Arkiv: Planket

Det är ett väldans ältande om Fotofestivalen! Beskt med alla negativa saker som kommit fram, så varför gör Torkild Strandberg och kulturchefen som är huvudman för Landskrona Foto ska fungera fullgott ingenting? Vad har egentligen hänt med Fotofestivalen som innan varit så trevlig? Stora hyreshöjningarna i Sandvången är inte heller roligt, Torkild Strandberg har skulden till det med efter hans utförsäljning.

Vad är det för slappt styre vårt vackra Landskrona har? Man kan inte hålla ordning, innan var det kaoset med Teknik och service-förvaltningen sen allt trasslet med Landskrona Foto. Det är inte klokt som det får gå till, man borde byta ut Torkild Strandberg och Treklövern som inte kan sin sak med Landskronas drift. Ogräset i stan frodas och Fotofestivalen har blitt dålig. Gör om gör rätt!

Eva Johansson

Landskronas arbetslöshet i november låg på ca11 procent och var då den fjärde högsta i landet. Det betyder att ca 2 500 invånare i åldern 16 till 65 år i Landskrona kommun var inskrivna som arbetssökande. Det är totalt misslyckade av styret i staden.

En arbetslös berättade i helgen: ”Pengarna räcker knappt till mat och boende. Vi har inte råd att fira jul och mina barn kommer inte få några julklappar i år. Jättejobbigt. Kanske kan jag låna pengar från min mor och i så fall kommer barnen att få en julklapp i alla fall.”

Det hjälper inte arbetslösa att Torkild Strandberg (L) tycker att mycket är gjort. Liberalerna i Landskrona tar inte den växande arbetslösheten på allvar.

Vi vet att högre arbetslöshet oftast leder till psykisk ohälsa och fattigdom.

Tyvärr, det finns ingenting som tyder att antalet arbetslösa i Landskrona kommer minska, snarare tvärtom. Lösningen är inte att sparka barnskötare och kort därefter erbjuda de otrygga anställningarna eller inga anställningar alls. Lösningen är inte heller enkla jobb. Lösningen till problemet är inte att sänka ersättningen i A-kassa försäkringen. Det gäller att ta problemet på allvar!

Vi Socialdemokrater vill få till en ändring! Vi behöver bland annat bli bättre på att arbeta med arbetslösa genom fysisk närvaro av Arbetsförmedlingen och aktiva insatser som ger riktiga jobb! Se till att matcha individen med rätt utbildning för de arbeten som finns!

Treklövern slår sig för brösten gällande nya företagsetableringarna som sker i staden men hur många arbetstillfällen har det gett?

Det är dags att ta frågan på allvar!

Adis Heldic (S)
Jenny Tillander (S)

I en tid då mörkret sveper över Sverige är vissa traditioner av ljus och hopp viktiga, S:t Knuts Gilles Adventsmässa i Sofia Albertina Kyrka är en sådan tradition. I helgen fylldes kyrkan återigen av glädje, värme och en påminnelse om vad julen verkligen handlar om.

Det hela började med sångkören Divertimento, som med en glittrande version av ”Jingle Bell Rock” förvandlade den kyliga eftermiddagen till en varm famn av julstämning. Publiken, en blandning från olika sammankomster, applåderade entusiastiskt – inte bara för sångens charm utan för att de, som så många av oss, längtade efter gemenskap.

Åldermannen Henric Molin tog sedan ordet och förde oss tillbaka till traditionernas kärna. Han tal, som vävde samman Dickens klassiska julberättelser med vår nutid, var en påminnelse om vikten av att leva i nuet och att agera för det goda, hur litet det än må vara. Hans ord om Astrid Lindgrens ”Bara en liten lort” var en särskild påminnelse om vårt ansvar för varandra – att även små handlingar kan bära stor mening.

Kören fortsatte med ”Somewhere in My Memory” och Divertimentos solister berörde djupt med “Koppången”. Att sedan få sjunga med i den välbekanta psalmen ”Bered en väg för Herran” skapade en känsla av enighet – ett kollektivt andetag av hopp och förväntan inför julens budskap.

Gilleskaplan Charlotte Ekbladh lyfte fram evangelietexten för andra advent och manade oss att minnas att det goda i världen kan spridas, precis som ljusets strålar skingrar mörkret. Detta förstärktes ytterligar när solisten Annika Svedenborn sjöng en hjärtskärande vacker ”Ave Maria”.

När Adventsmässan närmade sig sitt slut fylldes kyrkan av toner från ”En stjärna lyser så klar” och ”Decembernatt”. I Åldermannen Henric Molins avslutningstal knöts det hela ihop: julens tre tidsdimensioner – dåtid, nutid och framtid. Hans ord påminde oss om att se framåt, att vårda våra traditioner och samtidigt sträcka ut en hand till dem som har det svårt.

Efteråt samlades vi alla för lussebullar och glögg, bakade med omsorg av Eva Olow, Gillets skaffare David Olow var behjälplig. Doften av saffran, sorlet av röster och värmen i blickar delades lika mellan dem som var där. Det är sådana stunder som påminner oss om vad som är viktigt. Inte bara att hålla på traditioner, utan att fylla dem med mening, med gemenskap och med kärlek. För det är i dessa enkla, ärliga möten som vi hittar julens sanna väsen.

Agneta Bergqvist
Tillträdande Chrönike

Landskronas fotografi med dess historia borde inte vara föremål för en uppskruvad debatt  om möjligheter att väcka allmänhetens intresse för bild(konst).

Trist om det blivit så eftersom frågan riskerar dela mer än förena ämnet vad avser Landskronas fototradition om vad ögats intryck lämnar och dess betydelse i ett viktigt kulturellt socialt sammanhang.

Fotografi är då i min mening ett verktyg om berättelser som väcker tankar i ett vidare, oftast positivt perspektiv och då inte minst när dess bilder förmår sätta vardagsnära händelser och människor i centrum. Så kan ske, exempelvis utifrån ett igenkännande intryck som berör något till minnet i regel goda exempel.

Om nu inte det tilltänkta synbart alltid träffar var och ens förväntade upplevelse vill jag mena att det som eventuellt uppfattas mindre bra kan alltid bli bättre. Det är då samtal utifrån erfaren upplevelse  är att föredra framför debatt som riskerar att nå dom översta tonarterna och därmed knappast främjar ett behjärtansvärt syfte.

Det är ju också så att fotografi  numera är ett allmänt utbrett intresse genom mobilkamerans möjligheter, som ganska enkelt bidrar till att förstärka särskilda tillfällen och händelse vi minns, där exempelvis fantastiska naturupplevelser kan beröra ett fint känslomässigt minne. Det blir som ett dokument att bära med sig nära till hands att  visa någon/några till glädje, vilket inte sällan tillför en kontaktskapande möjlighet.

Varje bildupplevelse vars synintryck är i allmänhet mer eller mindre ett riktat budskap till betraktarens upplevelse. Och där som i allt annat vad vi ser och tar intryck av kan skilja sig beroende på olika omständigheter. Vissa synintryck kräver mer än andra för att förstå och tyda med förväntad personlig inlevelse. Så kan förekomma  i vardagliga sammanhang när ett hastigt ögonblick träffar ganska obemärkt ett motiv men ändock  väcker ett litet korn av intresse vi önskar veta mer om. För att  då använda det klassiska uttrycket- övning ger färdighet, vilket i regel berikar både en själv och omgivningen i ett socialt sammanhang.

Så vad vi upplever och uttrycker genom bild, tal och skrift är som bekant oumbärliga verktyg för att bygga samverkande möjligheter för framtiden.

Men som sagt det politiska intresset är inte utan betydelse för att stödja kultur i alla dess former. Och i det förhållandet får marknadens villkor aldrig vara allena rådande. Det måste också finnas ett gemensamt stöd för att utveckla våra odlingsbara/kulturella värde mot en ny tid, vilket inte enbart får avgöras utifrån vad som genererar lönsamhetens egenintresse.

Och då är det min förhoppning att Landskronaborna inte förlorar sin fina tradition delvis genom kameran nå upp till dessa mål.

Tveklöst äger människan förmågan genom bilder i ett historiskt perspektiv möjligheter att utveckla goda exempel på samarbete, inte minst som ett positivt budskap under orostider.

Olle Pålsson

Svar till Nina Slejko Blom

Man ska inte blunda när något är akut fel. Eftersom Nina Slejko Blom har svårt att anamma terminologin ”ensidig” och ”smal” i relation till Landskrona Fotofestival ska jag försöka förklara.

Problemet är Fotofestivalens numera allomfattande inriktning på teoretisk fotokonst många besökare upplever som oengagerade och det är detta man protester mot. Måhända att teoretiska verk kan låna utseende och utgå från olika fotogenrer som tex iscensatt eller dokumentärt men likt förbannat har dessa teoretiska verk gemensamt samma känslolösa stämma och akademiska prägel som bara attraherar en smal krets, det är av den anledningen många människor slutat åka till Landskrona Fotofestival.

Men tro inte Landskrona Fotofestivals besökare är dom enda som kritiserar den teori/forskningsbaserade inriktningen, för så är det inte för tex 2019 gick studenter på ”Den Danske Filmskole” i Köpenhamn ut i strejk och krävde rektorns avgång när skolan skulle införa en akademisk prägel. Över 900 professionella kulturarbetare skrev under ett namninsamling som stöd till filmstudenternas krav och filmskolans rektor fick avgå med omedelbar verkan. Är det detta Landskronas kulturchef har att vänta? Jag hoppas inte det, men väldigt många är missnöjda med Fotofestivalens ska sägas. Till och med personal inom kulturförvaltningen är kritiska.

Om Blom menar ”lättklädda kvinnor framför linsen” tidigare präglat Landskrona Fotofestival skulle jag vilja Blom berättar vilka utställningar hon menar, jag har besökt alla fotofestivalerna i Landskrona och detta är inga utställningar jag kommer ihåg. Tänker Blom på Eva Klasson? Annars är det oseriöst att haspla ur sig förvrängda påståenden och får mig att tänka på Trump och ”fake news”.

Nina Slejko Blom verkar skriva i affekt och sänker debatten till ytterligheter, hon blandar ihop åsikter med fakta i en salig röra. När fotofestivalen kritiseras som smal och därför förlorar besökare är det inte en åsikt, påståendet baseras på officiell data.

Ingenstans i mina debattexter förespråkar jag som Blom insinuerar ”entreprenörer som ska få pengar att växa” tar över Landskrona Fotofestival, men verkligheten är att om kommunen ska satsa pengar på Landskrona Foto måste det ge mer utväxling än en smal sammanslutning för inbördes beundran som inte leder framåt. Det jag efterlyser är curator och konstnärlig ledning som förstår den ekvationen och som kan leda Landskrona Fotofestival till ett fotoevent som lockar besökare och ger genomslag i media.

För när man anställer en viss VD för att leda ett bolag mot en viss inriktning är det samma sak med anställningen av konstnärliga ledare och curatorer som sätter sin prägel och inriktning, jag utgår från att Landskronas stadsledning medvetet gjort nuvarande anställningar för att leda Landskrona Foto mot dom senaste årens smala teoretiska prägel. Men jag undrar faktiskt varför då?

Stick i stäv till den teoretiska inriktningen är fotografen Nan Goldin som senast den 22 november blev viral med sitt invigningstal på Neue Nationalgalerie i Berlin, det talet fick mig att komma ihåg när jag såg hennes utställning på Landskronas andra fotofestival 2014 och föreläsningen fyllde hela teatern till bristningsgränsen med besökare som trängdes längs väggarna. Till skillnad från teoretisk fotokonst som inte fokuserar på det optiska (det man ser på fotot) fokuserar Nan Goldins konst på det man ser på fotot och skapar känslomässig kontakt med publiken.

Man ska inte förledas att tro att den teoribaserade/konceptuella fotokonsten på något sätt är nyskapande och att publiken inte fattar det ”nya”, för så är det inte för inriktningen är ett halvt sekel gammal (så tidigt som på 1970-talet slog pionjären Sherrie Levine igenom). Nackdelen publikt med teoretisk fotokonst är att den gör sig bäst i den akademiska miljön och attraherar inte en större allmänhet till utställningar. Men vill man Landskrona Foto ska vara en ”myllrande fotometropol” måste man bredda inriktningen och ledningen. Om årets Fotofestivalen varit en publiksuccé skulle kommunen sannolikt ökat budgeten, men eftersom Fotofestivalen tappar besökare är det inte långsökt att man till nästa festival skär ner än mer i budgeten och snart är Landskrona Foto bara ett minne blott. För ingen vill satsa på en förlorare.

Det är reaktionärt som Nina Slejko Blom försvara en unken könsstereotyp sammansättning med hundra procent kvinnor som Landskrona Foto är med att historien varit övervägande män. Det jag efterlyser är en modern heterogen sammansättning eftersom forskning visar på resultaten blir bättre och perspektiven bredare med könsblandade grupper för Landskrona Fotos bästa. För det ligger i Fotofestivalens eget intresse att locka fler besökare för att överleva framåt.

Nina Slejko Blom må ta alla chanser att nedvärdera Landskrona och Landskronaborna men jag kan informera att Landskrona aldrig under mitt liv varit som Blom påstår en ”oansenlig kulturellt oinspirerad stad”. Landskrona har faktiskt lång bakgrund som rik kulturell stad, med allt från Jazzfestivalen med världsstjärnor till stilbildande Skånska teatern till konsthallen/museets högkvalitativa utställningar och aktiv fri konst/musikscen. Om detta gått Blom förbi, måste jag berätta att det satt Landskrona på kartan som kulturstad av rang. Med rätt inriktning kan Landskrona Foto sälla sig till denna hävd och Landskrona får fortsätta vara en stad med gott anseende. Men man ska komma ihåg, inga besökare ingen Fotofestival!

Anders Persson

Replik till Ole Rudolfssons (S) insändare En lokaltrafik med slagsida

Jag vill bara ge lite objektiva synpunkter på ditt inlägg gällande ”En lokaltrafik med slagsida”, även om jag förstår din frustration som ö-bo. Gällande att regionen ska skämmas för att du får reda på det via en lokal Facebook-sida så vill jag nog ändå ge dig möjligheten att se hur det hela går till.

Regionen har haft en upphandling, som tilldelades Keolis redan i januari 2023. Det är offentliga handlingar och fanns i diverse nyhetsforum när det tillkännagavs.

Sen har Keolis (privat företag) förhandlat med Venbussen (privat företag) hur trafiken på Ven ska framföras. Att de två företagen inte nått en överenskommelse, är svårt för Regionen att kommunicera kring – inte heller något de ska påverka heller.

Upphandlingar är just det, upphandlingar. Offentliga sådana för att se till att det inte sker svågerpolitik eller korruption – något som faktiskt har allmänhetens bästa i åtanke. Du som medborgare har absolut stor betydelse och rätt att få den bästa lösningen för dina skattepengar.

Gällande Ventrafiken så kan du själv leta upp beslut från Kollektivtrafiksnämnden, 2023-10-16 så får du svar på dina frågor:

Nytt avtal för Ventrafiken
Ordförandens förslag
1. Kollektivtrafiknämnden godkänner avtalet enligt föreliggande förslag.
2. Förutsatt att Landskrona kommun fattat ett likalydande beslut samt att kommunen beslutat utreda möjligheten att överlämna trafiken till Trafikverket alternativt att upphandla trafiken, ger kollektivtrafiknämnden 1 vice ordföranden i uppdrag att underteckna avtalet.

Nu kör vi ett av Håkan Lans berömda floskeltest på dina sista tankar, genom att sätta ordet INTE framför:

Vi Socialdemokrater här på ön är INTE för en levande ö och öppen dialog med alla öbor oavsett politisk hemvist eller ingen. INTE tydlig och transparent kommunikation i alla samhällsfrågor. Staden och Regionen kan INTE bättra sig här hoppas vi.

I detta fallet är varken Region eller Staden skyldig – eller ens har rätt – att kommunicera utfallet av förhandlingarna mellan två privata företag.

Med det sagt, tycker jag personligen också att det är tråkigt att en lösning inte gick att hitta mellan Keolis och Venbussen. Men ingen skugga faller på Staden eller Regionen i detta fallet.

Johan Laurin (L)

Svar till Nina Slejko Blom

”Åsiktsmotståndare” är ett väldigt starkt ord, det låter påskina att de som är kritiska mot Fotofestivalen och Nina Slejko Blom är fiende till Fotofestivalen och henne.

Det är inte fallet. Jag är inte motståndare till idéer eller en annan syn på fotografi. Jag för en debatt.

En debatt om tystnadskultur och undanglidande från ansvariga – och brist på innehåll från Landskrona Foto.

Om konsten och dess företrädare frånsäger sitt ansvar att svara på frågor eller debattera, ligger konsten väldigt illa till.

Och nej. Inte i någon av mina debattartiklar har jag nämnt ett enda ord om könsrepresentation. Istället för att svara på min fråga om ”Fotografiets essens” tar Nina Slejko Blom den enkla utvägen att försöka vända debatten mot misogyni.

Uppriktigt sagt struntar jag i vem som tagit bilder – kvinna eller man. Det är det jag ser framför mina ögon som betyder något.

Nina Slejko Blom skriver om ”växande kultur – och kompetensförakt i samhället” Det utvecklar hon inte, vad har hon för grund till det?

Vidare har hon tidigare uttalat sig om den bristfälliga utbildningen i vårt land när det gäller konstnärliga yttringar. Glömmer hon Kommunala musikskolan? Glömmer hon Kulturskolan i Landskrona? Glömmer hon de estetiska programmen på gymnasier? Glömmer hon de barn som får en möjlighet att uttrycka sig själva?

Till sist vill jag ändå ge en eloge till Nina och Conny. Ni har svarat, stått upp för er sak. Det är mer än jag kan säga om ledningen för Landskrona foto.

Örjan Kristenson.

Låt mig utlovad tystnad till trots, skriva ytterligare ett inlägg.

Jag undrar, de av er som har problem med könsrepresentationen inom Landskrona Foto, hade ni samma problem för några år sedan, när män var överrepresenterade överallt?

(Och nej, lättklädda kvinnor framför linsen räknas inte.)

Hur irriterande det än må vara, är det inte Fotofestivalens jobb att tillgodose individuella smaker och preferenser (er smak är inte den enda som finns—även om den visserligen är den mest högljudda). Om någon curator skulle vara dum nog att försöka tillfredsställa sina besökare, skulle ingenting av substans någonsin åstadkommas.

Det är fullt möjligt att festivalens medel kan komma att kapas ytterligare, men då beror det på ett växande kultur- och kompetensförakt i samhället, inte kvalitén på de senaste festivalerna. Detta skulle då kunna leda till att festivalen läggs ned, eller omstruktureras. Kanske kan den då återuppstå under ledning av en skicklig entreprenör utan konstnärlig bakgrund som vet mycket om hur man får pengar att växa, men lite om hur man odlar kultur.

I så fall får man skörda som man sår och Landskrona kan återgå till att vara en oansenlig, kulturellt oinspirerad stad.

Nina Slejko Blom

I kväll är det stor mottagning med bal på slottet i Helsingfors. Republikens president Alexander Stubb står värd för firandet av Finlands självständighetsdag. Ett firande som följs av miljontals människor runt om i Finland via Yle:s direktsändning. Men det är inte bara i Helsingfors och i Finland det firas. Runt om i hela Norden uppmärksammas dagen med flaggor och firande. Så även i Landskrona där både rådhuset och stadshuset pryds av den vitblåa nordiska korsflaggan.

I dag är det nog ingen i Sverige och de andra nordiska grannländerna som förundrar sig över att vi i hela Norden firar Finlands nationaldag. Men att så kommit att ske var inte alldeles självklart.

Finland var under åren efter självständigheten 1917 ett djupt splittrat land. Minnena från det blodiga inbördeskriget 1918 var mörka. Bitterhet och misstro lade hinder i vägen för kompromisser mellan höger och vänster. Samtidigt blev relationerna mellan finsktalande och svensktalande finländare alltmer ansträngda. Det svenska språkets ställning inom det offentliga livet försvagades steg för steg.

I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var situationen i Finland mycket spänd. En stark högernationalistisk rörelse hade vuxit fram, Lappo-rörelsen, vars agitation blev alltmer antidemokratisk och dess aktioner alltmer radikala och våldsamma. 1932 gick rörelsens anhängare till väpnad attack mot ett fredligt arbetarmöte i Mäntsälä. Regeringen ställdes inför långtgående krav om inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter samt regeringsombildning. Osäkerhet rådde kring hur de väpnade styrkorna skulle komma att ställa sig.

Det var en person som allas blickar riktades mot: Gustaf Mannerheim, de vitas överbefälhavare under inbördeskriget 1918 och riksföreståndare 1918–1919. De högernationalistiska närde förhoppningen om att han skulle ställa sig i spetsen för rörelsen och bli Finlands diktator, såsom höga militärer i andra länder gjort. Socialdemokrater och liberaler fruktade att detta var just vad Mannerheim skulle komma att göra.

Mannerheim ställde sig inte spetsen för en statskupp. Mannerheim blev inte Finlands diktator. Han manade i stället till försoning och samverkan på tvärs av klassmässiga, språkliga och politiska barriärer. Mannerheim förespråkade vidare att Finland tydligt skulle knyta an till de nordiska grannländerna.

Det dröjde något år innan vänstern satte tilltro till hans ord och maningar, men när så väl skedde kom vänsterns bild av Mannerheim att radikalt ändras. Från att ha uppfattats som ett hot mot demokratin kom han nu att framstå som garanten för ett demokratiskt Finland. Han kom att framstå som en samlande gestalt för hela nationen. Detta förklarar den tillit och respekt Mannerheim mötte som överbefälhavare under vinterkriget (1939-40) och fortsättningskriget (1941-44), båda mot Sovjetunionen. Och inte minst när han i augusti 1944 av riksdagen utsågs till republikens president. Mannerheim sågs som den ende som kunde lotsa Finland ut ur andra världskriget. Den ende med auktoritet, den som folket förlitade sig på. Mannerheim var redan en symbol för de borgerliga, nu var han det även för socialdemokraterna. Och därmed för Finland i dess helhet.

Vapenstilleståndet med Sovjetunionen blev hårt och ställde Finland inför svåra prövningar. Men Finland blev inte ockuperat och dess demokratiska institutioner raserades inte. Landet blev inte en sovjetisk lydstat såsom Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien. Och med tiden kunde Finland återta sin naturliga plats i den nordiska gemenskapen; 1955 blev Finland medlem av Nordiska rådet.

Mannerheims betydelse för att Finlands öde blev ett annat än det öde som drabbade merparten av staterna i Central- och Östeuropa kan inte överskattas. Betydelsen handlar i lika hög grad om vad han de facto gjorde som om den tillit och tilltro som folket hyste för honom och den tillförsikt Mannerheim gav folket.

Marskalken av Finland Gustaf Mannerheim gick bort den 28 januari 1951. Jordfästningen formade sig till en nationell manifestation. Väldiga människomassor samlades längs kortegevägen i Helsingfors för att visa sin vördnad för den bortgångne Marsken. Med ord ur den socialdemokratiske riksdagstalmannen Karl August Fagerholms minnestal över Mannerheim slutar jag: ”Djupa var såren i vår samhällskropp, hatfull var bitterheten, löst grundad var den unga självständigheten. Det krävdes år och årtionde innan klyftorna kunde överbyggas, motsättningarna utjämnas och såren läkas. Men underverket skedde, ett splittrat folk blev enigt om sina huvudfrågor och därmed starkt. En av dem, som klarast insåg att detta var ett livsvillkor för vår nation och som själv arbetade för försoning, var Mannerheim. Han blev allt mera en gestalt över partier och klasser.”

Jan Nilsson
ordförande Föreningen Norden i Landskrona