Angående kritiken mot Landskrona Fotofestival som publicerats på dessa sidor: Utifrån artiklarna skulle man kunna tro att det är en universell uppfattning att årets festival var undermålig, men så är på inget vis fallet. Konstkritikern Christine Antaya’s recension av festivalen (Helsingborgs Dagblad) ger exempelvis ett mer nyanserat perspektiv.
Att säga att urvalet på den senaste fotofestivalen var ensidigt vittnar bara om en oförmåga att se festivalen för vad den är istället för att leta efter den sorts fotografi som man själv favoriserar. Kritiken förefaller dessvärre baseras på en föråldrad, romantisk bild av vad fotografiets essens är; och verkar okunnig om vad en konstfestival och dess funktion egentligen är. Det är ett litet mirakel att vi har festivalen här i staden, och även om den varken är exceptionell eller för alla smaker, vilket den varken har resurser till eller kan vara, så är den respektabel.
Årets upplaga bjöd på allt från rått dokumentärfoto via fotobaserade installationer till rent studiobaserat, konceptuellt foto. Landskrona Foto är en kommunal verksamhet och som sådan har de ett folkbildande ansvar. Om en internationell fotofestival för samtida fotografi vill ha någon trovärdighet och rättfärdiga sin existens måste den delta i diskussionen om samtida fotografi, om så bara i den lilla skala som Landskrona Foto har råd med. Festivalens ledares uppgift är att förmedla samtida fotografi till publiken och att skapa en plattform för möten mellan professionella aktörer på den internationella scenen för samtida fotografi – konstnärer, curatorer och producenter. Vad allmänheten tycker om eller ej ska inte väga tungt när man gör urvalet till en trovärdig, professionellt ledd konstfestival, utan tanken är att presentera vad som händer i en viss period i ett visst medium. Besökarna är välkomna att inte gilla vad som pågår – men att klandra festivalen för att försöka föra konstvärlden närmare vårt lilla perifera hörn av världen, visar bara vår småaktighet och pekar på ett ännu större behov av en sådan festival. Eller ännu hellre fler sådana. Och inte minst pekar det på ett behov av utbildning om konsten och konstens roll. Den konst som vi, de professionella kulturarbetarna, strävar efter har en transcendent och estetisk komponent, men också en politisk och samhällelig dimension. Konsten måste få provocera, den måste försöka utmana och störa, och bjuda in till dialog. I det avseendet har festivalen lyckats, och det är bra att se att det finns människor som är tillräckligt engagerade i festivalen för att ta sig tid och skriva artiklar. Tyvärr når inte nivån på diskussionen upp till önskade höjder. För konsten ska chockera och beröra, den ska få inspirera och göra oss obekväma. Endast när vi kan se värdet i något som utmanar våra preferenser, som får oss att reflektera och samtala, att istället för att söka åsiktsbekräftelse lyfta blicken ur våra komfortzoner endast då kan vi växa som människor och bli mindre mottagliga för populistisk retorik. Eller ska landets kulturinstitutioner kanske bara visa kultur i ”klassisk stil”? Alla konstformer är i ständig utveckling och förnekar vi detta stagnerar vi som folk.
Nina Slejko Blom & Conny Blom
Konstnärer/curatorer
