I kväll är det stor mottagning med bal på slottet i Helsingfors. Republikens president Alexander Stubb står värd för firandet av Finlands självständighetsdag. Ett firande som följs av miljontals människor runt om i Finland via Yle:s direktsändning. Men det är inte bara i Helsingfors och i Finland det firas. Runt om i hela Norden uppmärksammas dagen med flaggor och firande. Så även i Landskrona där både rådhuset och stadshuset pryds av den vitblåa nordiska korsflaggan.
I dag är det nog ingen i Sverige och de andra nordiska grannländerna som förundrar sig över att vi i hela Norden firar Finlands nationaldag. Men att så kommit att ske var inte alldeles självklart.
Finland var under åren efter självständigheten 1917 ett djupt splittrat land. Minnena från det blodiga inbördeskriget 1918 var mörka. Bitterhet och misstro lade hinder i vägen för kompromisser mellan höger och vänster. Samtidigt blev relationerna mellan finsktalande och svensktalande finländare alltmer ansträngda. Det svenska språkets ställning inom det offentliga livet försvagades steg för steg.
I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var situationen i Finland mycket spänd. En stark högernationalistisk rörelse hade vuxit fram, Lappo-rörelsen, vars agitation blev alltmer antidemokratisk och dess aktioner alltmer radikala och våldsamma. 1932 gick rörelsens anhängare till väpnad attack mot ett fredligt arbetarmöte i Mäntsälä. Regeringen ställdes inför långtgående krav om inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter samt regeringsombildning. Osäkerhet rådde kring hur de väpnade styrkorna skulle komma att ställa sig.
Det var en person som allas blickar riktades mot: Gustaf Mannerheim, de vitas överbefälhavare under inbördeskriget 1918 och riksföreståndare 1918–1919. De högernationalistiska närde förhoppningen om att han skulle ställa sig i spetsen för rörelsen och bli Finlands diktator, såsom höga militärer i andra länder gjort. Socialdemokrater och liberaler fruktade att detta var just vad Mannerheim skulle komma att göra.
Mannerheim ställde sig inte spetsen för en statskupp. Mannerheim blev inte Finlands diktator. Han manade i stället till försoning och samverkan på tvärs av klassmässiga, språkliga och politiska barriärer. Mannerheim förespråkade vidare att Finland tydligt skulle knyta an till de nordiska grannländerna.
Det dröjde något år innan vänstern satte tilltro till hans ord och maningar, men när så väl skedde kom vänsterns bild av Mannerheim att radikalt ändras. Från att ha uppfattats som ett hot mot demokratin kom han nu att framstå som garanten för ett demokratiskt Finland. Han kom att framstå som en samlande gestalt för hela nationen. Detta förklarar den tillit och respekt Mannerheim mötte som överbefälhavare under vinterkriget (1939-40) och fortsättningskriget (1941-44), båda mot Sovjetunionen. Och inte minst när han i augusti 1944 av riksdagen utsågs till republikens president. Mannerheim sågs som den ende som kunde lotsa Finland ut ur andra världskriget. Den ende med auktoritet, den som folket förlitade sig på. Mannerheim var redan en symbol för de borgerliga, nu var han det även för socialdemokraterna. Och därmed för Finland i dess helhet.
Vapenstilleståndet med Sovjetunionen blev hårt och ställde Finland inför svåra prövningar. Men Finland blev inte ockuperat och dess demokratiska institutioner raserades inte. Landet blev inte en sovjetisk lydstat såsom Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien. Och med tiden kunde Finland återta sin naturliga plats i den nordiska gemenskapen; 1955 blev Finland medlem av Nordiska rådet.
Mannerheims betydelse för att Finlands öde blev ett annat än det öde som drabbade merparten av staterna i Central- och Östeuropa kan inte överskattas. Betydelsen handlar i lika hög grad om vad han de facto gjorde som om den tillit och tilltro som folket hyste för honom och den tillförsikt Mannerheim gav folket.
Marskalken av Finland Gustaf Mannerheim gick bort den 28 januari 1951. Jordfästningen formade sig till en nationell manifestation. Väldiga människomassor samlades längs kortegevägen i Helsingfors för att visa sin vördnad för den bortgångne Marsken. Med ord ur den socialdemokratiske riksdagstalmannen Karl August Fagerholms minnestal över Mannerheim slutar jag: ”Djupa var såren i vår samhällskropp, hatfull var bitterheten, löst grundad var den unga självständigheten. Det krävdes år och årtionde innan klyftorna kunde överbyggas, motsättningarna utjämnas och såren läkas. Men underverket skedde, ett splittrat folk blev enigt om sina huvudfrågor och därmed starkt. En av dem, som klarast insåg att detta var ett livsvillkor för vår nation och som själv arbetade för försoning, var Mannerheim. Han blev allt mera en gestalt över partier och klasser.”
Jan Nilsson
ordförande Föreningen Norden i Landskrona
