Svar till Conny Blom och Nina Slejko Blom på deras debattartikel – Den andra sidan av fotofestivalen
Fotofestivalens ensidighet tål att diskuteras. Men det finns en besvärande sida som Conny Blom och Nina Slejko Blom undviker i sin debattext om Landskrona Fotofestival. Nämligen den att den tillresta publiken är för liten för att Fotofestivalens nuvarande smala inriktning ska vara motiverad.
När Fotofestivalen får negativa kommentarer och inte lockar tillräckligt med besökare är risken stor att politikerna förr eller senare stänger ner eventet (man vill inte ha opinionen emot sig). Tyvärr tar inte Fotofestivalens curator och konstnärliga ledare hänsyn till denna ofrånkomliga verklighet.
Paret Blom förkunnar att ”Konsten måste få provocera, den måste försöka utmana och störa, och bjuda in till dialog.” Om Landskrona Fotofestivals utställningar nått upp till dessa kriterier skulle nog besökarna strömma till och de flesta vara nöjda. Men kritiken handlar om att årets Fotofestival lämnar många oberörda, man tycker rent ut sagt den var tråkig och oengagerande och på ren svenska slöseri med kommunens pengar. Fotofestivalen 2022 var tråkig men Fotofestivalen 2024 var tråkigare. Måste en fotofestival per definition vara tråkig för att vara samtida? Nej, det finns massor av samtida foto som är gripande. Men Fotofestivalens curator och konstnärliga ledare har inriktat sig på tandlösa utställningar som varken provocerar eller kammar medhårs. Man tar helt enkelt inte uppdraget seriöst.
Om konsten misslyckas med nå fram till sin publik är den verkningslös och aktörerna behöver utbildas om konsten och konstens roll, det Conny Blom och Nina Slejko Blom sturskt förmanar Fotofestivalens besökare ska göra.
Fotot som visades må vara samtida men kan icke sägas vara avantgardistisk, i det faller mycket av paret Bloms högmodiga debattext platt.
Den springande punkten är att många slutat åka till Landskrona Fotofestival. Varför växer inte Fotofestivalens besöksstatistik? Det är problemet när man komponerar en smal fotofestival som nästan ingen vill besöka, det är den bistra verkligheten som måste våga sägas.
Man ska inte förledas till att det paret Blom kallar ”internationell plattform” leder till så mycket mer än utgifter. Hur många internationella konstnärer, curatorer och producenter reser till Landskrona Fotofestival på eget initiativ? Antalet professionella aktörer som besöker Landskrona Fotofestival är för litet för att det ska vara befogat att satsa flera miljoner kronor på bara deras gunst. Inte många fler än 40 personer satt i publiken till föreläsningarna i Exercishallen, det imponerar inte!
Det behövs klarsyn och kunskap för att blanda samtida experimentbetonade utställningar med för den fotointresserade allmänheten lockande utställningar till en attraktiv bredd, den kunskap och klarsyn har organisationen inte. Men med en ledning som förstår ekvationen har man alla förutsättningar att göra en välbesökt och engagerande fotofestival med långsiktig hållbarhet, som inte kostar mer än dagens fotofestival.
Jag är inte insatt i Landskrona kommuns fotosatsning, men efter förra chefen Göran Nyström blivit pensionär har Landskrona Foto tappat styrfart. Tidigare var det mycket mediebevakning med TV och Radio och dom stora tidningsdrakarna skrev alltid positivt om festivalprogrammet, i år var det bara dom små lokala bladen HD och La Direkt som bevakade. Man förvånas hur det är möjligt att sjangsera en ryktbar verksamhet till den milda grad att besökare och riksmedia visar ointresse.
Ordförande Strandberg och Treklövern kan inte längre passivt titta på, man måste som beställare skärpa projektets uppdragsanvisning.
När Rolf Lassgård säger i en intervju (se nedan) att Skånska Teatern var ”Landskronabornas teater som spelade pjäser som angick Landskronaborna” måste Landskrona Foto vara så med. Om man hämtar stoff i sitt eget vatten blir Landskrona Fotofestival allmängiltig och lika betydelsefull för Landskronaborna som för inresta besökare (publiken utifrån kom med chartrade bussar till Skånska Teatern). Upplevelsen av dom senaste Fotofestivalerna är tyvärr en kuliss som vänder Landskrona ryggen.
Paret Blom påpekar att Landskrona Foto är en kommunal verksamhet, kom då ihåg att det är Landskronaborna som betalar kalaset. Det finns ingenting som säger att det är en kommuns förpliktelse att finansiera en fotofestival, man ska vara på det klara med att det ligger i Fotofestivalens eget intresse att locka fler besökare för att överleva framåt. För som Conny Blom och Nina Slejko Blom själv skriver är det ett litet mirakel att man har en fotofestival i Landskrona. Då är det oförståndigt att ignorera publiken och riskera att omintetgöra för detta mirakel som heter Landskrona Fotofestival. Därför skulle Fotofestivalen må bra av en curator och konstnärlig ledning som förstår att värna om Fotofestivalens framtid.
Anders Persson
