är det  väl bekant att tiden från mitten 1980 tal och något decennium framöver befann sig vår Stad i ett förhållandevis besvärligt arbetsmarknadsläge. Detta efter att varit  beroende av  en  storskalig tillverkningsindustri med dess dåvarande positiva möjligheter. Därefter  har en annan  arbetsmarknad utvecklats, också den  med  tillväxtskapande möjlighet genom ett alltmer diversifierat näringsliv.
Tveklöst skall denna gynnsamma utveckling  även tillskrivas  den tålmodigt arbetande Landskroniten som möjliggjorde  framgångarna  under 1900-talets gynnsamma  industriepok, där  flygplan och bilar tillverkades under en banbrytande tidsperiod, samt därtill ett stort antal världsomseglande  och välbyggda handelsfartyg. t-ex, M/S Nihon, byggt1972. En framgångsrik epok som tveklöst varit en  viktig faktor och inspirationskälla för Stadens  nuvarande positiva identitet med tillkommande utmaningar.
Och i det perspektivet finns det anledning att uppmärksamma den enskilde arbetaren då det begav sig, bland annat inom konfektion, – där i huvudsak kvinnor var anställda – samt för att nämna metallindustrin som till mesta del bestod av manlig arbetskraft. Det var så denna  tillväxtskapande framgång möjliggjordes genom varje enskilds  yrkesskicklighet som plikttroget tog ansvar under ett sammanhållet lagarbete- inte sällan  inom  fysiskt krävande miljöer. Onekligen en förtjänstfull  prestation  av stort värde  att minnesbevara med någon form av bildkonst på en öppen offentlig plats någonstans i Stadens centrala delar.
Som påminnelse i sammanhanget bidrar såväl  Arbetarrörelsens arkiv som tidningen Folk och Bygd  mycket berömvärt genom att  bevara samt delge  bild och berättelser, om tid som varit. Således är det utifrån vårt folkbildningsarbete, bland annat  uttryckt med berättande text och bildmaterial vi inspireras till att gemensamt utveckla den bästa framtiden.
En välfärd  som dessvärre numer visar uppenbara  sprickor i fasaden och då inte minst delvis  på  grund av minskat intresse från våra politiska partier att stödja dom demokratiskt genuint uppbyggda folkrörelserna, där även studieförbunden dessvärre befinner sig i stark motvind. Tveklöst innebär deras verksamheter tillsammans ett betydande bildningsarbete till  stöd för våra  demokratiskt uppbyggda intuitioner.
Utöver detta  ingår även våra museer som  allmänt tillgängliga samt viktigt att försvara och utveckla.
Inte minst därav finns det  anledning att lyfta fram Landskronas Museum som en alldeles utmärkt målbild  för  besökare, väl känt och uppskattat långt utanför Stadens gränser.
Olle Pålsson

Soldattorp, syskonkärlek och flæskesteg

Öresundsjuristen Helle Ahlenius Pallesen i samtal med kulturjournalisten Peter Fällmar Andersson.
FOTO´: LANTHUS CLARK

I lördags var det återigen dags för Café Norden på Matscenen, Landskronas teaterrestaurang. Öresundsjuristen Helle Ahlenius Pallesen mötte kulturjournalisten Peter Fällmar Andersson i ett samtal om danskt, svenskt och nordiskt. Helle har under många år arbetat med integrationen över Öresund. Det handlar om allt från juridik och politik till kultur. Och det rör sig både om de strukturella och de mer vardagsnära frågorna. Bland annat är Helle involverad i föreningen Danske Torpare – en förening för danskar som äger eller är intresserade av fritidshus i Sverige. Och just danskars vurm för soldattorp i de småländska skogarna tog Peter fasta på och bad Helle berätta varför. Ja, inte är det för att danskar vill träffa svenskar, snarare är det så att de vill slippa andra danskar, förklarade Helle. I Danmark är alltid grannen nära, ibland kanske lite för nära.

Men det är inte helt enkelt för en dansk att vara torpare i Småland. Helle menar att vi i Norden ännu inte har lyckats få på plats gemensamma regler och system för till exempel bankärenden och betalningar i butik. Ett problem för såväl danska torpare i Småland som svenska turister på Själland.

Helle har bott i snart 20 år på den svenska sidan av sundet. Peter undrade om det är lättare för en dansk att komma in i det svenska samhället än för en svensk i det danska. Ja, svarade Helle och tillade med ett leende att svensken är snällare än dansken, lite mer väluppfostrad och välorganiserad. Vilket hon menar förklarar varför svenskar är uppskattade som anställda på företag och institutioner i København och på andra ställen i Danmark.

Samtidigt förde Helle fram att den organiserade och strukturaliserade kultur som kännetecknar svensk förvaltning, företagande och föreningsliv, ibland kolliderar med kulturen i Danmark. Vid ett tillfälle föreslog Helle i en dansk styrelse att man kanske skulle inrätta en valberedning inför årsstämman. Svaret blev: Nej, nu har du bott för länge i Sverige…

I samtalet kom Helle och Peter även in på Norden i dess helhet och Peter bad Helle ge sin bild av relationerna mellan länderna. För Helle framstår Norden som en syskonskara som håller ihop, men samtidigt är präglad av de spänningar som finns mellan syskon. Sverige är den förståndiga och försiktiga och lite tråkiga storasystern. Danmark är mellansyskonet som alls icke vill lyssna på storasyster. Norge och Finland är de yngre syskonen. Norge är lillebror som vunnit på Lotto och därför gör lite som han vill. Finland är yngst, som lyssnar på de andra men samtidigt kan finna egna vägar. Var Island passar in i syskonskaran blev inte helt klarlagt…

Helle och Peter rörde sig nämligen längre åt nordväst till Grönland och då till relationen mellan Danmark och Grönland. Helle menade att det i dag finns ett starkt stöd för självständighet på Grönland. Men hon betonade samtidigt att Frederik X och kungahuset i dess helhet är mycket populära på Grönland. I Danmark är frågan om Grönlands status inte på den politiska agendan. Däremot är frågor kopplade till hur befolkningen på Grönland behandlats av de danska myndigheterna mycket aktuella. Helle såg en likhet mellan den danska debatten och motsvarande debatt i Sverige kring hur myndigheterna här behandlat samerna.

Under samtalet berörde Helle och Peter på olika sätt frågan om likheterna mellan Danmark och Sverige har blivit fler under de senaste decennierna. Helle menade att så är fallet, i vart fall när det gäller hur man på ömse håll ser på olika politiska frågor, såsom migration. Hon menande också att man i Danmark nu, i efterhand, kunnat konstatera (även om det kanske inte erkänns offentligt) att hanteringen av Corona-epidemin var bättre i Sverige än i Danmark. Men hon förde även fram att det i Danmark är svårt att få folk att följa rekommendationer såsom i Sverige; i Danmark behövs bestämmelser.

Slutligen, efter snart 20 år i Sverige fick Helle frågan av Peter när hon känner sig mest dansk. Svaret kom direkt: Vid Jul; då ska det vara Flæskesteg! Omvänt så är det vid Midsommar som Helle känner sig mest svensk.

Jag är helt säker om att publiken, både medlemmar i Föreningen Norden och andra som var på plats, fann Helles och Peters samtal såväl intressant och givande som trevligt och roande.

Ett stort tack till Helle och Peter och till Matscenen för en mycket angenäm eftermiddag!

Föreningen Norden i Landskrona planerar för fler Café Norden under våren 2025.

Varmt välkomna!

Jan Nilsson
Ordförande Föreningen Norden i Landskrona

Föreningen Norden – Vi skapar möten och möjliggör dialog och samarbeten mellan människor och över gränser.

Stark utveckling

Torkild berömmer sig återigen för att han åstadkommit en stark utveckling i Landskrona.
Landskronas arbetslöshet är den sjätte högsta i landet.
Så nog har han åstadkommit en stark utveckling.

Lena Nilsson

Landskronas starka utveckling

Svar till Bengt Andersson och insändaren: Fel gjort. Mycket att göra rätt.
Landskronas utveckling på senare tid har varit stark. Skattekraften växer, företagsetableringarna är många, företagsklimatet är nu bland de bästa i Sverige, skolresultaten har stabiliserat sig på rikssnittet och socialbidragen har halverats. Detta är en stark utveckling som vi är stolta över och som innebär att både staden och invånarna är bättre rustade att möta framtiden. Det finns fortfarande stora utmaningar. Skattekraften ökar, men är fortfarande för låg, bidragsberoendet minskar, men är fortfarande för högt, arbetslösheten är för hög, resultaten i skolan har förbättrats, men fler måste lära sig mer. Arbetet för fler företagsetableringar, inflyttning av nya skattebetalare och en bra skola och omsorg måste fortsätta.
I all verksamhet, även Landskrona stads, finns det problem och saker att ta itu med. Bengt ger ett par exempel: Vi har på senare år inte haft en skötsel av gator och parker som motsvarar våra förväntningar. Detta åtgärdas nu med full kraft: Nämndsorganisationen har gjorts om, ett rejält utvecklingsarbete med de anställda genomförts och ny ledning rekryterats.
De problem du har med att nå ledande företrädande för förvaltningarna ser vi allvarligt på. För att kunna undersöka och åtgärda detta krävs konkreta exempel. Du är alltid välkommen att kontakta oss kring detta och i andra frågor.
Torkild Strandberg (L)
Annika Segerlund (M)
Elvir Mesanovic (MP)

Svar till Azemi (S) och Huttunen (S) samt ”Fel gjort. Mycket att göra rätt.”

Svar till Azemi (S) och Huttunen (S) – Viktigt med dialog – berätta mer

Tack till Socialdemokraterna Fatmir Azemi och Marko Huttunen för svar på min insändare ”Vad är Socialdemokraternas Masterplan?”

Landskrona behöver förändring. Inte kafferep!

Hedrande av Socialdemokraterna att deras framsynta markinvesteringar lagt grunden för flera av Landskronas stora företagsetableringar. Man undrar då varför Socialdemokraterna tigande låtit Torkild Strandberg och Treklövern få ta äran för detta?

Ni måste förstå att det är genom kommunikation man vinner val. Lovande ändå att se att ni, men alldeles för sent fått lite fason på er hemsida (”Mycket gjort. Mer att Göra.” kan man säga om den saken). Men Landskronas Socialdemokrater har fortfarande för dålig interaktion på sociala medier för att vara med i matchen. Jämfört med Treklövern är ni akterseglade i det digitala mötet med era framtida väljare. Men kämpa på, Landskrona behöver en opposition att räkna med (SD är bara medlöpare).

Med ”indignation har börjat gro hos kommunens företagare och invånare”, menar jag att människor jag träffar och snackar med nere på cement eller på cykelturen är upprörda över att Landskronas styre (L, M, MP) och förvaltningar inte visar samhörighet med stans befolkning. ”Indignationen” är ny, ett år eller så. Det är lätt att styra i en köpglad högkonjunktur men nu har det blivit lågkonjunktur med varsel senast på Swep, och småföretag och invånare börjar förstå att Treklöverns (L, M, MP) översitteri inte gagnar dem när det kniper.

Jag hade börjat med en ny insändare om förvaltningarna när jag läste Ert svar och ni kan säkert förstå mer vad jag menar när ni läser nedan. Vad är Socialdemokraterna utlåtande om min med flera Landskronabors upplevelse om det?

Vill fråga om Socialdemokraterna var så duktiga och inte visionslösa inför valet 2006 som jag minns, varför förlorade ni då och gav makten till liberalernas Torkild Strandberg? Vad skulle ni gjort annorlunda 2024?

Nyfiken är jag också om vad som fick den tidigare hårdkokta moderaten Marko Huttunen att gå över till motståndarlaget Socialdemokraterna?

——–

”Fel gjort. Mycket att göra rätt.”

Vad görs åt Landskronas förfall? Torkild Strandberg och Treklövern (L, M, MP) bryr sig inte om hur Landskrona mår på insidan. Det är uppåt väggarna att man anställer förvaltningschefer som inte vet någonting om staden. I somras läste jag en insändare av Selma Lagerlöf-forskaren Nanna Drejer där hon påvisar att Selma Lagerlöfs minnesplatta på Selmahuset är igengrodd av skit till oigenkännlighet. Tjänstemännen vet tydligen inte att författaren och nobellpristagaren Selma Lagerlöf bott i Landskrona? När jag promenerar runt i stan växer ogräs obehindrat på gatorna. Jag är inte Socialdemokrat, men när ”di röde” styrde gjorde förvaltningarna allt för Landskronabornas bästa. Ibland träffade man och tog ett snack med en förvaltningschef ute på BoIS eller bara på stan och nästa dag var problemet löst. Men med Torkild Strandbergs och Treklöverns styre sitter cheferna och tjänstemännen gömda och skyndar sig hem till andra städer klockan 17.00 och det går inte att få kontakt, man vet inte ens vem dom är. Förvaltningarna hade lika bra kunnat vara anonyma Panamabolag som inte bryr sig om lokalbefolkningen jag försöker få till ett samtal med.

Är ledningen för Omsorgsförvaltningen ens någonsin på plats i Landskrona?

Exemplet med Selma Lagerlöfs lortiga minnesplatta och att kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg som enligt egen utsago ska ha signalerat till Kulturförvaltningen om handling, men utan åtgärd från ansvarig chef är kännetecknande! En lortig minnesplatta är inte en stor sak. Men det är den nonchalans som skapar indignation och gör att Landskrona förfaller. Styret måste sätta ner foten så att förvaltningarna ska integrera och jobba för Landskronabornas bästa. För hur är det tänkt tjänstemännen kunna göra ett bra jobb när man inte bryr sig om eller vet någonting om stan? Torkild Strandberg och Treklövern (L, M, MP) kan gå kurs hos Socialdemokraterna och lära sig hur en kommunal förvaltning drivs bäst. Det måste bli ordning och reda i Landskrona igen.

Bengt Andersson, en helt vanlig landskronabo

Sista svaret till Landskrona Foto

Svar på insändaren: Chefen svarar på kritiken om fotofestivalen

 

Johan Dahlén tar sig åtskilliga friheter med sanningen!

”Vi svarar på de flesta debattartiklar. Även dina Örjan.”  Detta påstående kan vem som helst kontrollera: Finns det ett svar från Johan Dahlén på min debattartikel ”Vad är fotografi?” 20/6 2024? NEJ! Finns det något svar på mina debattartiklar ”Landskrona Fotofestival?” 20/9 2024 eller ”Från Landskrona Foto: Inte ett knyst” 7/10 2024 NEJ!

Det är inte förrän jag ställer Johan Dahlén mot väggen – då han som tjänsteman tvingas att svara – som jag får någon reaktion. Att då påstå att man svarar på mina debattartiklar är alltså lögn!

Det kan nog äga sin riktighet att fortsatt debatt inte leder någonstans. Dock… Jag har svårt att ta till mig att jag – med snart 50 år i yrket – skulle vara orsaken till det. Det är nog snarare så att det finns en brist på ödmjukhet och förmåga att ta till sig kritik i ledningen för Landskrona Foto!

”När det gäller debatt, så är vi väldigt intresserade av engagemang och vi är som offentlig förvaltning väldigt transparenta.”

Dessa ord kommer från dig, Johan. I mina ögon är de inget annat än en luftpastej vars fluffighet bara överglänses av det faktum att ni verkar vara helt ointresserade av vad publiken anser om årets Fotofestival.

8/11 2024
Örjan Kristenson.
Mångårig medarbetare till fotografen och Hasselbladspristagaren Christer Strömholm.

Kalender
Annonser
Företagsguiden Annonser